Ja, som rubriken säger, nu har två månader gått sedan han släppte bomben.
Jag ska ta allt från början.
En kväll när jag kom hem efter en aktivitet med några vänner så säger han att vi måste prata…
Det visar sig att han mått dåligt under hela 2020 och att han är klar nu. Han vill skiljas och “gör slut”.
Och där satt jag i chock som ett jävla frågetecken…
Vi träffades för 12 år sen och det bara sa klick. Efter en tuff början levde vi ändå den lyckligaste av sagor. Vi gifte oss och fick ett barn, köpte vårt drömhus och levde såå lyckliga…trodde jag.
För några år sedan förlorade jag en förälder och strax efter detta inledde x en platonisk relation till en annan kvinna (som hade helt andra avsikter). Det fattade inte x, han bara matades av bekräftelse av henne när hon behövde hjälp med än det ena, än det andra, samtidigt som hon talade om för honom vilken dålig människa jag var och vilken bra människa han var. Hon jobbade stenhårt på honom i ett par månader då hon började lägga in sexuella toner i deras “vänskap”. Förslag på vad hon ville att han skulle göra med henne etc. Innan detta gick till att bli fysiskt (hon kysste honom vid ett tillfälle) uppdagades det och vi var i KRIS. X var så ångerfull och jag var…arg, ledsen, förtvivlad, besviken.
Vi gick i terapi, både tillsammans och var för sig. Hans primära mål var att jobba på sitt osunda bekräftelsebehov. I parterapin var fokus på kommunikation, att kommunicera med varandra.
Det visade sig bla att x känt sig “utanför” i min sorg över att förlora en förälder och han trott att jag stängt honom ute.
Tiden gick och det började kännas bättre. Jag har dock inte uttalat att jag förlåtit honom och (tyvärr) har jag fortsatt att avsky kvinnan som försökte manövrera ut mig ur bilden.
I somras fick jag höra talas om en annan kvinna (en nyseparerad mamma till vårt barns kompis) lite för ofta så när han satte mig ner den där kvällen för två månader sen så trodde jag att han skulle berätta att han inlett något med henne som han inte kunde trassla sig ur, men så var det alltså inte. Han hade bara mått dålig och bestämt sig för att detta var lösningen, att vi skiljer oss. Behöver jag tillägga att han närmar sig 40…?
Nu har två månader gått och allt är så konstigt.
Den första veckan så sov han i gästrummet men har därefter sovit i vår säng igen. Han har fått en lägenhet som han får tillgång till om ca två veckor, men han säger att han inte ska flytta dit på en gång om inte jag vill det. Vi har skickat in skilsmässoansökan (båda grät) och skrivit bodelningsavtal. Jag kommer att ta över huset och lånen.
Jag ser på honom att han fortfarande har känslor för mig. Varje natt håller han om mig, han vill ge mig massage och vill ha sex. Och han är inte en man som kan hålla isär känslor och sex. Jag har ifrågasatt detta beteende, vad det står för och sagt ifrån om sexet.
Jag tror att han är i en djup kris och måste göra detta för att hitta sig själv eller något i den stilen, men det är ju så dyrköpt. Det kommer att kosta honom det bästa som har hänt honom och mig och vår barn…ja hela familjen.
Vilken jävla sorg, vilket skit.
Jag har läst en del här inne under den här tiden men känner att jag vill dela med mig och kanske få bolla detta lite med er kloka, fina människor i samma sits. Reflektioner någon?
Tack för att du orkat läsa ända hit 
