Åh, vad bra! Jag ville veta om fler får oroskänslor fast allt samtidigt känns så bra. Och kanske få en förståelse för vad det kan handla om. Inte förtränga en negativ känsla bara för att jag vill vara i en relation. De som diskuterar här inne har verkligen hjälpt mig med det
Välkommen med dina tankar @TabulaRasa
Ja, exakt så!! För min del har det varit bra att jobba med det här själv. Det vill säga medan jag inte haft en relation. Så jag vetat mer tydligt vad jag behöver. Jag har velat komma till vardagen där jag är glad, tillfreds och känner att jag lever det liv jag vill leva, oavsett partner. Min syn på en eventuell partner blev därför, hur skulle du berika mitt redan fina liv? Skulle du bli en bonus i mitt liv? Känns svaret som ett ja i magen fortsätter jag.
Jag blir orolig ibland. Då grälar jag på min nya kille och han blir förvirrad. Vi har det bra och vi träffas när vi kan, varannan helg. Och nån enstaka gång däremellan kan vi ses om det dyker upp möjlighet. Men ändå blir jag ibland frustrerad över att ha detta så sällan. När det händer säger han att vi ska plocka russinen ur kakan och ha det bra när vi ses. Om situationen blir för jobbig för mig så kommer det ju inte funka. Det är som det är. Vi har våra liv som flyter på och i detta liv får han och jag plats på ledigheter. Vi kommer nog att ha särboliv länge. Mitt yngsta barn är 13 år.
Jag vill vara nöjd men ibland blir känslorna lite väl svallande.
Jag tror att man behöver prova sig fram för att veta vad som känns bra och vad som inte gör det. Det är så jag kommit fram till vad som funkar för mig. Så, så länge du känner dig förväntansfull, glad, nyfiken på den relation ni har så är det ju bra. Om andra mer negativt laddade känslor tar över så får du fundera igen. Och ta med allt du lär dig av vad du vill ha i en relation.
Hehe… ibland är ju det enda alternativet att bearbeta allt på egen hand… belöningen kommer väl i den stunden då du kan plocka fram dina värderingar och känslor i dig och ärligt väga dem mot det som erbjuds dig.
Jag har som sagt inte hamnat i en sådan situation där jag är förälskad och börjat öppna mig för någon annan. Men när jag försöker tänka tanken att tvingas välja bort en förälskelse för att något skaver mot mina värderingar känns det skrämmande. Allt kan ju vara så otroligt rätt och så plötsligt är man blind.
Och så frågan om man ska våga chansa eller om det är så att ett önsketänkande får en att rusa in i en återvändsgränd som blir svårare att backa ut från längre fram. Relationer är ju kompromisser, men hur tidigt ser man tecken på det som i backspegel sedan ter sig så uppenbart? Och ska det spela roll? Kan det inte bara få vara underbart härligt att vara uppslukad av sin känsla av förälskelse? Vad är det värsta som kan hända, mer än att hjärtat krossas och limmas med guldklister ytterligare en gång? Typ så tror jag att jag hade resonerat (så har jag tänkt förut vid förälskelser)…
Jag chansade. Jag såg varningstecken från början. Men jag trodde inte jag ville ha en relation då. Jag tänkte att så länge det känns bra så… Sedan blev jag förälskad samtidigt som det kändes mindre bra. Jag började grubbla och det tog mer energi än vad det gav. Så i förälskestadiet avslutade jag. Det värsta som kan hända…ja, det gjorde fysiskt ont och jag kände mig så vilsen. Men i efterhand lärde jag mig vad jag inte vill ha och jag känner mig stolt över att jag stod fast vid mina värderingar trots det där stadiet av förälskelsens blindhet. Men jag har tänkt på honom så mycket.
Det är häftigt när man vågar, även om det kan göra ont. För det kan ju även bli underbart.
Så! Tillbaka för en rapport! NU har jag träffat hans barn! Och det har gått så bra! De hade ägnat gårdagen åt att baka adventsfika för att ha när jag skulle komma, så gulligt! Så det blev långfika, sen promenad där barnen stannade en stund i pulkabacken och vi gick ett varv själva. Och lek med min lilla hund, som charmade barnen ordentligt! När jag skulle åka så sa jag något om att vi kanske ses igen på jullovet, då fyllde den yngste snabbt i att de kommer till pappa på Annandagen så då kan vi ses .
Så skönt att första steget är avklarat! Och han var så fin med sina barn, det kände också viktigt att få bekräftat. På vägen hem så blev jag snarast nostalgisk, när mina barn var i den åldern så var det mesta så lätt. Det var en mysig ålder och en mysig tid, på många sätt. Nu har jag så mycket oro kring min dotter och så skör kontakt med henne, så lite avundsjuk på min partner som har barnen intill sig. (Men min son skickade foto på sin första griljering av julskinka. Det är också charmigt )
Åh jag blir så otroligt glad för din skull @Uppochner , börjar faktiskt nästan gråta när jag läser ditt inlägg. Vet ju lite om din historia, då jag hängt på forumet ett tag. Det glädjer mig väldigt mycket att du verkar ha träffat en sådan fin person och att det gått så bra nu också med hans barn. Det är du så mycket värd !
Du verkar vara en sådan fin och klok mamma, det kommer ordna sig med din dotter . Du får tänka på fyren, du står där stadigt. Men visst är det så att den yngre åldern är det vissa grejer man oroar sig för, när de blir äldre något annat. Men det kommer lägga sig en dag. Och det var charmigt med julskinkan !
Har själv nu två tonåringar i huset, det är så mycket diskussioner om allt möjligt, då är det gått att krypa ihop med minste och titta på julkalendern.
Vilken härlig tråd ! Själv har jag en bit kvar att jobba med mig själv innan jag släpper in någon i mitt liv igen, men det ger så mycket värdefulla insikter att läsa om era nya relationer. Tack för att ni delar med er, och ger hopp Lycka till allihopa, vart detta nya än leder!
Tror ni på astrologi och stjärntecken?
Jag tar det inte för allvarligt men känner ändå igen mig i det mesta som skrivs om mitt stjärntecken. För ett tag sedan roade jag mig med att söka reda på hur stjärntecken fungerar ihop som ett par. Det blev högläsning, där vi låg nära varandra. Våra stjärntecken passar inte ihop. Det blev ett intressant samtal. Jag läste hur våra stjärntecken är enligt astrologin och vi pratade om vad som stämde, hur vi kände igen egenskaper och inte. Det stod till och med råd om hur man skulle hantera varandras egenskaper för att få det att fungera.
Det fick mig att tänka att det är ju en bra, lekfull samtalsstartare om det är klurigt att nå ett djup i samtal med en ny partner. Dessutom att diskutera olikheter och hur man når varandra trots det.
Jättebra idé, tack för tipset! Nej, jag tror inte på det för fem öre, men håller med dig, det spelar kanske mindre roll, för det är en bra samtalsstartare. Bara man har ungefär samma ingång i det. Jag och en väninna gjorde ett sånt där personlighetstest där man får en radda bokstäver som resultat INPJ-F eller nåt sånt, t ex. Det var både väldigt kul och vi öppnade upp för varandra och jag kunde spegla min bild av mig själv, hur jag är, i hennes bild av mig. Superintressant! (Skrev en ny Tinderprofil efter det. Och det gick ju bra)
Ja!! Underbar tråd! vill absolut veta mer om hur det går och alla tankar. Det är helt fantastiskt att få läsa om att sådant här verkligen kan hända. Väldigt glad för er skull @Uppochner !
Mina barn är 10 och 13. Hans son är 13. De har träffats några gånger. Mina barn verkar okej med läget och har varit öppna och lite nyfikna. Hans son är mer blyg och reserverad men jag hoppas det ger sig.
Jag läste precis ikapp i tråden. Vad härligt att ni träffats och att det gick så bra! De verkar ju supergulliga! Och du (och vovven hihi) verkar ha gjort succé!
Tufft med oron för din dotter. Men jag håller med tidigare kommentarer. Du verkar vara en riktig toppenmamma med stort hjärta och så klok och stark. Det kommer bli bra. Vad tycker hon om att du träffat någon?
Ååh! Haha! Jag tror inte supermycket men tycker det är lite kul. Jag konstaterade tidigt att våra stjärntecken inte heller går ihop, knappt alls! Jag nämnde det för honom, och trots att han inte alls tror på horoskop så blev han helt knäckt! Så för oss blev det verkligen en bra källa till diskussion om hur vi är, vilka utmaningar vi har och vad vi önskar i en relation och av varandra. Det blev väldigt fina och sårbara samtal.
Jag var jätterädd att missa något uppenbart just för att jag så gärna ville hitta någon fin att dela livet med. Det gjorde att jag kände mig osäker ganska länge. Oroade mig för om några av våra utmaningar skulle visa sig vara ”deal-breakers” osv. Nu har vi träffat varandras familjer och vänner. Det och tiden har faktiskt hjälpt mig att slappna av lite iaf.
Jag läste något otippat råd någonstans att man skulle låta de som känner en bäst (typ mamma och närmsta väninna) träffa ens dejt så tidigt som möjligt, helst på typ andra dejten för att de är ens bästa rådgivare. Jag tyckte det var lite väl, men kan ju förstå poängen.
Jag tycker det är en bra idé! Som gamla goda tidens medföljande sällskap som agerade förkläde.
Jag är ju långt ifrån dejting-stadiet men börjar förbereda mig för den vägen så småningom om.
Som seden bjuder inleder jag med lite klassiskt övertänkande. (Hur vore det annars…?!)
Jag har ju erfarenhet av att bygga upp en relation… som gick snett… så vart var fallgroparna egentligen…? Och kan verkligen ens närmaste se alla beteendemönster att hålla uppsikt över?! Vad är egentligen för högt ställda krav? Att bygga roliga gemensamma erfarenheter och prata/reflektera med den tilltänkta partnern är nog i alla fall något jag tänker ska ingå i dejteriet…
Tänk så många insikter som behöver göras…
Håller mig till att följa tråden och lära av andra.
Åh, men den erfarenheten delar vi väl alla här. Jag tror det kan vara bra att försöka ringa in vad som bidrog till att det inte funkade. Olika värderingar, personligheter? Bristande kommunikation eller lyhördhet? Beteendemönster? Osv. Sedan förändras ju saker över tid i långa relationer, och allt går ju inte att förutse eller förhindra.
Nej. Men de vet kanske vad du önskar och behöver och kan stötta dig i det? Och om du blir alldeles kär och galen kan de bistå med ”nyktra” ögon. Och så kan du ju använda både dem och oss här i forumet som bollplank kring vilka krav som är rimliga. Tror inte du har orimliga krav.
Det låter jättehärligt! Apropå prata/reflektera: Har du hört talas om happy dejting? Hennes poddar och annat hjälpte mig sortera tankarna lite när jag började dejta igen!
Godkväll, vänner! Fler tankar kring en ny relation:Jag känner mig ofta tacksam för vardagliga saker som min partner gör. Tar inte för givet att man hjälps åt. Tycker det är fint när han gör små tjänster, hjälper mig med något. Enkel omtänksamhet förstås. Idag så sa svarade han att jag har för låga förväntningar. Och ja, så kan det förstås också vara. Att inte ta för givet att han hjälper mig, att vi hjälps åt. Klart att det, på ett sätt, kan bli fel åt andra hållet. Att jag liksom inte litar på att vi är ett team. Jag ska nog fundera på det här ett tag.
.
!
. Du får tänka på fyren, du står där stadigt. Men visst är det så att den yngre åldern är det vissa grejer man oroar sig för, när de blir äldre något annat. Men det kommer lägga sig en dag. Och det var charmigt med julskinkan 
!
Lycka till allihopa, vart detta nya än leder!
vill absolut veta mer om hur det går och alla tankar. Det är helt fantastiskt att få läsa om att sådant här verkligen kan hända. Väldigt glad för er skull 
Jag tyckte det var lite väl, men kan ju förstå poängen.
Och så kan du ju använda både dem och oss här i forumet som bollplank kring vilka krav som är rimliga. Tror inte du har orimliga krav. 
Apropå prata/reflektera: Har du hört talas om happy dejting? Hennes poddar och annat hjälpte mig sortera tankarna lite när jag började dejta igen!