Jag har inga invändningar mot dessa saker. Men jag undrar fortfarande hur man avgör om barnens avståndstagande från ena föräldern beror på umgängessabotage eller att den förälder som barnen tar avstånd ifrån genom sitt eget beteende stött barnen ifrån sig?
I övrigt svarade du inte på mina frågor kring hur man kan begära att ungdomar ska lägga band på sina känslor kring hur familjebilden ska se ut när man inte själv klarar av det?
Tack för din medkänsla med min bitterhet 
Men för att återgå till det allvarliga, så exakt vad är det egentligen för ideellt sammanhang som du är involverad i och som du refererar till som en valid erfarenhet?
Du vet, även jag och alla andra skulle med initierade termer kunna hänvisa till diverse oklart redovisade “sammanhang” för att därmed försöka ge ökad validitet och styrka till våra egna åsikter, men ingen annan än du gör det… så det minsta du kan göra är att redovisa vilken organisation/myndighet etc. som du är involverad i och som du låter tillskriva tyngd till dina egna påståenden/åsikter(?) ?!?
Nej, det är kanske bekvämast så. Om det gör det enklare för dig räcker det dock en bit på vägen om du istället svarar på @Nimue s fråga här ovanför.
Det var som bekant en annan skribent som startade den här tråden utifrån det faktum att det uppstod frågeställningar kring påstått umgängessabotage i en annan tråd. Med tanke på det instämmer jag inte i din definition om vad som får avhandlas här.
Jag anser t ex att självförvållat umgängessabotage är en väldigt relevant punkt som behöver lyftas under den här rubriken.
Ah! Jag tror jag fattar vad det är för typ av organisation det handlar om här. En av de många papparättsorganisationerna. Det finns en hel del ganska obehagliga saker att läsa om dessa. De är framförallt förespråkare för att etablera den kvasivetenskapliga diagnosen PAS (parental alienation syndrome).
Jag gissar att du här pekar på den utmärkta dokumentären ”Att rädda ett barn”. Två saker utmärkte sig i det fallet, det ena var hur svårt det är att fastställa vad barn utsätts för bakom lyckta dörrar (alltså, hur svårt det är att både bevisa att de utsatts för något men också att de inte utsatts för något - mindre barn gör oftast som de blivit tillsagda) och det andra att det handlade om anklagelser om sexuella övergrepp på barnet. Det var ett ganska komplicerat fall med frågetecken åt bägge håll även om det i slutändan framstod som att fler faktorer talade för faderns sak. Men det var inte belagt att det var enbart för att sabba umgänget som modern agerat som hon gjorde. Vi fick ju inte i dokumentären helt säkert veta att hon inte hade anledning att tro att barnet farit illa, kanske på grund av missförstånd men det måste man ju agera på.
Och oavsett, den dokumentären pekade på ett samhällsproblem som förvisso sällan kommer till tals men antalet fall som man pekade på är ändå en bråkdel av alla separationer som finns i Sverige så jag vet inte riktigt hur den referensen passar in i vår diskussion här. Absolut är den ett exempel på potentiellt umgängessabotage (om vi här antar att modern medvetet hittat på anklagelserna i syfte bara för att hämnas på eller slippa fadern). Men det är ett ganska extremt fall. Inte unikt, men inte jättevanligt heller om man tar det i relation till det totala antalet separationer som sker.
Parentifiering är också ett något som blivit vanligare de senaste decennierna i takt med att samhällsdebatten om barns rättigheter tilltagit i kombination med samhällsutvecklingen där nya föräldrar sällan får hjälp med barnuppfostran i samma utsträckning som i tidigare generationer vilket i allmänhet gjort dagens föräldrageneration mer osäker i sitt föräldraskap än tidigare generationer. Vanligare är ju relativt till tidigare, det betyder inte att det är norm. Definitionen av parentifiering innebär att man iklär barnet föräldraansvar, man låter barnet fatta beslut som åligger föräldern. Det är inte samma sak som att föräldern tar sitt föräldraansvar men genom det visar hänsyn till barnets önskemål och integritet.
Typisk parentifiering:
-Föräldern till barnet: ”Ja men vad tycker du då, vad skulle du vilja?” (efterföljt av agerande i linje med barnets svar)
Inte parentifiering:
Jag tänker exakt detsamma och har gjort från första stund… misogyni har iof aldrig uttalats rakt ut, om än anklagelserna varit underförstådda trots noggrant könsneutrala i skrift, men jag väntade bara på misandrianklagelserna. Till slut kom de iaf.
I början på 2010-talet fanns det en kanadensisk kvinna som var vida känd och extremt upphaussad och hyllad bland misogynistiska män (jag har tyvärr glömt hennes namn) och allt det som framförs här är bekant från denna antifeministiska kvinna… satan vad det stör mig att jag glömt hennes namn (hon satt alltid vid sitt köksbord när hon gjorde sina evighetsvideor om hur synd det var om västerländska män)… någon som minns? @Radhuskillen kanske?
Alltså, om det ändå hade funnits någon som helst grund för allt som har kastats fram och tillbaka.
Men det inlägg han anklagade för misandri (och lite annat på samma gång) innehöll ju lika lite spår av något sånt som… ja, gängse inköpslista?
Jag kan inte se att någon har förnekat att umgängessabotage inte finns.
Frågan som väckte dislussionen var om så var fallet i en annan tråd.
.Jag har en sjuttonåring hemma och en ny fjälla.
Han är inte så glad i henne. Ja, som vuxen bestämmer jag.
Men jag kan inte bestämma om mitt barn vill tycka om henne. Jag kan tvinga på tonåringen hennes sällskap men det är också då mitt ansvar om barnet fjärmar sig från mig och/ ellet föredrar vara hos modern.
Som tonåringen nästan aldrig träffar sin mor och inte säger ngt om min fjälla är det inte hon som ligger bakom avogheten.
.Jag vill.mitt barn ska känna att det har sitt hem hos mig men förstår om det vantrivs med en ny vuxen i huset som den inte själv.valt och än mindre gillar och det kan jag inte tvinga den till.
Är det ditt argument? Wow.
Parental alienation syndrome erkänns inte som diagnos i varken DSM-V, ICD-10 eller ICD-11 - vilka är de etablerade diagnostiska systemen som används inom både svensk och internationella sjukvård. PAS tycks mer höra hemma inom juridiken, och även där är den omtvistad. Tänker att vetenskap inte är din ‘strong suit’ så att säga?
Det finns inte en enda som har påstått att det inte finns umgängessabotage.
Däremot har vi ifrågasatt om det finns tillräckligt med fog att i ursprungstråden tvärsäkert anklaga folk för övergrepp, våld och mobbning. Och vi har ifrågasatt andra saker som du har kallat människor för i olika trådar.
Skilj gärna på dessa två saker, så vi slipper fler upprepningar.
Exakt. Vilket också innebär att ett barn har rätt att välj bort en förälder.
Lagen är dock inte skriven som om föräldrarna har rätt till sina barn, vilker tyvärr många föräldrar försöker hävda för att kunna köra över sina barns beslut.
Återigen en mycket viktig åtskillnad, som bättre kan belysa vad så många här tålmodigt har försökt att förklara för dig
Det här är också sammantaget anledningen till att alla de länkar du har klistrat in saknar relevans - länkarna visar ingenting som någon har argumenterat mot I alla fall
Definitivt inte värt det så jag håller helt med dig, vi avslutar här 
Men det måste jag iaf ge dig, du har fått ordentlig skolning i din ideella organisation… vilken den nu var för det lyckades du undvika även denna gång, rörande hur man på ett auktoritärt sätt föreläser för sina tilltänkta “diskussions”-partners och överöser dem med ideologiskt korrekta studier som därmed effektivt punkterar hela “diskussionen” innan den ens hunnit börja.
Ha’de gott 
Det är du, inte jag, som väldigt sjäkvsäkert svänger dig med uttryck som “aldrig”, “alltid” och “oftast”.
Särskilt när du låtsasargumenterar. Din taktik är att försöka förvränga meningsmotståndarnas uttalanden, så att du kan fortsätta prata om det som du vill propagera för. Tröttsamt, och väldigt genomskinligt. Kanske funkar den i dina politiska kretsar. Inte på mig, dock.
Nu var det ju PAS vi pratade om, och som flera papparättsorganisationer fortfarande lobbar för att införa.Varken PA eller PAS är inkluderade i DSM-V eller ICD-11.
Juridik är inte vetenskap.
Du är snudd på lite komisk i dina spekulationer, insinuationer och helt grundlösa antaganden. Dessa insinuanta antaganden och de långt dragna “slutsatserna” som följer därpå säger emellertid mycket mer om dig, än det gör om de som du öser sådant över i hart när varje inlägg du gör. Det behövs inga som helst kvasivetenskapliga studier för att varken “bevisa” eller befästa detta beteende som du har lagt dig till med.
Men till ditt försvar får sägas att du och dina likar med all sannolikhet inte själv(a) kan vara medveten om hur den här "debatt"strategin uppfattas. För vore du/ni medvetna om det, då skulle det vara rent av korkat av dig/er att envist fortsätta att framhärda gång efter gång.
Men den här debattstilen känns väl igen, sedan iaf 10-15 år tillbaka. Du är långt ifrån den förste man med misogyna preferenser som engagerat dig i grupperingar med likasinnade män och som där lärt er använda exakt samma debattstil.
If you can’t beat them, soak them… in “research report’s”
Pappor och papparättsorganisationer är två olika saker.
Är det? Det du svarade på från början var att jag skrev att PAS är en kvasivetenskaplig diagnos. Det är det enda jag har “debatterat” med dig.
Nu argumenterar du istället för att PA inte är en diagnos utan FYRA. Med hänvisning till någon privata hemsida. Herregud. Nej. Bara nej. Sluta. PA är inte en diagnos i DSM/ICD av en anledning. Gissa vilken??
Det är bra att du själv så tydligt ger exempel på det jag skrev i mitt föregående inlägg. Tillåt mig att citera mig själv:
Du får nog läsa igenom mina inlägg ett par gånger till, så kommer du se att jag inte har yttrat något alls om min demokratisyn. Ta den tid du behöver.
Du ska dock få en av mina åsikter i frågan om demokrati: Jag anser att det hör till demokratins principer att inte “argumentera” genom att försöka tillskriva sin meningsmotståndare påhittade åsikter.
Något som du gång på gång bevisar att du tar väldigt lätt på. Är det hela ditt parti som jobbar så, eller är det bara du?
Om du på allvar vill föra en äkta diskussion och inte enbart förvränga och propagera, kan du börja öva bort den ovanan. Sedan blir du kanske tagen på allvar.
Exakt, bara det finns en “källhänvisning” till någon suspekt sida (gärna på engelska för då är det ju mer vederhäftiga påståenden givetvis) som egentligen saknar relevans för vad som faktiskt diskuteras, sedan hänvisas till att man “angett källor” så då är ju saken klar.
Tanken var naturligtvis inte översitteri.
Det var bara ett simpelt konstaterande att i en tråd där ingen (INGEN) påstått att umgängessabotage inte existerar blir det kanske lite redundant information att envisas med otaliga artiklar som beskriver att umgängessabotage är destruktivt? Vem har förnekat det? Kan du visa det?
(Jag måste erkänna att jag inte begriper syftet med länkar till sådant inte annan än du själv hävdar har förnekats. I praktiken blir det ju bara du som argumenterar mot dig själv, i så fall 
)
Det jag önskar är följande, och jag ska försöka formulera det så tydligt som möjligt:
Läs vad folk verkligen skriver, och begränsa dina diskussioner till det som personer här inne verkligen har skrivit, uttryckt och menat. Jag uppelver nämligen å det tydligaste att det mesta du har skrivit baseras på tolkningar du har gjort; tolkningar som så gott som alla andra står helt oförstående inför.
Fokusera på att hitta stöd för dina egna påstående, istället för att försöka klistra in länkar mot sådant ingen har påstått. Både här och i ursprungstråden har du nämligen kommit med påståenden, anklagelser och personangrepp riktade mot för dig helt främmande människor. Jag har bett dig flertalet gånger att visa vad du baserar allt detta på, men inte en enda gång har du kunnat göra det. Varför?
Kom ihåg att barnens rätt till föräldrar är just barnens rätt. Hittills har jag inte upplevt att du i ett enda inlägg faktiskt har respekterat barnens lagstadgade möjlighet att ha en egen åsikt och göra ett eget val vad gäller situationer där ett barn inte känner sig bekväm att bo hos en förälder. Istället har du fokuserat på föräldrars (pappans) rätt till sitt barn, oavsett vad barnen tycker och känner, och jag har heller inte sett att du en enda gång ens reflekterat över en förälders (pappans) eget ansvar över att skapa en bra relation till barnet.
Vill även lägga till till @onedaymore s lista:
detta forum är mera ett stödforum för människor i kris än ett debattforum. Så ett hett tips är att istället söka dig till sådana!
Jag kan bara instämma. När man är i en kris själv, där man vänder ut och in på sig själv, för att göra det så bra för barnen som möjligt samtidigt som man försöker hitta ett så bra samarbete som möjligt, är det svårt att ta till sig all information på tråden. Det är främst stöd och pepp man behöver då, att känna att man inte är ensam. Och framför allt fokus på barnens behov, för de har ju inte valt omständigheterna.