Nä, gud nej. Måste inte alls vilja umgås jämt bara för man gillar någon.
Historian med flörten är lite krånglig.
Som sagt - hemskt ledsen att du och @Trassel haft sån otur med men. Har ni funderat på varför det händer upprepade gånger? Jag försökte nog resonera mer över skillnaden mellan könen på en mer generell nivå. Som man har iaf JAG inte något behov av bekräftelse, jag vet vad jag kan och vad jag är. Jag har inte heller något behov av att umgås konstant, utan ser gärna hellre att man får börja längta lite. Sen har jag faktiskt funderat en hel del på att jag liksom inte hinner komma med förslag innan kvinnan redan lagt fram och roddat.
Sen kan man nog genom att titta på längden och antalet inlägg från er vs mina (och de män som läser men är tysta) konstatera att kvinnor analyserar och tänker mer 
3 gillningar
Om kvinnor analyserar, reflekterar och tänker så är ju det helt fantastiskt!
Hur ska man annars kunna utvecklas som människa och bli bättre både för sin egen och andras skull? Jag hade rent ut sagt gått över lik för en man som tänker och analyserar, för det hade garanterat gjort mina relationer bättre. Då hade jag troligen inte ens behövt lämna dem!
Jag tror faktiskt att personer blir mer raka, ärliga och okomplicerade ju mer de tänker och analyserar. Enbart dessa människor kan nog lära sig att förstå sig själva och andra. Och gör man inte det? Ja, då är man inte så lätt att leva med
10 gillningar
Naturligtvis - hur skulle man kunna låta bli att analysera det? 
Jag kan inte namnge en enda kvinna med mer än två havererade förhållanden i bagaget som inte analyserat vad hon hade kunnat göra annorlunda.
Tyvärr kommer jag i skrivande stund inte på en enda man i bekantskapskretsen i motsvarande situation som gör samma sak. Där brukar slutsatsen vara något i stil med att “fruntimmer är inte kloka” och så tar det slut där.
Utifrån detta har jag insett att mina förväntningar på män är på tok för höga i förhållande till utbudet och mitt eget marknadsvärde. Och därför har jag slutat leta. Men det är ju inte mig det är synd om. Jag har redan allt jag behöver och saknar inte en relation.
Det är snarare männen det är synd om, som fortfarande får lära sig att förmågan att ständigt utveckla sig själv är onödig och t o m problematisk.
9 gillningar
Oj, vad jag känner igen mig i det du skriver. Jag dejtar en man som jag gillar men man blir ju rädd när svaren är sådär tillrättalagda och friserade för att passa in.
Det är så jobbigt när man inser att det bara var ord. Det kommer ingen handling som styrker det han säger.
Gång på gång blir det raka motsatsen.
Nu har mannen jag dejtar insett att jag sett rakt igenom hans fina fasad och tillsnyggade svar så jag märker att han försöker ändra sig.
Det är en intressant utveckling att följa. Frågan är om det ens går att förändra när man är 51år.
Men jag ska ge honom en chans.
3 gillningar
@Erhj - jag håller med. Max ett särboförhållande som det känns nu och har dessutom känt ett bra tag även innan separationen.
Jag fick en ögonöppnare när jag fick en helt oväntad invit av en man. Och det har väckt mig. Nu ledde det inte till nåt då han fick kalla fötter men ändå. 
Jag var tvungen att skratta lite för mig själv åt mig själv - kärlekssorg redan under separationen innan ens skilsmässan är klar… 
Ja,ja - men jag känner mig inte hemsk konstigt nog, dessutom är inte kärlekssorgen så allvarlig - hade vi däremot gått vidare vet jag inte.
Hur vet man egentligen när det är dags och hur gör man? Jag har aldrig dejtat, alltid haft längre förhållanden ffa mitt senaste (över 20 år) så jag känner mig helt ur loopen. Dessutom är jag rädd att ge mig in i något nytt direkt men måste det alltid vara så allvarligt? Jag funderar på om jag inte skulle ha dejtat mera när jag var ung istället för att kasta mig in i långa förhållanden som var halvbra. 
Nu är det kanske för sent - är ju inte purung direkt.
1 gillning
Jag tror inte att man behöver ha dejtat som ung. På ett sätt tycker jag det är lättare när man är äldre när man kan tolka en invit - och det kunde du ju uppenbarligen!
Jag dejtade några gånger innan jag träffade min sambo. En av dejterna resulterade i ett förhållande som varade ett år. Ingen av dejterna sa dock klick direkt. Han som blev ett förhållande med klickade inte förrän avskedskramen vid första dejten, den varade säkert en kvart…
När jag “träffade” min sambo, så var det också en kram som gjorde skillnad. Vi hade umgåtts som vänner även på den tiden när vi båda var i förhållanden, men nu var vi singlar även om träffen handlade om att han skulle hjälpa mig med en grej. Men efter välkomstkramen så kände jag att det fanns en dimension till. Våga!
2 gillningar
Känner igen mig så mycket i det du skriver @Tjolanta. Jag känner mig ju ganska redo att träffa någon men hur gör man…? 
Vart och hur träffar man nån? Känner inte alls för nå nätdejting.
Sen träffade ju jag en ett litet tag, rann lite ut i sanden men jag har verkligen fastnat där och i han. Osäker på vad han vill egentligen. Han ger mig så dubbla signaler och det gör mig lite rädd. Ibland känner jag bara att ta det som det kommer och försöka träffas ha lite kul men tänk om man faller totalt och blir sårad? Eller är det den risken man får ta…?
Också om han egentligen inte vill så känns det ju inte värt för mig heller att träffa han. 
Grundtolkning. Ger någon dubbla signaler så är nog inte vederbörande så intresserad.
5 gillningar
Hmm, det gick inte missförstå…
så nån värre tolkning behövdes inte. Men tyvärr ångrade han sig dagen därpå, det svider lite men jag överlever.
Förutom då att jag nu går omkring som en kärlekskrank tonåring med hormoner och lust sprutandes ur öronen, liite jobbigt fast roligt. Det sköna med att vara just äldre är att världen inte går under, vi kan tom fortsätta vara kompisar fast jag får nog hålla fysiskt avstånd ett tag tills kroppen lugnat sig! 
3 gillningar
Eller så går du på krogen och roar dig!
Jag var på krogen en enda gång efter separationen och det var en sådan där dag när jag älskade livet och allt! Blev uppmärksammad av en trevlig karl som det blev ett par trevliga nätter med men utan syfte att det skulle bli något längre. Måste säga att det var befriande att få ha bara djuriskt sex. Han var bra också 
Rekommenderas!
8 gillningar
Varför inte bara njuta av bekräftelse, uppvaktning och sex 
5 gillningar
Gah! Ja, jag vet ju att det mycket möjligt kan vara så men vill ju inte tro det 
Känner ju sån attraktion till han och vi kom ju inte så långt heller att vi hade sex och det gör mig frustrerad
Kanske ska försöka göra som @Kvinnan67 skriver… njuta av bekräftelse, uppvaktning och sex
2 gillningar
Ja, hade ju varit en idé om jag hade nån krog i närheten. Fast just nu känns jag rätt målsökande så måste få han ur systemet först, sen kanske.
1 gillning
Själv gjorde jag ett kort gästspel hos en kompis i Stockholm för den saken.
1 gillning
Mm - kan verkligen skriva under på den!
Vi hade nätsex, text och foton - det var nåt nytt - trodde väl aldrig att man i min ålder skulle göra nåt nytt eller våga sig på nåt sånt men nu vill jag ju ha äkta varan.
Är ju Coronasäkert förstås i dessa tider men men.
Som lämnare borde jag kanske känna mig hemsk men som jag mått tidigare och som jag mår nu är helt olika liv så jag vägrar känna mig skyldig.
Fick tyvärr ett (vad jag tror är) Käre John-avslut när han säger att det inte är mig det är fel på utan han; han som borde leva ensam och att han vill ha ett strulfritt liv…
Och jag som trodde att vi var på samma våglängd - sex ja, förhållande kanske men på håll, han såg Volvon, huset, kraven och hunden i fjärran och schappade. Eller så ville han helt enkelt inte ha mig och det får jag ju acceptera.
Smart! Tyvärr är min kompiskrets väldigt liten och ingen i nån större stad.
Nåt positivt har det ändå fört med sig - jag känner mig inte alls så skräckslagen inför att öppna upp mig och ha sex med nån annan efter den här upplevelsen. Det kanske kommer nåt gott ut av den ändå!
3 gillningar
Jag var otroligt skraj att ha sex med någon efter 21 år med samma man. Innan honom hade jag i ungdomens dagar varit mycket aktiv sexuellt men det var skräck när vi skilde oss. Första gången med ny var ren katastrof 
men som du säger, den där skräcken mattas av ganska fort och sedan har jag njutit av att få vara singel en lång period och sex har ändå inte varit bristvara (inledde något som inte blev så bra en kortare period iofs under dessa tre år).
Nu har jag iofs vad som tydligen kallas exklusivt dejtande med en person som jag attraheras av på många fler nivåer än bara det fysiska. Och det tror jag är viktigt när man beslutar sig för att bara ha sex, att skilja på fysisk attraktion och mental. Ingen av de jag haft som kk har jag känt någon som helst mental attraktion till. Visst trevliga osv men inte mer (en misslyckades jag hålla isär det med och det blev som sagt inte så bra).
3 gillningar
En till som är skräckslagen inför att ha sex med någon ny! 
Och då har jag endast haft sex med exet. DET gör mig ännu mer skräckslagen
Ibland har jag funderat på att jag behöver någon som ”bryter isen” för mig men hur får man tag i nån sån nu? Nätdejtning vill jag som sagt inte ge mig in i… sen vet jag ju inte heller om jag vill ”bara ta hem” nån efter krogen heller 
Man skulle ha haft nån kompis som @Restenavlivet 
4 gillningar