18 år långt förhållande här. Jag ser det idag som att jag är änka. För den man jag levt med finns inte mer. Den som är kvar är någon annan. Nu har jag lagt om fokus på eget välmående och barnen. Sedan när jag börjar dejta )för jag tänker inte ge upp på kärleken för att han valde bort mig) så är det en viktig lista på egenskaper som jag söker.
Den lämnade blir ofta vinnaren. Så nu utvecklas vi till fjärilar och flyger vidare från det som ej är ämnat oss längre.
Fint skrivet 
Ja, det skulle vara helt nya saker jag skulle tycka var viktigt hos en eventuell framtida man!
Hoppas om jag nån gång träffar nån att jag inte kommer bli så där tokkär som jag blev när jag träffade mitt ex och inte såg att vi såg helt olika på kärlek
30 år här också, varav 25 som gifta. I min lilla värld var han ärlig, självklart trogen och satte familjen främst i alla lägen. När jag upptäckte att han hade en älskarinna, så chockades jag av att han blivit en helt annan person. Trodde han fått en hjärntumör eller slagit huvudet på jobbet. En helt annan människa var han och hade absolut noll samvete över att han var otrogen, för han tyckte det var jag som nästan tvingat honom att vara det.
Nu har det gått några år och jag vet bättre. Jag har upptäckt att han inte alls förändrades, utan att han under våra 30 år tillsammans både ljugit en massa och varit otrogen. Utan att jag misstänkte det en enda gång! Det har varit svårast för min del; att förlåta mig själv för att jag varit så korkad.
Våra barn har tagit avstånd från sin pappa. Om han bett om ursäkt och erkänt sina fel, så hade det nog gått att reparera sprickan mellan dem, men han tycker inte att han gjort fel. I stället för att be om ursäkt för att han ljugit även för dem, så väljer han att säga att han egentligen aldrig ljugit - och förresten var det mitt och barnens fel. Om vi varit bättre / snällare / duktigare, så hade han inte varit tvungen att … osv.
Så nu har 2 av barnen helt brutit kontakten med honom och de övriga behandlar honom med opersonlig artighet.
Hjärntumör- den var bra! Tänkte aldrig så men det är nog likt en hjärntumör att bli så förvandlad……
Det är sorgligt att man försummar sina barn- så sjukt- hur tänkte Gud där när han gjorde människor till såna egoister?
Syndafallet.
Knuskapens frukt på gott och ont.
Som får oss att tro att vi är som Gudar.
Som därmed har rätt att ta oss friheter och inskränka andras.
Som ger oss rätt att tvinga på andra vår uppfattning.
Som gör att vi tror att vi är alltings medelpunkt och därmed är allt och alla till för att tjäna oss.
Åsså sänder Gud Jesus som säger tvärtom, att den som vill vara störst och främst ska vara som de andras tjänare.
Jaa, synd att jag lyckades träffa en som trodde han var Gud, det bästa kanske hade varit att bli en Gud själv, och bara bry mig om mig själv!
Kanske låter hårt, men jag tror inte ett ögonblick att otroheten gjorde detta… det var isolerat HAN som gjorde detta.
Han förmår inte bättre än så här och att du upplever att han fungerade bättre innan “otroheten” är garanterat för att det som faktiskt funkade bättre, det administrerade du åt honom. Det var din förtjänst att han framstod som bättre… än han faktiskt är.
En normal funktionell förälder säger/ger inte upp om sina barn… den som gör det är tveklöst dysfunktionell och det kan hen var av många olika orsaker som exv sjukdom, hjärnskada, personlighets"rubbning", missbruk etc. 
Så kanske det är, men mitt liv kommer i alla fall ha två bilder av mitt ex, våra 30 första år och de som följde när han blev dödligt förälskad!
Vi alla bär många bilder med oss, både hur det var och hur det skulle ha kunnat bli 
Huvudsaken är väl att man inte låter sig uppslukas så till den grad av antingen dåtid eller en imaginär framtid att man blundar för hur det faktist ÄR i nutid 
Bra skrivet 
Jag brukar ofta tänka på vilken tur det var för mig att jag fick veta att X var otrogen när jag var 45 år. Tänk om det kommit fram när jag var 90, och kastat bort hela livet på honom! (X var vänlig nog att låta mig få veta att han inte hade älskat mig de sista tre åren vi levde tillsammans. Jag undrar iofs om han någonsin gjorde det. 23 år tillsammans.)
Dessa hemska människor,jag kommer aldrig någonsin förstå dom.impulser,empatilöshet,hemligheter men framförallt feghet så otroligt vidrig feghet.
Där har Du en poäng. Jag får vara glad att jag är 55 och inte 90 
Ja, vem vet om han någonsin älskade mig eller jag honom, men jag var rädd om det vi hade
Så fint! Jag tänker samma som du. Vi var tillsammans i 22 år, eller om det var 23. Jag gav allt i vår relation, jag tog tillbaka honom efter att han lämnade mig en gång runt 2017-18 och ja la ner ofantligt mycket tid på att lita på honom igen. När jag precis börjat slappna av i vår relation, då är han otrogen emot mig. Utan att gå in i detalj på omständigheterna så är det mycket av det du skriver som jag känner igen mig i.
Jag är så otroligt arg. På honom. Jag har inte förmått säga något enda snällt sedan vi separerade för lite mindre än ett år sedan. Istället vräkte jag ur mig allt jag bara kunde och tillslut insåg jag att det varken gynnar mig, barnen eller honom (han fick bara ett skäl att kalla mig hysterisk och bitter). Jag bröt kontakten i princip helt och hållet. Vi har barn tillsammans i olika åldrar (ett förskolebarn). Han vill ha ”ett samarbete”, men jag ser enbart att all kontakt med honom leder till att han får ”tjänster” av mig, att jag skulle bli utnyttjad (ta barnen när det passar honom, etc). Dessutom fanns en risk att han skulle manipulera mig igen genom att säga att han älskar mig. Jag vill inte ens att han ska få chansen.
Det är jättebra att era barn är vuxna! För du kan tillämpa nollkontakt utan större problem. Det blir lättare med tiden! Och jag tror att det kommer bli lättare snabbare om man inte nöter på varandra med en massa kontakt. Men jag förstår att det är jobbigt. Och visst är det sorgligt! Efter alla dessa år ska det sluta så så här sunkigt.
Min ilska har inte försvunnit, direkt om jag tänker på honom så finns den där och jag biter ihop käkarna och knyter händerna. Den här ilskan styr jag inte över. Men jag försöker att leva för mig själv och barnen. Det går oftast bra att vara utan honom! Jag har landat i att det var bra att skilja sig, för vem vill vara med en sån som han? Jag känner också förakt. Jag kan tyvärr inte heller glädjas åt det vi en gång hade. Vet inte hur du känner där riktigt?
Jag känner inte igen min exman. Han har visserligen alltid satt sig själv lite före alla andra. Men han har inte varit så här hjärtlös före 2017. Tiden vi hade ihop därefter 2019 var också otroligt fin egentligen. Och uppbrottet kom ganska plötsligt. Jag tänkte hjärntumör eller att han måste ha ett hypomant skov… som utsätter en annan människa för det här? Det fanns ingenting i det han sa eller gjorde som var det minsta ödmjukt. Tvärt om. Det gjorde att det blev enkelt att lämna honom. Och han protesterade inte heller. Jag tänker att han kom väldigt enkelt undan, för nu skjuter han skulden ifrån sig. Han menar att ”det hade ändå inte funkat mellan oss”. Han ville gå i parterapi och försöka förklara vad som hände, men jag tackade nej. Han kan få tro att det han gör är mitt fel, men en dag kommer han förhoppningsvis vakna upp och se vad han missar.
Han är inte en särskilt bra pappa till sina barn heller just nu (jag vill ändå säga att han var det tidigare). Ett av våra barn har nästan helt tappat kontakten med honom. Två av dem ska han nu ansvara för varannan vecka (vilket sannolikt blir delvis med farmor och farfars, plus hans syskons hjälp). Han får ansvara för sin relation med sina barn själv, Jag har berättat ungefär vad som hänt och förklarat att jag och deras pappa inte kommer ha kontakt mer som läget ser ut (ålderanpassat). De förhåller sig till detta och det har gått bra. Vår äldsta (utflyttad) har faktiskt en rätt bra relation till honom vad det verkar. Jag tänker att du ska låta dina barn välja själva. Kanske ge dem ”lagom” med information och förklara att deras relation med sin far gärna får fortsätta men att ni inte kommer att ses tillsammans. Ditt inlägg berörde mig starkt.
@Lussan Det kunde varit jag som skrev det mesta av vad du skrev. Var obekvämt att läsa… Du verkar hantera det alldeles utmärkt och jag ligger några varv bakom dig. Är oxå fruktansvärt arg och tar varje chans jag får till en syrlig kommentar. Men har nu landat i att det inte ger ett skit. Ibland trillar jag dit och känner FAN jag skulle ju hålla käften. Egentligen är jag nog mest ledsen och sårad men det pyser ut information av ilska och handlingskraft.
Det jag nu försöker efterleva är det du skriver om att jag ansvarar inte för relationen mellan Aset och våra barn. Nu får han sköta sig själv. Och det får inte så bra. Ena barnet i princip noll kontakt och andra yttepytte mer. Men så är det ju det där med vem han är, inte mannen jag gifte mig med. Inte den jag skaffade barn med heller. Och jag saknar den han var. Dem vi var. Och jag har så svårt för den egoism han visar och hur han rättfärdigar och kräver mig på saker han har absolut noll rätt att göra.
Fy fan.
@Birgitta jag brättad något enormt av sorg och skuld över hur han försummar våra barn. För jag tänker hur jag själv skulle mått och agerat om mina barn to avstånd. Men mitt As bara kör på med att barnen en dag kommer ångra sig och då har dem kastat bort flera år. Nog för att man mår dåligt själv så mår man dåligt å Asets vägnar som inte ens verkar bry sig.
Hjärntumör…? Lobotomerad…? Same same.
Nej, det bara kostar en själv. Det har tagit tid att inse, men ju längre tiden går desto lättare har det varit att ignorera.
Ligger och tänker på julen. En högtid som verkligen kan vara högt och lågt….
Min första jul utan min man var en lugn jul. Ingen stress, ingen skuld eller skam över sådant jag inte hann, ingen klump i magen. Ingen som var arg och irriterad, ingen som klagade på maten eller julpyntet. Så skönt …
Då hoppas jag på en sån jul