känner igen mig i ditt försök att vilja, man vill så mycket och så gärna och hjärnan kan inte liksom inte ta in att den andra personen är klar. Och att den personen inte alls vill vilket ju oftast är fallet… Gud vad jag ville ha kvar honom, jag väntade på honom i flera år för han kom alltid tillbaka till mig och sa att han också ville. Såklart jag väntade då. Men till sist så gick han igen och nu känner jag att jag slösade bort nästan 2 år på honom…
Jag kan också känna att det var bortkastat att ge dessa chanser, men jag tror som min väninna sa att det har ett stort värde ändå. Dels att känna att man själv verkligen gjort allt man kunnat för att rädda förhållandet och familjen. Och sen dels att man inte skyndat på själv utan verkligen följt med även i sin egen utveckling liksom, man själv har ju tänkt så många tankar under sina försök att nå fram, förlåta och vad det kan vara, ältat hela förhållandet och lärt känna sig själv inte minst.
Igår var jag o reste i jobbet-med tåg.
Tåg på vintern är ingen bra kombination!
Det blev förseningar, och jag missade det sista tåget hem. Det var några andra som hade missat samma tåg, så vi fick åka taxi - drygt 20 mil.
Men det tråkiga i detta var inte förseningen eller taxin…
Alla andra ringde hem o sa vad som hänt. Då kändes det mycket ensamt. För vem ska jag ringa hem till och berätta vad som hänt. Usch, usch vad hemskt. Ensamt!
Jag vet inte om jag ska vara glad eller inte, men hon har “tacka ja” till teater ikväll, men “tack nej” till middag.
Min hjärna går just nu på högtryck kring hur jag ska agera de närmaste dagarna. Ska jag acceptera läget, och ta kommandot till att lösa allt praktiskt kring skilsmässa. Eller ska jag jobba mot att hitta en gemensam lösning tillsammans med henne. Jag känner att jag måste ta ett beslut, jag klarar inte av att vara i ett vakuum.
De signaler jag fått under de första veckorna var att hon inte är intresserad av att hitta en gemensam lösning. Vad skulle få henne att ändra sig? varför vill hon inte försöka? Men trots att det nu gått 1 månad sedan hon meddelade mig sitt beslut har inget skett. Varför har hon inte agerat? tvekar hon? eller vad är det?
— Begin quote from MVORB;41785
Alla andra ringde hem o sa vad som hänt. Då kändes det mycket ensamt. För vem ska jag ringa hem till och berätta vad som hänt. Usch, usch vad hemskt. Ensamt!
— End quote
det här är en sån där typiskt liten grej som skär i hjärtat, när det blir så tydligt att man inte har en partner. Lika jobbigt som den där fredagskvällen på Ica när man ser par går och handlar eller hör någon på bussen som ringer hem och pratar om matbestyr och avslutar med “puss”… då känns det att man är själv…
men hon säger inget MVORB? jag menar visar hon att hon inte vill eller har hon sagt det rätt ut?
varför tacka ja till teater och nej till middag? den är väl konstig. Kan du prata med henne efter teatern ändå? Du måste ju få ett besked, ja eller nej, något att bygga på och gemensamt fokusera på eller lägga ned, kasta in handduken för att hon har bestämt sig. Ett svar är hon skyldig dig.
De flesta som vill lämna stoppar huvudet i sanden och orkar inte ta tag i det, smiter hellre. Om hon är feg eller om hon inte vet vad hon vill, ja det är ju svårt att säga.
Lycka till ikväll, nervöst måste det vara, det förstår jag!
Det blev teater igår. Det blev väldigt tydligt att hon vill skiljas.
Hon har tydligen skickat efter papper till ansökan om skilsmässa, som hon fått i veckan. Vad gäller lägenhet så verkar det värre. Hon söker lägenhet i närområdet där vi bor idag. Tydligen inte så enkelt.
Det jag fick höra igår var hur dålig jag är
- jag lyssnar inte
- hon måste alltid hänga efter mig
- hon måste agera “sambandscentral” för familjen.
- jag jobbar för mycket
Nu ställer hon sig upp och protesterar. Hon ska vill göra allt slm hon alltid velat göra.
Det känns tungt att höra allt detta. Jag kan acceptera argumentet om sambandscentral och till viss del att jag jobbat för mycket. Att jag inte lyssnar eller att hon bara hänger efter känner jag inte igen.
Som läget är just nu, så måste jag agera utifrån att det blir skilsmässa. Jag måste - även om det känns tungt - släppa tanken om att ha en hel familj. Jag måste inse att det kommer att bli mycket, mycket ensamt. I varje fall ett tag framåt. Som tur är har jag 3 barn, som ger glädje i livet.
Men vet du det är alltid så att den som lämnar lägger all skuld på den andra. Att man är dålig och inte har fungerat i äktenskapet. Jobbat för mycket, jobbat för lite. Inte engagerat sig i barnen, engagerat sig för mycket i barnen. Varit dålig på att lyssna. Pratat för mycket, pratat för lite. Varit för sträng, varit för mesig…
Det där ska du inte lyssna så mycket på. De flesta vill bara sätta upp såna här tankar för sig själv för att det ska kännas bra för dem att lämna.
Hur många kvinnor är inte sambandscentral för familjen? Kan vara männen också men det är ofta det bara är en person.
Ja du måste nog släppa tanken på er, hon vill gå vidare i livet utan dig. Som alla våra “lämnare” här på forumet. Jag tror ju fortfarande att hon träffat nytt men det spelar inte så stor roll i dagsläget, det som är grejen är att hon vill ut ur äktenskapet. Tur i oturen att du har 3 fina barn. Det kommer säkert att bli struligt med boende etc för dem, vi får hoppas att det löser sig smidigt. Tuff tid har du framför dig men det klarar du, vi måste ju…
Tack - Gissegisse
Jag hade hoppats att min fru vore lika klok.
Jag tror på idén med kontaktförmedling här - det är ju tydligt hur mycket kloka och sympatiska människor som hänger på forumet 
Någon borde göra något!
MVORB, tycker som Gisse att du skall ta hennes kritik med en stor nypa salt. Har tänkt att om man verkligen vill veta orsakerna till brytningen så skulle man kunna fråga 2 år senare när båda fått mer distans till allt. Koncentrera dig på dig själv och barnen, ni är en familj nu, hon ingår inte i den. Kan låta hårt men jag tycker att man skall lägga kraften på rätt ställe, iaf jag behövde hushålla med den lite.
Hej alla kloka människor.Har suttit oläst i detta forum sedan december 2012. Har under hela hösten blivit extra bekräftad av min man sen 20 år tbx. Vi har 4 gemensamma. barn i två “kullar.” Den minsta 2 år. Under hösten har min man hänvisat till en resa vi skulle göra tillsammans när han fyllde 40. Resan bokades ganska nära avresan och straxt innan berättade han att han inte visste om han hade ngr känslor längre för mig. Jag ville att vi skulle ta hjälp utifrån och försöka komma varandra närmare igen på resan. Hemma lunkar ju vardagslivet på och man ser liksom inte varandra med jobb barn vardagsbestyr mm Men man måste väl oxå kunna lita på varandra o ta varandra för givet under småbarnsåren!? Innan vi skulle åka var det mkt sena nätter vid datorn o telefonen lämnade han inte en sekund. Jag frågade om han verkligen ville att jag skulle följa med eller om han redan bestämt sig. Du slipper fick jag till svar… borde väl fattat då men ville ju rädda vårt äktenskap och följde med. Vilken mardröm! andra dagen på resan skrek han att du ska få din jävla skilsmässa när vi kommer hem mitt på gatan i storstaden vi åkt till!!! Fick sedan höra allt jag gjort fel och att han minsann inte behövde ändra ngt… Har sedan vi kom hem i November frågat om han träffat ngn o han nekar. har nu hittat “bevis” i mail hotellpapper mm. Han tar inget ansvar vad gäller barnen och denna helg är hans helg men då är han bortrest. Med vem… varförvill jag ha honom tbx när han behandlat mig såhär o fortfarande är psykiskt elak? Det har gått drygt 2 mån när ska det sluta göra ont o när ska man ge upp? Barnen mår dåligt o saknar sin pappa (som beter sig som en kärlekskrank tonåring) Varför kan jag inte bara hata honom o be honom dra åt …!? Oj det blev långt och har ändå inte fått med allt. Mår piss!! Känner att släkt o vänner inte orkar med mitt ältande!
ja usch det där händer ju alldeles för ofta. härom veckan så åkte pendeln åt fel håll, så fantastiskt typiskt mig att efter några stationer se att pilen mot centralen pekade åt andra hålet, ännu mer typiskt att jag till råga på allt egentligen var kissnödig redan innan jag klev på men tänkte jag är ju snart hemma. så då står jag där i minus tio på en okänd pendeltågs station, kissnödig och väntar på att det försenade tåget ska ta mig tillbaka och vem vill jag ringa och skratta hysteriskt åt min egen fånighet jo exmannen;)) Så konstigt att inte göra det, att aldrig mer göra det. Att inte heller ha någon som man “borde” ringa och berätta om något hänt. Så ensamt.
och där och då QUOTE=MVORB;41785]Igår var jag o reste i jobbet-med tåg.
Tåg på vintern är ingen bra kombination!
Det blev förseningar, och jag missade det sista tåget hem. Det var några andra som hade missat samma tåg, så vi fick åka taxi - drygt 20 mil.
Men det tråkiga i detta var inte förseningen eller taxin…
Alla andra ringde hem o sa vad som hänt. Då kändes det mycket ensamt. För vem ska jag ringa hem till och berätta vad som hänt. Usch, usch vad hemskt. Ensamt![/QUOTE]
Disktrasa
Jag känner igen mycket av det du skriver.
Jag fick besked på juldagen att hennes känslor för mig var slut. efter 24 år, äktenskap i 19 år och 3 barn
Jag ville att vi skulle försöka lösa våra problem, ta hjälp “utifrån”. Men hon hade redan bestämt sig när vi äntligen om iväg, försent alltså.
Jag har också funderat och försökt att få tillbaka henne, men inser nu att det går inte. Jag måste lämna den tanken för att överleva och kunna se framåt. Det går inte att vänta och vänta.
Vad gäller ältande, så har jag märkt vilka i min närhet som orkar lyssna och framför allt vilka som ger mig styrka att gå vidare. Jag är just nu egoistiskt och utnyttjar dessa personer som bollplank. Jag försöker sprida ut samtalen så att inte en och samma person får ta allt. Jag har förklarat för dom att de får stå ut med mig ett tag. Då jag själv är man är min “bollplank” män. Men om jag hade en (vilket jag tyvärr inte har) kvinnlig när vän som jag kunde älta med tror jag att det vore bra. Jag tror att det kunde ge mig en bättre (tror jag) förståelse för vad och varför det blev som det blev.
Ensamt var ordet - hemskt känsla.
Bävar för den fredagkväll, när jag sitter ensam hemma…
Moviha
Ensamt var ordet - hemskt känsla.
Bävar för den fredagkväll, när jag sitter ensam hemma…
Jag bröt i hop min första helg själv, då förstod jag för första gången att det var verkligt, hade levt i förnekelse innan, trodde att det bara var jag som mådde så dåligt. Tänkte att folk skiljer ju sig hela tiden och samhället funkar, jobben fortgår och jag ser inga nedbrutna människor på tunnelbanan 
Så här kan ju inte människor må, det bara går inte. Tänk om jag hade haft skillsmässa.se den helgen i november;))
Är nästa fredag din första själv?
Min jul och nyårshelg bröt jag ihop. Totalt söndermosad!
Inte så mycket sömn eller mat…
Men man måste ju överleva, börjar med att krypa.
De senaste dagarna har känts OK-jag kommer att överleva.
Tyvärr så har vi ännu inte kommit vidare. Vi bor under samma tak, vi äter oftast ihop med barnen. Men det är allt. Iskallt klimat hemma.
Så jag har ännu inte upplevt en helt ensam fredag/lördag. Det blir så fort hon hittar en lägenhet-jag ska bo kvar i huset - vad jag vet just nu i varje fall. Kommer att vara en underlig känsla-jag har aldrig bott själv…
Iskallt klimat hemma! Ja det är konstigt vad som händer i en relation när magin är borta, när det är något som gått sönder mellan två människor, när den ena klivit ut ur den gemensamma intima zonen som man delat. Då går något ofelbart sönder, något som är svårt att laga.
Det är bra jobbigt i början när man blir själv. Men man vänjer sig vid det också. Faktiskt så går det på något sätt. Nu är jag ju så lyckligt lottad så jag har barnen nästan heltid själv. Två av dem tar helt avstånd efter skilsmässan och alla lögnerna. Så kan det också bli.
Det är så förvånande hur lika alla våra historier är. Jag är ensam utan barnen den här veckan och det är fruktansvärt. Det värsta är nog att det är inte bara dem jag saknar, det är också familjen som aldrig kommer tillbaka. Jag kom på mig skälv att känna ett sådant tomrum även när de var hos mig och fick nästan dåligt samvete över det också.
Hur ska man orka? Hur orkar alla andra? Det är så lätt att säga att man ska ta en dag i taget men på nätterna när jag ligger vaken skenar tankarna iväg. Jag tänker hur blir det på semestern, födelsedagar, nästa jul etc.
Klarar ni andra att jobba? Jag är sjukskriven sedan tre veckor tillbaka. Det var då jag bröt ihop och kände att jag inte längre orkade. Strax efter att han flyttat från huset och jag fått reda på den nya kvinnan. Levde i fritt fall i en vecka. Nu gäller det att fokusera på sig själv och på barnen, på det man kan påverka. Invänta bodelningen. Återigen sånt där som är lätt att skriva men svårt att efterleva.
Jag vill bara snabbspola framåt nu. Dra täcket över huvudet och vakna upp när allt är bättre. Orkar inte må piss.
Kram Susie
Hej igen!
Tänkte på det där när en person klivit ur relationen och stängt dörren. Hur iskallt det bli. Hur man inte längre når fram. För mig står det nu rätt tydligt att det där hände för länge sedan. Jag har märkt det men varit livrädd för just det som nu skett och därför inte vågat ställa honom till svars. Jag har haft bortförklaringar till det. Småbarnsår, ekorrhjulet, mycket på jobbet. Men det jag ändå till sist inser det är att dörren började stängas för mycket länge sedan, när en annan person trädde in på banan kanske, och att jag faktiskt inte hade kunnat göra någonting alls annorlunda. Man är två i en relation och båda har lika mycket ansvar för att det ska fungera.
Kram Susie