Hej!
Jag har läst ett gäng olika trådar här och tycker att det har hjälpt mig att få perspektiv i min egen situation, så om jag med min historia kan hjälpa någon annan på traven så känns det värt att dela med sig.
Vi är i 40 års åldern och har 2 barn tillsammans.
Vi har varit tillsammans i 13 år och gifta i 10.
För att göra historien kortare kan man sammanfatta vårat förhållande med att hon haft mycket problem med ångest, lite depression och låg självkänsla. Detta har lett till kommunikationsproblem som gjort att vi glidit isär mer och mer. Jag är såklart inte perfekt, men har generellt en god självbild och positiv “can do” mentalitet. En vilja att öppna upp och vara sårbar.
Senaste året har varit skakigt och vi har glidit isär mer och mer på grund av olika saker. Jag har försökt kommunicera men hon tycker inte det ska behövas när man känt varandra så länge.
Vi kom iaf överens om att gå till familjerådgivaren i somras och vid första samtalet meddelande hon tvärt att hon vill skiljas. Jag blev såklart chockad då hon inte nämnd något om detta under senaste året. Visst vi har haft våra problem, men inga ovanliga grejer och definitivt sånt som går att lösa om man når fram till varandra, tycker jag.
Eftersom jag själv inte varit nöjd senaste åren så gick jag med på skilsmässa direkt och bestämde mig att inte försöka ändra hennes beslut. Hon vill fortsätta vara goda/bästa vänner och det kändes väl ok för mig om det gynnar barnen. Det var trots detta väldigt jobbigt att få nyheten och ställa in sig på en ny framtid.
Efter några vändor hos en egen terapeut så fick jag rådet att fråga henne om hon träffat någon ny. Eftersom hon snarast verkar lättad efter beskedet om skilsmässa och för mig kom det som en chock.
Jag frågade henne rakt ut och det stämde, men det var väldigt nytt och ingenting hade hänt försäkrade hon mig om.
Detta var betydligt jobbigare än att “bara” separera. Nu var jag tvungen att förhålla mig till att hon är på en helt annan plats mentalt just nu. Hon har alltså bearbetat i tystnad och dessutom redan gått vidare till en annan. Otroligt tungt 
Hela vår historia tillsammans får nu en annan innebörd och känslan av att man inte vet vem personen är. Har jag levt en lögn?
Nu har dessutom frun till den hon träffar kontaktat mig och är desperat att försöka rädda deras förhållande… Skit jag inte vill bli inblandad i och som bara gör att jag mår sämre.
Jag har fått veta detaljer från henne som innebär att mitt ex ljugit för mig i omgångar. Det är inte alls så nytt som hon påstår och dom har kysst varandra vid flertalet tillfällen.
Tunga saker att ta in och jag mår nog bättre av att inte veta, så jag bad om att inte bli kontaktad av frun något mer.
Vi bor under samma tak fortfarande och det är en väldigt olustig känsla då jag vet att hon åker till jobbet och träffar en annan. Vi har börjat träna på varannan-veckor trots att vi bor tillsammans och det funkar bra med barnen. Men den stora omställningen blir ju när vi flyttar isär. Att sälja huset i dagens läge kan ta många månader…
Hon ville inte följa med till familjerådgivaren fler ggr så jag skrev istället ett brev till henne där jag förklarade att jag inte kan vara vän med henne då hon ljugit vid flertalet tillfällen samt avlutat äktenskapet på det sämsta möjliga sättet. Jag har inga problem att samarbeta gott med barnen, jag hyser ingen agg på det sättet och klarar att vara i samma rum utan att fälla sarkastiska kommentarer. Jag förstår ju vad som lett till denna punkt och jag kan se min del av ansvaret. Men en otrohet och lögner accepterar jag inte. Jag berättade också om kontakten med frun och allt jag vet om deras aktiviteter. Inget jag förväntar mig svar eller ursäkter från, men för min egen skull så jag kan släppa saker och gå vidare.
Det är nu cirka 2 månader sedan beslutet om skilsmässa och jag börjar må bättre. Men det gör mig otroligt ont varje gång jag råkar tänka på att hon redan dragit vidare mentalt och kroppsligt.
Hon har uttryckt under familjerådgivningen att jag inte involverat henne i äktenskapet, att jag kört över henne och att hon sagt ja om många saker hon velat säga nej till på grund av att hon inte känt att det fanns en chans att göra sig hörd. Det gör såklart ont att höra när jag gjort mitt bästa för att blanda in henne och driva familjen ab. Jag kan förstå hennes perspektiv men jag kan också tycka att vuxna människor måste ta ansvar och säga stopp eller göra sin röst hörd. Jag är verkligen inte en person som kör över med flit eller är aggressiv på något vis. Men det kommer också en punkt när man bara måste ta hand om saker eftersom den andra personen har noll driv eller vilja att kommunicera. Vi har nog inte passat ihop från början men kämpat på för sakens skull. Inte helt ovanligt.
Långt och spretigt blev det, återkommer med tankar kring det hela och hur jag tar mig frammåt.
. Har hon inte pengar får hon väl låna blanco av familj eller av sin snubbe. Inte ditt problem längre - tänk på din mentala hälsa. För hon gör det garanterat inte längre. Hon måste ju förstå att ens egna val och hur man agerar får konsekvenser 
!