Tycker ni livet blev bättre?

Allmänna diskussioner
21

Jag tänker att det är jäkligt svårt att veta hur barnen ser på föräldrarnas relation och en eventuell skilsmässa. Och framför allt är det svårt att veta hur de påverkas på lång sikt av att man håller ihop för att deras skull.

I min värld innebär detta en hög risk att man för vidare ett relationsmönster som i grunden handlar om att man ska offra sig för andras skull. Jag hör ju till dem som tror att barn snappar upp otroligt subtila signaler, oavsett hur väl föräldrarna tycker att de beter sig.

Och efter att barnen har flyttat ut och man som förälder skiljer sig, drar en lättnadens suck och startar sitt nya liv - då dröjer det kanske bara några år innan man får se sina barn gå in i en relation och börja upprepa exakt samma mönster som man själv tillämpade när man levde med deras andra förälder… :grimacing:

Jag har själv en familj i min närhet där föräldrarna håller ihop för barnens skull trots att barnen (i högstadieåldern) har sagt rent ut att de tycker att föräldrarna bör skiljas. Det förekommer inget våld eller något sådant, men däremot ett kroniskt missnöje som inte går att dölja. En evig dålig stämning, liksom.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur detta kommer prägla ungdomarnas syn på hur en relation ska se ut, och hur det i sin tur kommer påverka deras egna framtida relationer.

7 gillningar
22

Det beror ju på hur dålig relationen är. Man ska inte stanna om det är skit. Min dotter fattar fortfarande inte varför vi skilde oss. Eller jo, nu vet hon ju varför - han träffade en annan. Men hon har sagt att allt var så mysigt förr, när det var vi och vi bodde i vårt hus. Hon hade helt klart valt att vi fortsatte ihop. Så jag föraktar faktiskt mitt X i det avseendet. Att låta barnet bli offer för att man drabbas av en förälskelse. Jag hade respekterat honom mer för ett one night stand. Sånt händer, inte hela världen.

Dock har vi en fungerande relation nu men det beror just på att min dotter är den som skulle drabbas av en dålig sådan. Många här förslår noll kontakt men då blir det ju ännu värre för barnen. Ytterligare straff och vuxenfokus.

Däremot träffar jag inte hans nya och hon bor tack och lov i en annan stad.

4 gillningar
23

Ett jävla oroande att ärva ner saker till barnen. Jag tror de mår bra av att ha trygg tillgång till sina föräldrar 100% under uppväxten. Sen skapar de sina egna liv. Om man lever som vänner med benefits tror jag inte de mår dåligt av det. Att de skulle märka så mycket av föräldrarna och ta skada i framtida relationer (ej osunda rel) tror jag är överdrivet. Plus att slippa leva i kappsäck under 15 år.

4 gillningar
24

Själv tror jag tvärtom, och ser så tydliga mönster hos mina egna barndomsvänner hur likt deras liv har utspelat sig efter den uppväxt vi har delat. Inget vetenskapligt bevis, förstås, då vi är i ett diskussionsforum med åsikter, men jag vill nog bestämt hävda att grunden till trygga barn är att känna sig sedda och älskade av sina föräldrar, oavsett om de delar tak eller ej.

1 gillning
25

Beror ju på hur dålig relationen är. Är det riktigt illa påverkas såklart barnen. Idag har jag nästan uppmanat en väninna att lämna sin man. Stämningen hos dem är allt annat än bra för barnet.

Men så illa är det inte alltid. Min flicka upplevde som sagt oss som en mysig familj. Men hon har det i sammanhanget bra, vi älskar henne båda två och den känslan är hon helt trygg i.

Men frågan hör var om det blivit bättre efter separationen och där är mitt svar nej och troligen dotterns också. Vad X tycker vet jag inte, tror relationen är rätt besvärlig faktiskt. De bor 2 timmar från varandra, har svårt att ses vad jag förstår och barn att ta hänsyn till.

2 gillningar
26

Men du vet inte.

Det är det som är problemet. Det finns vuxna barn som berättar om helt olika erfarenheter och upplevelser av såväl skilsmässor som av ofrivilligt samboende för barnens skull.

Du har inte en chans att avgöra i förväg hur dina barn kommer att påverkas och på vilket sätt. Du är tvungen att välja det som du tror är bäst. Det som gör dem minst skada, både på kort och lång sikt.

Och eftersom du inte heller kan avgöra hur den partner du fortsätter leva med kommer hantera det mer eller mindre ofrivilliga samboskapet så saknar du egentligen helt kontroll över hur livet blir.

Du kanske stannar i flera år och avstår från att börja bygga ett nytt liv för dina barns skull. Du kanske t o m offrar en ny potentiell kärlek. Sen upptäcker du efter fyra, fem år att din partner träffar en ny och plötsligt glömmer allt om er överenskommelse, dumpar dig direkt och river upp barnen mycket mer burdust än om ni ordnat en vänskaplig skilsmässa lite tidigare.

Precis vad som helst kan hända, särskilt om man försatt sig i situationen att man liksom “härdar ut” ett antal år med en person som man egentligen inte vill dela vardag med. Det är ett tämligen riskfyllt läge.

6 gillningar
27

Alla har olika åsikter om detta och för lämnare är det nog enklast att tänka att ”om jag mår bra mår barnen bra”. Så Slipper man det samvetet. Praktiskt.

För oss som blivit lämnade för en annan person är det inget vänskapligt över en sån skilsmässa även om en av föräldrarna är nykär. Och hur barnen mår av den typen av separation är nog sällan så bra. De far ju illa av svek också. Och många lämnare har redan en ny relation i bakfickan.

Att jag skulle missa en ny kärlek för att jag prioriterar mitt barn är för mig inte heller så hemskt. För barnen är viktigare än jag är. Så tycker jag. Ibland får man kämpa och tänka på nån annan än sin egen lycka.

Men som sagt, det finns många typer av relationer och ibland är skilsmässa det rätta. Men att ha någon i bakfickan för att våga är fegt.

5 gillningar
28

Jag tänker spontant att man kanske upplever det olika beroende på om man var den som ville lämna eller om man är den som blev lämnad?
Sedan kan självklart någon som blivit lämnad själv se att det kanske var det bästa när den värsta chocken är över.
Undrar om det är så många som valt att lämna som ångrar sig? Det är ju många ggr ett stort steg att ta och ngt man funderat på under en längre tid.
Kanske man ångrar sig om man lämnat för någon annan, när den förälskelsen lagt sig.

Allt är inte bättre som exvis ekonomin men där det skavde är allt bättre än hur jag hade det i mitt förhållande.
En av mina främsta anledningar att lämna var att vi var så dåliga förebilder för hur ett kärleksfullt förhållande ska vara för våra barn.
Jag vill inte att något av mina barn ska stanna i ett sådant kärlekslöst förhållande.
Klart att en separation är en sorg för barnen men de ser och förstår mer än vad man kanske tror.

5 gillningar
29

Åh, jag har lixom väntat på att kunna ge ett mer balanserat svar på frågan. Nu, 5 år efter ett turbulent avslut på en 14 år lång relation, har jag sakta byggt upp ett alltmer rikare eget liv - vilket skapat den distans till ”då” och ”nu” som har behövt uppstå för att över huvud taget kunna göra jämförelsen ”bättre”.

Den dåliga perioden i relationen (det som var en dålig vardag innan uppbrottet) valdes inte bort för ett kaos eller en sorgeperiod som önskat alternativ. Jag ville bryta då jag inte klarade av att förändra där jag stod. Den stämningen som var mellan oss, sättet att föra samtal, tilltalet samt brist på omtanke var osund och hade alltmer börjat övergå till kylig elakhet. Fel väg i för hög hastighet så, det enda jag klarade av var att träffsäkert köra i diket med förhållandevis få allvarligt skadade.

För mig har det varit mitt livs största förlust att behöva göra denna omställning. Både materiellt - drömmar jag förverkligat/platser jag haft tillgång till - samt enheten av att vara familj med alla äventyr det innebär.

Separationsprocessen ockuperade min mentala kapacitet djupt och innerligt. Jag har ännu ibland svårt att inte bli ledsen när jag kommer andras kärnfamiljeliv nära inpå.

Livet utan barn 50% är smärtsamt tomt och fyllt av saknad. De är de mest fantastiska människor jag träffat och jag vill vara i deras närhet så mycket som möjligt. Jag kunde inte föreställa mig att den separationen skulle vara så stympande och intensivt ihållande. Jag saknar forfarande en vän och en trygghet att få och ge kärlek till.

Så verkar det som jag tycker att livet är bättre? Inte bättre än det jag önskade och trodde att jag byggde upp. Men bättre än relationen jag hade.
Jag vet vart jag ska vända mig för att få in nya människor som jag har ett positivt utbyte med. Jag har lärt känna personer (en del har blivit vänner, andra bekanta, ytterligare andra blev det bara korta möten med) som jag kan kommunicera med, som känner, speglar, förstår, reflekterar, visar empati och förmedlar att de vill väl. Jag har återfått en varierad bild av vad individer kan vara och utrståla. Jag har kunnat sätta gränser, välja bort och bjuda in. Det gör mig hel som människa. Det gör att jag kan skapa egen trygghet, njutning och kärlek och vila i mina känslor när jag är ensam. Det bär mig.

Allt detta släcktes ner i relationen. Nu har jag i alla fall en chans att fritt skapa mig de upplevelser jag vill ha i mitt liv. Det är supersvårt att gå från strategisk mästare i krig till novis i njutning. Men jag gissar att det är ett bättre livsval på det stora hela.

9 gillningar
30

Och hur många gör det? Ofta ligger väl problemet i att ”benefits” inte existerar och en part önskar att de gjorde det medan den andre är nöjd utan. Vänner delar bördan lika, men ofta är det en part som drar det tunga lasset och är slut i kropp och själ. Ofta ligger smågnabbet i luften eller så hänger tystnaden tungt.
Du får det att låta som om de flesta levde i fullt funktionella förhållanden som de mår helt ok i och bara söker spänning och självförverkligande när de lämnar. Det här forumet om något visar väl på motsatsen.

9 gillningar
31

Diskussionen är som sagt lika gammal som pyramiderna och alla blir saliga på sin tro. Ren överlevnadsinstinkt. Vi är experter på det. Hitta förklaringsmodeller som stödjer vårt handlande. Hur skulle vi annars orka leva med våra val?

3 gillningar
32

Haha! Precis lika gammal som driften att få andra att känna skuld över detsamma tydligen.

4 gillningar
33

Gäller självklart mig med :+1:t2: och för övrigt långt mycket mer än bara skilsmässor.

1 gillning
34

Rubriken handlar om vi vuxna tycker att livet blivit bättre.
Det man lätt halkar in på är vad barnen tycker och känner av.
Barn är också väldigt olika, jag o min bror har t ex väldigt olika uppfattning om vår barndom och stämningen hemma.

Det enda man säkert kan säga är väl att den som tog det slutliga beslutet vill kunna rättfärdiga sitt beslut och därmed ofta kan rada upp ett antal anledningar, mer eller mindre objektiva…. Men allt är ju inte bara positivt/negativt.
Och att livet blev annorlunda.

7 gillningar
35

Perspektiven växlar i tråden. Ofta olika för de som tog beslutet och de som fick acceptera det. Nog ganska naturligt.

Som alla stora förändringar i livet är det inte enbart bättre eller enbart sämre. Livet är sällan svart eller vitt.

Under relationen, särskilt när jag inte var nöjd, så värderade jag alla delar för mig själv långsiktigt som kortsiktigt. Känslor som praktiska saker. Toppar och dalar. Sannolik framtid mot aktuell nutid. Plus och minus.

Jag valde alltid att stanna i relationen och försöka jobba på för jag såg fler nackdelar än fördelar med att gå skilda vägar. Min fru gjorde det till sist inte. Hennes minus blev större än hennes plus.

För mig som fortfarande hade attraktion och kärlek till mitt ex kvar även i de dåliga tiderna så kunde jag aldrig ha fattat detta beslutet. Men hon kände till sist inte detsamma. I den situationen fattade hon det beslutet och jag fick acceptera. Nu med perspektiv även respekterar. Vi måste alla göra det som är rätt för oss i varje given situation tror jag.

Är och kommer våra liv vara eller bli bättre än vad de var? Kanske, kanske inte. Livet kommer fortsätta vara fullt av plus och minus som det alltid är. Kärnfamiljen, ekonomin, tiden med barnen emot och kanske en djupare relation till sig själv, viss frihet och kanske en bättre relation i framtiden för.

6 gillningar
36

Började läsa/följa denna tråd från start, men kände även jag att kanske är jag ”diskvalificerad” i att skriva, delta… :man_shrugging: :zipper_mouth_face:

Jag har trots allt bara varit skild i 5 mån, även om jag levt i ”limbo”, och ”isär” från mitt ex och min familj under ganska precis två år innan ”vår” skilsmässa.

Kanske kändes även frågeställningen för svår!? Svår utifrån att jag inte har funderat jättemycket på hur jag känner i frågan. Mest då jag kanske fortfarande känner att jag är i en form av ”landningsprocess”, i det nya. Det annorlunda livet. Alla (!?) pusselbitar är inte riktigt på plats för att jag kan tillåta mig själv, fullt ut, att känna att livet blivit bättre, här, just nu. Livet är ganska ok, ganska bra emellanåt. Men ”bättre”… det vet jag inte… än…

Svår för frågeställningen utgår även från ett jämförelseperspektiv, som helt ärligt känns lite jobbig att gräva ner sig för djupt i, just nu.

Är livet bättre nu (efter skilsmässan), än innan (skilsmässan). För mig, möjligen är det för tätt inpå.

Vissa saker är bättre, vissa är sämre.

Det andra jämförelseperspektivet är ett annat perspektiv, även för mig. Och den är tuff! Är mitt ex liv bättre nu än då? Och det är verkligen en frågeställning som jag inte vill fastna i, börja älta, börja fundera och spekulera kring. Och jag behöver verkligen inte få höra hur hon upplever det… Jag hoppas givetvis att hennes liv är bra, att hon mår bra. Det förtjänar hon. Liksom jag. Jag vet att mitt ex har träffat en ny man, släppt in han i sitt liv, introducerat han till våra barn. Jag har den information jag behöver, och det räcker så.

Vidare, kanske lite filosofiskt, men måste det bli ”bättre”…? Räcker det inte med att det blir bra…?

Jag är tävlingsmänniska. Men är livet en ”tävling”? Tja, kanske, i viss mån. Jag har alltid haft ett driv framåt i viss mån. Utbildning, Jobb, karriär, inkomstökning, fysiskt hälsa, relation, ett barn, två barn, tre barn, bra boende, stabil ekonomi, fina bilar, prylar, trevliga resor/semester. Men det har liksom bara ”kommit av farten” utifrån att om jag jobbar på och levererar så blir det, nog (!?), bra, och bättre, över tid.

Men möjligen är jag nu i ett läge där det räcker att det är, och blir, bra. Good is good enough.

Just nu är jag i ett ”mood”, eller försöker vara i ett ”mood”, där jag försöker se, ibland letar efter, ”the silver lining”. Den guldkant som solen skapar runt kanten på alla de moln som kan finnas, och plötsligt uppenbaras på himlen. Det försöker jag göra i stort och i smått, i mitt arbetsliv, i mitt privatliv.

Jag har accepterat skilsmässan. Jag har accepterat att jag är skild. Det är inget som håller mig vaken om nätterna. Vi kom till en punkt där ett beslut behövdes tas. Vi kunde ha tagit ett beslut kring hur, och på vilket sätt, vi ville fortsätta vår relation, vad som då hade behövt göras. Men beslutet kom i stället att handla om att det var dags att gå skilda vägar. Det fanns en kärlek, en attraktion, från båda håll, det har vi bekräftat, även vid tidpunkten för skilsmässan. Men det räckte inte till…

Precis som den gode @Kommavidare skriver. Det finns många perspektiv som kan belysas, beröras utifrån rubriken och frågeställningen. Somliga funderar på skilsmässa, somliga ligger i en pågående skilsmässa, somliga är ”nyskilda”, somliga har varit skilda en längre tid, somliga har gått vidare i nya relationer, somliga inte. Skilsmässorna kan ha sett olika ut, berott på olika saker, ens egna relation kan ha sett ”väldigt olika ut” och upplevelserna därav. Förstås. Som allt kan påverka våra upplevelser och våra infallsvinklar. Så även för mig givetvis.

Silver lining. Jag är glad över att jag fått vara med 100% i mina barns uppväxt. Jag är ”glad” att mina, nästan-vuxna-barn, sluppit varannan-veckas-liv. Men jag är lika säker på att de hade klarat det (!).

Jag är glad att vår skilsmässa inte föranleddes av någon ”otrohetsaffär”, eller att någon av oss ”träffat en ny” under pågående relation (som man hellre ville dela sitt liv med).

Just nu är jag glad över att jag och mitt ex inte har yttrat några ”hårda ord” till varandra efter formell skilsmässa. Jag är glad och tacksam över att vi har en ”vänskaplig och respektfull” ton, i de fåtal gånger vi har haft kontakt sedan skilsmässan.

Jag är glad och tacksam över att jag har tre fantastiska barn som (enligt egen utsago!), älskar mig, uppskattar mig, och tycker att jag är världens bästa pappa.

Jag är glad och tacksam över att jag har ett arbete som jag generellt sett trivs med, som ger mig en god inkomst, som medför att jag kan leva mitt liv, och ”förgylla” andras (mina barn!) liv.

Det som känns bättre (!), i mitt korta perspektiv (!). Jag har kastat bort all oro, tvivel, uppgivenhet, frustration, irritation, kring min och exets (framtida) relation. Relationen är slut. Jag behöver inte fundera på hur vårt umgänge kommer att se ut nästa vecka, nästa månad. För vi har inget umgänge längre. Jag behöver inte fundera på vad mitt ex vill göra eller inte göra, och hur det kan komma att påverka mig. För vi delar inte ett liv och en vardag och helg och fest längre.

Jag sörjer, i viss mån, fortfarande själva skilsmässan och att livet är annorlunda. Jag känner en saknad av mina barn (i en vardag), av en familjetillhörighet, av en tvåsamhet, att vara någons man/make. Av en framtid som inte blev.

Jag kan känna en sorg i att en ”framtida” farmor&farfar, mormor&morfar inte kommer komma som ett ”par” på besök i en framtid till våra barn, och få träffa sina framtida barnbarn som en ”enhet”.

Men jag vet också att jag är min egen lyckas smed. Att framtiden ligger för mina fötter. Och det är upp till mig att skapa mitt liv, så att det blir bra, och kanske även bättre.

11 gillningar
37

Kan vi också bara ta en sekund och reflektera över hur otroligt vältaliga sansade och mogna inlägg den här tråden berikats med?? Oavsett ståndpunkt i ”lyckligare före eller efter” eller ”separera eller inte för barnens skull”.

Jag lär mig så mycket av att läsa det ni skriver :pray: tack till alla som delar med sig!

16 gillningar
38

Exakt - ofta ser ju uppbrott och skilsmässor ut precis så här. Och i det läget känns det väldigt otänkbart att man ändå ska fortsätta leva ihop för barnens skull. Jag kan överhuvudtaget inte tänka mig att barnen INTE skulle ta mer skada av en sån lösning än av att föräldrarna flyttar isär. Även om det innebär att barnen måste byta bostad varje vecka.

Men om man tänker sig att det vore positivt för barnen att man som par håller ihop flera år för deras skull syftar man sannolikt mer till de fall där föräldrarna mest bara är lite less på varandra i största allmänhet.

Och visst. Sådana fall existerar naturligtvis. Jag läste om något liknande för bara några månader sedan. Där fortsatte visserligen det separerade paret att bo tillsammans pga bostadsbrist, inte av hänsyn till barnen, men de höll sams och läget var inte akut.

Somliga orkar naturligtvis vara bra föräldrar i år efter år under de premisserna, trots att de inte längre vill vara tillsammans. Men då kräver det att man har en mycket välfungerande vardag med god vänskap, problemfri kommunikation, tydlig arbets- och ansvarsfördelning, gemensamma regler kring eventuellt dejtande, kvällsaktiviteter, bjuda hem vänner och tusen andra saker.

Och vanligtvis är det ju brister på de områdena som gjorde att förhållandet kraschade. Det är nog inte särskilt många som lyckas upprätta och hålla dylika rutiner som båda trivs med EFTER att man kommit på att man inte längre vill dela livet med varandra. :thinking:

3 gillningar
39

Men alltså… Hur många väljer att separera för att ”man är lite less i största allmänhet”???

Jag är genuint nyfiken, för min enda erfarenhet är att separera är något av det mest traumatiska man kan ta sig igenom, särskilt med barn inblandade i bilden?? Att separera är liksom sista utvägen, och lååångt ifrån det man gör för att ”man är lite less”

6 gillningar
40

Ja, det blev tveklöst mkt bättre även om det tog mig låååååång tid att inse det. Vi hade inga gemensamma barn vilket var en gudagåva sett i backspegeln.

Mina barns pappa har jag däremot än i denna dag en nära och välvillig relation till.

3 gillningar