Jag har fått en låg dos antidepressiv medicin och det har varit min räddning! Känner nu endast av ytterst, ytterst lite humörsvängning i samband med ägglossning.
[/quote]
Så hur mådde du vid ägglossning innan då? Var du deprimerad? Speedad? Oövervinnerlig? För jag mår ju inte dåligt egentligen, mitt problem är snarare att jag mår för bra. Jag känner mig hög och fantastiskt kapabel till allt. Problemet är hur det får mig att må i mitt förhållande. För när jag mår så här längtar jag bara bort… och det är jobbigt att göra så intensivt varje månad
Kärlek, lust - det är bara biokemi egentligen. Precis som du skriver så överrumplas du av känslor som du inte kontrollerar med rationella tankar. Du kan välja att kämpa emot och lära dig om hur du fungerar genom tex terapi, eller så kan du försöka hitta sätt att parera känslorna genom att tillgodose de behov som de ger uttryck för. Handlar det om sex och att träffa nya män så är det kanske bra att vara ärlig om detta med din man. Det är inte ovanligt alls att par som levt tillsammans så länge som ni har gjort blir förvirrade pga av sex och förändrade biologiska förutsättningar. Du är inte ensam om att blir förvirrad av signalerna från din kropp. Det händer alla mer eller mindre. Vi är inte biologiskt konstruerade för att leva så länge som vi gör heller och inte heller under de förutsättningar som vi civilisationen erbjuder. För att klara av det måste vi ibland tanka utanför lådan.
Prata med din man om lust och sex. Sök er till parterapi. Konkretisera vad det är du vill ha. Ställ frågan högt: Vad vill jag?
En annan aspekt kan handla om att du inte är nöjd med din personliga utveckling och att du inte vet hur du ska fortsätta att utvecklas. Det är oerhört lätt att projicera sådan osäkerhet på sin omgivning och intala sig själv att om du bara inte behövde ta så mycket ansvar och var lite friare så skulle allt bli bättre. Det blir det sällan. Allt har sina utmaningar. Jag tänker främst på att du skriver så här:
Vi har inga större problem, vi kommunicerar någorlunda bra, har roligt ihop, helt okej sexliv, kanske inte gör så mycket ihop utanför hemmet men är nog nöjda ändå. Barnen är i fokus och livet rullar på som det gör i en familj, upp och ner.
Det du skriver är det många som är avundsjuka på. Många människor har det inte bra. Du skriver att du vill ha något annat som är bättre än det du har. Varför tror du att det blir bättre av att träffa någon ny? Vad är det rent konkret som en ny bekantskap har att erbjuda? Gör jobbet: Skriv upp på ett papper alla de egenskaper som du vill ha hos denne nye man och jämför med de män du träffat. Är det en realistisk dröm? Kommer denne man vilja ha dig? Är det bara ett äventyr du vill ha? Kommer äventyret att göra dig “nöjd”? Vad händer efteråt?
Fråga dig också om det är relationer känslan av att vara “nykär” som är det viktigaste i ditt liv efter 20 år i en relation med två barn. Varför är det inte “medicinsk forskning för att bota ALS”? Eller “åldersforskning”? Eller att bli fadder för barn som drabbats av fasansfulla olyckor i jordbävningar, svältkatastrofer och krig? Eller varför inte fördjupa sig i en konstform - spela musik, måla en tavla eller skulptera? Det finns så många saker att förlora sig själv i. Varför är det behovet av att träffa någon ny som kapar ditt liv? Vill du det verkligen?
Du vet att inom den alternativa medicinen så finns det ett extremt stort spann på vad och hur man gör?
Jag går till en läkare i funktionell medicin. Hon är utbildad läkare, alltså en riktig läkare, som har valt att arbeta så som man gör i t.ex. Tyskland.
Jag har inte blivit utsatt för något humbug eller lurendrejeri. Jag har fått min vanliga medicin finjusterad och fått den kompletterad med annan livsnödvändig medicin. Medicin som min vanliga läkare på vårdcentralen hade kunnat skriva ut men han kunde inget om den (hans egna ord). Utan dessa två mediciner slutar min kropp att fungera. Efter 6-10 veckor hade den varit ganska nedbruten och ytterligare 10-15 veckor senare hade jag fått problem med hjärtat.
Jag har varit felmedicinerad i 15 år (!!!) så jag har fog för att vara avigt inställd. I 15 år har jag pluggat på allt jag kan om min sjukdom men att försöka prata om det med min läkare på vårdcentralen var lika roligt som att försöka prata med en betongvägg. 15 år av oförklarliga hjärtklappningar, yrselanfall och ett allmäntillstånd som gått upp och ner i rasande fart.
Jag har ingenstans skrivit att man ska vara så korkad att man låter bli att söka den vanliga vården vid allvarliga sjukdomstillstånd.
Dock påstår jag att man kan förhindra en stor del av den allvarliga sjukdomstillstånden om man läser på hur kroppen fungerar och börjare leva bättre.
Men bra, nu vet jag att du är övertygad om att jag har tänkt och trott mig frisk. Det hade varit jäkligt mycket billigare för mig. Och tack, nu vet jag att du anser att min kroniska sjukdom som den vanliga vården inte kunde hjälpa mig särskilt väl med är något påhittat där jag egentligen “inget behöver”. Och så tycker folk att det är fel på mig som söker mig till alternativ vård för att jag tröttnade på att aldrig kunna fungera som jag borde, att jag levde i ett konstant töcken av fysiska smärtor.
Vågar man sig på att fråga vad du egentligen har för sjukdom som den traditionella vården har misslyckats så grovt med, men som “det alternativa” har fixat?
Jag har en väldigt vanlig åkomma för kvinnor. Sköldkörtelsjukdom samt inflammationer i den som man inom vanlig vård inte behandlar för det finns inga piller att ge.
Det är en sjukdom som inte syns och som alla inte svarar på med den medicineringen som är ordinerad (det finns andra alternativ inom vanlig vård men kunskapen är extremt låg). Så fort man är “inom” referens så släpper vården utredningen och tycker att man är färdig. Att referensspannet är väldigt stort spelar ingen roll. Man stirrar sig blind på ett värde som inte säger något alls om hur sköldkörteln arbetar och inte på det aktiva hormonet som “gör jobbet” för att kunskapen saknas.
Jag har gått felmedicinerad under så många år att min kropp har tagit enormt mycket stryk. Allt för att jag låg precis inom referensvärdet. Men det var inte rätt för mig. Jag påtalade det ofta men fick absolut inget gehör. Jag har bett om kompletterande medicinering eftersom mina provsvar på det aktiva hormonet var avvikande men fått kalla handen. En medicin som är godkänd av läkemedelsverket som ALLA läkare får skriva ut. Läkaren har sagt “jag befattar mig inte med den medicinen”.
Jag kan göra den listan så otroligt lång att många hade tappat hakan. Men det är att gå in på tok för mycket på det privata. Jag har spenderat dessa 15 år med att lära mig allt som finns om min sjukdom.
Jag vet att många svarar på medicineringen men av 400 000 med bekräftad diagnos (det finns ett stort mörkertal där många är fel diagnoserade) så är vi minst 20 000 som slåss med näbbar och klor för att få rätt vård.
Jag vet även att många här kommer säga att de känner någon som har underfunktion av sköldkörteln och att deras medicinering fungerar utmärkt. Det enda jag kan säga är att vi är inte allihop stöpta i samma form och vi reagerar olika på medicineringen.
Nej, det handlar inte om sex och att träffa nya män. Det handlar om att jag blir så påverkad under min ägglossning att jag inte kan se klart och jag längtar bort, får så intensiva känslor att jag tycker mitt förhållande verkar futtigt i jämförelse. Jag drömmer om att umgås med mina barn varannan vecka, det säger lite om hur galet det här är. När ägglossningen är över är jag säker på att jag vill stanna med min man.
Det tror jag ju inte allt som oftast, det är inte det som är problemet. Problemet är att jag inte klarar av att hantera mina känslor runt ägglossning, de river upp så mycket runt omkring och lämnar spår som det tar tid och energi att sopa igen. Sen har jag nog de senaste dagarna insett och erkänt för mig själv att det finns vissa tvivel även annars, små saker i vårt förhållande som skaver lite, men inte mer än jag skulle kunna hantera och som vi kan jobba med tillsammans. Men allt det där förstoras något enormt under en period varje månad och det är det som är jobbigt.
Hur vet du att det inte är det?
Att jag längtar efter nyförälskelse under mina dramatiska hormonpåslag betyder såklart inte att det är det viktigaste i mitt liv. Känslan av att vara nykär är väl något man är under en relativt kort period i början av ett förhållande. Och skulle det nu vara viktigt, så utesluter väl inte det att engagera sig för andra saker här i världen.
Om du upplever starka känslosvängingar som är oförutsägbara och som är ett problem för dig och din omgivning så behöver du så klart hjälp. Kanske någon form av medicin. Jag tror att det kanske inte är lämpligt att du ägnar dig åt några relationer under tiden du får ordning på det här eftersom det även måste vara oerhört slitigt för de människor som väljer att lita på dig.
Jag har fått en läkartid om ett par veckor, får se vart det leder.
Intressant. Menar du alltså att det skulle vara mindre ”slitigt” för min sambo att bli lämnad, och genomgå en separation med allt vad det innebär, än att leva med mig medan jag reder ut det här?
Jag tvivlar på att jag vill leva med min man, och ser inte en framtid med honom. Jag drömmer om att träffa nån ny, jag känner mig hög och min självkänsla är på topp, jag presterar bra på jobbet och är social. Det är som att jag mår för bra och jag känner mig fast i vad jag då anser är ett dåligt förhållande.
Det är alltså uppenbarligen otroligt slitigt för de som drabbas av dina svängningar och jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig någon som skulle stå ut med detta. Sedan är det säkert slitigt för dig med, men det här är ditt problem och inte hans. Det finns inget din man kan göra för att du ska bli “frisk” antar jag?
Jobbig situation och osäkerhet men hur skall du få egentlig vetskap?
Det kan ju vara som du skriver att det har med balansen i kroppen men tänk om det inte är så?
Det kanske är någonting annat som saknas i dit liv, tänk om det är så att dina vingar bara har varit utfällda till 75%
Du kanske är trött på allt som är så förutsägbart, att se det framför sig fyller många med skräck och panik, blev det ingenting mera av detta, var detta mitt liv som passerade revy.
Vi har det bra ekonomiskt men det känns tomt på något vis, spänningen och nyfikenheten är borta, att bli farmor eller mormor.
Den här processen följer samma mönster månad efter månad så jag är rätt säker på att det beror på hormoner. Men människan är komplex och självklart påverkas jag av annat runtomkring också. Att fundera över sitt liv, hur det blev och hur det är, när man är i min ålder är nog väldigt vanligt.
Hej @Nelimo
.
Under varje inlägg ( utanför rutan ) som nån gör så finner du en böjd pil, tryck på den så skall du se att ditt inlägg pekar som ett svar på den personen.
.
Annars kan du oxå göra såhär: leta rätt på @-tecknet samt nicknamnet på den du skall svara till.
.
Hoppas du löser detta
Tack! Fast det är så jag gör… jag ser namnet på den jag vill svara längst upp till vänster i rutan där jag skriver, men när jag trycker på den blå ”svara-knappen” bli det ändå bara ett nytt inlägg.
Hej jag kan säga att jag känner igen allt till 80 procent. Och jag har förstått att det är hormonerna som spökar. Jag fick antidepressiva som hjälpte mycket faktiskt.
Hur mådde du runt ägglossning då? Var du deprimerad? Jag mår ju snarare för bra, känner mig hög, men sedan slår det liksom över och jag vill lägga all denna energi på någon annan än min man och min familj, det är ju det som i sin tur som får mig att må dåligt…
Träffade faktiskt en läkare i förra veckan, han hade inte stött på detta problem förut, men han sade att det var tydligt att jag var extremt känslig för hormonomställningar i kroppen, och att antidepressiva förmodligen skulle få mig att må ännu bättre (och längta bort ännu mer…) Han skulle iaf ta ärendet vidare i läkargruppen…
Jag mådde piss, och behövde mer närhet, ell omsorg o behövde bekräftelse. O när jag fick mensen så mådde jag för bra, och längtade bort. Jag ville helst vara någon annan stans än hemma. Ville byta ut hela familjen. Men det var för att jag var så speedad att jag kände min man var tråkig o behövde ha nån som hade samma energi typ. O när ja var nere så ville jag ha ngn som kunde hålla om mig o visa kärlek, något som min man e kass på. D tog ett tag tills jag förstod va problemet var. Men antidepp ha hjälp mig mkt. Kan fortfarande känna av de känslorna men d e inte så mkt som förr o d e så lite så att jag ibland inte alls märker av.
