Fel forum eg men adm får väl ta bort mig om det inte passar.
Jag har tänkt på en sak.
Är inte en av förutsättningarna för att andra ska trivas med mig att jag trivs med mig själv?
Gamle Jesus sade att “älska Gud över allt och din nästa som dig själv”.
Det finns ett flöde i kärleken, den man ger och den man får.
För att kunna ge kärlek måste man själv ha fått uppleva att få kärlek.
Villkorslös, omfamnande, bärande kärlek.
Den ska vi få som barn av våra föräldrar vilket dessvärre inte är alla förunnat.
Men kan jag verkligen älska någon annan om jag inte först älskar mig själv? Börjar jag se mitt egenvärde blott och bart i hur andra bemöter och behandlar mig är jag illa ute. Det blir en obalans där jag måste få för att kunna ge och blir lät en hundvalp som söker husses/ mattes uppmärksamhet inte för att jag älskar dem utan för att jag är beroende av deras omsorger och ömhetsbetygelser.
Jag måste trivas med mig själv och jag måste inse att jag är älskvärd för den jag är, inte att jag måste göra en massa som går mig emot, som sakta men säkert utplånar mitt jag, upplöser min integritet och gör mig till något jag inte vill vara, som inte är jag för att vara till lags, till behag. I så fall är det inte mig som person som min partner älskar utan den funktion jag har.
Därför startar jag den här självhjälpstråden för stöd, råd och pepp för dem som söker efter sätt, pepp och råd för att finna vägar till självkänsla och trivsel med sig själva. Inget är för konstigt, svårt, lätt, djupt eller ytligt. Välkomna. Nu kör vi.
Jahaja.
Idag har jag bestämt mig.
För vilken gång i ordningen vet jag inte.
Jag måste gå ner i vikt.
Jag trivs med att proppa i mig.
Jag trivs inte med mitt blodtryck, min artros, min orörlighet och bristande kondition.
Två dagar.
Två hela dagar lyckades jag köra viktminskningsappen och hålla mig inom gränserna innan jag kraschade igen.
Nu i dag börjar jag om även om frukosten var en katastrof.
Svinbra tråd! Av alla strategier och råd som ges för att ta sig ur en kris sprungen ur separation och/ eller för att skapa en fungerande relation är ju just detta med kärlek till dig själv och självempati något som framförs flitigt. Men vad är detta och hur gör man konkret och praktiskt. Inte superlätt. Hjälpsamt att höra hur andra resonerar och agerar.
Svårt med viktminskningsappar, har en på prov jag med. Som jag inte får missa att säga upp när kampanjperioden är över. Oftast så vet man ju med sig vad som är bra eller mindre bra att stoppa i sig. Jag brukar tappa sugen när jag lagar något eget till familjen så ska man stå där och måtta eller väga och sen veta hur mycket 1 portion är.
För mig brukar maten lösa sig bättre om jag tränar kontinuerligt. Men har tappat motivationen till det med.
Jag får väl bestämma mig för att söka hjälp för höften och ljumsken som fortfarande gör ont i flera lägen efter jag halkade på väg hem från gymmet i januari .
Sluta skjuta upp träningspass som jag vet faktiskt gör att jag mår bättre.
Blocka lunchtid i jobbkalendern för att ta träna/jogga.
Jag tänker på anmödrar och anfäder som bet ihop och slet häcken av sig för att få det att fungera.
Jag har mat på bordet, färsk eller fryst.
Jag behöver inte gå på utedass, tvätta för hand eller hämta vatten och värma på vedspis.
Jag ser mig själv i ögonen och tänker på alla dem som levt före mig.
Sedan vet jag att om en annan sädescell hade befruktat ägget eller det andra ägget hade blivit befruktat först hade inte jag funnits. Det har aldrig funnits någon med exakt samma genuppsättning och dnakod som min för mig. Det kommer inte att finnas nägon exakt likadan efter mig.
Mycket bra tråd. Får mig att fundera. Jag hade en bra uppväxt, går inte klaga med tanke på hur illa många barn far. Men villkorslös kärlek… njae, när jag fick beröm eller liknande var det för prestation - inte för att jag var jag. En kritisk blick från mamma fanns alltid, från pappa kanske mer villkorslös. Jaja, men i det stora hela tryggt och så. Om man jämför.
Men som förälder själv är jag helt annorlunda. Jag ger min dotter fullständig kärlek. Säger dagligen till henne att jag älskar henne och visar på alla sätt hur viktig hon är dör mig. Så det gäller snarare att se till att hon inte blir negativt knuten till mig, att hon tror att mitt liv är sorgligt de dagar hon är hos pappa.
Min mamma slapp ut sig en gång, när dottern var väldigt liten (kanske 3,4 år) ”är du inte rädd att hon ska bli stöddig när du säger hur mycket du älskar henne hela tiden”.
Eh, nej - jag försöker ge henne en grund att stå på. Vill att hon vet att hon är bra, att hon är älskad för den hon är och hon finns av en anledning. Jag tror det är ett bra vaccin mot dåliga förhållanden och en usel självbild.
Gud så många idioter jag lät mig förledas av när jag var ung för att jag sökte kärlek, bekräftelse. Nu gör jag inte det längre. Jag duger och ingen ska ta det ifrån mig. Även om X nästan lyckats.
Hej klubbmedlemmar.
I dag är första dagen på resten av mitt liv.
Undrar hur många goda föresatser och löften som ges ärligt menade men utan substans? Att man uttryker något som man tror sig skulle vilja men som man inte är beredd att anstränfa sig för och kämpa för att uppnå?
Fagra löften till andra och sig själv som inte är vatten värda för man sitter fast i ett mönster och följer minsta motståndets väg? Finner tusen och en ursäkter för att följa gamla invanda mönster - t o m när hälsan och eller relationer står på spel?
110 kilo… Så mycket var det länge sedan jag vägde. Min plan är att gå ner. Inte undra på jag fått svårare att röra på mig och att knät känns sämre.
Idag ska jag
*göra lättare sjukgymnastik - check
*regga allt jag äter - nästan. En vaniljgrotta, två falu rågrut med norrgott mellan och ost samt en toastntoast med norrgott mellan undslapp reggandet.
*hålla mig inom rekommenderat kaloriintag. Nästan. Med motionskalorier tror jag det gick.
*städa köket. Nä.
Det är minimimålen.
Vad som tillkom: körde hela sjukgymnastikprogrammet samt var på rangern och slig bollar i cirkus timmen.
Vad är era hållpunkter/ ideer idag för atr öka egentrivseln och självgodheten/ självförtroendet?
Jag har under väldigt många år varit missnöjd med min vikt. Min separation har nu gjort att jag tappat nästan 25kg och närmar mig “normalvikt”. Något jag inte varit sedan mellanstadiet.
Nu blir målet att behålla detta även i kommande, bättre tider. Mer träning, lite mindre portioner och framförallt bort med småätande, godis mm förutom enstaka tillfällen per månad.
Jag ska också öka min trivsel genom att försöka uppskatta min egentid (ensamtid). Under äktenskapet älskade jag de få dygn per år jag fick vara helt ensam. Nu är det inte lika enkelt. Någon med bra tips?
Jodå visst har jag det. Jag har ett helt hus att pyssla med. Läser, skriver, tränar. Umgås med vänner och skaffar nya vänner. Pratar mer med familj än tidigare. Jag gör mer nu tillsammans med andra än någonsin tidigare.
Trotts det uppskattar jag inte ensamtiden riktigt. Jag behöver den för att ladda batterier, tänka. Jag är i grunden introvert och har alltid haft ett stort behov av egentid. Men nu vet jag inte riktigt. Kanske kommer uppskattningen tillbaka. Kanske är det den där saknaden att ha någon där som väntar på en när man kommer hem som spökar. Kanske är det en del i min process att börja tycka om mitt egna sällskap bättre, bli mer nöjd med mig själv. Jag vet inte.
Jag är där med nu. Nästan 110, men ska cykla 2 mil och klippa gräset, gå tipspromenad så nu börjar det igen.
Tänk att du inte behöver slita ut sig idag, det räcker också med en promenad en halvtimme om dagen i så hög fart att det skulle vara svårt att prata normalt. Då blir det roligare och enklare att fortsätta i framtiden.
Hm.
Det här med att ha någon som väntar på en.
Det var stressande för mig.
Ibland fick jag avbryta saker jag velat fortsätta med för att skynda hem.
Under tiden jag var gift ville jag inte fara hem.
Det var inte ett normalstökigt kök när jag kom hem när jag jobbat kväll. Matrester stod framme, kastruller och stekpanna med fastbränd mat, tomma paket låg huller om buller. När jag städat köket kliniskt fram in på småtimmarna stöp jag i säng. For till jobbet, kom hem - och det såg värre ut än när jag började städa senast. Till sist gav jag upp och levde som i typ en skräpcontsiner i 15 år. Nu - nu - efter 5 års skilsmässa - börjar jag få något som liknar ordning hemma.
Det är ju rätt intressant. Just den stressen har jag också haft. Städa och fixa efter annan. Följa en bestämd ordning som jag inte själv varit med också bestämt. Har aldrig haft så städat hemma som nu. Har möblerat om som jag vill ha det. Bestämmer själv. Ingen att anpassa sig efter och oroa sig för att göra fel.
Jag borde ju uppskatta det jag saknat tidigare. Men nu när jag har det så gör jag det inte. Kanske är det en process som jag inte är framme i.
Heja dig!
Bra med minimimål. Det är det bästa tror jag, små, små steg.
Idag ska jag vara rädd om mig själv. Tänka på vad jag gjort, och varför. Tänka på vad jag har. Även tänka på åt vilket håll jag vill. Ta en promenad i försommaren. Vila. Det är det jag kan komma på nu. Ganska abstrakt. Ska klura på mer konkreta punkter.
.
