Du behöver vara tydlig med dina döttrar öppen med vad som hänt. Skriva ett brev kan fungera om de läser, tar till sig och förstår. De är vuxna och bör kunna fatta utan omskrivningar. Var uppriktig och berätta om sorgen, dels över att under så lång tid blivit bedragen, dels över sorgen att de inte tror på dig. Du behöver vara rädd om dig, och funkar det inte får du ta hand om DIG. Det är svårt, så svårt.
Mannen kommer aldrig ha något intresse av att sanningen kommer fram
Jag gick hos en terapeut på vårdcentralen och hon bad mig ta med mina döttrar. De två äldsta kom med.
Då ställde hon frågor och det var där jag fick reda på att de tyckte jag förändrades så mkt när jag gick igenom min chock och den här tiden som fortfarande pågår.
Att jag är för känslosam.
Jag vet ju inte vad han säger till barnen. En sak som jag märkte var om våra möbler när allt skulle delas.
Då sa han till mig; jag har inget hjärta i det här hemmet så du kan ta vad du vill.
Och sen hörde jag från min dotter att han sagt att “mamma tog allt”
Jag tror faktiskt tyvärr att han är smart och listig som ser till att jag får skulden genom att fortsätta med sina lögner. Han är en smart man. Han vet nog precis hur han ska få dem emot mig.
Det konstiga är också att de vet vad han gjort. De vet om hans otroheter under alla dessa år. Ändå firar de fars dag o skriver på insta att han är deras förebild osv.
Jag förstår det verkligen inte!
Det är som att de inte vill ta in sanningen. De kan inte ta in att deras pappa gjort nåt sånt hemskt.
Sen tror jag också att de inte tycker otrohet är så farligt. De tycker att jag borde stanna kvar och att allt ska vara som vanligt. På nåt konstigt sätt ser de mig som boven för att jag tvingade igenom försäljning av hus. Jag flyttade ut. Jag ville inte se honom en period. Ja, jag agerade mycket i chock.
Men jag själv är stolt över mig själv att jag klarade att bryta upp. Jag vill inte dela min man med andra kvinnor. Jag står för sanningen. Jag är en ärlig person o förväntat mig det av min partner. Jag tillåter inte han att behandla mig som luft.
Min yngsta har nu drygt ett år efter börjat ta in det och hon firade inte fars dag som de andra tre. Hon öppnar sig sällan men den dagen sa hon att hon tidigare inte sett på otrohet som nåt så hemskt.
Men efter att några av hennes vänner reagerat starkt hade hon ändrat sig.
Jag skulle så gärna vilja prata med mina barn om det som jag fått uppleva. Beskriva det från mitt håll. Men det är låst läge.
Säger jag något då blockas jag.
Så skönt det är att få skriva av sig. Tack att du orkade läsa och svara.
Det låter verkligen som en hemsk situation för dig. Men är det viktigt att döttrarna ska välja sida? Jag tänker att om man upplever krav på att ta ställning mot en förälder är det lätt att man sparkar bak ut och väljer den som inte ställer ett sådant krav. Eller är det han som kräver att de ska välja bort dig?
Det bästa vore väl, hur jobbigt det här ändå har varit, att döttrarna kunde ha bra relationer till er bägge två?
Ja, det är så sant.
Det är klart att jag vill att de ska ha bra relationer till oss båda.
Jag vet att jag har gjort misstag och att jag pratat illa om deras pappa så det du skriver är precis vad som hänt. De valde han som inte ställer några krav.
Jag vet inte, men på något sätt hade jag önskat att mina barn på något sätt sa ifrån mer mot pappa. Att de på något sätt markerar att det han gjort inte är okej.
Det kan ju hända att de gör det utan att jag vet det.
Jag kanske inbillar mig att de har det trevligt tillsammans när de ses och reser osv.
Vilken fruktansvärd historia! Och så fruktanasvärt orättvist, allting. Att både bli av med sin livspartner och hela sitt livsverk och dessutom behöva stå ut med att bli misstänkliggjord och känna avstånd från sina närstående när man som allra bäst behöver deras stöd och kärlek…
Men kanske är tid det som dina döttrar behöver?
Precis som du säger verkar din exman vara slug och vältalig, och i första chocken blev det kanske helt enkelt enklast för döttrarna att vara med honom. Trots allt, de gick säkert också igenom en chock i allt det här, och då kanske det blev för mycket för dem att samtidigt hantera dina känslor och dina sorger?
Eller så kan det helt enkelt ta lite tid för dem att omvärdera den bild de har av sin pappa, och kanske är det därför de värjer sig med allt de har från att inse att han har betett sig så fruktansvärt illa.
Jag vet inte, jag spekulerar bara. Men även med det sagt kan jag ändå inte tycka att de har betett sig särskilt snällt mot dig. I den bästa av världar ska man ju kunna ta stöd och hjälp från varandra i svåra stunder, även fast det kan vara svårt att hantera både egna och andras känslor.
Men oavsett vad så tror jag faktiskt att det går att bygga en relation till dem igen.
Det är ju inte så svårt att förstå att du fick en rejäl kris och hade svårt att ha en samlad hållning till situationen när allt det här hände. Det borde nog dina vuxna döttrar också kunna förstå. Men jag kan också förstå att de hade svårt att hantera att du kanske på ett väldigt känslosamt sätt direkt eller indirekt ställde krav på att de skulle förkasta sin pappa. Att du aldrig vill ha med honom att göra är ju fullständigt rimligt, men för dem är det ju ändå deras pappa med, förmodar jag, många andra goda saker i den andra vågskålen förutom det här hemska som han gjort.
Jag tänker att du får släppa den här önskan att de ska markera mot honom. Det är nog den önskan som driver dig och döttrarna isär. Hoppet att ni ska kunna ha en god relation igen står nog till att du kan försöka acceptera att de kommer fortsätta att ha en relation även till sin pappa och inte ta ställning emot honom.
Jäkligt sorgligt det som skett, men dina ungars attityd stavas tyvärr " PENGAR "
Tror att ni skämt bort dom lite väl mycke, hur mycke fick dom veta om Husses otroghet ? Tycker det känns märkligt att dom vet och sen inte kan trösta dig, utan dom tar Hans parti - jävligt märkligt.
Jag vill verkligen jobba för att få tillbaka den goda relationen vi hade innan skilsmässan.
Jag trippar på tå för dom, bjuder hem, hjälper till med det jag kan, pratar om annat än honom osv
Relationerna är just nu sköra trådar och lite kyliga. Det är så tufft! Mammahjärtat gör så fruktansvärt ont. Det här är ju mina barn som jag burit, fött, älskat, matat, tröstat, stöttat o fostrat sen jag var 20år. Det känns som att marken skakar och bort rinner mina barn och det jag levt för.
Det känns så orättvist att jag ska behöva kämpa med att bygga upp en god relation igen. Det borde rimligen vara han som raserat hela vår familj, som ljugit och svikit oss alla faktiskt. Han borde vara den som får kämpa sig tillbaka till barnen.
Men i mitt fall är det inte så. Vad har jag gjort? Är det fel på mig?
Jag känner mig så dålig som människa. Misslyckad och värdelös.
Kan det vara så att alla är vana att du står tillbaka? Att dina behov kommer sist? Sånt kan vara svårt att bryta i en familj.
Era barn är kanske helt enkelt inställda på att pappa måste curlas och daltas med och att du ska klara dig själv, för så har det alltid varit…?
Jag har förstås ingen aning, men av det du skriver här så är ju den spontana reaktionen att hålla med dig - att det är din exmake som borde få bära ansvaret i första hand. Det är svårt att sätta sig in i vad som ligger bakom döttrarnas reaktion, men kanske handlar det om dynamiken i er familj, om inlärda mönster och illusioner om hur det “ska vara”.
Vilken sorts relation har han och döttrarna haft under årens lopp? Det är sannolikt att förklaringarna till deras beteende finns där.
Pappan har inte varit en närvarande pappa. Jag har skött allt kring barnen, aktiviteter, kläder mat omsorg skola utvecklingssamtal läkarbesök kalas hämtning lämning ja de mesta.
Han har jobbat jättemycket. Rest mycket och jobbat sent i stort sett varje dag. Hemma har han suttit på toa och haft näsan i mobilen.
Han har haft en chefsroll och jag har många gånger bett om hjälp hemma men han har bara blivit arg och sagt att -ska du jobba kanske? Vad tror du? Det krävs mycket tid på den här positionen jag har. osv.
Han har ett megastort ego och kräver mycket status och bekräftelse från allt o alla.
Allt ska var dyrt och så är han perfektionist och han ser felen i det mesta.
Han säger att det är viktigt att göra det för han jobbar ju med utveckling.
Han har tryckt ner mig i skorna rejält och lyft sig själv till skyarna.
Men jag har familj o vänner som har varit ett bra stöd genom skilsmässan men också innan. De har sett mycket som varit osunt.
Varför skulle jag dra hela “familjen ab” lasset själv?
Vid middagar kom han hem lagom när gästerna kom… vem städa handla laga maten duka??
Hans pappa var också otrogen men han var inte lika smart som sin son. Sonen har dolt det bättre och inte råkat försäga sig.
Barnen säger faktiskt att de inte haft nån relation till sin pappa förrän nu. Plötsligt såg han dem.
Hur kan de bara blunda för att han inte varit närvarande under hela deras uppväxt??
Borde de inte undra varför o bli arga?
Min exman har sagt att han är olika personer beroende om han är med mig eller på jobbet eller ute på krogen.
Är inte det märkligt?
Är inte normala människor sig själva oavsett var de är. Visst lite skillnad men som han sa;- du hade inte trott det var jag om du såg hur jag var på jobbet.
Han svamla om att han drog grova sexskämt på jobbet o nåt mer. Minns inte men jag tyckte det lät helt stört.
Kanske är det där skon klämmer?
Plötsligt ser han dem och överröser dem med presenter och uppmärksamhet, och kanske har de bara varit svältfödda på bekräftelse från honom?
Det kan ju vara rätt otacksamt att vara den där stadiga, trygga föräldern som alltid finns till hands. Risken är kanske att du har blivit tagen för given och att uppmärksamhet från dig inte känns lika exklusivt för dem?
Men jag hoppas att de kommer på bättre tankar. Jag vill ju tro att de i takt med att de växer upp och mognar ska se och förstå allt det slit som du har gjort för dem.
Men ditt ex låter som en riktigt märklig person. Och allt annat än sympatisk.
Ja tänk att jag klarade att var gift med den märkliga mannen i 25 år.
Men jag hade fullt upp med barnen o hemmet o mitt jobb. Och jag trodde att det skulle vara så.
Mannen jobbar o drar in pengar medan jag var hemma o skötte hushållet.
Vilka stora skygglappar jag haft och vad godtrogen och blåögd jag varit.
Men vi har haft bra stunder också. Men om jag tänker efter har det mest varit gan som berättat om sig o sitt jobb i våra samtal.
Jag har lyssnat o fogat mig.
Ibland har jag sagt ifrån om arbetet hemma o då har det blivit bättre i en vecka för att sen gå tillbaka igen.
Fördelen har väl varit att jag kunnat bestämma mycket kring barnen. Jag köpte en häst och enhund mm. Det ogillade han.
Jag bokade resor som han oftast knorrade om men han följde oftast med.
Jag tror som @onedaymore här - att döttrarna är lite nyfrälsta över pappans engagemang. Just nu ser de kanske bara det positiva som kommit ur det hela, för deras egen del.
De är förmodligen inte alls vana att ha fokus på dig och ditt mående. Den som aldrig har stått upp och krävt uppmärksamhet brukar inte få den automatiskt senare heller. Jag har lärt mig att den sortens rättvisa inte funkar som en balansvåg. Omgivningen kommer inte börja tänka att “nu har den här personen fått för lite uppmärksamhet under en lång period, det måste vi genast rätta till!”
Snarare ligger det i människors natur att förändra så lite som möjligt och att upprätthålla status quo, även om det är djupt orättvist.
Så om din man är van att han är jordens centrum (eller åtminstone familjens) och den som alla står på pass för, och dina döttrar är vana att din uppmärksamhet och omsorg kommer gratis, men pappas uppmärksamhet är väldigt villkorad och begränsad, och att du knappt har några behov medan pappas behov är avgörande för hela familjens trivsel… ja, då kan det kanske bli en sån här konstig och orättvis reaktion från dem?
Hej ! Jag har också varit den som skött allt med våra 4 barn och allt i hemmet.
När mitt ex flytta ihop med ungtjejen så lovade han våra tjejer att dom skulle ha en bättre kontakt och en ny start han skulle bli bättre på att höra av sig.
Det har nu gått 4 år och han har ingen kontakt med våra söner knappt med våra döttrar som verkligen trodde på att han skulle bli en bättre Pappa.
Så tiden gör sitt och man blir inte helt plötsligt en ny bättre människa / pappa.
Tack det var intressant.
När jag tänker vidare så har jag ofta sagt till honom att han är tråkig som aldrig visar uppskattning eller ger komplimanger.
Han har alltid sagt att han ska bättra sig men det har inte skett under våra 25år…
Han kommer inte i tid om man bokat in något. Det kommer döttrarna förmodligen också få uppleva.
Om man frågar honom varför så svarar han-det är sådan jag är.
Han är inte fysisk, så kramar lär de inte få från honom.
Han pratar helst om sig o sitt jobb.
Han tror man kan köpa kärlek.
Några av mina vänner har nu vågat berättat hur de tycker att han varit. Det är kusligt att få reda på hur han gett de inviter och betett sig illa.
Kan tiden gå fort nu så de inser vem och hur han varit i alla år.