Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Två månader har gått

Ja, som rubriken säger, nu har två månader gått sedan han släppte bomben.
Jag ska ta allt från början.

En kväll när jag kom hem efter en aktivitet med några vänner så säger han att vi måste prata…
Det visar sig att han mått dåligt under hela 2020 och att han är klar nu. Han vill skiljas och “gör slut”.
Och där satt jag i chock som ett jävla frågetecken…

Vi träffades för 12 år sen och det bara sa klick. Efter en tuff början levde vi ändå den lyckligaste av sagor. Vi gifte oss och fick ett barn, köpte vårt drömhus och levde såå lyckliga…trodde jag.

För några år sedan förlorade jag en förälder och strax efter detta inledde x en platonisk relation till en annan kvinna (som hade helt andra avsikter). Det fattade inte x, han bara matades av bekräftelse av henne när hon behövde hjälp med än det ena, än det andra, samtidigt som hon talade om för honom vilken dålig människa jag var och vilken bra människa han var. Hon jobbade stenhårt på honom i ett par månader då hon började lägga in sexuella toner i deras “vänskap”. Förslag på vad hon ville att han skulle göra med henne etc. Innan detta gick till att bli fysiskt (hon kysste honom vid ett tillfälle) uppdagades det och vi var i KRIS. X var så ångerfull och jag var…arg, ledsen, förtvivlad, besviken.

Vi gick i terapi, både tillsammans och var för sig. Hans primära mål var att jobba på sitt osunda bekräftelsebehov. I parterapin var fokus på kommunikation, att kommunicera med varandra.
Det visade sig bla att x känt sig “utanför” i min sorg över att förlora en förälder och han trott att jag stängt honom ute.

Tiden gick och det började kännas bättre. Jag har dock inte uttalat att jag förlåtit honom och (tyvärr) har jag fortsatt att avsky kvinnan som försökte manövrera ut mig ur bilden.

I somras fick jag höra talas om en annan kvinna (en nyseparerad mamma till vårt barns kompis) lite för ofta så när han satte mig ner den där kvällen för två månader sen så trodde jag att han skulle berätta att han inlett något med henne som han inte kunde trassla sig ur, men så var det alltså inte. Han hade bara mått dålig och bestämt sig för att detta var lösningen, att vi skiljer oss. Behöver jag tillägga att han närmar sig 40…?

Nu har två månader gått och allt är så konstigt.
Den första veckan så sov han i gästrummet men har därefter sovit i vår säng igen. Han har fått en lägenhet som han får tillgång till om ca två veckor, men han säger att han inte ska flytta dit på en gång om inte jag vill det. Vi har skickat in skilsmässoansökan (båda grät) och skrivit bodelningsavtal. Jag kommer att ta över huset och lånen.

Jag ser på honom att han fortfarande har känslor för mig. Varje natt håller han om mig, han vill ge mig massage och vill ha sex. Och han är inte en man som kan hålla isär känslor och sex. Jag har ifrågasatt detta beteende, vad det står för och sagt ifrån om sexet.

Jag tror att han är i en djup kris och måste göra detta för att hitta sig själv eller något i den stilen, men det är ju så dyrköpt. Det kommer att kosta honom det bästa som har hänt honom och mig och vår barn…ja hela familjen.

Vilken jävla sorg, vilket skit.

Jag har läst en del här inne under den här tiden men känner att jag vill dela med mig och kanske få bolla detta lite med er kloka, fina människor i samma sits. Reflektioner någon?

Tack för att du orkat läsa ända hit :heart:

4 gillningar

En normal man som älskar dig och känner empati, han kan känna sig utanför när du sörjer din förälder. Ja, så långt stämmer det. En sådan man kanske är lite ledsen för det, men han låtsas inte om det, för han vet att du redan mår tillräckligt dåligt i din sorg. Prio 1 för honom är att underlätta för dig och finnas där när du behöver honom.
En man som är ego och mest bryr sig om sig själv, han blir sur när han tappar din uppmärksamhet. Han tycker kanske du är lite okänslig som inte bryr dig tillräckligt mycket om hur HAN mår. Men om han inte får uppmärksamhet från dig, så söker han den någon annanstans. När det så småningom kommer fram, så skyller han på att det är hon som jagat honom.

Nåja, han klarar sig ur den knipan, men så går det några år. Han träffar en ny kvinna. Hon vill inte dela honom med dig, så han måste välja. Till slut väljer han henne, men till dig säger han bara att han mått dåligt länge och därför vill skiljas. Men det är ganska besvärligt att bryta upp, flytta grejor, lämna det invanda och så där, och hur rolig är den där nya kvinnan egentligen? Han drar ut på alltihop, och eftersom han ändå bor med dig, så tycker han sig ha rätt till sex också. Hans nya kommer aldrig att få reda på det, tänker han.

Veckorna går och han har full tillgång till huset, barnen, alla grejor han är van vid, service från dig (kanske du lagar mat och tvättar åt honom?), din säng (och han jobbar på det där med sexet också) samtidigt som han kan åka till sin nya, bli uppassad där och få mer sex. Varför skulle han ens vilja flytta nu, när han redan har allt?

Låter jag cynisk? Kanske för att den här historien har upprepat sig många gånger här inne på sajten.

7 gillningar

Hej @Leaf och tack för din input.
Japp, du låter cynisk och jag förstår varför. Och jag håller med…det är nog säkert jag som lurar mig själv och inte ser sanningen som den är. Statistiken säger ju trots allt att nästan inga män lämnar sin familj om det inte är för en annan kvinna. De är alldeles för bekväma för det.

Men det är ändå så sjukt svårt att greppa, han är, eller har verkligen inte varit sån.
Alltså han är inte en man som kan ha hjärtat på ett ställe och k*ken på ett annat…om jag får uttrycka mig så grovt…

Jag tror att han har en kris och att han begått sitt livs största misstag.
Och att han kommer att inse detta i sinom tid, och det är ju försent nu.

Jag och vårt barn får betala priset.

fyfan :sob: :broken_heart:

4 gillningar

Jag trodde också så. Det visade sig att han älskade mig varje gång vi hade sex. Om jag var sjuk, hade mens eller ammade barn, då älskade han mig inte. På det sättet hade han hjärtat med vid sex. Kanske därför det inte var några problem med att ha två kvinnor samtidigt. När han var hos henne, så älskade han henne just då. Sedan kom han hem, hade sex med mig och älskade mig - just då.

4 gillningar

@Leaf mycket möjligt att x är likadan, jag har ju egentligen ingen aning. Vad vet man egentligen om en annan människas tankar och avsikter… :woman_shrugging:
Den insikten - att det aldrig går att riktigt lita på någon - är så sjukt ledsam och tragisk :sob:

Nu ikväll har x varit här hemma och vänt. Han åt mat med mig och vårt barn och stack sen iväg, skulle lämna tillbaka något han lånat av en kompis och passa på att handla innan han kommer hem igen.

Inte en pinal har han packat ännu.

1 gillning

Vet du att han åker till en kompis? Eller är det bara en täckmantel?

1 gillning

Jag kan ju inte veta det men det är en gemensam kompis så korkat att säga just den kompisen om han inte ska dit eftersom det är lätt för mig att ta reda på om jag vill.
Han kom hem efter ca 2 timmar igår och hade handlat.

När vi lagt oss gav han mig ryggmassage (har sjukt ont i ryggen, antar att det är ångestrelaterat).

2 gillningar

Går ni och pratar med någon?
Jag vet inte om det hjälper, men är ganska skönt ändå!

1 gillning

Tror han att du skulle dubbelkolla att han verkligen var hos en gemensam kompis?
Det är oftast ganska säkert tror jag, och vad jag lärt mig är man oftast den sista som får reda på att ens partner är otrogen.

När mitt ex drog och sa att han första natten sov hos en kompis så skickade jag ett sms till den kompisen då jag känner honom väl. Två dagar efter när exet kom förbi för att hämta mer saker så frågade jag vad kompisen hade sagt om att han ville skiljas och exet sa att han tyckt att det var tråkigt. Resten av veckan skulle han sova hos en annan kompis.
På kvällen fick jag ett sms från första kompisen som inte fattade något - givetvis hade exet inte sovit där.
När jag och exet pratades vid på telefon kvällen därpå på nyårsafton så hörde jag henne och hennes son i bakgrunden. Exet sa att det var tv’n…

Han kan ha hjärtat och känslorna på flera ställen, han vet nog inte bara vad han vill än.

Ja, vi går till varsin terapeut. Han vill inte gå till FRG, menar att det inte hjälpte för några år sedan.

Nej jag tror inte att han tror att jag kollar, det var en kompis till honom och jag är nära vän med den kompisens fru. Jag tror faktiskt att han var där igår, han var borta så kort stund också.

Det är ju så att han har gjort slut med mig, vi har skickat in skilsmässoansökan och signerat om bodelning så rent krasst är han ju inte otrogen heller om han nu träffar någon annan…

Ibland tror jag att det inte är det som allt handlar om, mer att han bara har en identitetskris (närmar sig som sagt 40…). Men ibland tror jag att det finns någon annan, kanske mest för att statistiken säger det…

1 gillning

Lite ledsen idag :sob:
Igår kväll när han kom hem efter jobbet så gick han direkt fram till vårt barn och pussade hen i pannan.
En eller två tårar rann på mig då för han gjorde alltid så med mig när han kom hem (och självklart barnet också).
Det blev liksom så påtagligt…förändringen :sob:

6 gillningar

:sob: :sob: :sob:
Igår sa han att han skulle ta med sig barnen (bonus och vårt barn) på en aktivitet på eftermiddagen, som de tycker är jättekul. De åkte iväg och jag gick här hemma och städade, tvättade etc
Sen kom de hem på kvällen och jag frågade bonus om de hade haft det bra, om det varit kul. Hen svarar att den där kompisens mamma ringt och att de mött upp kompisen och mamman och lekt under eftermiddagen och sen åkt vidare på den aktivitet som planerats.

Jag blev både ledsen, arg och besviken och gick till x och frågade VARFÖR han måste hänga med henne tillsammans med barnen eftersom jag trodde att vi skulle vara överens innan nya ska presenteras?
Då brann det för honom och han var sååå elak. Först röt han åt mig att jag skulle växa upp och gick ifrån mig till rummet där bonus var. Jag grät och var såå ledsen och då blev bonus också ledsen.
Då blev han helt vansinnig och sa åt bonus att gå ut, att de skulle åka till farmor. Sen gick han fram till mig - och vrålade: DU FÖRSTÖR BONUS NAMN i mitt ansikte.
Han var så hatisk i blicken och vrålade detta om och om igen. Jag trodde faktiskt att han skulle slå mig, hans kroppsspråk signalerade det.
Jag svarade honom mellan mina tårar att det är han själv som gör det.

Sen gick han ut till bonus som stod och grät utanför dörren.
Jag var helt tröstlös och chockad över den kyla och det hat som han visat.

Sen kom han och bonus in igen och då var han lugnare och försökte lugna mig, trösta mig.
Kramade mig.

Jag var helt förstörd och tog på mig ytterkläder och gick ut. Promenerade i två timmar och grät och pratade i tfn med en vän.

När jag kom hem sov båda barnen. Han var helt iskall i blicken och gick ut.
Han kom hem efter två timmar och kom in i sovrummet för att lägga sig. Jag sade då till honom att jag vill att han flyttar. Han blev helt galen igen och reste sig och sa att han INTE tänkte prata mer med mig idag.

Jag sa att det må vara så men jag ville ha sagt att…så hann jag inte mer för han avbröt mig och sa “jag pratar inte mer med dig idag” och gick.
Jag gick efter och sa att detta måste jag få sagt nu, och fortsatte med att påminna honom om att vi i början av den här karusellen kom överens om att han skulle bo kvar här för barnens skull men om det inte skulle kännas bra för mig så skulle han flytta ut och bo hos sin mamma eller kompis. Jag sa att där var jag nu - jag orkar inte ha honom här.
Han var kall och föraktfull.

Sen gick jag tillbaka till sovrummet och lade mig och då kom gråten igen.
Jag grät så hejdlöst att jag gick och satte mig i tvättstugan för att inte väcka barnen med mitt hulkande.
Där satt jag tills det avtog och jag var lite lugnare, då gick jag tillbaka och sa till x att han kan lägga sig i sängen och att jag inte kommer att prata mer.

Då gjorde han det och kröp nära och frågade om han fick hålla om mig. Jag sa ja och tårarna bara rann. Hur blev det såhär? Jag tycker att jag förtjänar mer respekt än så här… :broken_heart: :sob:

Idag pratade vi en stund på morgonen och han grät och sa att han var väldigt ledsen över gårdagen och hur han agerat och hur jag agerat och jag sa att det var jag också.

På eftermiddagen tog jag med mig barnen och åkte och firade min pappa på fars dag och vi kom hem närmare nio ikväll. Barnen var trötta och kom i säng tämligen omgående efter hemkomst och när de var nattade så började han byta om.

Jag frågade om han skulle iväg för jag hoppades på att vi kunde prata lite.
Nej han skulle göra än det ena, än det andra - mellan raderna - inte vara i närheten av mig.

Jag sa då till honom att om han sticker så fort barnen somnat hela tiden - hur ska man då hitta tillfällen att prata utan att de hör…?
Och det räckte tydligen för att trigga honom för då blev han återigen föraktfull och gjorde nedlåtande miner åt mig och svarade att Nej - vi skulle definitivt inte prata när jag var på DET humöret.

Och jag var verkligen inte på något humör men jag blev ju det när han gjorde dessa miner och var så föraktfull.

Han drog och här sitter jag och har inte kunnat diskutera veckans planering avseende vårt barn…

Hur ska vi överhuvudtaget få detta att funka med vårt barn?
Det går ju inte att samarbeta med en person som beter sig såhär…och visst - jag medger att det inte är toppen av mig att bli så hysteriskt ledsen inför barnen - men HUR ska jag kunna hålla ihop det när han är kall och elak och ryter åt mig att jag ska växa upp när jag är ledsen?

Snälla kloka människor här inne - hjälp mig :sob: :sob: :sob:

2 gillningar

Så jävla förbannad jag blir. Ditt x låter som ett jävla våp, hur gammal är han? 14?

Hur fan kan han hålla på så i ditt hem, i ert hem? Där du ska kunna känna dig som tryggast, där du ska kunna återhämta dig och samla kraft.

Ut med honom, dessutom verkar han helt labil och farlig. Ena stunden är han aggressiv och hånfull, nästa vill han hålla om dig, sen gråter han, sen är han aggressiv och elak igen… För att skydda dig själv så låter det som om han behöver flytta asap.

Han låter manipulativ och kontrollerande. Dessutom är det han som lämnar dig, som han beter sig verkar det som om det är tvärtom.

En dag kommer du känna i ditt hjärta och i hela din kropp att du gått vidare. Allt kommer falla på plats. Då kommer du kunna se på allt detta utifrån. Försök redan nu föreställ dig att du är där - du har kommit över honom och du känner det fullt ut i hela ditt väsen. Han är ingen för dig, en nobody, en i mängden, en som alla andra som du inte känner något extra för. Fantisera/visualisera på detta sätt, förhoppningsvis blir gråtattackerna/panikångesten lättare att hantera.

Han är faktiskt en nobody för dig. Du har mycket mer kontroll över situationen än du tror, din verklighet och hur du ska må är det endast du som bestämmer över.

7 gillningar

Tack för de orden @Largo :heart:

Just nu är det inte hjärtesorgen över honom som knäcker mig, mer i så fall sorg över att jag blir så oförtjänt dåligt behandlad. Och han är ju inte nobody för mig, jag önskar innerligt att han kunde vara det men hur jag än vänder och vrider på det så måste jag samarbeta med honom kring vårt barn. Och det är också därför han fortfarande bor här, för barnens skull så att de ska få en chans att “landa” i detta innan alla förändringar sker.

Jag vet inte…det är så mycket i min världsbild som förändrats nu under den här tiden.
Jag har alltid sett mig själv som stark och smart, och vet att jag är det. Och jag har sett x som så otroligt godhjärtad och snäll. Jag trodde aldrig, aldrig att han skulle kunna behandla mig såhär :broken_heart:

Han är inte manipulativ men just nu vill han ha kontroll, och tar kontroll oavsett var det kostar mig :broken_heart:

Och farlig…alltså jag har aldrig betraktat honom som det men nu vet jag inte…
För två veckor sedan visade han upp sidor mot vårt barn som jag heller inte visste fanns då han slet upp hen ur sängen i ena armen när han var arg på hen. Jag kastade mig fram och sa åt honom och släppa hen och gå därifrån :sob: :broken_heart:

Vad fan ska jag göra???
Jag menar, även om han flyttar denna vecka - det där beteendet och humöret som jag aldrig sett förut…tänk om det där händer med vårt barn hemma hos honom och jag inte är där
:sob: :sob: :sob: :broken_heart: :broken_heart: :broken_heart:

Jag får nästan panik när jag tänker på det :cold_sweat:

Samtidigt är han världens bästa pappa (har iaf varit) så länge det där humöret inte kommer fram… Fyfan vad svårt det är :sob:

Jag är så jävla vilse, vet liksom inte hur “världen” ser ut längre när den uppenbarligen inte alls ser ut som jag trott. Och så är jag otroligt ensam i detta. Jag har liksom flyttat till honom, ett antal mil bort från mitt kontaktnät. De flesta runt oss är gemensamma vänner och de betraktar x som så snäll, genuin, omtänksam, bra, fantastisk pappa osv och mig som…ja jag vet inte… Min känsla är ändå att om de skulle välja sida så skulle de välja hans.

Fyfan vilken mardröm detta är :sob: :broken_heart:

1 gillning

Nej, det måste du inte. Han skrämmer barnen och behandlar dem illa. Skadar dem på hundra olika sätt varje gång han får ett utbrott. Ditt mål ska inte vara att samarbeta och ha vårdnad 50/50. Ditt mål måste vara att skydda barnen.
Jag föreslår att du vänder dig till Kvinnojouren. Just nu är din man så pass labil att vad som helst kan hända. Du är livrädd och det är antagligen barnen också. Men precis som du intalar de sig själva att de älskar honom, så pappans beteende blir en stor mörk hemlighet. Prata med Kvinnojouren och få en objektiv åsikt från dem; bör du ta barnen och fly till ett skyddat boende, eller räcker det med att försöka få socialens hjälp att se över mannens beteende?

4 gillningar

Tack @Leaf för ditt stöd och dina råd :heart:

Det fick mig verkligen att fundera. Och jag funderar fortfarande på min bild av världen, mig själv och den här situationen. Att kontakta KJ för deras bedömning är ett jättebra tips. Jag har pratat med fler i min närhet som känner framförallt mig men också x litegrann.

Det var väldigt mycket känslor i helgen och det är lugnare nu. Jag avvaktar med att kontakta KJ och soc, skriver dagbok så länge som får användas som stöd om det behövs i framtiden om kontakt tas.

Igår var en ganska bra dag ändå, alla kom överens och barnet var glad. Vi var tillsammans och tittade på x nya lägenhet som han fått tillgång till nu. Mina känslor där och då…alltså jag vet inte, jag var inte ledsen eller upprörd. Det kändes förstås märkligt men en del av mig längtar till att han flyttat dit medan den andra delen av mig sörjer att vårt gemensamma liv upphör. Både för min del men framför allt för vårt barns del.

2 gillningar

Nu har det gått några dagar igen och all har varit ganska lugnt.

X är tydlig med att han inte vill spendera tid med mig alls, försvinner härifrån så fort vårt barn lagt sig.

I natt när han kommit hem skedade han och höll om mig. Jag frös och det var väl därför. Men ändå.
Det är faktiskt väldigt svårt för mig att få ihop bilden. Om jag hade slutat älska honom så skulle jag verkligen undvika all fysisk kontakt.

Igår började han prata om att han ev skulle måla/tapetsera/fixa i lägenheten… Jag kommer aldrig att få ett svar på när han tänker flytta. Och på något sätt får jag liksom bara finna mig i det för så länge jag inte har kastat ut honom så kommer han att bistå mig ekonomiskt och det behövs verkligen nu. Jag behöver all hjälp jag kan få fram till att jag inte får det längre.

Den andra “fördelen” med att han inte flyttat är ju att vårt barn fortfarande har det ganska normalt, bor här hemma och har tillgång till oss båda mer eller mindre hela tiden.

Men vilken jävla mardröm detta är :sob: :broken_heart:

2 gillningar

I går kväll när x gick och lade sig så ville han ge mig massage iom min värk i armen (överansträngd armbåge).
Han masserade skuldran och armen en stund.
När vi skulle sova lade han sig nära, höll om mig och strök mig med handen i pannan/håret.

Sov nära hela natten och höll om mig. I morse ville han ha sex och jag nekade, tog bort hans frågande hand flera gånger.

Innan han gick till jobbet i morse var han öm och mjuk när han sa hejdå.

Vad fan liksom!?!

Jag ser själv när jag läser vad jag skrivit att det här är helt sjukt. Den man som var min finaste, älskade själsvän beter sig ju helt sanslöst. Inte friskt liksom. Men ändå känns det inte så för mig när jag är i det. Mer när jag läser vad jag skrivit med “någon annans ögon” så ser jag ju att det här är heeelt sjukt :flushed:

Varför varför VARFÖR måste jag vara den starka när det är han som bestämt att vi ska skiljas? Så jävla orättvist!!!

2 gillningar

En fråga, varför måste du vara stark? Och vad menar du med att behöva vara stark? Menar du t ex kunna säga nej till sex? Om det är vad du menar så tänker jag att det enda som är viktigt är att du är snäll och förstående för dig själv. Och där är du snäll mot dig själv när du nekar sex, det är säkerligen svårt och på ett vis starkt, men framförallt snällt. Kan du testa byta ut ”’måste vara stark” till ”vill vara snäll för min egen skull” för att se om det gör någon skillnad? :heart:

1 gillning