För 4 år sedan märkte jag att det var något som inte stämde. Min man började raka sig i tid och otid och ha doftagott på sig mest hela tiden, dessutom kanske det tydligaste tecknet, telefonen slutade ligga framme.
Han var som en öppen bok helt enkelt, hade inte läst några tips om hur man ska lura sin fru……, tog dock lång tid tills erkännandet kom.
Sen började helvetet, han sa att han älskade mig och skulle göra slut med älskarinnan och jag va med i ett spel jag i min vildaste fantasi aldrig väntat mig att hamna i. Det var sjukt starka känslor. Efter ett mycket märkligt år då jag trodde att vi skulle hitta tillbaka till varandra kom jag på dom en gång för mycket och jag kastade formligen ut honom ur huset när han kom hem från jobbet.
Några v senare satt vi på banken och när han skulle hämta sina saker va det som om allvaret kom över oss och vi var artiga mot varandra och lyckades över förväntan m att dela grejer.
Efter kanske 2 månader var han här och fikade och sa att de aldrig mer skulle ses, och vi fikade allt oftare. Och så var vi där igen och började ses som ett par, vi reste, hade trevligare än vi haft på länge som dom särbos vi nu betraktade oss som. Åren gick, närmre 3 som särbos när min man börjar må dåligt, han fick svårt att sova, kände sig deppig (vilket han aldrig gjort), jag försökte peppa, trösta, tipsa om saker han säkert skulle må bra av. Det går några v så fäller han bomben. Han och älskarinnan har haft sex 2 ggr i v under alla år, och hon har gjort slut eftersom hon blivit gravid med sin man, och min man är helt knäckt. Tack för den! Det gjorde så sjukt ont att det inte går att beskriva. Jag ville ha svar jag egentligen inte ville ha, men det tog ett tag innan jag förstod att jag aldrig mer kan ha nån kontakt med denna avskyvärda människa som är pappa till mina barn. Det köpte han inte och har plågat mig med att säga att det är mig han älskat mest och vill att jag förlåter honom. Han är nu blockad från alla kontaktytor och jag hoppas på riktigt att jag ALDRIG mer kommer se honom.
Oj, otrolig historia. Det är bara att hoppas att din styrka håller i sig. Ett sådant gränslöst beteende och låg självkännedom och empatisk förmåga gör att minimal kontakt känns som den bästa vägen framåt.
Ja så är det. Det finns självklart dagar då ilskan falnar och sorgen sköljer över mig. Vi har levt ihop i 30 år. Men ingen ide att bli nostalgisk över de fina åren. Nu är det som sagt över, och nästan omänskligt hur illa jag tycker om honom.
Klen tröst, men vi är flera här som varit med om upprepade svek och vet hur fruktansvärt ont det gör. Man känner sig mosad och tillintetgjord. I backspegeln är jag glad att min man och jag aldrig försonades och blev ett par igen.
Ha ingen som helst kontakt med honom! Samla ihop alla dina delar, håll ut, var stark och jag lovar att du kommer att må bra igen 
Det kommer att öppnas nya dörrar och de leder till bättre liv och relationer än du någonsin skulle kunnat få med honom.
Tack! Min hjärna förstår allt det där
Och vet att det inte finns några alternativ, vilket både är skönt och sorgligt. Det som är jobbigt, det är våra 2 fina barn. De är vuxna och vi behöver inte höras kring dom, men läskigt att troligtvis aldrig kunna/ vilja dela glädje och sorg kring dom
När min äldste tog studenten lekte jag att X bara var som vilken annan förälder som helst. På det sättet tog jag mig genom det hela, och det gick bra att vara sval och artig, och mest strunta i att han var där. Som någon slags bekant till mitt barn som jag inte känner och är ointresserad av. Tänker göra likadant vid nästa studentfirande, vid framtida eventuella bröllop och barndop.
Har gjort som du. Varit så arg så arg så arg. Länge! Jag tror iofs att det har räddat mig från att bli bitter över att ha blivit så sviken och lurad. Efter hand har jag börjat fokusera mer och mer på mig själv, mina tankar planer och drömmar, och mindre och mindre på vad X har för sig (och med vem). Med det har jag kunna släppa ilskan och avskyn och gå vidare. Idag känner jag ett lätt förakt. Det är ett aktivt arbete som måste göras, nollkontakt är utmärkt för det, och att blockera på sociala medier så en slipper se honom. Livet är för kort för att slösa tid, energi och fler chanser på någon som så tydligt visat att en inte är vatten värd! 
Bra skrivet. Det är så det får bli…., Hatet hjälper mig att inte falla för djupt i de korta sorgintervallerna, och när vi kanske måste ses är det när våra barn gifter sig (om de nu vill det med såna föräldrar).
Kan i alla fall andas sen jag kapade alla kontaktvägar, innan höll jag på att kvävas på hans rop på försoning och hjälp.
Idag är det så sorgligt att vi inte kommer höras på mycket mycket länge 
Hej
Vad har hänt då ?
.
Fattade jag fel eller då jag trodde att ni bodde ihop, eller eller nått sånt.
.
Nu låter du ledsen över att ni inte träffas, varför då? Lät ju på dig tidigare som att du ville spika igen den dörren.
Dom var ju särbos de sista tre åren.
Det är väl ändå klart att man bör på sorg fast man stoppat all kontakt. Tanken att bryta så pass med en person man spenderat trettio år med är säkerligen väldigt sorglig även fast man måste för sitt eget måendes skull.
Så är det! Det är ju så klart en blandning av känslor. Jag har förstått att det bästa för mig är att inte ha nån kontakt, men det är inte lätt för det. Och idag är det sorgligt.
Det var ett samtal m sonen som utlöste dagens oro. Han sa nåt om sin pappa m sin glada stämma och jag gick sönder. Vill inte att barnen ska veta allt! De vet att vi inte hörs så mycket, men vet inte att jag inte kan ha kontakt m deras pappa 
Men hur gamla barn har du då?
Jag tänker att man kan vara ganska mycket ärlig (vilket INTE innebär illvillig, insinuant etc.) med sina barn och ge dem en mer fullödig bild av det faktiska händelseförloppet. Men såklart kräver det att de är lite äldre…
De är vuxna, och kan nog höra det mesta, men min son har tagit mycket illa vid sig av att hans pappa varit otrogen mot mig, och behöver inte veta hur mycket jag fortfarande lider ibland.
Alltså dina barn är vuxna och de vet vad som föranlett er skilsmässa?
Kan det vara så att du skriver över en del av din egen plåga på dina barn?
Eller, om de plågas svårt av det som skett… varför dealar det inte det med sin pappa isf?
Och varför låter du dem isf inte sköta sina tyckanden och tänkanden om honom och hans beteenden med honom istf för att lägga även det på dig själv?
Sedan ska du absolut INTE lasta av dig din egen besvikelse på mannen på dina barn, absolut INTE det jag menar men det förstår du förhoppningsvis 
Vet inte vad jag lägger över på vem. Vet bara att mitt ex har ett jobb att göra för att återfå sina barns förtroenden.
Hmmm… hoppas du inte kände dig anklagad, man om du inte vet då kan det kanske vara värt att fundera vidare på… för din egen och dina barns skull 
Låt din man deala med sin relation till sina/era barn, du har nog med din egen besvikelse över hans beteenden :+1
Jag låter honom sköta sitt…., men dottern som berättar saker sa häromdan att pappa har inte hört av sig på två månader….
Det är hårt när man inser vad den här otroheten gjort med allt. Och som sagt en skitdag!
3 år här fast två olika älskarinnor. En dag kommer du utan ilska känna att du bara släpper. Då blir livet enklare. To detach you need to understand that you are attached. När du ser vad som binder dig till en skitstövel så kommer du långsamt släppa honom. Andas och håll ingen kontakt
Tack
Jaa, så märklig situation efter 30 år- han va alltid sån som sa- så gör man inte - det där var dålig stil……, men i dom lugnaste vatten……