Tycker ni livet blev bättre?

[Fri]

Är nu lite över 3 år sedan min separation efter en nästan 15 år lång relation med äktenskap och flera barn.
Vi träffades unga och jag upplevde att jag väckte ifrån honom sista åren samtidigt som han hamnat i någon kris där han betedde sig väldigt illa under en längre tid.
Jag har upplevt massor och träffat många intressanta människor senaste åren, men har regelbundet frågat mig själv om jag är lyckligare nu och jag har svårt att svara ja på den frågan.
Det är inte så att jag känner en dragning till mitt ex eller ens kan tänka mig vara intim med honom, men kärnfamiljen är svårslagen. Jag växte upp med honom. Han var min trygghet. Jag hade mina barn alltid, jag var inte lika trött och lättirriterad som jag kan vara nu, lättare stressad överlag i livet osv. Jag har heller inte hittat någon ny kärlek som hållt under dessa åren. Bra på ett vis, att jag inte kastade mig in i något nytt, samtidigt lite sorgligt då jag verkligen vill leva tillsammans med någon. Exet har gått vidare för längesen. Känner själv jag har nån spärr eller rädsla i mig som gör att jag hittar fel och inte släpper in någon ny.

På det stora hela har jag det bra. Jag har sakta byggt upp mitt liv och självständighet. Det jag saknar egentligen är ju kärlek, även om jag inte tror det kommer bli samma sak om vi inte är en familj tillsammans.

Hur känner ni andra, har ni det bättre eller sämre efter skilsmässan?
Kan också tillägga att dessa känslor varierar över tid. Ibland önskar jag tillbaka till tryggheten, han var ett otroligt stöd i livet min exman, men hade också en mörk sida. Ibland känner jag att jag är mycket mer nöjd med livet efter skilsmässan. Det är mitt, jag bestämmer och behöver inte anpassa mig efter någon som stagnerat.

[Mirah]

Jag tror helt ärligt att det är svårt att göra den här tankeövningen. Vi tenderar att glömma bort vardagliga negativiteter över tid och har en förmåga att romantisera det förflutna, eller vilken parallell verklighet som helst. Livet är här och nu, med de förutsättningar som är givna.

Kärnfamiljen är läskigt normgiven, och inte alls ett recept på lycka i någon form. Det räcker att ställa en eller två djupare frågor i vänskapskretsen för att inse hur mycket börda och kompromiss som ligger bakom de flådiga instagrambilderna och anniversary-uppdateringarna hos kärnfamiljerna.

Med det sagt, visst finns det saker som jag tyckte var bättre i min relation mot hur livet ser ut idag, men jag tror att jag inte hade varit den personen jag är idag utan den personliga resan, och de som har känt mig länge vittnar också om en utveckling som jag, och framför allt mina barn har mått väldigt bra av. Det går inte att märka av samma resa hos mitt ex. ”En lycklig mamma är en bra mamma”, sägs det, och för mig handlar lycka om att acceptera livets förutsättningar samtidigt som vi gör det bästa av dem

[Kommavidare]

Detta är en väldigt intressant fråga. En som jag som lämnad har funderat väldigt mycket över. Är ex lyckligare nu? Mår hon bättre nu?

Svaret är nog precis så komplext som era svar så långt. Ibland är man det och ibland inte.

När jag ställde frågan till ex nyligen efter ca 6 mån med varannan vecka livet, när vi hade ett längre samtal var det ungefär det svaret: Ibland och ibland inte.

Just friheten att fatta egna beslut, inte vara beroende av någon annans förväntningar eller behöva förhålla sig till relationens eller samhällets övriga normer på plussidan. Att sakna barnen och/eller familjen, känna sig ensam i olika sammanhang, inte ha någon som fångar en när man behöver i vardagen samt kanske större stresspåslag på minussidan.

Jag kan idag se att separationen var nödvändig för vår framtida relation, oavsett om den är enbart som föräldrar eller en med kärlek. Hade vi fortsatt som det var hade ingen av oss påbörjat de förändringar inom själva som vi nu gör och som vi båda behövde göra.

Med det sagt: jag hade hellre levt tillsammans som en familj än var för sig. Jag ser att de eftergifter man för göra för varandra som väl värda för att vara en familj tillsammans istället för var för sig. Dock med de insikter vi båda har eller börjar få nu. Men jag känner fortfarande attraktion och romantisk kärlek till ex så därmed blir jag ju kanske lite diskvalificerad i diskussionen

[Buenita]

@Mirah

för mig handlar lycka om att acceptera livets förutsättningar samtidigt som vi gör det bästa av dem

Jag är inne på samma tankar som @Mirah . Jag anser att det är jag själv, endast jag själv, som är ansvarig över min lycka. Min familj, mina vänner och min partner är personer som jag kan vara lycklig tillsammans med, men det är jag som har möjligheten och ansvaret att skapa lycka. Och vad vi personligen gläds av och känner lycka är så oerhört personligt! Jag är en supersocial person och gillar dela glädjen. Men efter separationen lärde jag mig skapa harmoni och lycka i vardagen. En sådan återkommande sak är att jag vid lugna vardagar tänder ljus, lyssnar på skön spa-musik, dukar fram en extragod frukost och känner mig lycklig över att kunna ha det där lilla extra en helt vanlig arbetsmorgon! Men precis som Mirah skriver, handlar det om att skapa sig ett så bra liv som det går av det som livet erbjuder. God hälsa, äktenskap eller att leva i en kärnfamilj betyder inte per automatik att man är lycklig. Vi kan ha bättre eller sämre förutsättningar men det är alltid vi människor som behöver översätta och omvandla dessa till lycka

När jag läser ditt inlägg får jag inte uppfattningen om att du specifikt saknar ditt ex. Jag får snarare en uppfattning om att det är det välbekanta och trygga som är borta och att du inte hittat/landat/skapat det trygga i ditt liv nu. Kanske har fel men det är hur jag tolkade dina ord. Om det är så att du finner harmoni och glädje i det som är tryggt och välbekant, skapa mer av det i ditt liv! Se till att ha vänner och familj som du bjuder in, som du låter vara delaktig i ditt liv men glöm inte att du själv är den som skapar och möjliggör. På så vis kan människor komma och gå, men din trygghet i att DU skapat dig en tillvaro där du trivs i finns stadigt kvar.

På forumet kan du i flera trådar läsa om rädslan för att gå in i nytt förhållande. Och självklart har vi alltid risken med att bli lämnade. Oavsett om det är en partner eller en nära vän. Jag finner själv trygghet i att jag skapat mig ett liv där jag trivs, där jag är trygg i, där jag styr över min harmoni och glädje. Det var nämligen min svaga punkt tidigare, för när förhållandet försvann, försvann också den där grunden. Därför har jag jobbat mycket med att först förstå mina rädslor men också vad som ger mig trygghet. Och när jag inte längre ser rädslan som något otäckt utan något naturligt, något jag kan förstå, då känns det inte lika jobbigt.

[Mirah]

@Kommavidare

Dock med de insikter vi båda har eller börjar få nu. Men jag känner fortfarande attraktion och romantisk kärlek till ex så därmed blir jag ju kanske lite diskvalificerad i diskussionen

Ingen är diskvalificerad från att nämna sin åsikt Men jag tror också det är lättare för dig att tycka att kärnfamiljen borde ha hållit ihop eftersom du trots allt känner kärlek inför ditt ex, såklart är man inte redo att släppa den tanken då. De eftergifter du nämner är värt mödan, är just det eftersom det är vad som krävs i en kärleksfull relation för att hålla den fungerande. Jag tror också att det är vanligt att hamna i tankebanan som TS är i just nu när man är den som lämnar. Den som lämnar har varit den som har fattat beslutet, och för det kan man alltid bli ifrågasatt, både av andra men främst av sig själv, ännu hellre när det inte finns en uppenbar dysfunktion i relationen (våld, missbruk etc) utan där kärleken sakta har vittrats sönder av livets erfarenheter.

[Kommavidare]

Jag tror också det. Sen kan jag se idag att vi inte skulle stannat i den relationen vi hade och att det break som blivit har gynnat oss båda som personer och framtida kärlekspartners till någon.

Men jag skulle vilja att vi provar igen med en ny relation från denna utgångspunkten. Så värt att få lov att leva som en familj under de bästa åren med barnen för mig. Men är kanske svårt för ex att släppa det som varit samt kanske inte kan falla igen för den person jag är idag oavsett

Men ja, även under relationen som jag inte heller kände var på ett vis jag önskade ofta så kände jag alltid att det var mer värt att fortsätta tillsammans än var för sig. Men då hade jag oavsett alltid attraktionen kvar även när kärleken påfrestades.

Tror det var @Rulle som delade från ett radioprogram om att män oftare kan vara kvar i halvdåliga relationer men att det för kvinnor kan vara förödande. Vet inte om det nödvändigtvis handlar om kön alla gånger men olika personer har olika infallsvinklar och känsloliv helt enkelt.

Men jag undrar också när det lättar. Tror att oavsett my relation eller inte så kommer sorgen över att familjen förlorades alltid finnas där. Sorgligt att känna att något alltid kommer fattas i livet.

[Skipper]

@Fri, alla

En väldigt svår fråga att svara på, för mig, förmodligen för alla?
Om jag utgår ifrån min grundläggande värdering, och kanske också mina numer förmodligen idealiserade känslor? Då saknar jag absolut drömmen om kärnfamiljen. Allt den skulle vara och hade kunnat bli. Nu blev det inte så. Den förlorade framtidsdrömmen, den romantiska visionen saknar jag sedan 7 år.

Men egentligen saknar jag inte vuxenrelationen med mitt tidigare x alls, inte som den var de sista åren. Jag saknar kanske det den skulle kunnat vara, men inte det den blev.

Har även precis avslutat en relation som varade 4,5 år som jag nog inte kan riktigt veta om jag saknar eller inte ännu, men för min del finns absolut en frihet i att vara själv.

Efter skilsmässan och jättelångt förhållande som vi själva blivit vuxna i, fött och uppfostrat 3 barn till mer eller mindre vuxna, gjort bostadskarriär och allt som hör den delen av livet till. Den tunga delen, har livet absolut blivit enklare.

Men det beror nog inte bara på skilsmässan, snarare på andra förändringar som inkomst, fri fritid, delvis förändrade värderingar, andra avcheckade boxar på livets väg och numer då att inte alls behöva förhålla sig till att uppfylla någon annans förhoppningar på sitt eget liv genom att ge av mitt.

Det kan absolut vara värt att ge allt, men som någon skrev det är ett eget ansvar att vara lycklig-ish. Jag tror inte att jag någonsin lagt ansvaret för min lycka på min partner, men upplever nog att båda mina partner lutade lite åt det hållet. Eller så är det jag som är sämre an de flesta att anpassa mig??

Jag kan nog sakna den för mig positiva stress? som fanns i att både klättra på jobbet, snickra i stugan, få till semester och sjösätta båten vid sidan av dubbla tränaruppdrag etc.

Men oj vad mycket mer tid jag kan ägna åt jobbet, åt fritidsintressen som bara är mina.
Greja med det jag vill hemma, jobba över när jag vill och behöver utan att tjafsa om vem som gör vad. Jag gör allt. Jag gillar det.

Så vad jag nog egentligen ville säga är att eftersom den tunga fasen i livet gick över i samband med skilsmässan så trivs jag bättre idag, och numer singel igen, än i relationen.
Ja livet är bättre!

Men hade relationen varit bra och vi hade kunnat ge varandra det vi ville ha utan att på vägen försaka oss själva, både i min tidigare relation och den senaste hade jag varje dag i veckan valt relationen.
Så nej, livet blev inte bättre!
Bara annorlunda.

Detta tycker jag idag, vad jag tycker till sommaren har jag inte en aning om, det visar sig!

[Restenavlivet]

Jag är tydligen undantaget eftersom jag med eftertryck svarar JA! Livet blev definitivt bättre!
Inte nog med att jag slipper x:ets vredesutbrott, ängslighet för vad andra ska tycka (om gräsklippning, kläder, uttryck mm mm) och rädsla inför alla förändringar, så har jag träffat en man som passar mig så mycket bättre! En man som uppskattar mig som jag är och inte försöker förändra mig, skäms för mig eller hålla tillbaka mig.
Barnen mår bra och det går bra för dem. Även X:et verkar trivas bättre med livet! Han har också träffat en ny som han verkar trivas bra med.

Det som jag förundras mest är att det tog mig 24 år att bryta ett förhållande som inte borde ha hållit mer än några månader.
Allt var dock inte elände och jag ångrar ingenting. Det har trots allt tagit mig till där jag är idag och här trivs jag bra i livet!

Det är nog därför jag hänger kvar på forumet, för att bearbeta varför jag aldrig lämnade. I maj är det nio år sedan jag lämnade och i augusti åtta år sedan jag och min sambo smög igång med vår relation.

[Trassel]

Jag hör till dem som tycker att livet blev mycket bättre efter separationen. Separationerna, ska jag väl säga.

Då har jag en skilsmässa från 20 års äktenskap i bagaget, samt ett uppbrott från en fyraårig särborelation.

Ändå var ingen av mina relationer katastrofal eller destruktiv (t ex våld, missbruk…). Jag har två hyggliga och trevliga ex som jag har god kontakt med idag. Men ingen av dem hade samma syn som jag på vad man förväntas ge i en relation. Ingen av dem värderade samma saker som jag tyckte var viktiga.

Jag förstår om många saknar det vardagliga stödet, gemenskapen i att vara två osv. Men jag upplevde tyvärr inte det i mina relationer. Jag kände mig ensam i båda. Jag fick gå utan partner på familjehögtider, jag fick planera jular ensam, de var inte intresserade av att samordna semestern osv. Och de var sällan eller aldrig tillgängliga för känslomässigt stöd.

Av den anledningen är det förstås inte konstigt att jag tycker att jag har ett mycket bättre liv idag, när jag inte behöver tjata på en man om att göra något gemensamt. Jag har ju en stor bekantskapskrets som mer än gärna hänger med mig på en teater, på en restaurang, på en AW…

Men om jag hade fått uppleva riktig gemenskap i mina relationer, om jag hade fått erfara känslan av att vi var ett team som alltid backade upp varandra, ja DÅ hade jag saknat det gruvligt när jag blev singel.

Nu fanns det ärligt talat inte så mycket att sakna. Så livet blev enklare och bättre, även om det förstås tog en tid att sörja färdigt och komma till det stadiet.

Och eftersom jag inte alls är taggad på att uppleva ännu en relation med inbyggd ensamhet så har jag skapat mitt liv som jag vill ha det, på mina villkor. Idag är jag harmonisk och lycklig.

[Leaf]

Svårt att säga. Jag hade det på sätt och vis bättre när jag var aningslös och naiv och trodde att vi hade det ungefär som alla andra familjer. Men jag kan se så här efteråt att jag alltid var på helspänn, alltid tassade på tårna för att inte irritera min man, att jag höll på att långsamt jobba i hjäl mig och aldrig hade tid att sova. Det gjorde mig sjuk, och om jag stannat några år till hade jag kanske inte överlevt.

Nu efter skilsmässan vet jag, och det kan jag aldrig ta tillbaka. Jag vet att han ljög för mig oavbrutet under äktenskapet, jag vet att han var otrogen (hur många gånger?), jag vet att han var elakare mot barnen än jag såg då, och jag vet att allt det där jag jämt hade dåligt samvete för egentligen var hans fel. Den där vetskapen har inte gjort mitt liv bättre eller lättare, men ändå föredrar jag att veta framför att vara en naiv idiot.

[Johan40]

Nja, i och med att jag alltid velat ha en familj. Vara pappa och någons man så kan jag väl inte säga att det blev bättre . X kan jag väl leva utan men att missa 50% av barnens uppväxt är tyngre.

[Caro]

Ja, livet blev bättre efter separationen. På precis alla sätt. Fyra år sedan, nästan på dagen, och jag är jag igen!

Idag ser jag klart och tydligt vilket as han är. Och det bästa av allt är att nu är han någon annans as/problem/jobbige jävel. Saknar aldrig honom.

Det kommer alltid finnas en sorg hos mig i att den fina familj (och vårt hem) som jag lade så många år på att bygga upp var tvungen att splittras, och alla smärta som jag och barnen fick gå igenom på grund av hans själviskhet. Men inte ens våra barn tycker att kärnfamiljshaveriet är någon förlust. De anser också att livet är bättre när de inte bor med pappa.

Nu styr jag mitt eget liv. Gör som jag vill. Har mitt eget hem. Nya vänner. Drömmer mina egna drömmar, och det finns möjlighet att göra verklighet av dem också eftersom jag inte kompromissar bort mig själv för en idiots skull. Lever i en ny (särbo)relation som visserligen har sina utmaningar, men därför får förbli en särborelation tills vidare. Ungdomarna mår bra. Aldrig får någon trampa på mig igen.

[snoan]

@Kommavidare

ett radioprogram om att män oftare kan vara kvar i halvdåliga relationer men att det för kvinnor kan vara förödande. Vet inte om det nödvändigtvis handlar om kön alla gånger men olika personer har olika infallsvinklar och känsloliv helt enkelt.

Jag undrar om det berodde på ojämlik fördelning av arbete i hemmet (hushållssysslor, ansvar för barnen, att vara projektledaren, mm)? Det är något jag själv upplever, vid sidan av att kärleken och attraktionen för länge sedan försvunnit, och det är faktiskt förödande för hela livsglädjen. Då blir det svårt att stanna i relationen i längden, tänker jag, även fast man får betala ett högt pris. Säger jag, som är kvinna och nära att lämna.

[Skottaren]

@snoan

kärleken och attraktionen för länge sedan försvunnit

Där. Läs det igen. Där och just där är det. Det är hundra tankar som rör sig runt detta i olika långa eller korta varv, men i slutändan är det så enkelt. Kärleken och attraktionen är borta. Och ja, att leva så har ett oerhört högt pris. För högt. Och högt för er båda, om det lindrar skuldkänslorna. Vänd på det, om du nu inte själv tycker att du förtjänar att känna både kärlek och attraktion (vilket du absolut gör) Så förtjänar din man möjligheten att kanske hitta någon som känner så för honom?

Att sluta älska är inte ett brott. Det är sorgligt men det händer.

[Kommavidare]

Anledningen till varför respektive person anser det halvdåligt är nog olika men undersökningen handlade nog mer om att vi är olika (kanske då även utifrån kön) kring hur vi känner kring att stanna i förhållandet eller lämna det när vi känner så.

Min uppfattning utifrån min omgivnings separationer är också rätt så i linje med detta. Kvinnor lämnar oftare för att känslorna har falnat, attraktionen och kärleken bleknat bort med årens vedermödor och man har inte lyckats utvecklas tillsammans. Upplever också att det oftare är kvinnor som tar beslutet, särskilt om det inte är otrohet eller nya kärlekar med i bilden, utan ”bara” stagnation i relationen.

[snoan]

Jo, men det finns mycket forskning som visar att trots jämställda ambitioner så försvinner de ofta vid barn, och att det då är kvinnan som tenderar att dra lasset hemma. Detta kan självklart också göra att “gnistan” försvinner i relationen, att det stagnerar, som du säger. Upplever man det då som ojämställt arbete inom familjen så blir det antagligen lättare att 1) inse stagnationen, 2) inte orka med det. Alltså, jag tror att de hänger ihop.

Sen finns det givetvis många exempel där det ser annorlunda ut. Men statistiskt sett så är det (tyvärr) så att hemarbetet brukar ligga på kvinnor, och då vore det konstigt om det inte påverkade att det är vi som brukar lämna. Jag har hört något om att män har “mer att förlora” vid separation, eftersom de inte gjort det känslomässiga och hushållsarbetet hemma innan (på ett generellt plan).

[Rulle]

Det var i “Studio 65” radio p4 de talsde om relationer och skilsmässor.

[Ullebulle]

Exakt så känner jag med. Att missa hälften och att dessutom tvinga sina barn att ha flera boenden är ett högt pris. Jag hade faktiskt hellre haft en fortsatt halvdålig relation med mitt X faktiskt. Men jag har å andra sidan valt att inte träffa någon ny, är inte mottaglig för det och vill inte utsätta min barn för ännu mer röra. Kanske är det annorlunda för dem som blivit kära på nytt. Utöver saknaden av familj och helhet är också ekonomin enormt mycket sämre. Så nej, det blev inte bättre. Men det är ok. 5 år sen för mig…

[onedaymore]

Mitt spontana svar är ja, livet har blivit bättre sedan mina tidigare relationer. Jag har aldrig behövt ångra att jag lämnade dem, även om det fanns tillfällen då jag kunde sakna tanken om en relation.

Men det var just tanken. Tanken på tvåsamhet, trygghet, stabilitet, kärlek etc. Men hade jag haft allt detta hade jag ju inte lämnat mina ex, och därför tror jag att det kan vara nog så viktigt att separera sina ex/tidigare relationer från sina tankar, drömmar och förhoppningar om just relationer, kärnfamilj och trygghet.

Och om man verkligen saknar just kärlek och tvåsamhet? Ja, desto viktigare i så fall att lämna en relation som faktiskt inte känns bra. Precis som en del tidigare har skrivit är det ju först efter mina relationer som jag haft möjlighet att träffa någon som faktiskt passar mig bättre.

Så ja, för mig har livet tveklöst blivit bättre - både under mina år som singel och nu i en relation som är bättre på alla sätt

[Johan40]

Håller med. Iom att vi inte hade en dysfunktionell familjesituation har det bara blivit nedsidor för barnen. Räcker ju att titta på dem på söndagskvällen när de ska packa ner hela sitt liv i massa väskor . Det svider att se och inse att de gör detta varje vecka. År ut och år in. Jag tycker det är jobbigt att packa för en resa om året . Men de biter ihop och klagar inte. Spontant kan jag tycka att man kan lösa sina problem tills de flyttat hemmifrån. Sen skilja sig. Barnåren är för dem. Innan och efter för en själv. Alltid sånt fokus på att man ska må bra själv. Sällan om hur kidsen mår. Folk verkar tro att så länge jag mår bra så mår de bra oavsett hur de lever. Men den diskussionen har man haft hundra gånger här sista 8 åren. Alla ser på det olika.