Åh… jag är så ledsen…
Så nere… Inom mej är det så mycket tankar. Och känslor.
Ledsamheten sköljer över mig och jag har bara gråtit. Känner mig så ensam i hur jag känner. Och i hur mina tankar är. Och varför jag känner som jag gör…
Jag fick veta för en timme sedan att mitt ex, skall bli sambo. I vårt gamla hus. Han stod med mig ute i regnet o ville berätta det för mig. Och jag bara tystnade. Blundade och visste att nu kom det som jag väntat på. Och fasat över. Nu var det helt definitivt från hans sida. Nu var det över. Ingenting från oss kvar. Och jag dog inom mig.
Att ha känslor för en man… som jag levt med i 20 år. Jag blev lämnad på ett oerhört tufft vis. Och vi har barn ihop. Jag har levt med brutal sorg. Ensamhet. Kännt mig så bortkastad och ovälkommen. Långt bort ifrån syskon o föräldrar o vänner. Inte haft någon av dem nära. Två långa år av ensamheten…efter jag blev lämnad och kaos I mitt inre. Så även just nu… när man fått veta detta. För det gjorde så ont i mig. Vi har delat så mycket. Haft tuffa år. Och därför blev jag lämnad. Han orkade inte mer.
Han gick in i ett nytt förhållande… de bröt upp efter ett tag… och han träffade en ny.
Jag träffade också en väldigt fin man. Nästan 10 år äldre. Som jag har ett förhållande med idag. Som står mig väldigt nära känslomässigt. Och betyder så mycket för mig. Vi bor långt ifrån varandra och träffas varannan helg . Vill för mitt liv inte förlora honom… Han finns för mig på alla plan. Förstår mig i så mycket. Då han själv gått igenom liknande. Han är jättefin. Verkligen.
Det är nu mina tankar kommer…
Men… varför är mina tankar som de är nu… när mitt ex stod ute i regnet och berättade… varför sköljdes jag över mig med alla känslor. Ledsamhet över vad som en gång var vårt… som inte finns. Minnen som kommer upp.
Varför känner jag så här… varför blir det så … Jag såg på honom. Kände hans kyla i hans sätt att bara stå där. Kroppshållningen. Min tanke var bara att få en kram. Några ord… om oss. Det som varit. Som aldrig blev nåt mer av. Någon slags värme.
Det var så påtagligt…mina tankar liksom bara kröp ur skinnet. Kände mig så liten.
Ville inte tänka mina tankar. Inte känna det jag kände. I det ligger nog händelser långt tillbaka i tiden , när jag även då… Blev lämnad av en man. Då även han, stod och berättade för mig hur han skulle flytta o bli sambo med någon annan . Hur jag rasade ihop och liksom dog inuti.
Men…egentligen har jag ju det bra.
När jag faktiskt lever ett nytt liv…
En ny man, nytt jobb…
Men kvar i det lilla samhälle, där jag egentligen inte vill bo. Med minnen. Som är så jobbiga att ha Vill inte behöva möta dem… med vårt barn… för då vet jag inte hur jag skall orka fungera …
Det är så jobbigt att behöva känna så här. Jag vill inte känna så.
Hur orkar alla andra… som separerat och lever nya liv… Har de bara lagt alla känslor på hyllan och tänker inte så på det ,så som jag gör… o bli berörd… ledsen…
Ja… usch… det här är tufft o skriva om. För jag är ju inte dummare än att jag förstår att hans liv gått vidare. Att jag är borta o passe’.
Men mina minnen gör ont…
Mitt barn sa till mig när jag berättade varför jag var ledsen, men mamma… varför kan du inte bara vara glad för dem?
Glad? Känner inte att jag kan vara det. Men det sa jag ju inte. Vill inte såra… men det gör ont att den nya leker familj, med mitt barn. Deras muskler är så mycket större än vad jag kan erbjuda. Det är så tufft ekonomiskt att stå med allt ensam . I ett samhälle, långt långt upp i ödemarken… och utan möjlighet till bil. Eller nära anhörig som stöd eller hjälp… eller knackar på dörren för att hälsa på. Flera år sedan jag träffade dem.
Det här är mina virriga tankar så här på kvällen. Känns som att det blir en lång natt.
Inte vet jag heller om någon själ förstår hur jag menar i mina tankar.
Men just i kväll behövde jag få skriva ur mig. Hur knäppt allt än låter.
Hej. Du är hörd. Jag blir berörd av det du skriver, känner igen mig i din beskrivning av dina upplevelser. Du är i en våg av sorg. Den kommer och går, idag gjorde sig det avslutade kapitlet påmint. Och det gör ont och kan vara förvirrande. Era band är inte längre knutna som de var tidigare. Du återupplever förnimmelser av ert liv, så som det varit för dig. Jag ser det som högst begripligt och mänskligt. Önskar dig en fin natt, och så vackert att du mitt i detta känner att du har en ny kärleksvän vid din sida. 
Tack snälla du för ditt svar. Det värmde såååå… skall du veta.
Att jag inte är knäpp! Önskar att jag kunde tänka annorlunda mitt i allt det här. Att jag slapp tänka på saknaden som ändå finns. Som du skrev, det är en våg av sorg. Ett kapitel som tar slut. Det är förvirrande och gör ont. Ändå efter lång tid.
Min natt har varit hemsk. Har sovit kanske en timme.
Nu på morgonen måste jag hämta kraft någonstans ifrån…för att gå o jobba. Att le mot människor och vara trevlig.
Ibland tänker jag att varje människa man ser… även har något förflutet i sitt liv. Bär på smärta o sorg. Som inte syns.
Livet är …en berg o dalbana.
Dom tankarna lever jag också med . Kämpar varje dag med ensamheten och saknad av vänner, umgänge och speciellt syskon och föräldrar som bor i en andra sidan av landet, medans min ex fru har hela sin familj och vänner runt om kring sig. Vi blev överens med skilsmässa för att rädda vänskapen för ungarnas skull. Hade vi kämpat vidare så är risken rätt stor att vi skilts som ovänner och det ville vi inte. 23 år har vi ihop .Men reda 3 mån efter skilsmässan har hon en ny och det togvmig väldigt hårt. Vill ha henne kvar i mitt liv och inte stöta bort men jobbigt när man vet hon har gått vidare. Det va bara slumpen som gjorde att hon träffade sin nya säger hon, och vi kan träffas och fika bara hon och jag med samtal om ungarna som är 15 o 17 och allt annat, men ja bryter ihop varje gång det är dags att gå. Jag har riktigt bra relation till mina döttrar och känns som det är den ända trygghet som man har. Lite skönt att dom känner som jag och vill absolut inte träffa hennes nya. Men man får ändå vara stark och inte smmutskasta min ex fru ,för jag har ändå varit med och tagit beslutet engång. Tänker inte dra upp varför vi skildes för då får jag nog skriva i 3 dagar men känner mig ändå glad att få vara en av dom som kan bevara vänskpen i mellan oss, kan ge så mycket i framtiden . Men ändå sitter man här med ensamheten och mår skit ibland. Fick vi det bättre, inte jag ( än). Men det blir väl bättre. Inget man kan förbereda sig för, såna här situationer och det känns som ja nu lever jag för ungarna men vill ju ha nått mer för glädjen har försvunnit ur mig fullständigt. Sitter och gråter över min situation och vet inte hur man ska gå vidare. Man har ju svårt att fylla dagarna med vettiga saker.
Bor drygt 20 mil från min bror, föräldrar och många vänner. Det hade varit så sjukt mycket lättare att komma vidare om jag bott kvar men det är här barnen är uppväxt och det är upp till mig att få till livet och trivas men det är inte lätt…
Jag har accepterat att vi gått vidare men det är fortfarande känsligt men inte lika känsligt längre även om X flyttade ut sen i april. Hade redan hittat en ny.
Vi hade lämnat in skilsmässorpapper , x ringde till tingsrätten o kollade hur det går så vips åkte de iväg utomlands.
Det är respektlöst !!
T o m att X inte berättade för vår son att denne följde med på resan (trodde X åkte ensam). Så berättade x att en vän var med dagen efter utomlands. Dåligt stil! (Men de hade kommit överens att inte prata om denna nya, sonen får börja dra upp ämnet. Men att få veta det via sociala medier - urdumt!! )
Jag o min son pratar om sånt här ( inte i detaljer) men han förstår hur jag tänker o håller med.
Men jag pratar ändå inte skit om sonens pappa. De får träffas, inga problem.
Det är beteendet , sättet man gör på.
Lär ut sonen att göra rätt i förhållande , öppna för varandra, innan det blir sånt kaos.
Jag är ensam i stan, sonen är bortrest i tävlingar emellanåt , mamma o kusin bor i 5 mil bort… så det är bara några vänner jag har häromkring men sitter mest hemma ensam.
Vännerna är oftast upptagna…
Hej @Bennoboy
Direkt när jag läste ditt inlägg och kom fram till stycket " att min fru har en vän efter 3 månader " så blev jag misstänktsam.
Nu kommer jag inte ihåg om du skrev att dom hade flyttat ihop, men jag tänker såhär: lite eller högst ovanligt att den ena partnern finner en ny partner så himla fort. Här tror jag att din fru mörkat för dig när ni var gifta och haft denna nya person på lut uti periferin, det kan va ovanligt att man träffar en ny och blir så himla tighta på 3 månader att man blir ett par.
Du har inte skrivit i vilken ålder ni är, så jag gissar på 40/45 och på ditt inlägg så får jag intrycket att hon ville ut och du ville fortsätta men nu blev det inte så.
Troligtvis har du själv funderat över om hon kört med fulspel, hon blev nog glad över att du vek ner dig och ville ha en bra dialog runt kidsen och att skilsmässan gick igenom utan bråk. För hennes del var det storvinst, du sitter där och undrar VA FAN VA DET SOM HÄNDE !
Mitt ex blev djupt förälskad 5 veckor efter ha flyttat ut, helt klart så har hon haft känslor innan, det fattar en idiot även om hon förnekade det då. Nu struntar jag i vilket, det är historia.
Helt klart - hittar man en ny så snabbt efter ett förhållande så betyder det alltid att det redan fanns där tidigare.
Så är det för mig med…att de mina bor i andra änden av landet. Exet har alla här. Det märks att man inte längre är med i “familjen” längre. Jag träffar inte någon av dem. Nu är ju den nya involverad . Och jag vill inte beblanda mig. Vara hos exet föräldrar o de kommer dit.
Så jag är mycket ensam. Helst de veckor som dottern inte är hos mig.
Ibland tänker jag… Är detta livet?
23 år har man ihop med hennes sida och blodsband genom barnen, deras kusin fyller år och ska ha brunch på lördag och mina barn är bjudna men inte jag. Mina barn hade frågat om pappa ska dit och det är ju en fin sak från ens barn, man känner sig så utlämnad och ensam och vet inte vad man ska göra för att fylla det tomrummet och känna att det är nån kul.
Gläden man hade är helt borta och man har svårt att smila, men hoppas det inte känns så här hela livet. Jag vet hur du känner tear.
Väldigt många tips för att må bättre är: ring en vän, ta en fika med en vän…
Att få till vänskap på den nivån tar tid, särskilt när man är 50+. Framöver verkar det bli glest på kontoret när många vill jobba på distans så att knyta djupare bekantskap den vägen blir svårare.
Känns som lättaste vägen ur ensamhet är ny relation och vi vet ju hur lätt det är med relationer🤷♂️
Det är sant, att ringa till vänner men vill samtidigt att de ska ringa/sms till mig också även om man är 50+.
Har barnen denna vecka och det känns bra, men nästa helg blir ensamt. Sitter bara och tänker på den och mår dåligt. Varför ska alla dessa negativa tankar hela tiden vara i hvudet
@Bennoboy …
Jag förstår precis hur du känner…
Och i min värld tycker jag det är jätte konstigt att inte bjuda med barnets föräldrar…
Försök o gläds medan du har dina barn…tiden går så fort när de väl är hos en… men förstår va du menar, man vet va som komma skall när helgen utan barn kommer. Det blir såååå tomt o tyst. Å så klart kommer tankarna. 
Känner igen mig i det som skriv här! Både i sorgen efter familjens uppbrott som man vet aldrig kommer bli en familj “på riktigt” igen…tomheten som kryper in på en ibland .
Jag har massor med goda vänner som finns runt mig, fina barn och bor i en ganska stor stad. Men ser fortfarande till att ha fullt upp hela tiden fast det är flera år sedan vi separerade…har svårt och bryter ihop när jag vet att vår son är med pappa och hans nya. Visserligen tycker sonen inte om henne, men det är jobbigt ändå. Att de och hon ska vara med honom och göra saker när det är jag som är mamma! Jag försöker att vara storsint och säga till sonen att bara säga hej och vara hövlig mot den nya men han är direkt obekväm med henne och har ibland kommit gråtande hit. Någonstans finns nu också en självisk rädsla att han ska börja tycka det är mysigt att vara med dem! Det kan också dyka upp! Sorg är en del av livet. Att rädda vänskapen mellan exet och mig är nog kört för länge sedan. Efter en otrohet från hans sida är det inte lätt att ha respekten kvar för honom. Jag blundar, umgås med mina vänner,Jobbar hårt och bara finns ibland. Det börjar jag acceptera: att jag nog kommer att leva ensam. Jag är för rädd! Men det får nog bli så. Alla verkar snabbt rusa in i något nytt. Jag fixar inte det!
Börjar gråta när jag läser den här tråden. Det är så omänskligt grymt att behöva vara med om något sånt här och ändå är vi många som får gå igenom det. Jag har själv blivit lämnad relativt nyligen, för 5 månader sedan, och kämpar med vår son en dag i taget för att ta mig igenom veckorna. Hans pappa har stormat in i ett nytt förhållande och är på en helt annan planet, livet leker och han vill bara att vår son ska bli del av det nya härliga livet. Det känns obeskrivligt tufft för mig, att inte bara bli utbytt för en yngre kvinna som uppenbarligen är roligare för hon har inget ansvar för barn och är i en helt annan fas i livet. Och sen sitta här ensam när de leker familj med vår son. Någonstans känns det som att här borde inte vara tillåtet.
Jag känner som dig Serframat att jag kommer inte att vilja träffa någon ny. Ett sånt här svek kommer jag inte över på väldigt länge och bara tanken på att börja om med någon får hela min kropp att reagera.
Igår…stod jag utanför mitt jobb på kvällen …och såg hur mitt ex körde förbi mig. Med den nya som sitter jämte. På min gamla plats…
Sjukt va många tankar man fick… de sekunderna det tog innan de kört förbi mig.
Hatar de tankar som kommer upp. Jag vill inte ha dem vill inte tänka alla tankar. Vill inte stöta på dem någonstans i detta mini samhälle.
Eller känna denna sorg. Förlust.
Nu delar vi endast vårt barn ihop. Det är så han önskat.
Hoppas han sover gott om nätterna. Not.
Vet. Det låter inte bra o skriva så. Men ibland orkar man inte va så korrekt o bra.
Att han stod där ute och pratade med dig, kändes ändå att ni hade en bra kontakt med varandra.
Jag tyckte det var fint att han berättade det personligen och respektfull om han nu vet att det fortfarande är känsligt? Och att ni haft det ihop i många år och istället få höra det från andra vägar…
Det är så det ska vara , tycker jag om man vill vara vänner men inte umgås och ändå kunna ta hänsyn för den som blev lämnad.
Hur gammalt är barnet? Det går ju förklara mer än vad man tror för barn, för min del känner jag att om min man (exman) skulle hitta någon annan skulle jag iofs bli glad (men då var det också jag som lämnade) men samtidigt skulle jag bli väldigt ledsen för då är det så definitivt med brottet från allt man trodde på, planerade för och det liv vi hade tillsammans och det går ju förklara för barnet.