Jo, mitt X sopar gärna tunga saker under mattan också, ligger i släkten. Och det går att fira jul, födelsedagar och skolavslutning ihop även efter något sådant här. Men det blir ju inga långsittningar. Vi träffas hos den som har barnen, äter jullunch bara vi och barnen, delar ut julklappar och hänger lite sen går jag hem. Det va så klart svårare och mer smärtsamt i början. Men det går och man får agera vuxet för barnen. Detsamma gällande födelsedagar. På lördag väcker vi min dotter som fyller 15 på sängen ihop och grattar. Senare på kvällen går vi ut och äter ihop på restaurang som dottern valt. X är inte min vän, men hon betyder mycket för barnen och jag är väluppfostrad och kan bete mig 
4 gillningar
Ja det är ju såklart svårt att veta vart hon är i processen. Hon säger själv att hon tappade kärleken i februari och har gråtit i bilen till och från jobbet. Haft ångestattacker osv. Hon har dock inga riktiga vänner, tar avstånd från föräldrarna mer och mer. Det är någon enstaka arbetskamrat som hon pratar med, annars håller hon det mesta för sig själv. Hon var bombsäker på att jag också ville skilja mig så därför öppnade hon upp för en man på jobbet som “var bra på att lyssna”… sen kan man tro vad som helst om kronologiska ordningen. Jag tror nog också hon pausat bearbetningen och använder nya snubben som ett plåster på såren. Hon verkar ju inte stanna upp och tänka efter så det lär inte sluta bra.
Jag måste såklart inte svara på några sms, det har du rätt i. Jag ger en tumme upp eller svarar “ok”. För att visa att jag är väldigt ointresserad. Jag ska ta till mig dina tips där 
1 gillning
Det är väl ett sånt upplägg jag tänkt mig. Låter klokt om man inte är bittra ovänner vilket vi inte är. Jag är bara högst ointresserad av henne utöver samarbetet med barnen! Kommer såklart aldrig glömma vad hon gjort men vi är fast med varandra resten av livet genom barnen så det är ju bättre att försöka få det att fungera.
Jag hade önskat att hon kunnat vara helt ärlig, då hade jag kunnat förstå och förlåta.
1 gillning
Vad innebär det att bearbeta och varför ska man göra det? Jag tänker förenklat att man klarar av att se hur man bidragit själv till att kärleken tog slut. Och när man kan se det så är man redo för ett nytt förhållande. Annars utvecklas man inte och det finns risk för att man beter sig likadant mot nästa partner.
Och när jag läser igenom dina inlägg så verkar du ha förmåga att se dig själv med kritiska ögon. Och hon är fast i stadiet att det är ditt fel. Så du är långt före henne.
Men jag ber dig vara redo för en generalkrasch. Hur kommer du reagera om hon plötsligt inser att gräset är inte grönare på andra sidan, att hon inte vattnat er på flera år? Eller att han väljer att stanna med sin fru? Dom kanske reder ut sina problem. Hon verkar ha haft problem med depression tidigare. Du måste vara stark för du kanske kommer att få ta ett större ansvar för barnen.
3 gillningar
Lite så som du skriver är det ju. Under familjerådgivningen har vi dock erkänt för varandra och insett att båda är delaktiga. Vi har bett varandra om förlåtelse och den delen känns bra. Däremot har hon inte erkänt och tagit ansvar för otroheten. Hon rättfärdigar det hela med att förhållandet ändå var över, trots att jag inte fått ta del av den informationen.
Har diskuterat med terapeut om riskerna med en krasch i nära framtid och jag bereder mig mentalt för det. Jag har många fina vänner och familj så jag vill tro att jag är rustad för det iaf. Sen hoppas jag såklart innerligt att hon klarar av det hon nu tagit på sig…
Har även tänkt på vad som händer om hon plötsligt vill ha tillbaka mig. Där är svaret ett stort NEJ.
2 gillningar
Ja man får bita ihop för barnen. Det är viktigt. Jag hade också kunnat förlåta, men det kräver ju en uppriktig ursäkt som jag är nöjd med (irl och att hon visar att hon förstår att hon gjorde fel och vilken skada hennes agerande åsamkat mig), vilket jag aldrig fått. Så istället för att förlåta får man acceptera det som hänt - hon kunde inte bättre. Men förlåta. Aldrig.
4 gillningar
Jag har försökt få ett ärligt svar och en ursäkt men det närmaste hon kommit är att hon säger “jag KANSKE har gjort på fel sätt”. Ok det duger inte för mig. Lögnerna fortsätter så det är slut där.
Detaljer dyker upp från andra sidan förhållandet. Jag bad ju om att inte får mer detaljer men frun på andra sidan verkar inte kunna släppa sin man. Mailkonversationer med kärleksförklaringar. Det är tråkigt att läsa men skönt på ett sätt. Hon är helt inställd på den nya killen precis som ni skriver. Nykär och galen. Jag är så himla glad att jag har förståndet intakt och kan se framtiden för mig själv och barnen.
Deras nya förhållande är ju så ytligt så man vill kräkas. Men så tänker jag tillbaka på när vi träffades och nog fan betedde jag mig likadant som nykär. Så någonstans har jag en förståelse för den mänskliga delen. Vi alla söker bekräftelse och kärlek.
Hon skriver att jag är kall runt henne och gömmer min telefon, något jag aldrig gjort förrut. Det har hon rätt i såklart. Varför skulle jag vara öppen med någonting just nu? Vi är inte vänner längre. Att hon helt verkar sakna insikt är lite läskigt. Hon förstår alltså inte innebörden av allt detta och hur det påverkar mig.
Dom där rosenskimrande glasögonen är verkligen magiska.
1 gillning
Skickar andra frun deras mejl till dig 
? Fy fan tungt att läsa sånt. Men svårt att låta bli antar jag.
1 gillning
Jo precis hon har rotat fram mail från mitt X och den nya. Det river upp såklart och jag har nu blockat frun. Jag vet allt jag behöver veta och är inte mer intresserad.
Att veta detaljerna har dock varit bra och dåligt. Det dåliga är att det river upp och påminner, det bra är att jag inte behöver fundera eller undra vad dom sysslar med. Nu vet jag att dom är kära i varandra och med det kommer sex och annat. Bra då kan jag släppa det 
1 gillning
Jag har börjat lyssna på musik igen, något jag haft svårt för i början av processen.
Tool är ett band jag lyssnat på länge som Xet inte gillar. En bra början tillbaka 
Gråter när jag lyssnar på Forty six & 2 som handlar om att lära känna sitt inre. Sin skugga.
1 gillning
Tung tung kväll och morgon.
Började diskutera kring högtider och hur vi tänker där. Sedan gled jag in på vänskap och hintade om brevet jag gett henne. Vilket brev? Frågade hon…
Hon hade alltså inte läst det, men nu har hon.
Svaret jag fick var “det bara hände, inget planerat”. Hon har saknat kärlek och bekräftelse precis som jag, inget nytt. Men hon kunde helt enkelt inte stå emot kollegan. Det lustiga är väl då att man fortsätter ingå en relation i månader utan ett ord till mig…
Svaret på det är “jag trodde inte du ville! Jag fick dom signalerna”.
Känslan nu är inte rolig. Som jag skrivit förrut, hon har så låg självkänsla och svårigheter att prata om jobbiga saker att hon hellre väljer att tro vad jag vill, sedan inleda en ny relation. Sedan dessutom ljuga när jag ber om sanningen. Jag vet inte vart jag ska börja… jag har ju förtusan pratat hundra ggr med henne dom senaste 5 åren om hur jag är orolig för oss. Att jag saknar kärlek, uppskattning och intimitet. Kan hon inte kläcka ur sig ett ord tillbaka då?
Och alla fredagssamtal jag försökt få till genom åren i hopp om att vi ska ta upp exakt dom här sakerna. Så man hinner justera kursen och reparera i tid. Nej allt sånt blir medskjutet av hennes självkänsla. “Han letar bara fel hos mig”.
Hon fick iaf ur sig ett förlåt och hon förstår att jag inte kan vara hennes vän. Jag tror inte hon är ond och vi kommer kunna samarbeta med barnen. Men jävlar vad tungt det är att inse att ens äktenskap gick åt skogen på grund av dålig kommunikation och självkänsla. 
Som jag kämpat med detta utan framgång. Känns som så många bortkastade år 
Jag drog iaf mina gränser och berättade att en vänskap inte är möjlig just nu. Hon accepterar det. Hänga runt barnen är ok men allt annat man gör med en vän får hon göra med någon annan.
Jahopp, ångesten är tung. Trodde hjärtinfarkten var nära igårkväll. Dubbelslag av den hårda varianten. Hela kroppen skakade. Nu rinner tårarna, men livet måste skötas. Barnen ska till skolan. Torka upp, stå rakt och kör vidare.
Hej!
11 gillningar
Jag tror du har kommit väldigt långt. Tillåt dig vara ledsen men av rätt anledning. Låt inte hennes svek etsa sig fast. Vi kan endast förändra våra brister själva och du vet ju nu varför hon gjorde som hon gjorde. Låt hennes brister vara hennes och inte något som upptar din energi för mycket, går ju ändå inte att göra något åt.
2 gillningar
Va försiktig gällande detta, det är inte lätt att dra gränser. Klokast är nog att undvika även detta i början, tills du landat och känner dig säker på dig själv. Tills du bearbetat klart på riktigt och verkligen bara ser henne som mamma till dina barn. För mig tog det lång tid. Men är väl olika för alla hur lång tid det tar.
1 gillning
Jo jag förstår att detta kommer ändras över tid och jag har sagt det till henne också. Just NU kan jag inte vara hennes vän, jag behöver ta avstånd för det gör för ont att bli påmind konstant. I framtiden kanske det ser annorlunda ut.
Tack, jag har kommit en bit på vägen, men oj så långt det är kvar känns det som.
Förståelsen finns där som sagt, det är en bra bit på vägen. Jag är stolt att jag tagit tag i saker på rätt sätt som det verkar. Mer orolig för att hon blundar för hela bearbetningsgrejen.
Ledsen blir jag för att hon valde den väg som skadar mest. Ledsen att kärnfamiljen aldrig kommer finnas där mer. Ledsen att drömmar och planer gått i krasch.
Men jag kan också se och vara positiv till framtiden. Jag får ju en andra chans att uppleva ett förhållande som passar mig bättre.
Ett nytt kapitel helt enkelt. Vägen dit är lång och snårig, men jag ska dit!
2 gillningar
Ja lite tankar om livet och en själv såhär till morgonkaffet.
Anknytningsstilar är ju en intressant sak att begrunda. Har gjort ett par tester och läst på och jag verkar hamna tydligt i kategorin trygg/secure anknytningsstil.
Jag har sällan/aldrig oroat mig för att exet ska hitta någon ny. Jag kräver inga större påminnelser om att det varit vi. Har inga problem med närhet och längtar efter det djupa samtalet som är sårbart och kan föra oss närmare.
Exet har nog en otrygg-undvikande stil. Allt går jättebra sålänge man har en ytlig relation, men så fort man vill prata djupa saker eller diskutera problem i relationen så flyr hon. Stänger ner samtal, blir defensiv. Hon sitter otroligt mycket och grubblar för sig själv. Söker inte lätt hjälp osv.
Det här känner jag är en del av förklaringen till vårt äktenskaps fall. Vi har helt enkelt inte lyckats kombinera våra stilar på ett bra sätt.
Jag blir ledsen och känner mig inte älskad när jag inte får komma henne på djupet. Tappar till slut intresse. Hon är ständigt rädd för att jag inte älskar henne och kräver mycket bekräftelse. Något som gjort att hon kört över sig själv i olika beslut och skapat oro hos henne när jag behövt egentid för hobbys osv.
Det är olyckligt att man inte vet sånt här innan det är försent. Det är också svårt att öht prata om när en person inte vill släppa in en på djupet.
Jag hoppas att någon gång få uppleva en funktionell relation där båda dras till varandra istället för ifrån.
3 gillningar
Det här känner jag så väl igen. Jag har också försökt med alla medel jag kan komma på att hitta tillbaka till varandra, att mötas emotionellt och fysiskt. Men det gick inte. Frågan är om det inte blev värre av mina försök.
Jag tror att även min exfru är otrygg undvikande. Jag är rätt tydligt otrygg ambivalent. Det har i vårt fall varit en väldigt dålig kombination.
Så jag känner verkligen med dig. Att det dessutom är otrohet inblandat är verkligen sorgligt och hemskt. Jag tror du behöver distansera dig till max och verkligen separera. Utifrån min erfarenhet så är det en väldigt smärtsam resa. Försök ha tålamod med dig själv. Försök ta hand om dig när du mår dåligt och var snäll mot dig om det tar tid att läka.
3 gillningar
Så sant. Det gör så ont men måste bearbetas. Får ta sin tid. Efter är man bättre rustad och vet mer om sig själv och tidigare kompisar.
2 gillningar
Efter vad jag läst kan jag förstå vilken kamp det måste varit mellan er
Sånahär saker lär man sig inte om, och är man en person med otrygg anknytning så vill man oftast inte ta tag i det heller då det är ärr från uppväxten. Det krävs nog en viss typ av personlighet för att se sina brister och göra något åt dom.
Jag har nu i efterhand skickat länkar och videos till mitt ex för att förklara hur jag upplevt äktenskapet. Länkar som förklarar självkänsla och anknytning. De enda svar jag får är “ok” eller “det är noterat”.
Vissa kan/vill helt enkelt inte.
Jag har förklarat för henne att jag måste ta avstånd trots att vi bor tillsammans fortfarande. Hon accepterar det.
Igår var hon iväg till en vän i en annan stad och sov över.
Jag bjöd över två goda vänner och hade en promenad med djupa samtal. Tur att mina barn är stora nog att vara hemma en stund själva. Sedan lagade vi middag tillsammans och snackade gamla minnen.
När barnen lagt sig och vännerna åkt hem infann sig tystnaden och jag blev ledsen igen.
Grät lite i soffan av tanken att jag kommer vara borta från mina barn halva tiden.
Det är som att exet inte tänkt en enda tanke på allt detta. Det enda hon sagt är “det ska bli så skönt att ha lediga veckor där jag kan påta runt hemma och städa och fixa i lugn och ro”.
Jo tjena du, you are in for a wakeup call tänker jag…
Jag sover rätt bra nuförtiden och tårarna som kommer handlar mycket om sorgen att förlora det som varit.
Stundtals blir jag förbannad över att hon gjort som hon gjort och inte kunnat ta tag i sig själv. Samtidigt innfinner sig förståelse och jag tycker nästan synd om henne. Jag tror jag kommer kunna förlåta när allt lagt sig, jag vill förlåta. Jag vill kunna lita på en människa igen.
Nu är det nån jävel som hackar lök här igen!
6 gillningar
Du måste förstå att hon är någonstans där inte du är.
Hennes intresse ligger nu på den nya och barnen. Varannan vecka ser ju inte hon som ett problem just nu, rosa molnen är fluffiga. Fokus på dig själv, det är den enda person du kan utveckla. Sörj och som tidigare skrev separera ordentligt i tankar och handling. Resan är långsam med ups and downs men den kommer gå uppåt och det kommer gå fint för dig.
3 gillningar