Jag tror som @onedaymore här - att döttrarna är lite nyfrälsta över pappans engagemang. Just nu ser de kanske bara det positiva som kommit ur det hela, för deras egen del.
De är förmodligen inte alls vana att ha fokus på dig och ditt mående. Den som aldrig har stått upp och krävt uppmärksamhet brukar inte få den automatiskt senare heller. Jag har lärt mig att den sortens rättvisa inte funkar som en balansvåg. Omgivningen kommer inte börja tänka att “nu har den här personen fått för lite uppmärksamhet under en lång period, det måste vi genast rätta till!”
Snarare ligger det i människors natur att förändra så lite som möjligt och att upprätthålla status quo, även om det är djupt orättvist.
Så om din man är van att han är jordens centrum (eller åtminstone familjens) och den som alla står på pass för, och dina döttrar är vana att din uppmärksamhet och omsorg kommer gratis, men pappas uppmärksamhet är väldigt villkorad och begränsad, och att du knappt har några behov medan pappas behov är avgörande för hela familjens trivsel… ja, då kan det kanske bli en sån här konstig och orättvis reaktion från dem?
Hej ! Jag har också varit den som skött allt med våra 4 barn och allt i hemmet.
När mitt ex flytta ihop med ungtjejen så lovade han våra tjejer att dom skulle ha en bättre kontakt och en ny start han skulle bli bättre på att höra av sig.
Det har nu gått 4 år och han har ingen kontakt med våra söner knappt med våra döttrar som verkligen trodde på att han skulle bli en bättre Pappa.
Så tiden gör sitt och man blir inte helt plötsligt en ny bättre människa / pappa.
Tack det var intressant.
När jag tänker vidare så har jag ofta sagt till honom att han är tråkig som aldrig visar uppskattning eller ger komplimanger.
Han har alltid sagt att han ska bättra sig men det har inte skett under våra 25år…
Han kommer inte i tid om man bokat in något. Det kommer döttrarna förmodligen också få uppleva.
Om man frågar honom varför så svarar han-det är sådan jag är.
Han är inte fysisk, så kramar lär de inte få från honom.
Han pratar helst om sig o sitt jobb.
Han tror man kan köpa kärlek.
Några av mina vänner har nu vågat berättat hur de tycker att han varit. Det är kusligt att få reda på hur han gett de inviter och betett sig illa.
Kan tiden gå fort nu så de inser vem och hur han varit i alla år.
Stora styrkekramar till dig! Du har varit modig och stark i det du gått igenom.
Jag känner så väl igen mig i din historia.
Hösten 2019 valde jag att lämna den äkta mannen sen 20 år. Våra barn är idag 21, 20 och snart 16 år. De två yngsta är döttrar och de ville varken träffas eller prata med mig under förra våren. De har helt plötsligt fått en ny, närvarande pappa, som överöser dem med tid och pengar. Känns SÅ extremt orättvist, när jag gjort så mycket för dem i alla år. Tror han har varit med på typ två skolavslutningar och då har jag fått tjata med honom. Han har haft för viktiga möten att vara på…
idag går jag och äldsta dottern hos en familjeterapeut och det är guld värt!
Försök inte ta dessa svåra samtal med dem själv. Det är typ omöjligt att inte börja smutskasta exet. Dottern gick där själv först (på min inrådan) sen bjöd hon med mig. Hon påverkar den yngre dottern mycket, så att hon också börjar ”mjukna”.
Jag har aldrig svarat på något här inne tidigare och vet inte om det går att hitta din Mail adress eller nummer här. Men vill du prata, så pratar jag gärna och delar erfarenheter. Jag tycker precis som du, att det är helt obegripligt hur barnen kan välja den ena så tydligt och elakt (!). När det är han som gjort fel!! I mitt fall bodde han kvar i huset, så barnen bodde såklart kvar där. Hjälpte inte mig alls att flytta (har flyttat två gånger under denna tid) och nu när jag äntligen har en lägenhet, där de får plats, har de precis börjat komma hit.
1,5 år senare! Och har höga krav på hur de vill ha det i sina rum, fast de knappt är här… detta gäller döttrarna. Sonen, 21 år, bor idag mestadels hos mig. Han skulle också behöva gå och prata med någon. Han är arg på sin pappa och det känns inte rätt att han pratar med mig om det. Jag klarar inte av att vara så opartisk som jag skulle behöva.
Kan idag inte fatta att jag klarade av förra våren
att flytta och rensa bland alla saker sen 20 år utan någon hjälp av barnen, att tvinga igenom försäljningen av lantstället, utan att någon ville sälja det mer än jag och samtidigt fira en ”corona-student” med en snart-ex-man som inte ville att jag skulle närvara. Samtidigt är jag egenföretagare och var rädd för att mista mina uppdrag pga Corona. Att flytta från ett stort hus på 300 kvm, med hund och barn, till en stuga på 40 kvm några km bort och sitta hemma o jobba på heltid utan sällskap, när min största rädsla var att bli ensam var helt fruktansvärt!! Förra påsken tillbringade jag ensam i den lilla stugan. Undrade hur jag, med en så fin o stor familj, kunde hamna där??
Jag bor i Sthlm men är i Gtb med jämna mellanrum, eftersom jag hittat en ny-gammal kärlek där. Det är för övrigt fantastiskt!!
Har äntligen börjat inse att jag inte ska ha några förväntningar på barnen. De kommer, när de är redo. Jag tänker inte ”köpa dem” på samma sätt som han gör. Jag vill hellre hitta tillbaka till det som vi hade innan skilsmässan, vilket jag är övertygad om går med döttrarna, på sikt.
Ex-mannen kommer dock att ha svårt att ”hitta tillbaka” till något med sonen, eftersom de inte hade någon relation att tala om tidigare och sonen är så arg på honom. Du får tänka på att du har byggt något långsiktigt, som det går att komma tillbaka till. Fast kanske bara på ett annat sätt, kanske inte som du tänkt dig, men det kommer att bli bra!
Ta hjälp! Det finns många bra terapeuter som kan hjälpa er framåt i samtalen och hjälpa er hålla i samtalstråden. För mig har dessa samtal varit nyckeln tillbaka till relationen, det var där vi bestämde att hon, äldsta dottern skulle börja med att bo hos mig varannan vecka. Då följde yngsta dottern med, för hon gör som storasyster.
Lycka till o hör av dig, om du vill ha någon att prata med. Mvh Mia
Ja, det där beskriver det så som jag tror att det kan vara.
Jag är den i familjen som uppmärksammat barnen. Det har inte pappan.
Jag vet att jag genom åren har bett honom engagera sig lite i barnen men det hände aldrig.
Han var gift med sitt jobb och sina älskarinnor tyvärr.
Så mina döttrar är nog väldigt överraskade att de plötsligt blir sedda och får dyra prylar.
Den vågskålen väger tungt just nu.
Det är tufft att stå bredvid och se på när det här händer. Man sitter ensam i soffan o gråter vareviga kväll. När vänder det?? När mår man bättre? När och hur vänjer man sig vid ensamheten? Jag tror aldrig jag kommer dit. Jag längtar så mycket efter sällskap. Jag vill att barnen ska bli små igen o flytta hem till mig…typ
Tack för att du delar med dig. Det blir enklare att ta sig igenom sitt eget elände när man ser att fler har samma elände.
Det är konstigt vad mkt energi man får i chock. Du fixade otroligt mycket!
Jag gjorde också en hel del, målade om möbler, sorterade, rensade, packade och flyttade själv.
När jag väl flyttat var jag helt förstörd, orkade inget.
Ville knappt gå upp ur sängen.
Bra med samtalshjälp. Här i min kommun fick jag svar att det inte finns några tider så jag skulle återkomma. Jag har försökt flera gånger men de är fortfarande överbelastade,
Man tror att det bara är mina barn som reagerar så konstigt. Men vi är visst fler. Jag förstår precis hur du haft och har det.
Vi som gjort allt för dem, är det här vad det blev av allt?? Ensam o övergiven.
Jag kan inte förstå hur de resonerar. Deras kusiner (mina systrars barn) hade blivit så överraskade när mina barn berättat hur dom såg på skilsmässan.
Att mamma bär skulden till att pappa gjort som han gjort!! Hur är det möjligt???
Mina döttrar som säger att de är feminister.
Undrar just om feminister tycker att det är okej när kvinnor drabbas av män som gillar långvariga och många otroheter…
De är nog helt förvirrade och vet varken ut el in.
Jag tycker också att det är fruktansvärt såsom ni har blivit behandlade, @villa och @FyraBarn
Jag kan inte för mitt liv se att jag skulle kunna göra likadant mot min mamma! Jag vet mycket väl vem av mina föräldrar som gjorde absolut mest för oss barn, och i gengäld har både jag och mina syskon också stått vår mamma närmare än vår pappa. Vi lägger mer krut på morsdagpresenter, exempelvis, och även i vardagen pratar vi mer med henne och bryr oss mer om henne. Vilket borde vara naturligt, eftersom hon har gjort mer för oss.
Med tiden borde det bli likadant för er. Jag hoppas det
Du kan alltid testa kyrkan? Man måste inte vara medlem eller troende, utan de erbjuder gratis samtalsstöd ändå.
Jag känner igen det där med att de ställer krav. När min yngsta dotter 17år bor här då får vi åka o handla för maten i kylskåpet duger inte.
Jag får pikar och hör min exmans ord komma ut genom henne;
-jag kan inte vara i köket när du är där för du stökar alltid när du lagar mat…
Jag stökar inte jämfört med en helt normal mamma men jämfört med min exman som inte tål en smula på köksbänken. Ja, då är jag lite stökigare.
Och så vill man inte bråka med de i onödan för då finns risken att hon blir arg o drar till pappa. Så man curlar o fixar för de hela tiden.
Suck, det är verkligen en jobbig plats man hamnat på. Jag vill verkligen inte vara här. Jag står inte ut.
Roligt att du tipsar om kyrkan, jag är troende men jag har inte tänkt att de har samtalsterapi i kyrkan. Det ska jag kolla upp.
Tänker att det hade varit skönt om någon annan höll i samtalet och som kan ställa bra frågor och få fram sånt som vi behöver prata om. Annars blir lätt mina döttrar arga på mig o går.
Usch så hemskt berättelse, känner igen.
Lider med dej.
Har din exman ihop det med någon av de kvinnor du beskrivit.
Han agerade otroligt grymt och vidrigt mot dej.
Jag känner verkligen med dig! När det gäller din man har jag inget att tillägga annat än att det nog är bra att du är av med honom nu.
När det gäller dina döttrar så tror jag att, om ni haft en bra relation tidigare, då kommer de att återvända till dig. Tills dess är det bara att stå ut och vänta. Och curla inte för mycket, utan visa att du är en egen person också, som visar dig själv respekt. Tänk på hur du själv var som ung. Det är en förvirrad tid och mycket som händer inombords. Men i längden kommer respekt och ärlighet att vinna. Kanske finns det också något som du har sagt och gjort under åren i familjen som ni skulle behöva prata om, med en terapeut? Om du kan vara öppen och lyssna så kan det visa sig att det finns något som de antingen har missförstått eller kanske överdrivit betydelsen av, men som du kan reda ut och eventuellt be dem om ursäkt för. Och finns det inget sådant, ja då är det bara att du står på dig och väntar på att de mognar och återvänder till dig. Jag förstår att det är jobbigt. Styrka till dig!
Exakt så. Tonåringarna går. Mitt i samtalet, om man försöker för mycket. De orkar/ vill liksom inte prata om jobbiga saker. Men är vi hos terapeuten är hon inställd på att det kan bli jobbigt, men det gör inget. Efter varje samtal där är det som att en Knut lösts upp. Jag har bestämt mig för att sluta curla dem, har jag alltid gjort tidigare. Fixat med mat, sett till att det alltid finns något hemma, som alla gillar. Erbjudit både skjuts, kläder, städning etc. Nu ska jag låta dem be om det. Ganska intressant övning faktiskt, både för dem och mig. Att inte vara dem till lags, på samma sätt som jag alltid varit. Jag ska sätta mig själv i första hand. De är stora nog att ta hand om sig själva. Hur mycket tänkte man ens själv på vad ens föräldrar gjorde eller hur de hade det, när man var i 20-årsåldern? Jag hade fullt upp med mitt eget liv… tänkte absolut inte på hur mamma och pappa mådde, eller hur snälla de var som hjälpte mig att flytta till en studentstad, med massa nyinköpta möbler och hur de fyllde min frys med massa hemlagad mat. Otacksam var bara förnamnet - på mig, då för 25 år sedan…
Denna tid hade antagligen varit jobbig, även om jag varit kvar i relationen med ex-mannen, eftersom jag ibland mest vill att de ska vara små igen. Men det blir de ju dessvärre aldrig igen. Välkomna ensamheten och försök tänka att du får tid att ta hand om dig själv och ta redan på vad DU vill. Gå i terapi själv, om ingen annan vill gå med dig! Det har jag gjort. Har jag aldrig gjort tidigare. Egentligen både konstigt och dumt, bilen servar man i förebyggande syfte, men inte sig själv. Ensamheten känns vidrig till en början, men det ger sig med tiden. Försök att bli vän med den! Läs böckerna du aldrig hunnit läsa. Testa att ändra din kost, för att må bättre. Själv har jag både fått bättre hy, hår och naglar av att äta bättre och ta hand om mig själv, på ett sätt jag aldrig hann tidigare. Promenader gjorde susen för mig. Jag promenerade säkert 10 km om dagen under första året, många gånger med en kompis i hörlurarna. Har fått många fördjupade vänskapsrelationer. En del helt oväntade.
Känner även igen mig i det där med pedanteriet i köket. Jag har alltid varit den som planerat maten, inhandlat maten och lagat maten. Alltid. Kan i efterhand inte förstå att jag gick med på den fördelningen!! Sen hade han mage att kommentera att det var stökigt i köket, när jag lagat mat… Han tyckte för övrigt alltid att det var stökigt i köket när jag var där, det spelade ingen roll hur mycket jag torkade bänkytorna, för jag kunde inte få dem lika rena som han. Nu kan barnen komma med ”hans kommentarer” till mig! Då kan jag bara inte låta bli att bli sur. Inga såna kommentarer i MITT kök tack!! Jag får ha det precis hur stökigt jag vill!! Fast det är ju inte ens stökigt. Bara helt normalt.
Skönt att skriva av sig lite här! Till någon man inte ens känner. Lite konstigt, men det är bara skönt att få ur sig lite. Jag ska alltid vara så förnuftig och rationell i allt, men ibland känns allt bara så orättvist. När man tycker man gjort allt rätt och så blir allt ändå så fel. ”De kommer att förstå, när de själva får barn”, är det många som säger. Men det hjälper ju ungefär lika mycket som att säga till en tonåring som är olyckligt kär att ”det kommer att finnas någon annan för dig”. Det känns så VANSINNIGT långt bort, tills de ska bli stora och förstå. Men, så är det väl att vara mamma. Ibland känns det som den mest otacksamma rollen man kan ha!! Men sen emellanåt är det ändå den absolut bästa rollen man har🥰
