Det är ju inte så svårt att förstå att du fick en rejäl kris och hade svårt att ha en samlad hållning till situationen när allt det här hände. Det borde nog dina vuxna döttrar också kunna förstå. Men jag kan också förstå att de hade svårt att hantera att du kanske på ett väldigt känslosamt sätt direkt eller indirekt ställde krav på att de skulle förkasta sin pappa. Att du aldrig vill ha med honom att göra är ju fullständigt rimligt, men för dem är det ju ändå deras pappa med, förmodar jag, många andra goda saker i den andra vågskålen förutom det här hemska som han gjort.
Jag tänker att du får släppa den här önskan att de ska markera mot honom. Det är nog den önskan som driver dig och döttrarna isär. Hoppet att ni ska kunna ha en god relation igen står nog till att du kan försöka acceptera att de kommer fortsätta att ha en relation även till sin pappa och inte ta ställning emot honom.
Jäkligt sorgligt det som skett, men dina ungars attityd stavas tyvärr " PENGAR "
Tror att ni skämt bort dom lite väl mycke, hur mycke fick dom veta om Husses otroghet ? Tycker det känns märkligt att dom vet och sen inte kan trösta dig, utan dom tar Hans parti - jävligt märkligt.
Jag vill verkligen jobba för att få tillbaka den goda relationen vi hade innan skilsmässan.
Jag trippar på tå för dom, bjuder hem, hjälper till med det jag kan, pratar om annat än honom osv
Relationerna är just nu sköra trådar och lite kyliga. Det är så tufft! Mammahjärtat gör så fruktansvärt ont. Det här är ju mina barn som jag burit, fött, älskat, matat, tröstat, stöttat o fostrat sen jag var 20år. Det känns som att marken skakar och bort rinner mina barn och det jag levt för.
Det känns så orättvist att jag ska behöva kämpa med att bygga upp en god relation igen. Det borde rimligen vara han som raserat hela vår familj, som ljugit och svikit oss alla faktiskt. Han borde vara den som får kämpa sig tillbaka till barnen.
Men i mitt fall är det inte så. Vad har jag gjort? Är det fel på mig?
Jag känner mig så dålig som människa. Misslyckad och värdelös.
Kan det vara så att alla är vana att du står tillbaka? Att dina behov kommer sist? Sånt kan vara svårt att bryta i en familj.
Era barn är kanske helt enkelt inställda på att pappa måste curlas och daltas med och att du ska klara dig själv, för så har det alltid varit…?
Jag har förstås ingen aning, men av det du skriver här så är ju den spontana reaktionen att hålla med dig - att det är din exmake som borde få bära ansvaret i första hand. Det är svårt att sätta sig in i vad som ligger bakom döttrarnas reaktion, men kanske handlar det om dynamiken i er familj, om inlärda mönster och illusioner om hur det “ska vara”.
Vilken sorts relation har han och döttrarna haft under årens lopp? Det är sannolikt att förklaringarna till deras beteende finns där.
Pappan har inte varit en närvarande pappa. Jag har skött allt kring barnen, aktiviteter, kläder mat omsorg skola utvecklingssamtal läkarbesök kalas hämtning lämning ja de mesta.
Han har jobbat jättemycket. Rest mycket och jobbat sent i stort sett varje dag. Hemma har han suttit på toa och haft näsan i mobilen.
Han har haft en chefsroll och jag har många gånger bett om hjälp hemma men han har bara blivit arg och sagt att -ska du jobba kanske? Vad tror du? Det krävs mycket tid på den här positionen jag har. osv.
Han har ett megastort ego och kräver mycket status och bekräftelse från allt o alla.
Allt ska var dyrt och så är han perfektionist och han ser felen i det mesta.
Han säger att det är viktigt att göra det för han jobbar ju med utveckling.
Han har tryckt ner mig i skorna rejält och lyft sig själv till skyarna.
Men jag har familj o vänner som har varit ett bra stöd genom skilsmässan men också innan. De har sett mycket som varit osunt.
Varför skulle jag dra hela “familjen ab” lasset själv?
Vid middagar kom han hem lagom när gästerna kom… vem städa handla laga maten duka??
Hans pappa var också otrogen men han var inte lika smart som sin son. Sonen har dolt det bättre och inte råkat försäga sig.
Barnen säger faktiskt att de inte haft nån relation till sin pappa förrän nu. Plötsligt såg han dem.
Hur kan de bara blunda för att han inte varit närvarande under hela deras uppväxt??
Borde de inte undra varför o bli arga?
Min exman har sagt att han är olika personer beroende om han är med mig eller på jobbet eller ute på krogen.
Är inte det märkligt?
Är inte normala människor sig själva oavsett var de är. Visst lite skillnad men som han sa;- du hade inte trott det var jag om du såg hur jag var på jobbet.
Han svamla om att han drog grova sexskämt på jobbet o nåt mer. Minns inte men jag tyckte det lät helt stört.
Kanske är det där skon klämmer?
Plötsligt ser han dem och överröser dem med presenter och uppmärksamhet, och kanske har de bara varit svältfödda på bekräftelse från honom?
Det kan ju vara rätt otacksamt att vara den där stadiga, trygga föräldern som alltid finns till hands. Risken är kanske att du har blivit tagen för given och att uppmärksamhet från dig inte känns lika exklusivt för dem?
Men jag hoppas att de kommer på bättre tankar. Jag vill ju tro att de i takt med att de växer upp och mognar ska se och förstå allt det slit som du har gjort för dem.
Men ditt ex låter som en riktigt märklig person. Och allt annat än sympatisk.
Ja tänk att jag klarade att var gift med den märkliga mannen i 25 år.
Men jag hade fullt upp med barnen o hemmet o mitt jobb. Och jag trodde att det skulle vara så.
Mannen jobbar o drar in pengar medan jag var hemma o skötte hushållet.
Vilka stora skygglappar jag haft och vad godtrogen och blåögd jag varit.
Men vi har haft bra stunder också. Men om jag tänker efter har det mest varit gan som berättat om sig o sitt jobb i våra samtal.
Jag har lyssnat o fogat mig.
Ibland har jag sagt ifrån om arbetet hemma o då har det blivit bättre i en vecka för att sen gå tillbaka igen.
Fördelen har väl varit att jag kunnat bestämma mycket kring barnen. Jag köpte en häst och enhund mm. Det ogillade han.
Jag bokade resor som han oftast knorrade om men han följde oftast med.
Jag tror som @onedaymore här - att döttrarna är lite nyfrälsta över pappans engagemang. Just nu ser de kanske bara det positiva som kommit ur det hela, för deras egen del.
De är förmodligen inte alls vana att ha fokus på dig och ditt mående. Den som aldrig har stått upp och krävt uppmärksamhet brukar inte få den automatiskt senare heller. Jag har lärt mig att den sortens rättvisa inte funkar som en balansvåg. Omgivningen kommer inte börja tänka att “nu har den här personen fått för lite uppmärksamhet under en lång period, det måste vi genast rätta till!”
Snarare ligger det i människors natur att förändra så lite som möjligt och att upprätthålla status quo, även om det är djupt orättvist.
Så om din man är van att han är jordens centrum (eller åtminstone familjens) och den som alla står på pass för, och dina döttrar är vana att din uppmärksamhet och omsorg kommer gratis, men pappas uppmärksamhet är väldigt villkorad och begränsad, och att du knappt har några behov medan pappas behov är avgörande för hela familjens trivsel… ja, då kan det kanske bli en sån här konstig och orättvis reaktion från dem?
Hej ! Jag har också varit den som skött allt med våra 4 barn och allt i hemmet.
När mitt ex flytta ihop med ungtjejen så lovade han våra tjejer att dom skulle ha en bättre kontakt och en ny start han skulle bli bättre på att höra av sig.
Det har nu gått 4 år och han har ingen kontakt med våra söner knappt med våra döttrar som verkligen trodde på att han skulle bli en bättre Pappa.
Så tiden gör sitt och man blir inte helt plötsligt en ny bättre människa / pappa.
Tack det var intressant.
När jag tänker vidare så har jag ofta sagt till honom att han är tråkig som aldrig visar uppskattning eller ger komplimanger.
Han har alltid sagt att han ska bättra sig men det har inte skett under våra 25år…
Han kommer inte i tid om man bokat in något. Det kommer döttrarna förmodligen också få uppleva.
Om man frågar honom varför så svarar han-det är sådan jag är.
Han är inte fysisk, så kramar lär de inte få från honom.
Han pratar helst om sig o sitt jobb.
Han tror man kan köpa kärlek.
Några av mina vänner har nu vågat berättat hur de tycker att han varit. Det är kusligt att få reda på hur han gett de inviter och betett sig illa.
Kan tiden gå fort nu så de inser vem och hur han varit i alla år.
Stora styrkekramar till dig! Du har varit modig och stark i det du gått igenom.
Jag känner så väl igen mig i din historia.
Hösten 2019 valde jag att lämna den äkta mannen sen 20 år. Våra barn är idag 21, 20 och snart 16 år. De två yngsta är döttrar och de ville varken träffas eller prata med mig under förra våren. De har helt plötsligt fått en ny, närvarande pappa, som överöser dem med tid och pengar. Känns SÅ extremt orättvist, när jag gjort så mycket för dem i alla år. Tror han har varit med på typ två skolavslutningar och då har jag fått tjata med honom. Han har haft för viktiga möten att vara på…
idag går jag och äldsta dottern hos en familjeterapeut och det är guld värt!
Försök inte ta dessa svåra samtal med dem själv. Det är typ omöjligt att inte börja smutskasta exet. Dottern gick där själv först (på min inrådan) sen bjöd hon med mig. Hon påverkar den yngre dottern mycket, så att hon också börjar ”mjukna”.
Jag har aldrig svarat på något här inne tidigare och vet inte om det går att hitta din Mail adress eller nummer här. Men vill du prata, så pratar jag gärna och delar erfarenheter. Jag tycker precis som du, att det är helt obegripligt hur barnen kan välja den ena så tydligt och elakt (!). När det är han som gjort fel!! I mitt fall bodde han kvar i huset, så barnen bodde såklart kvar där. Hjälpte inte mig alls att flytta (har flyttat två gånger under denna tid) och nu när jag äntligen har en lägenhet, där de får plats, har de precis börjat komma hit.
1,5 år senare! Och har höga krav på hur de vill ha det i sina rum, fast de knappt är här… detta gäller döttrarna. Sonen, 21 år, bor idag mestadels hos mig. Han skulle också behöva gå och prata med någon. Han är arg på sin pappa och det känns inte rätt att han pratar med mig om det. Jag klarar inte av att vara så opartisk som jag skulle behöva.
Kan idag inte fatta att jag klarade av förra våren
att flytta och rensa bland alla saker sen 20 år utan någon hjälp av barnen, att tvinga igenom försäljningen av lantstället, utan att någon ville sälja det mer än jag och samtidigt fira en ”corona-student” med en snart-ex-man som inte ville att jag skulle närvara. Samtidigt är jag egenföretagare och var rädd för att mista mina uppdrag pga Corona. Att flytta från ett stort hus på 300 kvm, med hund och barn, till en stuga på 40 kvm några km bort och sitta hemma o jobba på heltid utan sällskap, när min största rädsla var att bli ensam var helt fruktansvärt!! Förra påsken tillbringade jag ensam i den lilla stugan. Undrade hur jag, med en så fin o stor familj, kunde hamna där??
Jag bor i Sthlm men är i Gtb med jämna mellanrum, eftersom jag hittat en ny-gammal kärlek där. Det är för övrigt fantastiskt!!
Har äntligen börjat inse att jag inte ska ha några förväntningar på barnen. De kommer, när de är redo. Jag tänker inte ”köpa dem” på samma sätt som han gör. Jag vill hellre hitta tillbaka till det som vi hade innan skilsmässan, vilket jag är övertygad om går med döttrarna, på sikt.
Ex-mannen kommer dock att ha svårt att ”hitta tillbaka” till något med sonen, eftersom de inte hade någon relation att tala om tidigare och sonen är så arg på honom. Du får tänka på att du har byggt något långsiktigt, som det går att komma tillbaka till. Fast kanske bara på ett annat sätt, kanske inte som du tänkt dig, men det kommer att bli bra!
Ta hjälp! Det finns många bra terapeuter som kan hjälpa er framåt i samtalen och hjälpa er hålla i samtalstråden. För mig har dessa samtal varit nyckeln tillbaka till relationen, det var där vi bestämde att hon, äldsta dottern skulle börja med att bo hos mig varannan vecka. Då följde yngsta dottern med, för hon gör som storasyster.
Lycka till o hör av dig, om du vill ha någon att prata med. Mvh Mia
Ja, det där beskriver det så som jag tror att det kan vara.
Jag är den i familjen som uppmärksammat barnen. Det har inte pappan.
Jag vet att jag genom åren har bett honom engagera sig lite i barnen men det hände aldrig.
Han var gift med sitt jobb och sina älskarinnor tyvärr.
Så mina döttrar är nog väldigt överraskade att de plötsligt blir sedda och får dyra prylar.
Den vågskålen väger tungt just nu.
Det är tufft att stå bredvid och se på när det här händer. Man sitter ensam i soffan o gråter vareviga kväll. När vänder det?? När mår man bättre? När och hur vänjer man sig vid ensamheten? Jag tror aldrig jag kommer dit. Jag längtar så mycket efter sällskap. Jag vill att barnen ska bli små igen o flytta hem till mig…typ
Tack för att du delar med dig. Det blir enklare att ta sig igenom sitt eget elände när man ser att fler har samma elände.
Det är konstigt vad mkt energi man får i chock. Du fixade otroligt mycket!
Jag gjorde också en hel del, målade om möbler, sorterade, rensade, packade och flyttade själv.
När jag väl flyttat var jag helt förstörd, orkade inget.
Ville knappt gå upp ur sängen.
Bra med samtalshjälp. Här i min kommun fick jag svar att det inte finns några tider så jag skulle återkomma. Jag har försökt flera gånger men de är fortfarande överbelastade,
Man tror att det bara är mina barn som reagerar så konstigt. Men vi är visst fler. Jag förstår precis hur du haft och har det.
Vi som gjort allt för dem, är det här vad det blev av allt?? Ensam o övergiven.
Jag kan inte förstå hur de resonerar. Deras kusiner (mina systrars barn) hade blivit så överraskade när mina barn berättat hur dom såg på skilsmässan.
Att mamma bär skulden till att pappa gjort som han gjort!! Hur är det möjligt???
Mina döttrar som säger att de är feminister.
Undrar just om feminister tycker att det är okej när kvinnor drabbas av män som gillar långvariga och många otroheter…
De är nog helt förvirrade och vet varken ut el in.
Jag tycker också att det är fruktansvärt såsom ni har blivit behandlade, @villa och @FyraBarn
Jag kan inte för mitt liv se att jag skulle kunna göra likadant mot min mamma! Jag vet mycket väl vem av mina föräldrar som gjorde absolut mest för oss barn, och i gengäld har både jag och mina syskon också stått vår mamma närmare än vår pappa. Vi lägger mer krut på morsdagpresenter, exempelvis, och även i vardagen pratar vi mer med henne och bryr oss mer om henne. Vilket borde vara naturligt, eftersom hon har gjort mer för oss.
Med tiden borde det bli likadant för er. Jag hoppas det
Du kan alltid testa kyrkan? Man måste inte vara medlem eller troende, utan de erbjuder gratis samtalsstöd ändå.
Jag känner igen det där med att de ställer krav. När min yngsta dotter 17år bor här då får vi åka o handla för maten i kylskåpet duger inte.
Jag får pikar och hör min exmans ord komma ut genom henne;
-jag kan inte vara i köket när du är där för du stökar alltid när du lagar mat…
Jag stökar inte jämfört med en helt normal mamma men jämfört med min exman som inte tål en smula på köksbänken. Ja, då är jag lite stökigare.
Och så vill man inte bråka med de i onödan för då finns risken att hon blir arg o drar till pappa. Så man curlar o fixar för de hela tiden.
Suck, det är verkligen en jobbig plats man hamnat på. Jag vill verkligen inte vara här. Jag står inte ut.
