Jag kommer och går här. När jag känner att jag vill förstå, tycks jag alltid hamna här. Och jag vill förstå nu. Vi får se om jag lyckas få ner tankarna i ord.
Jag träffar en fin man. Han är snäll, omtänksam, rolig, busig, har inga problem att visa att han tycker om mig. Han säger det också. Han verkar så säker. Så säker på att han vill vara med mig. Jag är inte så säker som han. Och med det menar jag inte att jag inte tycker om honom. Det gör jag. Jag har aldrig varit så öppen mot en man förut som med honom. Jag berättar om rädslor, drömmar, oro, längtan. Han lyssnar och svarar på alla mina frågor om livet.
Min osäkerhet handlar om saker som, hur ska hans barn ta det? Hur fortsätter man att vara sig själv, den man nyss hittat efter skilsmässan? Hur hittar man tid för allt? Måste man bo ihop?
Och samtidigt är allt lätt med honom. Hans barn gillar mig. Jag som trodde det skulle bli svårt men tillvänjning och inte vet jag. Jag har aldrig träffat någon med barn tidigare där jag träffat även barnen. Men hans barn frågar honom ofta om inte jag ska komma över. Ett av de oskuldsfulla barnen har nyss fått reda på att jag sover där ibland när de inte är där. Det var högst orättvist. Att jag inte sov där när de är där.
Jag träffar alltså en fin man, vi har roligt, vi kan prata, vi är nära varandra fysiskt och alla barn verkar positiva till det hela. Då får jag någon slags ansvarsnoja. Eller jag vet inte vad det är som händer. Jag ville att vi skulle ta tid på oss men nu håller jag på att trassla in mig i en familj?!! Är sådant läskigt? Vad kommer hända? Tänk om det inte kommer vara vi, vad händer då? Är det vad det handlar om? En oro för att om jag låter mig tycka om dem så där väldigt mycket, så skulle det göra ont kanske, om…
Jag pratar med honom om det och han är helt lugn och säger att jag kommer dem närmre och det kanske rör upp känslor.
Kanske handlar alla tankar om hur man reder ut de känslor som kan dyka upp när man får tycka om och bli omtyckt tillbaka igen? Vad tror ni? Så här länge har jag inte träffat någon sedan skilsmässan.
Syster.
Din nya har rätt.
Lev i nuet.
Ta vara på stunden.
Njut av det som är.
Bekymra dig inte för morgondagen.
Livet blir inte bättre än så där så lev det så länge du har möjlighet.
“Var nöjd med allt som livet ger
och allt som du omkring dig ser
glöm bort bekymmer, sorger och besvär…”
Åh, vad fint att höra av dig igen, @Solstickan! Särskilt eftersom det inte är i någon ledsam situation. För jag håller med, din partner har rätt, ta det med ro. Jag är också i en ny relation och det blir ständigt nya upplevelser/situationer som väcker känslor. Saker som påminner om det förflutna, eller som blottar mina egna rädslor eller oro. Att allt bara ska vara borta en dag, att jag ska bli för sårad, att han ska visa sig vara nån annan än den jag ser nu, osv,. (Och självklart också en massa positivt, andra sidor hos mig som får växa och utvecklas nu, t ex) Det ör en möjlighet att bearbeta det där som oroar, men jag aktar mig noga för att låta det växa. Jag försöker fundera mer på varför detta oroar mig, än själva sakfrågan.
”låt livet leda dig” sa nån. Att inte analysera och tro att man måste styra, kämpa, arbeta, avstyra… Ibland kan man bara följa med och lita på att livet självt ser till att leda en mot något gott. Så följ bara med, ta emot allt det fina. Kommer smärtan så kommer den, men sällan är det väl på det sätt vi tror. Och ni verkar ju ha en massa fint framför er!
Vad fint du svarar
Och vad fint att du tycker om någon lite extra igen
Jag blev så osäker på mitt egna inlägg. På att sätta ord på tankar. Rädd för att det enbart ska komma att handla om oro och rädslor. Eller att det uppfattas av mig eller andra som en otacksamhet över det fina.
Rädslor som dyker upp i något nytt, ska de diskuteras för att avdramatiseras eller ger jag dem mer energi då?
Analysera inte. Följ med.
Men jag har övat mig i att känna efter och om jag känner en oro borde jag inte peta lite på den? Se om det är något som hör ihop med gamla rädslor från ett sprucket förhållande?
Flera säger att de inte såg, kände efter, att de förklarade bort och så gick åren och i efterhand ska känslor bearbetas. Kan jag inte i realtid förstå, känna efter, vara medveten om vad som händer med mig både om det är oro av oklar anledning eller förälskelsens fåniga flin?
Bara jag inte tänker sönder. Hittar en balans i att fundera i huvudet och uppleva med hela mig.
@Uppochner tack för att du svarade hur det är för dig
Ja, det är en ständig balans att våga tänka och analysera för att läka och bli stark, ovh därmed faktiskt vårda den nya relationen. Att ge den de allra bästa förutsättningarna. Och att inte övertänka. Eller överkänna, kanske är bättre. Tänka, visst. Men inte alltid låta känslor leda och bestämma.
Jag har inte träffat hans barn än. Han hade en ganska detaljerad plan för hur han skull introducera mig på ett sätt han tyckte var tryggt för barnen. Men så berättade han för barnens mamma och hon satte stopp! Så kunde man absolut inte göra. Hon hade helt andra detaljer i sin plan över vad barn behöver, bl a mycket långsammare. Vi bromsade lite. Så i alla fall berättade han för barnen om mig. De var lite nyfikna men mest på min hund.( självklart fokus på det som är relevant ) Eftersom de också var förkylda så sköts det upp att prata om att träffas. Men så åkte barnen till en släkting och DÄR berättade DE att jag skulle hälsa på nästa vecka . Nyhet för oss. Så vi tre vuxna hade absolut övertänkt utifrån våra egna känslor (i alla fall de två föräldrarna, jag bidrog faktiskt inte så mycket) medan barnen bara lever på! Lärorikt!
Ja, det är märkligt det där. Det är kanske inte en lika stor sak för alla barn? Vad spännande, då ska du träffa dem den här veckan? Det låter som att hans barn är yngre än dina. Om det är så, hur känns det för dig?
Inte reagera på alla känslor… Du kan ha rätt där. Och kanske även prata om känslorna så de kan släppas.
De första frågorna hans barn ställde om mig var hur gammal jag är och om jag skulle bo där.
Vill du får du gärna berätta hur det gick, det där första mötet
Ja, hans barn är 9 och 11, ovh mina är 17 och 20, så vi är ju på lite olika plats i livet. Men jag väljer att se fördelarna, att det är lättare att synka sina liv när bara en har vardagspusslande med barnens aktiviteter och så. De är i samma ålder som mina brorsbarn. På sätt och vis så får det mig att känna mig äldre. Jag har just upptäckt vad skönt det är att mina barn är stora och självständiga, sonen har till och med flyttat hemifrån. Men vi var också båda tydliga från start att vi inte ville starta ett fullskaligt bonusfamiljeliv. En fråga från hans son var just om jag skulle flytta in, och det är inte någon av oss som önskar det i närtid. Jag bor kvar i min villa och vågar absolut inte släppa taget om mitt egna boende! Mitt hem är min borg! Min fasta punkt om relationen inte håller. Ja, som du hör så rör jag mig sakta och försiktigt närmare tvåsamhet och tillit till relation igen, den är inte självklar och enkel. Jag har i alla fall vågat tänka tanken att kanske det är annorlunda om några år. Kanske vågar jag ha något slags gemensamt hem igen. Och det gör ju att det där med mycket yngre barn inte blir så stort. Vi bor i olika städer och jobbar åt olika håll, så den närmsta tiden är det helger och kanske en och annan vardagsövernattning som gäller. Så jag tar ett litet steg i taget…
På tisdag ska jag hälsa på dem helt kort. Med hund. Ja, vi får se hur det går. En kort träff blir det i alla fall. Jag lär återkomma med rapport….
Jag har en massa grubblerier kring ny relation. Även i min finns två barn på varje sida. Dom har träffats. Vi kommer inte heller leva bonusfamiljliv, våra barn är för stora och vi bor i olika städer.
Känner igen dina funderingar om nya relationen. Hur länge kan man leva så här? Det är ju bra och härligt. Men samtidigt lite overkligt. Det är inte “på riktigt” eftersom vi främst ses när barnen inte är med. “Får” jag leva vuxenliv utan barn? Jag har ju varit mamma på heltid i 16 år, helt plötsligt får jag göra vad jag vill vv. “Får” jag kalla mig barnfri? Eller borde jag kalla mig barnlös när barnen inte är där. Tycker omgivningen att jag verkar för nöjd med att träffa en ny. Går det för fort för min exman? Borde jag ta mer hänsyn och sörja mitt misslyckade äktenskap? Grubbel, grubbel.
Jag tycker också att både ”barnfri” och ”barnlös” skaver. Jag hoppas att vi ska kunna hitta en relation som inte försöker härma en kärnfamilj. Att bo ihop med barn och så. Min kusin är en förebild för mig. Hon och hennes särbo har båda barn, och har synkat veckor så varannan vecka lever de tillsammans. Efter 5-6 år (tror jag) köpte de sommarstuga ihop. Tanken var att även flytta ihop så snart barnen vuxit upp och flyttat hemifrån. 11 år har de levt så här och nu flyttade yngsta barnet. Men de har hittat sin grej och har inte alls bråttom med att bo tillsammans varje dag nu.
Att bo med sina barn är ju vanligtvis något man slutar med efter sisådär 20 år. För mig -och dig - blev det liksom en fas av nedtrappning med varannan vecka under några år. Varför skulle det livet inte vara ”på riktigt”? Lika riktigt som barnperioden i alla fall.
Jag har ägnat mycket tid till att läsa om relationer, lyssna på poddar om relationer osv. Och det jag tycker är skönt är att det finns så många olika varianter. Jag vill inte starta en ny familj. Samtidigt är barn alltid viktigt för mig. Att de har det bra. Känner sig sedda.
@Uppochner den jag träffar har barn i samma ålder som den du träffar. Och mina barn är i dina barns ålder. En utflyttad och en hemma på heltid. Att ha egna hem känns bra. Att vara varandras bonus i livet. Inte hamna i diskussioner om städning och räkningar. Jag vet inte om jag alltid vill ha det så men just nu så.
Hur gick mötet med barnen? Var det den här veckan eller nästa?
Oj, så lika situation! Nej, jag har inte träffat barnen än, planen är nu på tisdag. Så vi får se hur det går… kanske är jag lyckligt ovetande om alla utmaningar just nu….
Det är intressant att du tänker att det ”riktiga livet” är det där barnen är med. Det är ovant att kunna ha två olika versioner av sitt liv. Ett barnliv med allt som hör till det. Deras behov styr rätt mycket om man har yngre barn. Sedan kommer det där andra livet. Där det bara är du. Och det är du som styr vad just den versionen av ditt liv ska innehålla. Det är på riktigt det med
Vad omgivningen tycker spelar mindre roll. Barnens känslor tycker jag att man lyssnar till men du behöver inte känna ansvar för ditt ex. Sedan är jag för att vara respektfull.
Men just det där med att få styra sitt liv och ha den relationen jag vill ha. Det är så frigörande och härligt. Det skapar en sådan livsglädje och nyfikenhet i mig. Att våga forma sin vardag efter vad som är viktigt och ger energi. Inte efter en traditionell mall om vad en relation ska innehålla.
Så vad ska en relation innehålla för att skapa livspirr?
Så intressant att läsa om era funderingar på väg in i en ny relation.
Jag är inte alls i er situation men jag har tänkt mycket på det och jag känner också att jag tänker en massa på vad andra ska tänka. Vad ska barnen tänka? Vad ska ex tänka? Tänk om han blir ledsen? Ska jag berätta om jag skulle träffa nån och isf när? Tänk om han har barn - vill jag överhuvudtaget ge mig in i en relation med nån som har yngre barn? Tänk om han har äldre barn och de inte accepterar mig?
Ni ser - såå många frågor men jag hoppas att de flesta försvinner när jag väl träffar nån.
Jag tror att det kan vara bra nog att bara vara där man är Men ska du tänka framåt och på en kommande relation, är det inte roligare att tänka i form av önskemål? Vad vill du ha i en relation? Vad längtar du efter hos den partner som kan få dig? Vilket liv vill du ha?
För mig är samtal viktigt och skratt. Att man kan busa tillsammans och ha roligt. Även fysisk närhet och tid, både tillsammans men även tid för sig själv. Jag vill att han ska ha vänner och ha ett roligt liv. Jag vill att han har ett djup, är lugn och trygg.
Jag vill känna mig nyfiken när jag är med honom. Även glad, lugn, trygg, pirrig. Jag vill få längta.
Jag har en undran. Hur synkar man olika behov gällande hur mycket man ska ses och höras? Balansen mellan tid för varandra, egentid och tid för vänner och familj?
Denna mening fastnade och väckor känslor hos mig, den tar tag i mig. Kan inte låta bli att dela med mig av mina tankar, fast det har inte direkt med relation att göra. Hoppas ok.
Så det gäller kanske inte i det här med att ha barnen varannan-vecka, utan mer generellt som skild och ensamstående, ens upp- och nedvända liv, som inte blev som man tänkt sig. Att det tar tid för mig att hitta mig tillrätta i mitt liv nu. Men det är något som är viktigt för mig att göra det, och värdesätta det minst lika högt som när man var i en kärnfamiljekonstellation. Egentligen värdesätter jag mitt liv högre nu, för det känns mer äkta och sant, är mer tacksam för vissa saker, men i förhållande till alla normer i samhället, omgivning, hur alla pratar, känner jag mig på ngt konstigt sätt udda, ensam, annorlunda, fast det inte är speciellt ovanligt att leva som skild. Ändå väcka det sådana tankar i olika sammanhang, där kärnfamiljen verkar vara idealet. Kanske har det att göra med högtider som stundar. Tycker det är viktigt att alla konstellationer, alla typer av liv, värdesätts lika mycket, är lika ”riktiga”, eftersträvansvärda, så länge individerna som ingår i den är lyckliga och trivs. Annars skapar det en slags känsla av utanförskap och att inte duga, en slags värdelös-stämpel lite överdrivet sagt. Jag talar nu för egen del. Har haft lätt att dra mig dit, men är nu trött på det, blir irriterad på mig själv som nedvärderar mig själv, och tycker inte heller det är rätt.
Det blev en liten utsvävning här, men har verkligen tänkt på det, varför är det ena mer riktigt och av större värde än något annat? Vad är det som avgör liksom. Det gör ju ytterst man själv, ingen annan.
Tack för kloka insikter och spännande och roligt att ta del av där ni befinner er @Uppochner och @Solstickan
) Eftersom de också var förkylda så sköts det upp att prata om att träffas. Men så åkte barnen till en släkting och DÄR berättade DE att jag skulle hälsa på nästa vecka 
. Nyhet för oss. Så vi tre vuxna hade absolut övertänkt utifrån våra egna känslor (i alla fall de två föräldrarna, jag bidrog faktiskt inte så mycket) medan barnen bara lever på! Lärorikt!
