Jag tror detsamma .
Låter så likt mitt x beteende .
Var rädd om dig !!! @Annamaria2 han verkar veta precis vad han gör . Och leker med dina känslor .
Gör sig själv till offert .
Mitt x skyllde på att det var jag som gjorde slut … spelade offret . Jag var den hemska.
Klipp , lämna … Finn stöd i familj och vänner . Det blir inte bättre
Mitt råd.
Förstår verkligen att du känner att du befinner dig i ett helt vidrigt kaos. Jag har också full förståelse för att det inte är lika självklart att ge upp på förhållandet, trots otroliga svek. Har varit där!
Min exman fick inte bo kvar! Jag resonerade som så att ville han verkligen så skulle han visa det under en lång tid så skulle det kanske kunna bli vi igen. Jag hoppades väldigt mycket på det scenariet, så mycket att jag inte riktigt fixade att ta in att han inte kämpade, även när han sa att han ångrade, gjort sitt livs misstag, gick i terapi, mm. Han var oerhört känslostyrd med ett stort bekräftelsebehov och gjorde därför hela tiden det för stunden lättaste valet. Sällan särskilt logiska val där han faktiskt inte ville jobba och kämpa. Han ville få bekräftelse mm.
Kunde jag gå tillbaka i tiden och säga något till mig själv så hade det varit för att berätta att skilsmässa inte är det värsta som kan hända. Visst, livet förändras rejält och man kommer aldrig kunna dela upplevelserna kring sina barn på samma sätt med en annan vuxen mm. Men den där behandlingen är inte värdig. Och den visar allt annat än respekt och kämpaglöd. Att skiljas är inte det värsta som kan hända. Det kan till och med bli riktigt bra. Att hoppas på och leva med någon som inte går att lita på och som sätter sina primitiva behov framför allt annat mår man inte bra av. Det bryter ner en! Även om det gör hur ont som helst nu så kommer det inte hålla i sig för alltid. Lovar!
Att ge någon en ny chans är inte något konstigt. Inte ens när personen har haft flera månader på sig att komma på att det denne gjort är fel. Men när det händer igen så hamnar det som hänt tidigare i ett nytt ljus.
Som nämnts tidigare, fundera över vad som håller dig kvar. Kommer du kunna lita på honom? Styrs du av rädslor? (Det är vi många som gör!) Om du gör det, varför?
Kram till dig!
Tack snälla för ditt svar 
Jag tar till mig mycket av det du skriver. Väger tungt från en person som upplevt kris, bestämt sig och efter en tid ser tillbaka och upplever glädje efter en skilsmässa.
Igår ringde svärfar och kanske kan vi få ett hyreskontrakt på en 2a i vårt bostadsområde. Tanken är att vi separerar och delar på lägenheten. Vi turas om att bo med barnen i huset, 2-3 dagar i stöten. Jag vill inte vara ifrån barnen 1 hel vecka. Under tiden går vi i terapi och bearbetar allt inom oss. Jag ger inga löften om framtiden. Jag behöver tid och han måste lämna mig ifred när vi inte är med barnen. Om jag om 4 månader eller om 1 år känner mig klar kan beslutat bli att flytta ihop eller att skiljas. Han kan också självklart komma till insikt med att han faktiskt inte vill leva med mig. Jag är kanske inte rätt kvinna för honom. Just nu säger han att han vill göra allt för att ställa allt tillrätta 
Jag räknar med att han kommer landa känslomässigt i separationen och vilja gå vidare med en skilsmässa om några månader. Men vem vet vad som händer 
Det som håller mig kvar och inte defenitivt kräver en skilsmässa nu är
Vi har levt ihop i 20 år. Första 18 åren är kärleksfulla och fyllda med fina minnen. Jag älskar den mannen jag levt mitt vuxna liv med.
Han vill fortsätta, säger att han har ångest över sitt beteende och vill ha hjälp att förändra det som påverkade honom att begå dessa hemska handlingar mot mig.
Jag tänker att jag är 38 år. Om jag “offrar” 1 år med separata boende har jag fortfarande många år kvar att glädjas åt livet. Om det blir som ensamstående eller med samma man jag förälskade mig i som 18 åring får tiden utvisa.
Jag är hoppfull inför att mitt liv inte kommer vara en tragedi resten av livet. Om 1-3 år kommer jag leva livet och njuta av vad livet erbjuder mig. Det är min målbild 
Usch vilken hemsk kväll/natt/morgon 
Bestämde att “fira” hela familjen. Barnen valde meny och vi spelade spel och lagade mat ihop. Barnen är glada och min man ser hoppfull ut. Min innerst inne vill jag bara skrika hur mycket jag hatar honom för det han gjort mot mig 
Satt hela kvällen och tänkte på hur han och kvinnan klätt av sig och tagit på varandra 
Känner mig så äcklad och förnedrad! Fick inte bort bilderna i huvudet och efter 12-slaget bröt jag ihop och grät hysteriskt. Min försöker trösta men avvisas. Ingen fysiskt kontakt tillåter jag. Vaknar och känner ett jättestort behov av närhet. Fantiserar om hur vi har sex och jag blir tillfredsställd av mannen jag älskat och levt ihop med i 20 år. Lämnar sängen, 2 av barnen sover bredvid. Jag lägger mig i minstingens rum och tänker att jag får tillfredsställa mig själv. Min man hör att jag byter rum och kommer ner (Han sover i barnens bäddsoffa) och sätter sig bredvid mig. Har avbrutit innan han kommer och vi pratar en stund. Jag börjar gråta och min man frågar om han får krama mig. Efter en lång betänketid så tillåter jag honom att lägga sig bredvid. Vi har kläder på oss och ligger bara bredvid varandra. Jag längtar efter närhet och tänker tanken att be om sex. Men jag hejdar mig eftersom jag äcklas av att han har haft sex med den andra kvinnan Kände likadant i somras efter första otroheten. Men på något märkligt vis så lyckades jag bearbeta och hantera dem känslorna då efter några veckor. Vi hade sen passionerat sex under hösten och jag kände mig älskad och uppskattad av min man trots det smärtsamma sveket. Just nu mår jag så dåligt av att kastas mellan hopp och förtvivlan Jag vet inte vad jag vill och vad jag önskar av framtiden Vad vill jag?
Jag vill bli älskad och respekterad!
Jag vill inte bli utnyttjad och hänsynslöst behandlad
Min man säger att han ställer upp på mina vilkor. Vi ska separera och bo växelvis i huset med barnen. Vi ska gå i terapi, första samtalen på fredag. Ett enskilt för honom och ett gemensamt. Jag har möte på banken för att se över mina möjligheter att köpa ut honom. Jag kommer se till att jag har allt ordnat praktiskt och ekonomiskt. Klarar han av att vänta 1 år? Hur vet jag att han inte träffar andra kvinnor under tiden vi bor växelvis? Tanken nu är att vi ska hitta en gemensam lägenhet att dela på. Vi är båda alltså lika ansvariga för både huset och lägenheten. Min pappa tycker jag ska köpa huset själv och låta min man skaffa egen lägenhet som han och barnen kan bo och umgås i. Men då känns det som att vi verkligen är separerade 
Om din pappa vill att du ska köpa ut honom ur huset nu direkt så är det förmodligen en ekonomiskt fördelaktig affär för dig att göra det nu direkt i det här läget?! Eller?
Kan vara något som är väl värt att ta med i beräkningen för dig just nu tänker jag 
Det vet du inte. Inte nu och inte någonsin. Det enda du vet är att du ska göra det som är mest fördelaktigt för dig själv på sikt.
Det är hans ansvar att förtjäna ditt förtroende igen. Du kommer aldrig att kunna kontrollera honom eller “låsa” honom emotionellt mha fortsatt samägande och delat ekonomiskt ansvar eller vv liv i hus/lägenhet. Det funkade ju inte ens medan ni bodde under samma tak, inte ens sedan första affären uppdagats och det kommer aldrig att funka med hjälp av ett vv-boende i hus/lägenhet.
Så länge han inte själv VILL att det ska vara slut med det här beteendet han har och tar kontroll över sig själv. DU kan inte förändra honom eller göra omständigheterna mindre gynnsamma för att han ska vara med någon annan en tredje gång. Det är HAN som måste både vilja och välja att avstå från de möjligheterna, oavsett hur lättillgängliga de än är. Hur han ska göra för att förtjäna ditt fulla förtroende igen är något för honom själv att börja klura på och han har ju bokat tid för att börja sortera inom sig själv. Men hur du ska klara att lämna över det ansvaret fullt ut till honom är däremot din sak att deala med
Ni blir varken mer eller mindre “separerade” oavsett hur ni gör med huset, om du ser till att göra den ekonomiska biten klar på ett så fördelaktigt sätt för dig själv nu direkt. Inte ur det specifika hänseendet att han kan, om han vill, fortsätta att träffa andra eller inte göra det. Han kan precis lika gärna fortsätta att träffa andra på sin “barnfria” vecka i lägenheten, som om du köper ut honom nu direkt, men det sistnämnda är självklart under förutsättning att ett utköp är ekonomiskt fördelaktigt för DIG att göra nu direkt. Är det inte det så ska du såklart avstå från utköp.
Men håll i minnet att om du följer din pappas råd om att köpa ut honom nu direkt, då måste du se till att ni skriver juridiskt hållbara papper som gör huset till din enskilda egendom för alltid, iom. att ni är gifta. Dvs. om det inte i din pappas förslag ingår att lämna in skilsmässoansökan på samma gång alltså?! Gör det inte det så är det “bodelning under pågående äktenskap” som måste skrivas på ett juridiskt hållbart sätt och även registreras. Annars är utköp meningslöst om huset fortfarande ska ingå i en framtida bodelning om ni lämnar in om skilsmässa först efter typ ett år, eller när han eventuellt träffar någon ny igen.
Gör det som är ekonomiskt bäst för DIG själv sett på sikt och underskatta aldrig den effekt som en egen ekonomi i kontroll och balans på ett så bra sätt som möjligt ger DIG själv. Överlämna det totala ansvaret för hans fortsatta beteenden till honom själv (och ödet). Låt honom finna ut sin egen inre och i praktiken tydliga och märkbara vilja att få er relation att fungera igen såväl som de konsekvenser som hans arbete med sig själv (eller ickearbete för den delen) och i förlängningen de val han hädanefter väljer att göra samt hur dessa sedan kommer att inverka på om ni fortsätter som gifta, eller skiljer er helt och hållet 
.
@Noomi du är så grymt klok! Instämmer i precis allt du skriver. Det är verkligen upp till honom nu. Du kan ge honom en chans till med detta upplägg, men du kan inte välja och agera åt honom. Om han vill att det ska bli ni igen på riktigt borde han nappa på detta, men om han inte klarar av förändringen det skulle innebära, då har du också visat var din gräns går.
Det här kanske låter hårt, men du ska inte behöva visa var din gräns går. Man ska inte behöva säga eller visa att det är bara du och jag nu. Om han hade tagit dig och er på allvar så hade han gett fan i sånt första gången du kom på honom. Har han inte redan visat vem han är?
Du skrev i ditt första inlägg att hans första otrohet var ett misstag. Vet inte om någon har kommenterat det, men nej, att vara otrogen är inget misstag. Jag blir så ledsen för din skull när jag läser din historia. Det din man gjorde var medvetet. Alla människor börjar inte dribbla på andra planhalvan när de blir fulla, kåta, missnöjda, uttråkade eller vad det nu finns för ursäkter.
Om du är beredd att ge honom ytterligare en chans och du lyckas komma över hans svek så är väl det jättebra! Men just nu tror jag det gäller att rädda dig själv. Vad han vill just nu spelar ingen roll för ert förhållande. Du behöver kanske läka i ett eller flera år och vill DU tillbaka till honom då, så är det kanske ett annat läge.
Stort tack för att ni delar med er av era reaktioner och tankar
Idag gick jag en långpromenad och började lyssna på en ljudbok 
[Screenshot_20200101-130025_Nextory|230x500](upload://x9Dcxm6CgHBl09GPlncQhWSCRcX.jpg
Är själv med barnen idag och imorgon. Min man sover hos sin pappa i natt. På fredag ska jag träffa banken.Förformatterad text
Mitt ex hade en bakdörr på glänt i 15 år och testade säkert mängder med kvinnor under åren. Jag kan lätt räkna upp ca 5-7 st som jag vet att han “groomade”. Allt för att kunna lämna mig och inte vara ensam.
Han hävdade hela tiden att det var för bekräftelse, enbart. Han älskar mig och vill vara med mig men saknar andra kvinnors bekräftelse.
Jag lät det passera då han aldrig var otrogen men i april/maj 2019 träffade han en kvinna på Tinder som han var beredd att flytta hem till (!) efter 10 dgr. Hon var min kopia både till utseendet och bakgrund: samma utbildning, samma typ av jobb, högavlönad, etc.
Vi var inget par då men bodde ihop fortfarande (ibland isär pga av alla bråk) men det äckliga var att vi gick i familjerådgivning (inför framtiden) och det enda han jiddrade om var hur han skulle vinna mig tillbaka och att jag var den enda! Det var slut med henne och han tänkte absolut inte ge upp om oss.
Hela den perioden kände jag iofs att ngt inte stämde och visst; de var ett par hela tiden och de lagade mat ihop, mös i soffan och hade sex. Det där som jag inte velat göra det sista året.
Nu är jag så skadad att jag FORTFARANDE sitter och tänker att han ska träffa någon, bli lycklig och “dumpa” mig som mamma till våra barn. Jag vill inte ta i honom med tång och jag vill absolut inte försöka på nytt men hans svekfulla person är INTE bra för mig.
Vår yngsta har autism (högfungerande och knappt märkbart för andra) och min mardröm är att han träffar - ursäkta - en desperat, frånskild flerbarnsmamma någonstans och drar dit vilket betyder att jag blir ensam med våra barn.
Förlåt, skrev bara om mig själv…
Vad jag vill säga är att lögner i samband med otrohet är bra mycket värre än själva otroheten själv. Det din exman gjort är oförlåtligt, tänker jag.
En relation ska berika och i en bra relation blir man sitt bättre jag!
Vill tipsa om Skilsmässopodden - så bra. Marit och Magnus är mina bästa vänner i etern.
Usch, jag känner med dig! Bara lämna. Det är inte värt att bli nedbruten mer. Låt mig fråga: älskar du honom? Eller bilden av honom?
Min historia superkort: samma som @Nyskild2019. När jag läser hennes inlägg,så är det som att läsa om mitt eget x.
Vi var ihop i 14 år, 3 barn ihop.
Det jag kommit fram till är att jag älskade kärnfamiljen, bilden av vår gemensamma framtid, hur vi blev gamla ihop, vårt hus (som var mitt drömhus) vår vardag, våra semestrar.
Men jag älskade INTE hur han behandlade mig, hans handlingar och hans VAL!
Ibland blir inte livet som man tänkt sig, inte alls!!!
Men kom ihåg att du är värd att älskas för den du är, och dina barn ser hur du behandlas av honom, ge dem en bra förebild genom att vara stark!
Hej
Jag är inne och läser nästan varje dag men orkar inte skriva lika ofta. Mina känslor och tankar snurrar runt som en virvelvind i kroppen. Började jobba i tisdags efter nästan 3 veckors ledighet. En ledighet som efter 5 härliga dagar utbytes till ett kaos. Var väldigt nära att anmäla mig sjuk i tisdags men bestämde mig till slut för att gå till jobbet. Var nedstämd och orolig på morgonen men kände mig bättre och bättre vart efter dagen gick. Pratade med en kollega som precis innan jul fick samma obehagliga överraskning att hennes man är otrogen. Hon hade tagit flera beslut under julen och redan hittat en lägenhet som hon flyttar till 1 feb, men avvaktar med eventuell skilsmässa. Så konstigt att vi befinner oss i samma situation. Igår hade vi en mäklare hemma som värderade huset åt oss. Betydligt mer än jag räknade med. Hur räknar man ut hur mycket den ena ska köpa ut den andra för? Var på banken i mellandagarna men fick rådet att kontakta en juridisk rådgivare för att skriva avtal. Är ju inte där än utan vill bara räkna ut den eventuella summan som krävs för att lösa ut min man. Har fått ett maxtak av banken på vad jag kan ha i lån och det är bara 200 000 kr mer än dem befintliga lånen som redan finns på huset. Min pappa går då in som medlåntagare. Min man kan inte köpa ut mig för han har sämre ekonomi. Risken är att vi får sälja om vi vill skiljas. Min man är fortfarande lika angelägen om att jobba med sig själv och göra allt han kan för att reparera vårt äktenskap och få tillbaka min tillit och kärlek. Jag vet varken ut eller in. Idag ringde jag vårdcentralen för att boka samtalsstöd. Fick rådet på vår parterapi att gå och prata enskilt också. Min man gör det redan hos samma terapeut som parterapin men jag vill ha någon annan. Tänker att det är skönt att delge och få respons från fler terapeuter. Hm det var väl det som hänt sista dagarna. Jag är tacksam för de råd och stöd jag kan få. När vet man att man har bestämt sig? Är så rädd för att ta fel beslut. Vill inte förhasta mig åt något håll och har egentligen inte så bråttom. Men det tar på krafterna att svänga fram och tillbaka i tankarna.
Usch, det låter jobbigt @Annamaria2! Vill du stanna i huset? Leva med minnena? Jag klarade inte ens av att andas i vårt gemensamma hem när jag upptäckte otroheten. När jag insåg att hela vårt liv o vår familj var en lögn så gick det bara inte. Kan inte beskriva det bättre än att det bara inte gick att andas. Nu efter 4 mån är det lite bättre, men huset är till salu, hur ont det än gör. Lättare att klara av att plocka upp bitarna av mig själv om jag har ett nytt hem utan minnen. Har inte banken juridik hjälp?
Prata med en annan terapeut, nån annan än den han pratar med.
Jag svänger fram och tillbaka också i tankarna, man blir ju knäpp av det. Allra värst är som nu, när barnen är hos honom. Varför ska han ha dem när det är han som är orsaken till allt detta? Han krossade oss alla, slog sönder hela vår tillvaro o har inte ens mage att erkänna förrän bevisen ligger framför honom på bordet o så ska han ha rätt o ha barnen. Jag vill ha dem, de vill ha mig! Jag håller på o bli knäpp.
För att hjälpa lite. Jag har en kollega som gick igenom exakt samma skit för 15 år sen. Hon klarade av att ta sig igenom det och träffade en ny man 2år senare. Så det går ju…hon är ett bevis på det. Det hjälper mig att veta detta.
@Sidine Kräks av tanken att jag ska behöva åka till mitt hus jag lämnade för två månader sen i morgon och röja… mitt x är lycklig och har gått vidare. Skulle stressa allt så in i helskotta… och har väl insett att som jag läste i en annan tråd när nån ska hitta sig själv så är det oftast en annan. Så är helt säker på att det finns en annan man med i bilden.
Så ja fuck den falska bitchen 
Har även börjat inse massa andra saker som gjort det lättare för mig i min prosess…
Men det har varit en bergochdalbana utan like då man verkligen älskat någon så mycket.
När man skiljer sig så gör man en bodelning. Det kan man göra efter att man skickat in ansökan om skillsmässa till tingsrätten och fått beslut. Man behöver inte vänta 6 månader med bodelningen. Det finns olika nivåer på juridiska rådgivare beroende på hur komplicerad eran ekonomi är. I bodelningen tar ni upp alla era tillgångar och skulder, och sedan delar ni på hälften typ. Om du behåller huset så behöver du ersätta din man så att era tillgångar till slut är 50-50. Om huset gått upp i pris dvs om ni gör en vinst, så drar man av vinstskatten från ersättningen, vilket är bra för dig. Du köper nämligen hans halva av huset och då ska han ersätta dig för din framtida vinstskatt. Antag att ni köpte huset för 1 miljon och säljer det för 2 miljoner. Då drar man bort 22% av 1 miljon (220 000 :- som är skatt på vinsten) så att värdet på huset räknas om till 1 778 000. Sedan ska du ersätta din man med 50% av detta minus hans andel av lånet, eftersom du troligtvis tar över hans lån.
Ja, det är bäst att någon jurist hjälper er. Jag kanske dessutom har räknat fel, för det är många faktorer inblandade.
Hoppas du reder ut sin situation. Kolla med din arbetsgivare om du har terapi som löneförmån eftersom det säkert går ut över ditt jobb.
Det finns inte alltid något rätt beslut. Du väljer något för din egen skull. Det du själv vill. Vad du mår bäst över. Så det du väljer blir rätt beslut.
@Andreasnoord ja, jag tror mitt ex oxå har nån ny. Det jag inte fattar är hur man medvetet kan ljuga för nån man levt ihop med så många år. O det som skrämmer mig mest är att jag till slut insåg att jag inte ser skillnad när han ljuger och när han talar sanning.
Det gör så sinnessjukt ont att gå ifrån sitt hem, mitt drömhus, min oas på jorden. Jag hade hittat hem i detta huset, där skulle jag bo tills jag blev gammal. Det känns galet overkligt att gå ifrån det. Ångest! O vi har inte gjort bodelning än, där är en bit kvar innan vi blir klara.
Usch… jag lider med dig. Jag tog bara det nödvändigaste jag behövde och drog… hittade en lägenhet och där har alla sluppit se mig mer.
Kände och känner att jag sörjer i fred… jag ska aldrig mer låta någon se mina tårar igen. Aldrig mer ska jag visa dessa känslor för nån.
Vi hade inga tillgångar så vi delade upp allt smidigt.
Sen har vi inga barn tillsammans att bråka över och hennes barn har som så bör valt att bryta med mig med. Fick dock sms av min lilla tös på julafton… jag var på jobbet och var tvungen att springa in på toan och där hamnade jag i fosterställning gråtandes med fysisk smärta… efter hon sa orden har jag börjat få fysiskt ont.
Men det kommer komma bakslag för dig… många, många…
de är klara med oss men våra känslor är ju kvar liksom.
Lögner ingår i deras paket ofta det är så det är tyvärr men jag orkar inte bry mig längre.
Jag har sen tidigare bestämt att jag vill att vi bor växelvis med barnen i huset en period. Vi var på väg att få en lägenhet redan för 2 veckor sedan, bara 1 1/2 vecka efter avslöjandet om den andra otrohetsaffärer. Men lägenheten gick till en annan spekulant och vi har nu eventuellt chans att få en annan lägenhet. Vi ska i så fall dela på lägenheten och turas om att bo i huset respektive lägenheten. Jag vill få distans till varandra för att själva gå till botten med vad vi var och en vill med framtiden. Jag är livrädd för att bli bedragen och sårad igen. Min man vill inte flytta isär. Han vill satsa på oss i huset. Gå i terapi enskilt och tillsammans. Prata, prata, prata och umgås så mycket som möjligt med varandra och med barnen. Ge varandra utrymma för egen tid när det behövs. Han säger att jag får bestämma hur vi umgås i huset men vill inte flytta isär. Jag har varit fast besluten med att vi måste bo isär ifall jag ska kunna bygga upp något som helst förtroende för honom. Jag tänker att om han är villig att satsa allt för oss så går han med på att flytta isär även om det är jobbigt, pinsamt och kostar oss massa pengar. Det är det värt om han menar allvar med oss. Eller?
Men idag när informationen om en ny lägenhet kom så blev jag tveksam. Behöver vi verkligen bo isär? Min man säger att han menar allvar med oss. Men hur mycket är hans ord värda när han redan har bedragit mig 2 gånger? Efter första otrohetsaffären var han också övertygad om att vi skulle få det att fungera med terapi och tid. 5 månader tog det innan han var otrogen igen Vad är skillnaden den här gången? 20 år har vi levt ihop. 19 år som har varit helt underbara Kan vi få tillbaka den tillvaro som vi hade då så skulle jag bli lycklig. Jag älskar min man och vill så gärna att vi ska leva ihop. Men jag vill inte dela honom med någon annan kvinna Det ska jag aldrig behöva göra mer säger han Hur ska jag kunna avgöra om han menar allvar eller manipulerar mig? Han säger att han inte vet varför han sökte en ny kvinna. Spänning, rastlöshet, fantasier, dålig impulskontroll… Men han är fast beslutsam att ta reda på det med hjälp av terapin och den här gången kommer han inte avsluta terapin efter några gånger utan fortsätta en lång tid framöver. Vi går gemensamt till samma psykolog och följer upp arbetet tillsammans. Räcker det? Eller ska jag kräva att vi bor isär en tid för att förstärka att det krävs en större arbetsinsats från min man för att lyckas behålla mig? Så jävla jobbigt att inte själv känna vad som känns rätt