Trodde jag hittat den perfekta mannen

Min historia
1

Min historia liknar så många av era, ni som skrivit av er här.

Jag gifte mig ung med en intelligent, omtänksam och underbar man. Vi flyttade utomlands tillsammans och när vi flyttade hem igen efter några år i England flyttade vi till Göteborg. Fick med åren 4 fina döttrar. Han gjorde karriär, jag tog hand om hem och barn. Jag jobbade lite kvällar och helger som frisör. Vi hade gått om vänner, middagsbjudngar, reste på härliga semestrar och han blev utlandplacerad i USA. Det var så roligt och spännande att bo där under 4år. Vi flyttade hem igen till huset vi byggt själva som hade allt, kamin, uterum, spabad, pool, bastu mm. Vi trivdes så bra där. Jag njöt av livet och kände mig lycklig.

2019 22 september, vi var på semester bara jag o min man på Gran Can. Jag fick en underlig magkänsla att något inte stod rätt till. Jag hade ställt frågan några gånger tidigare men alltid fått nej, det skulle han aldrig göra.
Den här gången kunde han inte ljuga mera. Han berättade allt. 15 års otroheter med olika kvinnor, många i Kina på sina arbetsresor. I USA hade han en kvinna också. Han hade inte varit på konferenser som han sagt till mig utan åkt hem till kvinnor istället. Han berättade detaljer som fick mig att må så illa.
Hon var bra på det här och en annan var lite rundare och en tredje var så intensiv osv.

Ja, jag hade problem med underlivet, nu förstod jag varför. Ja, han låste in sig länge på toa, nu vet jag varför. Ja, en del konstiga situationer hade hänt, nu förstod jag.

Gift i 25 år, bedragen i 15 av dessa. Den största delen av mitt äktenskap blev jag lurad och bedragen.

Jag var i chock och flyttade rätt snabbt.

Så hemskt att hamna i ett läge där man inte har något val. Jag vill inte skilja mig, jag vill inte vara ensam, jag vill inte.
Jag ogillar att vara ensam. Jag lider verkligen svårt av det. Att gå o lägga sig själv, att komma hem till ett mörkt och tyst hem. Ingen att småprata med om dagen. Ingen att planera framtid med. Ingen vid min sida längre. Känner mig trasig.
Jag blev sjukskriven och fick sömntabletter. Jag ville inte leva längre. (Har aldrig varit det tidigare)
Mina stora döttrar (3utflugna)valde att ta parti för sin pappa. De klarade inte av mig och alla mina känslor. Jag grät och var förtvivlad.
De tyckte synd om honom. Han visade inga känslor. Han levde på som vanligt. Han pratade illa om mig och barnen trodde honom. Han är så sjukt bra på att ljuga. Hur ska han klara sig? Stackarn! Mamma har så många vänner. Pappa har ju inga…
Det var så barnen resonerade.

Jag dör när jag hör mina egna barn försvara sin pappa. Det är som ett svek till.
Mina barn umgås mkt med sin pappa, de ordnade nytt hus till honom, hjälpte till att flytta och är där mest hela tiden.

Så fort jag försöker förklara för dem så tar de avstånd från mig och går i försvar för honom. Jag kan inte ens säga någonting alls om deras pappa.
En period ville en av mina döttrar bryta helt med mig. De andra blockade mig och var så arga på mig.
Allt jag sa och gjorde var fel.
Att jag flyttade
Var jag flyttade
Allt hemskt jag sa om min exman som hänt
Att jag dejtade
Att jag grät o inte klarade att bo själv
Att jag åkte hem till mina föräldrar ofta (4hbort)
Att jag gick till kyrkan

Jag säger inte ett ord om honom nu.

Han köper sina barn. De får allt de pekar på. Varför ser de inte det?? Han köper bilar och dyra prylar och bokar dyra semestrar med dem.

Det skär i mitt hjärta. Känner mig så bortvald, övergiven och inte behövd.

Hur kunde det bli såhär? Såhär har jag väl inte fostrat mina egna barn?

Allt jag drömt om och levt för försvann när sanningen kom fram.

10 gillningar
2

Först vill jag bara skicka lite styrka över nätet. Det är en hemsk historia du beskriver, både det som hände och hur du har det nu.

Men det väcker många frågor. Inte om ditt ex, han låter som en vanlig enkel skitstövel (ursäkta), så han är lätt att begripa. Han handlar helt i eget intresse, varken mer eller mindre, som så många andra före honom. Och efter, tyvärr.

Döttrarna däremot. Här uppstår undringar. Du skriver att de valde att ta parti för sin pappa, för att de inte klarade av alla dina känslor. Men stämmer detta? Hur mycket vet de egentligen? Vet de om hur han har betett sig, och valde ändå hans parti? Hur kommer det sig i så fall? Anser de att du borde ha accepterat alltihop?

Han är sjukt bra på att ljuga… Har han duperat döttrarna? Framställt dig som syndabocken? Eftersom de blev arga för att du sa “hemska saker” om honom. Men anser de verkligen att det hemska du säger är värre än det hemska han har gjort?

Det känns som att det finns oerhört mycket mellan dig och döttrarna som vilar på fel grund, så att säga. Som att ni lever i skilda verkligheter, och då uppstår förstås ett avstånd. Om ni ska kunna närma er varandra igen måste ni ju till att börja med vara överens om bakgrundsbeskrivningen. Det kommer nog krävas att du börjar prata om honom igen.

Jag tänker på dina slutord: Allt försvann när sanningen kom fram. Men har verkligen sanningen kommit fram? Av det du berättar framstår det onekligen som att barnen inte har tagit del av den sanningen.

Kommentaren om att du har många vänner och din exman inga - stämmer den? Om du har många vänner är det dags att börja söka hjälp hos dem nu! Du mår fruktansvärt dåligt och så ska du inte behöva ha det! :blue_heart: :green_heart: :orange_heart:

5 gillningar
3

Menar du att barnen anser att server ok att pappa bedragit sin mamma. Eller vet de ingenting om det?

Lider fruktansvärt med dig och kan inte förstå smärtan av barnens svek.

Att människor kan bedra andra på det här viset är något jag inte kan förstå. Att de gör dessa val. Hur kan man medvetet välja att skada någon man älskar?
Mina dagliga frågor.

Har du provat att skriva ett brev till dina barn där du berättar din sida av historien?

2 gillningar
4

Lider med dig och skickar en varm styrke kram

Du behöver vara tydlig med dina döttrar öppen med vad som hänt. Skriva ett brev kan fungera om de läser, tar till sig och förstår. De är vuxna och bör kunna fatta utan omskrivningar. Var uppriktig och berätta om sorgen, dels över att under så lång tid blivit bedragen, dels över sorgen att de inte tror på dig. Du behöver vara rädd om dig, och funkar det inte får du ta hand om DIG. Det är svårt, så svårt.

Mannen kommer aldrig ha något intresse av att sanningen kommer fram

2 gillningar
5

Tack för styrka över nätet.

Jag gick hos en terapeut på vårdcentralen och hon bad mig ta med mina döttrar. De två äldsta kom med.
Då ställde hon frågor och det var där jag fick reda på att de tyckte jag förändrades så mkt när jag gick igenom min chock och den här tiden som fortfarande pågår.
Att jag är för känslosam.

Jag vet ju inte vad han säger till barnen. En sak som jag märkte var om våra möbler när allt skulle delas.
Då sa han till mig; jag har inget hjärta i det här hemmet så du kan ta vad du vill.
Och sen hörde jag från min dotter att han sagt att “mamma tog allt”
Jag tror faktiskt tyvärr att han är smart och listig som ser till att jag får skulden genom att fortsätta med sina lögner. Han är en smart man. Han vet nog precis hur han ska få dem emot mig.

Det konstiga är också att de vet vad han gjort. De vet om hans otroheter under alla dessa år. Ändå firar de fars dag o skriver på insta att han är deras förebild osv.
Jag förstår det verkligen inte!
Det är som att de inte vill ta in sanningen. De kan inte ta in att deras pappa gjort nåt sånt hemskt.

Sen tror jag också att de inte tycker otrohet är så farligt. De tycker att jag borde stanna kvar och att allt ska vara som vanligt. På nåt konstigt sätt ser de mig som boven för att jag tvingade igenom försäljning av hus. Jag flyttade ut. Jag ville inte se honom en period. Ja, jag agerade mycket i chock.
Men jag själv är stolt över mig själv att jag klarade att bryta upp. Jag vill inte dela min man med andra kvinnor. Jag står för sanningen. Jag är en ärlig person o förväntat mig det av min partner. Jag tillåter inte han att behandla mig som luft.

Min yngsta har nu drygt ett år efter börjat ta in det och hon firade inte fars dag som de andra tre. Hon öppnar sig sällan men den dagen sa hon att hon tidigare inte sett på otrohet som nåt så hemskt.
Men efter att några av hennes vänner reagerat starkt hade hon ändrat sig.

Jag skulle så gärna vilja prata med mina barn om det som jag fått uppleva. Beskriva det från mitt håll. Men det är låst läge.
Säger jag något då blockas jag.

Så skönt det är att få skriva av sig. Tack att du orkade läsa och svara.

5 gillningar
6

Det låter verkligen som en hemsk situation för dig. Men är det viktigt att döttrarna ska välja sida? Jag tänker att om man upplever krav på att ta ställning mot en förälder är det lätt att man sparkar bak ut och väljer den som inte ställer ett sådant krav. Eller är det han som kräver att de ska välja bort dig?

Det bästa vore väl, hur jobbigt det här ändå har varit, att döttrarna kunde ha bra relationer till er bägge två?

2 gillningar
7

Ja, det är så sant.
Det är klart att jag vill att de ska ha bra relationer till oss båda.

Jag vet att jag har gjort misstag och att jag pratat illa om deras pappa så det du skriver är precis vad som hänt. De valde han som inte ställer några krav.

Jag vet inte, men på något sätt hade jag önskat att mina barn på något sätt sa ifrån mer mot pappa. Att de på något sätt markerar att det han gjort inte är okej.
Det kan ju hända att de gör det utan att jag vet det.
Jag kanske inbillar mig att de har det trevligt tillsammans när de ses och reser osv.

1 gillning
8

Det ska jag göra. Jag ska skriva brev till de alla fyra. Tack för bra tips!

9

Först och främst en stor kram till dig!

Vilken fruktansvärd historia! Och så fruktanasvärt orättvist, allting. Att både bli av med sin livspartner och hela sitt livsverk och dessutom behöva stå ut med att bli misstänkliggjord och känna avstånd från sina närstående när man som allra bäst behöver deras stöd och kärlek…

Men kanske är tid det som dina döttrar behöver?
Precis som du säger verkar din exman vara slug och vältalig, och i första chocken blev det kanske helt enkelt enklast för döttrarna att vara med honom. Trots allt, de gick säkert också igenom en chock i allt det här, och då kanske det blev för mycket för dem att samtidigt hantera dina känslor och dina sorger?
Eller så kan det helt enkelt ta lite tid för dem att omvärdera den bild de har av sin pappa, och kanske är det därför de värjer sig med allt de har från att inse att han har betett sig så fruktansvärt illa.

Jag vet inte, jag spekulerar bara. Men även med det sagt kan jag ändå inte tycka att de har betett sig särskilt snällt mot dig. I den bästa av världar ska man ju kunna ta stöd och hjälp från varandra i svåra stunder, även fast det kan vara svårt att hantera både egna och andras känslor.

Men oavsett vad så tror jag faktiskt att det går att bygga en relation till dem igen.

1 gillning
10

Det är ju inte så svårt att förstå att du fick en rejäl kris och hade svårt att ha en samlad hållning till situationen när allt det här hände. Det borde nog dina vuxna döttrar också kunna förstå. Men jag kan också förstå att de hade svårt att hantera att du kanske på ett väldigt känslosamt sätt direkt eller indirekt ställde krav på att de skulle förkasta sin pappa. Att du aldrig vill ha med honom att göra är ju fullständigt rimligt, men för dem är det ju ändå deras pappa med, förmodar jag, många andra goda saker i den andra vågskålen förutom det här hemska som han gjort.

Jag tänker att du får släppa den här önskan att de ska markera mot honom. Det är nog den önskan som driver dig och döttrarna isär. Hoppet att ni ska kunna ha en god relation igen står nog till att du kan försöka acceptera att de kommer fortsätta att ha en relation även till sin pappa och inte ta ställning emot honom.

2 gillningar
11

Hallå alla.

Jäkligt sorgligt det som skett, men dina ungars attityd stavas tyvärr " PENGAR "

Tror att ni skämt bort dom lite väl mycke, hur mycke fick dom veta om Husses otroghet ? Tycker det känns märkligt att dom vet och sen inte kan trösta dig, utan dom tar Hans parti - jävligt märkligt.

Så jag tror att PENGAR har tystnat dom.

2 gillningar
12

FF va ja lider med dej, ja vet inte vad jag ska skriva men känner igen mej i din situation.

13

Ja vet att pengar tystar barn, hur går det med dessa barnen när dom blir äldre. Har dom ett samvete blir det jobbigt för dom.

2 gillningar
14

Jag vill verkligen jobba för att få tillbaka den goda relationen vi hade innan skilsmässan.

Jag trippar på tå för dom, bjuder hem, hjälper till med det jag kan, pratar om annat än honom osv

Relationerna är just nu sköra trådar och lite kyliga. Det är så tufft! Mammahjärtat gör så fruktansvärt ont. Det här är ju mina barn som jag burit, fött, älskat, matat, tröstat, stöttat o fostrat sen jag var 20år. Det känns som att marken skakar och bort rinner mina barn och det jag levt för.

Det känns så orättvist att jag ska behöva kämpa med att bygga upp en god relation igen. Det borde rimligen vara han som raserat hela vår familj, som ljugit och svikit oss alla faktiskt. Han borde vara den som får kämpa sig tillbaka till barnen.
Men i mitt fall är det inte så. Vad har jag gjort? Är det fel på mig?
Jag känner mig så dålig som människa. Misslyckad och värdelös.

5 gillningar
15

Det låter verkligen som en fruktansvärd situation. Man tycker ändå att dina döttrar borde förstå hur svårt detta varit för dig.

16

Kan det vara så att alla är vana att du står tillbaka? Att dina behov kommer sist? Sånt kan vara svårt att bryta i en familj.

Era barn är kanske helt enkelt inställda på att pappa måste curlas och daltas med och att du ska klara dig själv, för så har det alltid varit…?

Jag har förstås ingen aning, men av det du skriver här så är ju den spontana reaktionen att hålla med dig - att det är din exmake som borde få bära ansvaret i första hand. Det är svårt att sätta sig in i vad som ligger bakom döttrarnas reaktion, men kanske handlar det om dynamiken i er familj, om inlärda mönster och illusioner om hur det “ska vara”.

Vilken sorts relation har han och döttrarna haft under årens lopp? Det är sannolikt att förklaringarna till deras beteende finns där.

2 gillningar
17

Pappan har inte varit en närvarande pappa. Jag har skött allt kring barnen, aktiviteter, kläder mat omsorg skola utvecklingssamtal läkarbesök kalas hämtning lämning ja de mesta.
Han har jobbat jättemycket. Rest mycket och jobbat sent i stort sett varje dag. Hemma har han suttit på toa och haft näsan i mobilen.
Han har haft en chefsroll och jag har många gånger bett om hjälp hemma men han har bara blivit arg och sagt att -ska du jobba kanske? Vad tror du? Det krävs mycket tid på den här positionen jag har. osv.
Han har ett megastort ego och kräver mycket status och bekräftelse från allt o alla.
Allt ska var dyrt och så är han perfektionist och han ser felen i det mesta.
Han säger att det är viktigt att göra det för han jobbar ju med utveckling.
Han har tryckt ner mig i skorna rejält och lyft sig själv till skyarna.
Men jag har familj o vänner som har varit ett bra stöd genom skilsmässan men också innan. De har sett mycket som varit osunt.
Varför skulle jag dra hela “familjen ab” lasset själv?
Vid middagar kom han hem lagom när gästerna kom… vem städa handla laga maten duka??

Hans pappa var också otrogen men han var inte lika smart som sin son. Sonen har dolt det bättre och inte råkat försäga sig.

Barnen säger faktiskt att de inte haft nån relation till sin pappa förrän nu. Plötsligt såg han dem.
Hur kan de bara blunda för att han inte varit närvarande under hela deras uppväxt??
Borde de inte undra varför o bli arga?

1 gillning
18

Min exman har sagt att han är olika personer beroende om han är med mig eller på jobbet eller ute på krogen.
Är inte det märkligt?
Är inte normala människor sig själva oavsett var de är. Visst lite skillnad men som han sa;- du hade inte trott det var jag om du såg hur jag var på jobbet.
Han svamla om att han drog grova sexskämt på jobbet o nåt mer. Minns inte men jag tyckte det lät helt stört.

1 gillning
19

Kanske är det där skon klämmer?
Plötsligt ser han dem och överröser dem med presenter och uppmärksamhet, och kanske har de bara varit svältfödda på bekräftelse från honom?

Det kan ju vara rätt otacksamt att vara den där stadiga, trygga föräldern som alltid finns till hands. Risken är kanske att du har blivit tagen för given och att uppmärksamhet från dig inte känns lika exklusivt för dem?

Men jag hoppas att de kommer på bättre tankar. Jag vill ju tro att de i takt med att de växer upp och mognar ska se och förstå allt det slit som du har gjort för dem.

Men ditt ex låter som en riktigt märklig person. Och allt annat än sympatisk.

4 gillningar
20

Ja tänk att jag klarade att var gift med den märkliga mannen i 25 år.
Men jag hade fullt upp med barnen o hemmet o mitt jobb. Och jag trodde att det skulle vara så.
Mannen jobbar o drar in pengar medan jag var hemma o skötte hushållet.
Vilka stora skygglappar jag haft och vad godtrogen och blåögd jag varit.

Men vi har haft bra stunder också. Men om jag tänker efter har det mest varit gan som berättat om sig o sitt jobb i våra samtal.
Jag har lyssnat o fogat mig.

Ibland har jag sagt ifrån om arbetet hemma o då har det blivit bättre i en vecka för att sen gå tillbaka igen.

Fördelen har väl varit att jag kunnat bestämma mycket kring barnen. Jag köpte en häst och enhund mm. Det ogillade han.
Jag bokade resor som han oftast knorrade om men han följde oftast med.

1 gillning