Igår sa han att han skulle ta med sig barnen (bonus och vårt barn) på en aktivitet på eftermiddagen, som de tycker är jättekul. De åkte iväg och jag gick här hemma och städade, tvättade etc
Sen kom de hem på kvällen och jag frågade bonus om de hade haft det bra, om det varit kul. Hen svarar att den där kompisens mamma ringt och att de mött upp kompisen och mamman och lekt under eftermiddagen och sen åkt vidare på den aktivitet som planerats.
Jag blev både ledsen, arg och besviken och gick till x och frågade VARFÖR han måste hänga med henne tillsammans med barnen eftersom jag trodde att vi skulle vara överens innan nya ska presenteras?
Då brann det för honom och han var sååå elak. Först röt han åt mig att jag skulle växa upp och gick ifrån mig till rummet där bonus var. Jag grät och var såå ledsen och då blev bonus också ledsen.
Då blev han helt vansinnig och sa åt bonus att gå ut, att de skulle åka till farmor. Sen gick han fram till mig - och vrålade: DU FÖRSTÖR BONUS NAMN i mitt ansikte.
Han var så hatisk i blicken och vrålade detta om och om igen. Jag trodde faktiskt att han skulle slå mig, hans kroppsspråk signalerade det.
Jag svarade honom mellan mina tårar att det är han själv som gör det.
Sen gick han ut till bonus som stod och grät utanför dörren.
Jag var helt tröstlös och chockad över den kyla och det hat som han visat.
Sen kom han och bonus in igen och då var han lugnare och försökte lugna mig, trösta mig.
Kramade mig.
Jag var helt förstörd och tog på mig ytterkläder och gick ut. Promenerade i två timmar och grät och pratade i tfn med en vän.
När jag kom hem sov båda barnen. Han var helt iskall i blicken och gick ut.
Han kom hem efter två timmar och kom in i sovrummet för att lägga sig. Jag sade då till honom att jag vill att han flyttar. Han blev helt galen igen och reste sig och sa att han INTE tänkte prata mer med mig idag.
Jag sa att det må vara så men jag ville ha sagt att…så hann jag inte mer för han avbröt mig och sa “jag pratar inte mer med dig idag” och gick.
Jag gick efter och sa att detta måste jag få sagt nu, och fortsatte med att påminna honom om att vi i början av den här karusellen kom överens om att han skulle bo kvar här för barnens skull men om det inte skulle kännas bra för mig så skulle han flytta ut och bo hos sin mamma eller kompis. Jag sa att där var jag nu - jag orkar inte ha honom här.
Han var kall och föraktfull.
Sen gick jag tillbaka till sovrummet och lade mig och då kom gråten igen.
Jag grät så hejdlöst att jag gick och satte mig i tvättstugan för att inte väcka barnen med mitt hulkande.
Där satt jag tills det avtog och jag var lite lugnare, då gick jag tillbaka och sa till x att han kan lägga sig i sängen och att jag inte kommer att prata mer.
Då gjorde han det och kröp nära och frågade om han fick hålla om mig. Jag sa ja och tårarna bara rann. Hur blev det såhär? Jag tycker att jag förtjänar mer respekt än så här…
Idag pratade vi en stund på morgonen och han grät och sa att han var väldigt ledsen över gårdagen och hur han agerat och hur jag agerat och jag sa att det var jag också.
På eftermiddagen tog jag med mig barnen och åkte och firade min pappa på fars dag och vi kom hem närmare nio ikväll. Barnen var trötta och kom i säng tämligen omgående efter hemkomst och när de var nattade så började han byta om.
Jag frågade om han skulle iväg för jag hoppades på att vi kunde prata lite.
Nej han skulle göra än det ena, än det andra - mellan raderna - inte vara i närheten av mig.
Jag sa då till honom att om han sticker så fort barnen somnat hela tiden - hur ska man då hitta tillfällen att prata utan att de hör…?
Och det räckte tydligen för att trigga honom för då blev han återigen föraktfull och gjorde nedlåtande miner åt mig och svarade att Nej - vi skulle definitivt inte prata när jag var på DET humöret.
Och jag var verkligen inte på något humör men jag blev ju det när han gjorde dessa miner och var så föraktfull.
Han drog och här sitter jag och har inte kunnat diskutera veckans planering avseende vårt barn…
Hur ska vi överhuvudtaget få detta att funka med vårt barn?
Det går ju inte att samarbeta med en person som beter sig såhär…och visst - jag medger att det inte är toppen av mig att bli så hysteriskt ledsen inför barnen - men HUR ska jag kunna hålla ihop det när han är kall och elak och ryter åt mig att jag ska växa upp när jag är ledsen?
Snälla kloka människor här inne - hjälp mig