Totalt överkörd, men börjar krypa

Allmänna diskussioner
1

Jag fick besked av min fru att efter ett förhållande på drygt 24 år, gift i snart 19 år, att hon vill skiljas. Vi har 3 barn mellan 8 och 17 år.

Beskedet fick jag julhelgen - min värsta jul någonsin!

Veckan efter det var jag totalt överkörd, jag orkade inget, låg mest i sängen,titta på TV. Jag gick ned drygt 5kg den första veckan.

Jag orkade i varje fall efter nyår se till att vi kom till en familjerådgivning, där vi nu vart 2 gånger.

Jag har nu fått lite distans till beskedet och nu startar tankarna.

Beskedet om skiljsmässa kom som en överraskning för alla i vår omgivning. Alla våra vänner och bekanta jag pratat med förstår inte varför det ska gå så fort. Det verkar som hon funderat ut detta beslut om skiljsmässa helt själv. Inte ens min svärmor visst om vad hon hade funderat ut…

Det jag inte kan förstå hur någon man levt mer än halva sitt liv med kan vara så “iskall”. Hur kan någon man trott sig ha älskat bara meddela att nu är det skiljsmässa. Ingen diskussion eller dialog innan det, vad jag tycker som man. Hon säger att hon gett mig chanser, men i mina ögon så är de väldigt otydliga chanser/signaler. Kan någon verkligen göra så? och framförallt varför gör hos så här? Jag förstår ingenting.

Varför inte ta en diskussion? Varför försöker hon inte hitta en lösning?

Nu har det snart gått 3 veckor. Vi bor fortfarande under samma tak, vilket är fruktansvärt jobbigt. Jag vet att hon försökt hitta en lägenhet, men jag vet inte hur det går. Hon säger ju inget till mig.
Hon har inte tagit fram papper för skiljsmässa att skriva på. Jag har ingen större lust att ta tag i detta. Vad väntar hon på? Om hon ändå har bestämt sig, varför fixar hon inte lägenhet snabbare (köper en?) och fixar alla papper.

Det jag märker på mig själv just nu är att jag börjar resa mig nu. Nu orkar jag ta tag i detta. Tyvärr är mitt beteende inte optimalt… Jag är så arg, ledsen och frusterad så att jag känner inte igen mig själv i mitt agerande. All ev kommunikation med “frun” är med taggarna utåt från min sida. Naturlig reaktion?

Är det någon som kan förstå vad som sker?
Är det någon (kvinnlig) som kan förstå min “frus” agerande både innan och det som skett de sista veckorna?

2

Hej och välkommen hit!

Du har precis råkat ut för samma chock som många här, och precis exakt detsamma, iskylan från den som bestämt sig, det ska gå undan samtidigt som de själva inte tar tag i det praktiska, inte tycks ha tänkt igenom riktigt föjderna fastän de har tänkt så mycket (helt på egen hand!). Det är en chock och en livskris man hamnar i, och du verkar redan vara på väg upp. Men det är många frågetecken, oftast får man inget svar. Var beredd på att det är en lång berg-och dalbaneresa som bara precis har börjat och du kommer att åka upp och sen ner igen, för att sen återigen komma upp. Det är jobbigt och ibland vill man bara ge upp! Men livet återvänder faktiskt, tro det eller ej, och man kan till slut hitta en ny väg att gå fast det inte blev som man trott.

Jag skickar dig en länk till en tråd som du kommer att känna igen dig precis i, läs början nu och fortsättningen senare när du kommit lite längre i processen. Det hjälper jättemycket faktiskt att läsa andras trådar här, och de svar fulla av erfarenhet som ges.

http://www.skilsmässa.se/forum/allmaenna-diskussioner/1395-haer-har-ni-en-till-i-livskrisens-oega.html

1 gillning
3

åh dessa “lämnare” som gör så här, bara stänger ned! Bestämmer sig själva att “tack och good bye till 15 år, till 20 år, till 25 år” och ingen diskussion önskas. Man bara bestämmer sig i sin egen kris/bubbla att nu går jag. Och själv står man där som ett fån och har inget att säga till om… Det är riktigt eländigt :frowning:

Välkommen hit MVORB, här är vi många i liknande sits som din. Som hänger här och peppar varandra då vi går igenom snarlika saker och framför allt, vi har likadana ex nästan allihop. De beter sig som kopior av varandra. Detta med ditt beteende, med taggarna utåt, så är det för alla oss. Inget konstigt utan högst naturligt när man blir besviken och sviken på samma gång. Som Maxima nämner ovan, iskylan finns med hos de flesta, som en trevlig ledsagare och man kan ju undra var allt det kom ifrån? Vi tror att det är något dåligt samvete på något sätt, att de sätter upp en attityd för att orka lämna.
De flesta av oss har blivit lämnade på det här sättet för att våra gifta hälfter har hittat någon annan, det är tyvärr vanligast. Men inte i alla lägen och sånt brukar utkristallisera sig efter ett tag. Det enda jag tycker är att man bör ha det i beräkningen så att man inte blir helt överkörd och kanske själv tar på sig ett dåligt samvete för en dålig relation eller vad som nu kan tänkas hända och så går ens partner med en dold agenda och kanske till och med har funnit någon annan. Och vi är många här som inte trott det om våra män om du läser i våra trådar… Sen hoppas jag innerligt att du slipper det för det är verkligen inget roligt!
Som sagt var välkommen hit till ett superbra Forum :wink:

4

Hej MVORB och välkommen hit!
Ojj, ojj vad jag känner igen mig. Jag råkade ut för exakt samma sak som du, efter 17år kom hon fram till mig och sa jag vill skilja mig, ingen förvanning, ingen dialog ingeting, helt iskall, jag har inga känslor kvar för dig! saken är att de har gått och tänkt på det bra längre och är så egoistiska att de tar beslutet över huvudet på alla andra enbart för att de ska må bra, de ska vara lyckliga, det är endast de som räknas ingen annan, skräp det är vad de är! Stå på dig och låt henne inte köra över dig! hon ville skilja sig låt henne fixa allt, jag fick beskeded i sep hon har fortfarande inte tagit fram skilsmässo papperna och jag tänker inte göra det, det var hennes beslut låt henne sköta allt

1 gillning
5

Hej och väkommen!
Se till dock att snabbt få till bodelning etc om den är komplicerad iaf att få ett avtal på pränt er emellan. Jag försökte pussla ihop över ett år och när jag väl insåg att det var kört så “blåste” han mig rent ekonomiskt då hans känslor för mig hade till fullo ersatts med ngt mer likt hat. Trodde aldrig att det skulle hända mellan oss men dessvärre verkar det vara mer ett faktum för vissa att bli helt iskalla och bara köra på sitt eget race, trots att barnen oxå kommer till skada.

1 gillning
6

Hej!

Vad jag känner igen mig i din situation! Här var det min man som i augusti släppte bomben utan att ge någon form av hopp över huvudtaget. Hela hösten försökte jag lägga pussel kring vad som var anledningen till hans beslut. Långt om länge fick jag veta att det var en ny kvinna på jobbet. Min man har sedan han sa det varit just iskall och oempatisk, kanske för att göra det lättare för sig själv tänker jag, men väldigt egoistiskt. Tyvärr tror jag just att många lämnare är så här fega att de inte våga vara empatiska och säga sanningen. Istället läggs skulden över på den som lämnas, och i deras ögon är det så klart lättare att lämna en människa som man hittar en massa fel och brister hos än att se att bristerna kanske ligger hos en själv.

Min man hade jättebråttom med allt, köpa hus, flytta, skicka in papper, men sen har det avstannat. Inte för jag tror att han har någon form av ånger, han har bara valt att stänga av mig och tillintetgöra mig för att gå vidare själv. Vidrigt och fegt när man är mor till hans barn och inte har någon skuld i att det blev skilsmässa.

Kramar Susie

1 gillning
7

— Begin quote from Smala Susie;41570

Hela hösten försökte jag lägga pussel kring vad som var anledningen till hans beslut. Långt om länge fick jag veta att det var en ny kvinna på jobbet.

— End quote

det är ju det här som är så vidrigt! här slår man knut på sig själv för att förstå, vad har man gjort för fel för att förtjäna denna hemska behandling? Och man förstår verkligen ingenting av denna läskiga människa som helt plötsligt dyker upp. Och så kämpar man sig blodig medan den andra har en dold agenda och har träffat någon ny och nästan gör långnäsa åt en. Jag hatar det verkligen och det är en hemsk handling som aldrig går att förlåta :mad:

1 gillning
8

Tack alla för de synpunkter ni ger.
Otroligt starkt av er att engegera er i denna fråga för en helt okänd person.
Stort tack.

En sak som verkar återkomma är den “egoistiska” personen som tar sitt eget beslut för att själv bli, som hon själv tror, så himla lycklig. Det jag inte får ihop i denna tanke är att mitt/vårt fall så blir det 1 lycklig person och 4 sårade personer (jag och barnen). Jag vet tex att det äldsta barnet (17 år) INTE kommer att flytta mellan mig och mamman. Han kommer att bo kvar hos mig. Hur blir det då med de 2 andra. Ska de fara som en jojo mellan mig och henne? Tänk om flera av barnen vill stanna kvar “hemma”. Jag blir kvar i huset. Hur tänker hon då?

Barnen har alltid bott i hus med stor gräsmatta, nära till bra kompisar osv. Hur kommer de hantera detta, för att mamma ska vara lycklig?

Jag försöker bara förstå hur en 40+ 3 barns mamma tänker. Jag får bara inte ihop mina tankar. Jag hittar inte logiken. Hon säger i varje fall att det inte finns någon annan i bilden.

Suck suck
Nu ska jag köra ett stenhårt träningspass, för att rensa skallen!

1 gillning
9

Jag kan inte låta bli att misstänka att det finns någon annan… Förälskelse är en otroligt stark drog och det är ofta förklaringen till att lämnaren beter sig så egoistiskt. De har fått smak för lyckan i att bli bekräftade av en ny människa… Och de kan inte tacka nej. Kraften är så stark!
Därför sa terapueten att om äktenskapet ska gå att rädda måste man bryta med förälskelsen. Annars är det lönlöst att försöka rädda relationen.
Så om hon börjar snacka om att bli lycklig så… Ja, jag kan ha fel men det låter som hon redan har smakat på lyckan.

10

Jag tror som du annswe men det brukar jag ju göra :slight_smile: de har oftast träffat något annat… Och de nekar alltid till det. Även om de får bevis uppkört i ansiktet. Går inte att lita på tyvärr.

Det där om att försöka förstå, det är lönlöst. Vi kvinnor här förstår inte henne för att vi är av samma kön. Och du skulle säkert inte förstå våra egoister till ex-män. Det handlar mer om personlighetstyper än kön. Tror jag.

Du har nog rätt om barnen. Trist för alla. Av våra tre barn är det bara den lilla som träffar pappa, de andra har brutit med honom…

11

Hej!

Talade med en god vän igår och hennes teori var att kvinnor ofta lämnar av anledningen att de vill vara med självständiga och stå på egna ben. För män ser det dock ofta ut så att det finns någon utomstående som drar. Sen finns det ju så klart skilsmässor där båda parter är överens också, men det är nog inte de vi läser om här.

Kram Susie

12

Ja du, som någon redan varit inne på här. Hennes känslor har vandrat vidare, någon annan äger hennes hjärta. Har varit med om precis samma, fått uppleva samma iskyla, samma brist på empati. Många gånger har man undrat vem den där människa är som man en gång i tiden lovade älska i vått o torrt. Glöm det, nu finns bara hon och hennes lycka, allt annat är oviktigt. Att barnen kommer i kläm viftar de bort. Och som någon skrev, om hon/han inte bryter med sin nya förälskelse går inte äktenskapet att rädda. Så gick det för mig, fick aldrig någon chans. Och vet ni vad, jag är så himla glad och tacksam för det idag. Jag stod som vinnare, hon har havererat totalt. Sanningen kommer alltid fram tillslut även om det försöker ljuga och dölja de faktum.

13

Not4nothing, hej :wink: det är kul att se att ni är inne och läser ibland, ni “gamla rävar” från tidigare år. Förstår att du också blivit lämnad och hon blev en isbit (som Berra här brukar säga). Du stod som vinnare och det tror jag många av oss gör här också, vi måste bara igenom skärselden först. Och som du säger “hon har havererat totalt”, det tror jag är vanligt. Dessa typer som bara ser till sig själv och sin jädra lycka, good luck!

14

Idag berättade jag läget hemma för mina två närmaste kollegor. De blev överraskade. Jag har arbetat med dessa personer i 15 resp 12 år. De sa att de sett oss (mig o min fru) som det perfekta paret. Alltid något på gång. Det har varit resor, barnens aktiviteter osv.

Men det jag fått höra nu de senaste veckorna att “allt” vi gjort har varit på mina villkor. Hon anser idag att hon bara hängt med… Det känns väldigt tungt att höra, då jag trott att vi gjort det tillsammans. Vad ska man tro?
Lite konstigt är, då hon tex genomförde tjejklassikern. Knappast något jag bara tvingat henne att göra.

Hur ska man tänka kring vänner. Kan man bara ringa och älta? För mig som man känns det som man stör. Eller kan man bara göra så?

15

Välkommen hit MVORB,
det gör mig ledsen att se att ännu en med ca 25 år bakom sig dyker in här. Jag blir naturligtvis lika berörd av alla nya medlemmar oavsett om det är 3 år eller 35år i bagaget men just 25 år är vad “jag” har och det är nog därför det hugger till extra i hjärtat.

Att hon är iskall och säger att “allt” varit på dina villkor tolkar jag som ett billigt sätt att rättfärdiga sitt beslut. En person som har så mycket “go” att hon genomför en klassiker med all den träning det innebär (samt resor till olika delar av landet för genomförandet) är inte i mina ögon ett “mähä” som lydigt följer sin partners nycker, behov och vilja utan att öppna käften.

Jag har “turen” att jag lyckades få maken att klippa all kontakt med sin “nya”, ge oss en chans osv men jag fick de första dagarna höra många mindre smickrande saker om mig.
Han har efter detta tagit tillbaka allt och verkligen bett om ursäkt. Han fattar inte varför han sa allt detta men hur som så har det [I]ändå [/I]fastnat i mitt huvud och det gör ont att minnas tillbaka. Hur mycket han än säger att han ångrar det han sagt, att han inte menade det han sa så finns det där.
Men det jag vill förmedla till [I]dig [/I]är att “min idiot” berättat att han inte fattar varför han sa så, inte kan förklara [I]varför [/I]han sa så (mer än att han var så extremt frustrerad), att det inte var sant - så ta till dig vetskapen om att det “din idiot” säger inte stämmer med dig som person eller ert förhållande.
Det är bara elaka sårande ord som kommer ur en frustrerad, skamsen människa som inte kan se annat än att hon gör rätt.
Att “ge” dig egenskaper och ert äktenskap negativa etiketter gör att hon i sin desillusionerade värld rättfärdigar sitt beslut.

Du undrar över vänner. Kan man ringa och älta? Ja, ring och älta! Du märker snabbt om de personerna är “mogna” dig och dina problem. Om du märker att de inte “orkar” höra dig dra samma frågeställningar och du känner dig jobbig så berätta det för dom. Du märker snabbt om de du trodde skulle finnas där för dig verkligen gör det!
Om du har någon i din bekantskapskrets som gått igenom något liknande så försök ta kontakt med den personen; [I]den [/I]kommer att orka med dig! För att [I]verkligen [/I]förstå måste man ha gått igenom något liknande själv även om en empatisk förmåga [I]också [/I]räcker långt.

I mitt fall så är det inte alls många som vet om makens otrohet och vårt kämpande men jag har forumet att ventilera på och det är inte fy skam. Det är få förunnat att ha så många fina forumvänner som vi har!
Välkommen in i min vänkrets MVORB, jag hoppas att du kan se mig som en i [I]din [/I]vänkrets!

Kärlek & respekt!

1 gillning
16

Tack för svaret “Absolut…”

Jag önskar jag kunde backa tiden till före julen…
Jag vill idag att vi ska lösa våra problem utan att behöva gå isär. Men det jag känner är att för varje dag i kylan, så blir det allt mer svårt. Hur lyckades ni?

Nu är det åter helg. Suck. Veckorna går bra då jag har ett bra, intressant, omväxlande arbete. Barnen kräver ju även hel del tid i veckorna. Men helgerna…
Hur klarar man en omställning från att ha haft aktiviteter nästan varje helg, vänner på besök/middag till att leva utan allt detta. Jag tror detta skrämmer mig mest av allt…

17

ja man har ju inget annat val… man lär sig med tiden, för varje helg som kommer så måste man anpassa sig att vara utan sin make/fru. Det är tufft, det är vidrigt ibland men det måste bli så. För det har den personen bestämt som vill lämna. Det skrämmer som du säger.

AII, tror det är som du säger. Du lyckades och hade turen att du kunde vända honom. Bort från det som lockade under ett kort tag. Så att hans förtrollning försvann och han blev åter normal. Så känns det nästan eller hur? Vi som inte lyckades vi fick zoombies som är förhäxade av den nya och så är det med det…

18

Helgen snart slut - äntligen!!
I och med att vi fortfarande delar bostad, så hade vi en diskussion i fredagskväll. Tyvärr inte så givande tycker jag.
Det blev inte så mycket sömn den natten.

Jag har försökt hålla mig borta så mycket som möjligt hemifrån. Det känns inte bra, att behöva “fly” sitt eget hem. Men vad gör man inte för att slippa det som gör ont. Är det fegt agerande?

Som jag skrivit tidigare så är läget iskallt. Det verkar inte finnas några öppningar från hennes sida. Men när ska jag släppa taget helt? För att hamna ensam - känns läskigt… och framför allt hur gör man för att gå vidare? “Alla” mina bekanta lever i par-förhållanden. Hur hanterar man detta? När och hur kan man gå vidare och söka nya relationer. Att “ragga” på krogen känns inte riktigt rätt… Man är ju inte direkt 20 längre…

Många frågor i huvudet just nu.
Hoppas någon där ute med erfarenhet kan ge några svar på alla dessa frågor…

19

Nu ska jag prova skriva här för tredje gången, de andra 2 bara försvann …

Jag tycker inte att du är feg, det är inte fegt att hålla sig från det som smärtar en, det handlar om överlevnad.
Att ha diskussioner som spårar ur, eller inte vara så givande, är nog många här som känner igen.
Inte lätt att diskutera, när man blir arg över att man blir dåligt behandlad. Det är ett sätt att visa att man nått en gräns, att man inte vill ta det längre.

Tyvärr så tror jag att det kan vara just det som gör att lämnarna rättfärdigar sitt val, att just lämna.
Det finns andra sätt att agera på om man vill rädda sin relation, nämligen att vara förstående och öppen och ha tålamod till tusan. Fast jag tror att det är oerhört svårt att agera så, men inte omöjligt.

Har man då försökt ett tag och känner att inget förändras i relationen, kan det vara dags att ge upp. När det går ut över ens välmående.
Alla stora förändringar är läskiga, och separation är nog en av de värsta. Man får ta en dag i taget. Med tiden vänjer man sig vid en ny situation och annat blir viktigare än man tidigare haft.
Att berätta för sin omgivning kan vara bra tror jag, de får en större förståelse för hur du mår och varför du agerar som du gör. O vem vet, längre fram kan det vara just de som introducerar dig för din nästa partner.

Men har du otur, kan du hamna på de otrohetssajter man kan läsa om där utbudet inte är särskilt mycket att hänga i julgran. Några enstaka få julkulor kanske.

Men börja i rätt ända, o ta hand om din relation först.
En stor portion tålamod skickar jag så här

Kram
Juli1

20

Som ett (sista?) försök att lappa ihop äktenskapet, så bjöd jag in min fru på teater + middag till kommande helg. Vi har bokat biljetter sedan tidigare. “inbjudan” gjorde jag som en bokning i Outlook, så att hon kan välja att svara JA eller NEJ. Men “the Ice women” har inte svarat, eller kommenterat. - totalt iskallt IGEN!

Jag inser ju att jag måste släppa taget snart och sluta hoppas. Men när… Jag anser fortfarande att hennes egoistiska beslut om skilsmässa är helt fel. Jag vill ju leva - trodde jag i varje fall innan jul - mitt liv med henne.

1 gillning