Susie detta tar en evinnerlig tid. Kolla mitt datum för registrering, aug 2011. Nu först börjar jag må bättre och känner ingen saknad av honom längre. 1,5 år. Och du har några månader? Självklart individuellt men ändå, sorgeprocessen kräver sin tid!
Det tar så lång tid för en del att vänja sig av med en person man levt med länge. Som något man är beroende av, kaffe, nikotin, socker. Det är jag helt säker på…
När de stänger dörren, lämnar relationen för att något annat är mer spännande så märker man det. Sen kanske man inte alltid orkar se det mitt i livet. Mitt x lämnade vår relation 2009, kommer jag så väl ihåg. Vi var på en semester och han verkade vara helt ointresserad av mig helt plötsligt. Han nekade till feb 2010 då det kom fram, allt om den nya kvinnan. Sen ljög han fortsättningsvis till sommaren 2011 då vi bröt för gott. Men visst känner man när de stänger sin dörr till relationen man lever i 
Jag har jobbat på precis som vanligt fram till december då var jag ärlig med min chef och sa att jag hade svårt att fokusera. Då sa vi bara att jag skulle gå hem lite tidigare utan att reglera det, med orden du har nog lite att hämta igen. ( jobbar rätt hårt) Det kändes bra och efter att jag bröt ihop med släkten under jul så kändes det som om jag ändå kunde se lite framåt. Då kom huvudvärk med yrsel och problem med balansen. Sjukvården hittar inget så jag är väl den första som skriver under på stress. Nycket är väl bara att reaktionen kommer lite senare. Så blev sjukskriven för
detta två veckor. Kroppen lever lite sitt eget liv och man förstår att stressen över en skilsmässa inte är att leka med.
Känner igen känslan att vara tom även när man är med barnen, det kan jag uppleva även om ångesten är mkt mindre när jag är med dem. Lite mer hel helt enkelt.
[QUOTE=Smala Susie;41873]Det är så förvånande hur lika alla våra historier är. Jag är ensam utan barnen den här veckan och det är fruktansvärt. Det värsta är nog att det är inte bara dem jag saknar, det är också familjen som aldrig kommer tillbaka. Jag kom på mig skälv att känna ett sådant tomrum även när de var hos mig och fick nästan dåligt samvete över det också.
Hur ska man orka? Hur orkar alla andra? Det är så lätt att säga att man ska ta en dag i taget men på nätterna när jag ligger vaken skenar tankarna iväg. Jag tänker hur blir det på semestern, födelsedagar, nästa jul etc.
Klarar ni andra att jobba? Jag är sjukskriven sedan tre veckor tillbaka. Det var då jag bröt ihop och kände att jag inte längre orkade. Strax efter att han flyttat från huset och jag fått reda på den nya kvinnan. Levde i fritt fall i en vecka. Nu gäller det att fokusera på sig själv och på barnen, på det man kan påverka. Invänta bodelningen. Återigen sånt där som är lätt att skriva men svårt att efterleva.
Jag vill bara snabbspola framåt nu. Dra täcket över huvudet och vakna upp när allt är bättre. Orkar inte må piss.
Kram Susie[/QUOTE]
Söndag kväll!
Helgen har gått mycket bra. Jag har varit med barnen nästan hela helgen. Shopping med tonåringarna i lördags (dyrt…) och idag ett härligt långpass (löpning) och sedan middag hos mina föräldrar, med alla barn.
Imorgon är det arbetsdag. Ganska skönt faktiskt.
Jag har lyckats jobba under de senaste veckorna. Dock så har fokus inte varit det bästa i alla lägen.
Hon har ännu inte tagit tag i skiljsmässohandlingarna. Hon har dock beställt papper, säger hon.
Jag läste inläggen om att komma vidare. Jag hade hoppas att vi skulle kunna försöka hitta tillbaka till varandra men tyvärr är det som att prata med en vägg.
Jag känner att jag måste komma vidare snabbt. Jag kommer inte klara av att leva i ensamhet en längre tid - tror jag i varje fall. Är det dumt tänkt? Ni som har varit med om detta och kommit längre i processen - vad anser ni?
Som jag skrivit tidigare så bor hon fortfarande kvar i huset.
Efter de senaste dagarna så känns det ganska skönt att ta ett steg framåt - hon kommer inte tillbaka. Det är bara att inse fakta. Alltså måste jag tänka framåt.
Jag börjar nu tänka på vad jag ska ändra på i huset när hon flyttar.
Vi bodde också ihop några månader innan flytt och redan då tänkte jag på hur jag skulle träffa en ny, för ensam kunde jag ju inte vara, alltså det går ju inte ;)) nu kan jag skratta lite åt det, jo man kan leva själv och nej jag är inte där ännu men hitta någon ny det får bli när man hittat sig själv. Låt det få ta tid så du hinner igenom dina faser, det behöver inte betyda att man går ner sig helt men man måste få sörja.
Sara
[QUOTE=MVORB;41881]Söndag kväll!
Helgen har gått mycket bra. Jag har varit med barnen nästan hela helgen. Shopping med tonåringarna i lördags (dyrt…) och idag ett härligt långpass (löpning) och sedan middag hos mina föräldrar, med alla barn.
Imorgon är det arbetsdag. Ganska skönt faktiskt.
Jag har lyckats jobba under de senaste veckorna. Dock så har fokus inte varit det bästa i alla lägen.
Hon har ännu inte tagit tag i skiljsmässohandlingarna. Hon har dock beställt papper, säger hon.
Jag läste inläggen om att komma vidare. Jag hade hoppas att vi skulle kunna försöka hitta tillbaka till varandra men tyvärr är det som att prata med en vägg.
Jag känner att jag måste komma vidare snabbt. Jag kommer inte klara av att leva i ensamhet en längre tid - tror jag i varje fall. Är det dumt tänkt? Ni som har varit med om detta och kommit längre i processen - vad anser ni?
Som jag skrivit tidigare så bor hon fortfarande kvar i huset.
Efter de senaste dagarna så känns det ganska skönt att ta ett steg framåt - hon kommer inte tillbaka. Det är bara att inse fakta. Alltså måste jag tänka framåt.
Jag börjar nu tänka på vad jag ska ändra på i huset när hon flyttar.[/QUOTE]
Jag bor ännu inte själv även om det nästan känns så just nu.
Men den första helgen, ensam, utan barn och någon vuxen att prata med.
Det kommer att vara oerhört tyst.
Att inte få hålla om någon -fast där jag ju redan , att sitta själv framför en brasa, att titta på en dum dokusåpa…
Jag bävar för den helgen…
Jag tänker också att jag vill landa liite och känna att det är ok att vara själv innan jag träffar någon ny. Det klart, skulle rätt karl dyka upp kanske man inte skulle vänta men som det känns nu är det singelliv som gäller. Det är bara en månad sen min fd flyttade nu och än fylls dagarna med så mycket det bara går, är över social och överaktiv för att slippa känns tystnaden och ensamheten, men en dag blir det ju det också när jag inte orkar springa på pubkvällar och gå och fika med vänner var minut.
Det som jag inte var förberedd på var att jag trodde att det värsta var över när han flyttat, men det var egentligen inte förrän en vecka efter flytten som jag bröt ihop och förstod var det var som egentligen hade skett. Och plötsligt mådde jag ännu sämre, jag som trodde att jag då skulle börja må bra.
Nu tänker jag att jag ska försöka landa, hitta balans. I kris ska man inte ta några stora beslut, vare sig i ny kärlek eller i nytt boende. Landa, hitta balans är mantrat. Ta hand om dig själv så DU mår bra, det är bara det man kan påverka. Lämnarnas beslut verkar tyvärr oftast vara definitiva.
Kram Susie
— Begin quote from Smala Susie;41891
Ta hand om dig själv så DU mår bra, det är bara det man kan påverka. Lämnarnas beslut verkar tyvärr oftast vara definitiva.
— End quote
ja så verkar det vara, känns som om de har gått och gruvat på det här länge och när de väl går så är de sååå färdiga med relationen… bara en annan som inte har fattat ett smack
Landa och hitta balans, absolut så för mig också. Och ingen karl ännu så länge, nej det får vänta!
Hur lång kan en “landsbana” vara?
Hur länge tar det att nå balans?
Känns som läskiga frågor - känns så ensamt…
eller ska man bara köra på och hoppas att man löser landningen och balansen på vägen?
Så länge man bor ihop är det bara en transportsträcka. Tyckte jag. Inte förrän man bor själv kan man påbörja den riktiga läkningen. För mig har det tagit nästan 2 år att nå dit där jag är idag. Inte klar med sorgearbetet men absolut inte ledsen eller nedbruten längre. Och har inga, whatsoever, myskänslor för mitt ex. Mest förakt tyvärr
Gokäll MVORB, sorglig historia men ack så vanlig. Du försöker sommså måna andra här på forumet ( och i livet…) hitta en förklaring till din frus val: Varför vill hon läma relationen? Hennes verklighet stämmer inte med din verklighet, hennes förväntningar finns på något helt annat plan än dina. Hon har kanske genomför tjejklassiken för det är något som du uppskattar men för henne var det inte någon bedrift i sej, kanske inget honnens hade gjort utan dej.
Det verkar som om hon inte tänker ändra sej ang er skilsmässa, men för att du ska få sinnesro så tycker jag hon är skyldig dej en ärlig förklaring på varför hon vill skiljas - en förklaring där hon öpprt o ärligt berättar vad hon saknar
i er relation.
Min man lämnade mej i tiden, vi hade tre barn då 7, 10 o 11 år gamla. Enligt honom tog jag för mycket plats i sociala sammanhang ( är rätt pratglad), jag var för energisk och aktiv och kunde inte ta det lungt ( vi höll på o bygga ett hus o hade tre barn dessutom jobbade jag heltid…). Tycker också om att jogga o fick höra att jag prioriterde det framom samvaro med honom. Till slut var allt fel, vad än jag gjorde, det fanns egentligen ingen logik i hans missnöje och jag fick inte heller något vettigt svar då vi försökte reda ut vad om var fel. Vårt förhållande hade bara gått åt fel håll under många år.
Såhär i backpegeln ser jag hur olika vi var, men då han ville skiljas fattade jag inte hur han kunde utsätta sin familj för den trauman och hur egoistiskt han agerade. Anser än att han agerade egostiskt och gav aldrig mej en chans att ens försöka komma tillrätta med det han tyckte var fel i vårt förhållande.
Du kommer vidare i livet och kommer också småningom att få svar på några frågor, men högst sannolikt får du aldrig riktigt någon klarhet i varför din fru inte trivs och älskar dej mer, hon vet det knappt själv.
Det viktiga nu är att du överlever och det gör du, tilltufsad och mörbultad kommer du igenom detta men livet blir sej aldrig mera likt - det kan t.o.m. bli bättre 
Kämpekram
Feen
— Begin quote from Feen;41946
Du kommer vidare i livet och kommer också småningom att få svar på några frågor, men högst sannolikt får du aldrig riktigt någon klarhet i varför din fru inte trivs och älskar dej mer, hon vet det knappt själv.
— End quote
feen hej, ett tag sen, skönt att höra att det verkar bra… Bra och sanna ord ovan, de vet knappt själva varför kärleken tog slut eller om den ens gjorde det, de bara måste ut på nya äventyr 
Hej Feen!
Ditt svar skär rakt igenom mig. Jag känner igen delar av det du skriver och din historia.
[I]"jag var för energisk och aktiv och kunde inte ta det lungt ( vi höll på o bygga ett hus o hade tre barn dessutom jobbade jag heltid…). Tycker också om att jogga o fick höra att jag prioriterde det framom samvaro med honom. "[/I]
Jag har alltid haft något på gång, jag anser att det är vi som haft något på gång. Men tydligen har det varit på “mina” villkor enligt henne.
Mitt “andningshål” i tillvaron har varit när jag kunnat komma ut och springa/träna. Det har varit oftast när barnen har träning, så att jag kunna ta det samtidigt. Men nu får jag höra att det tagit för stor del av vår tid.
"[I]Anser än att han agerade egostiskt och gav aldrig mej en chans att ens försöka komma tillrätta med det han tyckte var fel i vårt förhållande.[/I]"
Det är exakt detta som jag tycker är så sorgligt. Det egoistiska agerandet. Att jag aldrig (enligt vad jag anser) fick chansen. Jag har alltid varit lösningsinriktad, så hade jag bara fått en chans så hade jag gjort allt vad som står i min makt att lösa det.
Men men, läget är som det är.
För att ta liknelsen med "Att landa"
Jag måste “landa”. Det känns som jag fällt ut landställen. Så fort jag fått ordning på boendet, så ska jag börja gå inför landning. Jag hoppas verkligen att det blir en kortvarig landning. Det blir säkert ett antal kraschlandningar efteråt, men det får jag räkna med antar jag.
I november 2011 smällde bomben då Y slog sönder allt. Minns nu, efter att ha läst era texter, att hon sa redan ett år tidigare att “vi skall sluta agera oss ur våra problem”. Jodå, så blev det också. Hon satte sig ner vid köksbordet med armarna i kors och öste sin galla över allt. Gick in i det totala passiva gnället. Så small det ju också till sist.
Ett extremt lågt beteende om ni frågar mig. [I]Så gör man bara inte.[/I]
ja herregud saxman vilket öken nej så gör man verkligen inte och det var hennes sätt att ta sig ur äktenskapet får man förmoda. Armarna i kors suckandes…
Idag hade jag kvällsmöte på arbetet.
Skönt för att slippa vara hemma.
Tungt då jag kände att jag inte riktigt orkade delta i mötet. Var ganska inaktiv…
Idag har vi fått tid hos landstingets familjerådgiving. Det tog lång tid att få den tiden. Vi har ju redan haft 2 möten med kyrkans familjerådgivning. Jag tror att det tyvärr är bortkastad tid att även ta landstingets. Eller finns det någon anledning att gå på detta? Jag vet ännu inte vad “ice women” vill göra, men jag misstänker jag vet svaret…
För de flesta av oss här så är det ju så att när de väl har bestämt sig för att gä så hjälper ingenting… Men om hon frivilligt går med på terapi så tror jag att jag skulle gå. Någon info får man kanske som kan vara bra för en.
Hej!
Jag tror inte att det är bortkastat alls, utan något kommer det säkert att ge. Förhoppningsvis kan hon förklara något, bli tvungen att tänka och se saker ur ett annat perspektiv, och hon måste lyssna på dig. Ingen tillbakakaka eller nåt sånt, utan ni kan båda få säga vad ni tycker, tänker och känner. Även om det inte leder till ett försök att reda upp er relation så är det bra om ni kan reda upp åtminstone er separation. Allting blir så krångligt när man inte kan prata med varann, när man inte får nånting från den andra som vill lämna, man blir sur och bitter och arg. Tycker absolut du ska tacka ja till tiden!
2 saker från i frukostbordet.
- “Ice women” vill inte offra tid på någon familjerådgivning.
- Hon gav mig idag papper att skriva för att skicka in till tingsrätten. Ett steg framåt
Är det bara att skriva på dessa papper? Något jag ska tänka på innan jag skriver på?
Jag har idag tagit beslut om att i förebyggande syfte söka hjälp för min egen skull. För även om jag just nu känner mig stark och stabil (till skillnad mot jul/nyårs helgen…) så vill jag inte bryta ihop längre fram. Jag vet inte vart det kommer att leda, men jag har i varje fall försökt.
Jag ska landa, och ta mig vidare från detta. Det får inte ta för lång tid!
För ensamheten - det skrämmer…
självklart vill hon inte det (ironiskt)… det verkar ju ingen vilja som tar steget till skilsmässa. Man kan ju undra hur länge de har gått och tänkt på detta utan att ha sagt något?
Antingen skriver hon på själv och skickar in, det blir ändå skilsmässa. Eller så skriver ni på båda två om du tycker det känns bäst. Tror inte det finns något att tänka på här… Bra att söka hjälp och det ska man göra när man känner sig stabil också. Du kommer att både landa och gå vidare, heja dig
Vad synd och vad dumt, att hon inte anser att hon vill “offra” sin dyrbara tid på att hjälpa dig och i förlängningen även sig själv vidare i den skilsmässa hon har bestämt. Även om man inte längre anser att man vill “offra tid” på att försöka rädda äktenskapet så ska man ju ändå kämpa för en så god relation som möjligt nu och framåt. När man har barn tillsammans så måste man ju kunna samarbeta, det går inte (tyvärr) att bara klippa banden och gå vidare. Ett sätt hade ju varit att ni gick och snackade tillsammans. Bra att du ska gå och prata med någon själv, ta till all hjälp som går, det är mitt råd. Man vet aldrig hur man mår imorgon, och då har man kanske inte förmåga att be om hjälp. Lika bra att göra det när man kan och har initiativ. Den här krisen måste ju bearbetas hur som.
Om du inte vill skriva på så gör inte det. Då får hon skicka in själv och betala avgiften. Då är det hennes skilsmässa som du inte vill vara med på egentligen, och särskilt inte när hon t o m nekat det samtal du önskat.
Hejar också på dig!