Flyttar den urspårade diskussionen från ”Bonusföräldrar” hit @Radhuskillen @Trott @onedaymore @Nimue
1 gillning
@Radhuskillen
Det är ingen som sagt att det du beskriver inte förekommer, men vi tycker din slutledning att det är just detta som förekommit i just gerdahagges fall saknar tillräcklig grund. Det KAN vara det som skett här men det MÅSTE INTE vara det, det är den poäng flera av oss vill försöka få fram.
Vi håller helt enkelt inte med om att barn är eller ska vara lydiga robotar helt utan egna tankar och känslor som kontrolleras enbart av vad den andra föräldern tycker och säger.
1 gillning
Ja, det var också min uppfattning i bonusförälder-tråden. Det är inte det att jag betvivlar att umgängessabotage förekommer eller att det är skadligt för alla inblandade, utan jag tyckte inte att det fanns tillräckligt med underlag i den tråden för att hävda att det var det som föregick. (Eller för den delen att det var speciellt relevant, eftersom det inte vore något den trådstartaren kunde gjort något åt i vilket fall).
Men det är ju helt klart relevant för forumet att diskutera vad som är umgängessabotage, var gränsen går mellan det och att lyssna på barn som inte trivs hos den andra föräldern. I vilken mån spelar egna känslor in kring att man kanske känner sig “nöjd” med att bli vald över den andra in och när ska man faktiskt lyssna på vad barnen säger och inse att de kanske faktiskt inte har det bra hos sin andra förälder. Känns ju som att det finns en gråzon där och att en del som faktiskt ägnar sig åt umgängessabotage kanske inte förstår det själva heller, man kan ju ha skäl att oroa sig för hur barnen har det hos den andra även om oron faktiskt skulle vara obefogad i praktiken.
Så hur avgör man, när ett barn är avogt inställt till sin ena förälder, om detta beror på någon sorts negativ kampanj från den andra föräldern eller på att den förälder som det tas avstånd från faktiskt själv skadat relationen till barnet genom sitt eget agerande?
2 gillningar
Försöker sammanfatta mitt tidigare väldigt långa inlägg :-).
Jag har jobbat väldigt hårt för att nå både förståelse hos och ett bra samarbete med min exman, för att det ska bli så bra som möjligt för barnen. Men vissa kan man jobba hur mycket som helst med utan att det sker någon som helst skillnad hos den det främst behövs.
Alla mina försök har inte gått, men genom att barnen har rätt och möjlighet att uttrycka sina behov och vilja kring situationen, kan man kanske nå till en förändring hos honom. Man tänker ju att han skulle vara rädd om sin relation med sina barn. Dock börjar jag för varje dag att tappa hoppet om honom. Vissa ser helt enkelt inte barnens behov, utan utgår bara från sig själva. Och sådant känner också barnen.
5 gillningar
Nej.
Han kommer inte att förändras.
Ett av problemen är att han har stöd av sin familj som tydligen har den strukturen och inställningen att det är kvinnan som ska underordna sig mannen och göra allt hon kan för att hålla ihop familjen än hur hon blir behandlad själv.
Nu lägger de på dig atr lösa hans problem med relationen till barnen. Han och hans familj förväntar sig att du ska lösa det åt honom.
1 gillning
Nej, så är det. Och det jag försöker få fram i mitt virrvarr av egna berättelser och erfarenheter, är att det är intressant att veta vad man lägger för innebörd i ordet samarbete.
Min exman tycker inte jag samarbetar för att jag inte alltid får över de äldre barnen på hans dagar. Jag försöker verkligen, men jag kan inte pressa mina barn så hårt så att de får minnen för livet.
Jag såg från början efter vår separation, att vi gör ett försök att dela upp det någorlunda 50/50, även om jag redan innan hade mina farhågor för att han inte hade varit så mycket själv med barnen förut.
När inte det gick, pga starka protester fr de äldre barnen, försökte jag få honom att gå med på ett annat boendeschema, där de är fler nätter hos mig till en början, som en övergång. Tills alla kommit in i det. Det vägrade han.
Då hänvisade familjerätten oss till familjebehandling, för de såg att det var svårlöst. Min exman gick med på det för att han trodde dessa personer skulle få barnen att vilja vara hos honom mer. Han såg inte att det sannolikt skulle krävas en insats från honom. Är det måhända något hos honom som gör att barnen visar motstånd, hur kan han själv göra för att det ska bli bättre relation med barnen och att de spontant ska längta och vilja komma över till honom?
Det enda han sett som positivt hittills är att utredaren sagt att det vore bra om barnen kunde höra mer om det han gick igenom när han var sjuk för några år sedan. Det är ju bra, men de vet mycket redan om när han var sjuk.
När jag fick sms:et från honom igår, om vad han tycker är huvudsyftet med de samtal vi går i nu, att det är för att få fram att ”avtal om tider måste följas”, då fick jag det på pränt. Han är inte ett dugg intresserad av att jobba med sig själv för att få barnen att av egen vilja komma över till honom, utan vill att de ska bli beordrade att komma över, punkt slut. Han hade också en dominerande pappa som ofta körde med härskarteknik i sina samtal, kanske kan vara förklaringen till hans beteende som blivit förstärkt sedan jag sagt ifrån.
Så trots så tydliga protester från de två äldre barnen så förstår han inte att något kan ligga hos honom. Är det ett gott samarbete för barnens bästa, att göra som han gör? Det tycker inte jag.
2 gillningar
Oh nej.
Han har fattat nada.
Varken han eller du kan tvinga barnen att vilja vara hos honom. När de blir äldre kan de välja själva.
Han måste få dem att vilja vara hos honom och då talar vi inte prylar utan attityd.
Det är han som på egen hand saboterar umgänget med barnen. Men det förstår han inte och kommer inte att ha en chans att förstå så länge han hålls om ryggen av sin familj.
1 gillning
Nej, jag har ju börjat komma till insikt om detta också. Vet inte varför jag skriver om samma sak om och om igen, men det är nog för att övertyga mig själv kanske, att jag gjort vad jag kunnat och att jag sannolikt inte kommer få förståelse. Men det är så himla sorgligt.
Ältandet är en nödvändig del av sorgeprocessen.
När det gäller känslor är vi människor idisslare. Vi behöver bearbeta tankar, känslor och händelser för att kunna acceptera och integrera dem.
Du har kommit en lång bit på väg och är på väg ur ett medberoende vilket inte är det lättaste. Du bär på en sorg för dina barns skull, dels för ditt x:s och för din egen, att din kärlek, omsorg och omtanke om familjen, barnen, honom inte nådde fram till och räckte till för att få honom att förstå och försöka få hjälp.
Han kommer att tycka att det är umgängessabotage fast det är han som saboterar det helt på egen hand.
1 gillning
Tack @Rulle, det är stärkande att läsa, tack. Det handlar nog om detta, att jag håller på att ta mig ur ett medberoende, inte bara gällande honom utan hela hans familj. Och det är ju inte konstigt det tar tid. Blir väl extra grubblande när det är jul, men Corona-krisen gör ju att det är snurrigt för alla i år, och det gör det lite lättare.
Jag känner mig innerst inne stark, och är övertygad om att detta var den enda rätta vägen, både för mig och barnen. Det ger mig styrka att vara sann mot mig själv, inte behöver vara någon annan. Och stå upp för det goda, ärliga, snälla.
(Ber om ursäkt, detta kanske borde varit på min tråd, men det var det här med umgängessabotage och samarbete, som var det jag ville lyfta från början.)
2 gillningar
Detta kan jag väldigt väl relatera till. Barnens far visar gång på gång att hans och nya fruns behov går före allt annat.
Det är förvisso hans val. Jag kan inte tvinga pappan att ändra attityd. Men jag tänker inte heller tvinga mina barn in i sammanhang där de ständigt får känna sig osäkra och felplacerade.
De är inte skyldiga att umgås med någon som bara kritiserar dem. Och jag är inte skyldig att försvara den som som kritiserar och gnäller på mina barn. Inte ens om det är deras bonusmamma.
Mitt jobb är att alltid erbjuda ett tryggt och välkomnande hem till mina barn. Jag trodde att det även var deras pappas jobb, men han har tydligen svårt att balansera sina lojaliteter.
För honom är det ett problem att få ihop sin nya partners behov med barnerns behov. Och barnen börjar märka att nya frun går före dem.
Det är inget jag kan lösa åt min exmake, har jag insett. Jag har medlat och förklarat och jämkat tillräckligt länge för att curla fram hans relation med barnen utan att någon ska känna sig trampad på eller åsidosatt.
Enough.
3 gillningar
Ja, det här är vad jag brottas med.
Vårt barn är 17.
Jag och x bor i samma stad på behändigt avstånd från varandra.
Hon skaffade en trea för att han skulle kunna bo vv.
Gör han det?
Svar nej.
Han bor hos mig med enstaka övernattning hos x.
Nu har jag träffat en ny i en annan stad ca 3 timmars bilfärd bort. Tonåringen gillar henne inte och tycker inte om när hon hälsar på. Att hon skulle byta arbete och socialt sammanhang för att vara särbo finns inte på kartan.
Jag kan tänka mig flytta till hennes stad och vara särbo men tonåringen går i gymnasiet och jag vill att tonåringen ska känna sig ha ett hem och vara välkommen hos mig.
Nej. x saboterar inte men tonåringen otrivs med henne alldeles själv.
Jag vet inte hur jag ska lösa det men det är min huvudvärk. Jag kan inte tvinga tonåringen att gilla henne och får räkna med ett fjärmande från mig om vi blir sambos.
2 gillningar
Ja ert fall är ju ett sådant där man verkligen kan föreställa sig att han skulle ge en helt annan version av händelserna som bara handlat om att du skulle ha saboterat umgänget, baktalat honom inför barnen och kanske ytterligare gnäll om hur ingen förstår hur svårt han har det och hur mycket han lider. Han verkar ju fullkomligt oförmögen att själv ta ansvar för sina egna beteenden och relationer, han verkar inte ens acceptera konceptet att han skulle ha någon sorts eget ansvar för dessa saker. Medan du ju har reflekterat så oerhört mycket om vad du kan göra, vad din roll är, hur du ska lösa problemen osv. För mig ringer alltid varningsklockor när personer inte verkar kunna reflektera över sina egna brister och egen eventuella del i en problematik, liksom vägrar att ens ta i frågan. Där brukar det ligga en hund begraven. Det är skillnad på att reflektera och efter att ha skärskådat sig själv och dragit fram sina egna misstag i ljuset ändå komma fram till att det nu inte finns så mycket man kan göra annorlunda eftersom mycket hänger på motparten, och att helt skjuta ifrån sig frågan att ens fundera på sin egen del. (Där jag då tycker det verkar som att du reflekterat jättemycket, kanske för mycket för ditt eget bästa, medan ditt ex inte verkar ha gjort det och verkar vägra själva idén om att göra det)
2 gillningar
Jo, det blir ungefär samma för mig. Att flytta ihop med någon i ett nytt hem är inte aktuellt för min del innan barnen är flygfärdiga.
Exmaken gjorde inte samma val, vilket jag egentligen inte har några synpunkter på. Han är givetvis fri att skapa sitt liv som det passar honom.
Precis som jag gör mina val, med de konsekvenser det innebär. Jag klagar inte över att leva ensam. Men exmaken är besviken på sina barn som inte gör tillräckligt för att underkasta sig villkoren i hans nya familj. Han är besviken på dem för att de inte trivs hos honom längre.
2 gillningar
Självrannsakan och självinsikt.
Fullt naturligt att barnen inte trivs med en ny i huset.
Jag trodde jag var färdig med relationer, möjligen o n s när andan föll på. Möjligen särbo, absolut inte sambo och definitivt inte gifta mig igen. Jo tjena. Man ska aldrig säga aldrig.
Det som är så bra med det här livet är att man kan ändra sig! 
Jag känner mig väldigt färdig med relationer just nu. Jag noterar varje dag hur enkelt och konfliktfritt mitt liv är när jag inte ständigt behöver oroa mig över någon partners prioriteringar.
Men om tio år känner jag kanske helt annorlunda. Och då gör jag kanske andra val än idag.
3 gillningar
Mycket enklare att svara dig när det inte handlar om spekulationer om någon TS’s sambos imaginära ex. Utan handlar om problematiken i sig, utan personsyftningar.
När det gäller hämndlystnad och andra lågtstående och mindre genomtänkta, dock mänskliga, beteenden så måste man nog ta det rent teoretiskt och inte tillskriva helt obekanta (för alla eg.) personer en massa egenskaper som endast landar som statement’s över de egna personliga bagaget och erfarenheterna.
Jag är inte alls främmande för tanken att sådant förekommer, vi människor är mänskliga och inget mänskligt borde vara oss helt främmande… i synnerhet inte det mest lågtstående. Men antingen är man en lycklig människa som aldrig har bekantat sig med sin egen primitivitet, eller så är man lite naiv… inte otroligt en kombination.
Jag har lyckligtvis aldrig varit i situationen att detta har funnits någon anledning till, tvärtom. MEN jag kan sannerligen inte svära mig fri från primitiva, hämndlystna och extremt illvilliga tankar (dock ingen relation där gemensamma barn varit inblandade). Tiden läker många sår, för mig har det tagit låååååååååååååååång tid och jag önskar honom inget gott ens i denna dag, men jag bryr mig inte särskilt mycket om han har det bra eller dåligt heller. Jag kräver inget mer av mig själv och vi hade inga gemensamma barn så jag har inga verktyg, och har aldrig haft med honom, så min smärta och min önskan om revansch har jag burit isolerat inom mig själv, för ingen alls levande att höra eller märka. Utom min terapeut som var min livlina under väsentlig tid 
Med gemensamma barn blir det oändligt mycket svårare och mer krävande, att bära detta inombords. I synnerhet som barn verkligen kan vara små terrorister, de anar instinktivt varje vuxen parts ömma tår och även deras smärta och behov. Så lika lojala och välvilliga som de kan vara, lika skoningslösa kan de bli i sin bedömning om vilken förälder som behöver deras omsorg och lojalitet bäst.
Finns nog ingen enkel lösning på ett svårt problem, inte detta heller. Det enklaste vore att båda föräldrar var lika starka och självgående så att barnen inte behövde oroa sig för någon av dem, utan kunde ägna sin tid åt att vara just så självupptagna som barn kan och troligen även ska få var under en begränsad tid av livet.
Men sällan och aldrig är vuxenrelationer jämställda och välbalanserade och speciellt i tider av svårigheter, svek, påfrestningar och smärta så blir barnen lätt det isolerat effektivaste verktyget en förälder har att tillgå. Medvetet i vissa fall kanske… fast långt mycket mer troligt omedvetet i majoriteten av fallen.
Ibland tänker jag att ordspråket att; “- Har man tagit fan i båten får man ro hen iland” (som i skaffat barn med hen) kan det finnas fog gott fog för. För hur många är inte relationerna och skilsmässorna där man kan förvånas över indignationen över att exet reagerar och agerar si eller så… men så lyfter man lite på förlåten och hör diverse berättelser om hur allt fungerat under pågående relation… och det enda man kan tänka är; “-Men vad f-n förväntade du dig egentligen?”
Är du själv bekväm med att tvingas dela hem med människor som du inte har valt?
Kan du lätt finna dig i att nya familjemedlemmar dyker upp huxflux och ska använda ditt matbord, ditt vardagsrum och din dusch?
Är det helt rimligt för dig att den nyinflyttade familjemedlemmen som du inte har valt börjar detaljstyra ditt liv?
Ja, då förstår jag din övertygelse att barn som har problem med detta självklart måste ha hjärntvättats till det.
1 gillning
Du reducerar det medvetet till att tonåringar inte är “bekväma med särskilt mycket”. Som om att fösas ihop i en ny familj går att jämföra med någon barnslig nyck som bör uppfostras bort. “Känslohumör” skriver du. Det ordvalet säger nog rätt mycket om din inställning till ungdomars integritet och behov av en trygg plats.
Inte mer ledsam än din slutsats:
Du tror nog alltså inte att umgängesabotage kan förekomma alls
Ja, du har redan förklarat i andra inlägg att du ser icke valda familjemedlemmar som en nyttig träning för ungdomar.
Men tycker du att vuxna någon gång kan behöva träna sig i att deras behov kanske inte kommer först bara för att de just är vuxna?
Kanske skulle vissa vuxna behöva träna på att hålla tillbaka sina omedelbara impulser att skapa tomtebolycka med en ny partner, utan att tänka på hur detta påverkar tidigare barn? Kanske skulle somliga vuxna kunna vara…särbo några år? Chockerande tanke?
Kanske finns det en och annan förälder - du kan ju läsa lite i trådarna här på forumet - som behöver inse att det mesta av det “saboterade umgänget” har de åstadkommit helt på egen hand. Genom sina prioriteringar, sina klena ansträngningar och sin självupptagenhet.
Men du fokuserar helt och hållet på att det är den andra förälderns fel, i inlägg efter inlägg.
Jag vet inte riktigt hur långt du tycker att detta ansvar sträcker sig? Hur mycket den andra föräldern är skyldig att täcka upp vad gäller bristande engagemang för att rädda relationen till den som skrämmande tydligt tar sin nya partners parti alla dagar i veckan?
Hur mycket är förälder A skyldig att täcka upp för att förälder B’s nya partner helst slipper ha barnen där? Hur mycket är barnen skyldiga att svälja för att inte du ska bedöma det som “umgängessabotage” - från förälder A…?
Jag vet i alla fall var gränsen går för mig. Den går exakt där barnen känner att det har blivit deras ansvar att kämpa i motvind för att deras pappa ska prioritera dem.
Det går så bra så. Jag väljer också att bortse från dina antydningar om min karaktär.
8 gillningar