Jag tycker absolut att dina tankar passar in här. Det är kanske vad det handlar om? Att hitta sin plats, vart man än befinner sig, så att man känner sig hemma, äkta, sann och lever det riktiga livet för just mig?
Sedan kan omgivningen stressa en. Men allt tar sin tid. Och den tiden är olika för olika personer. Omgivningen är också rätt snabb på att prata dejtingsidor med en singel.
Jag tycker snarare att normen verkar vara tvåsamhet, inte specifikt kärnfamiljen. Det är ju vanligt nu med bonusfamiljer. Är man singel kan man få frågan varför man är det. Jag vet inte om jag någon gång har fått frågan varför jag är i en relation.
Det är intressant hur olika folk lever nu. Men jag tror att jag söker upp sådana berättelser som inte tillhör det där vanligaste, två som bor ihop, kanske med barn. Som kusinen till @Uppochner. Om man vill vara i en relation så finns det flera varianter på det. För min del verkar jag behöva fundera en del, gärna diskutera med andra och komma fram till mina egna sanningar. Och när jag känner vad som känns sant för mig, då spelar inte normer och omgivningens åsikter lika stor roll.
Det här tror jag absolut också på. Det blir på något sätt så mycket enklare och klarare, man står stadigare på jorden, om man först och främst är sann mot sig själv. Men det har tagit mig väldigt lång tid och mycket energi för att få den insikten .
Jag pratar en hel del med min mamma om detta. Hon märker tydligt av hur inbjudningar till träffar har minskat tydligt sedan hon blev änka för ett par år sedan. En väninna t henne som precis träffat en man, blir plötsligt bjuden på middagar nu när de är två. Så evinnerligt sorgligt.
Det här när någon blir sjuk, då minskar också inbjudningar. När min pappa blev sjuk minskade det också med inbjudningar, t ex om de ville komma på nyårsmiddag eller annat, likaså var det när mina barns pappa blev sjuk. Vet inte om det uppfattas bli obekvämt och man blir osäker på hur man ska hantera situationen, och det blir lättare att ta det trygga invanda än att ställa frågan och bjuda med.
För mig med @Masai, lååång tid. Därav den här tråden. I någon nytt, hur vårdar jag de insikter jag fått och den jag blivit? Jag vill förstås påverkas av dem jag möter också. Och påverkas av relationen. Jag vill bara inte tappa bort mig själv igen.
Förstår verkligen detta . Men jag tror, när man väl blivit medveten, fått vissa viktiga insikter om en själv, när det liksom blivit förankrat i en själv, som två länkar i en kedja som satts ihop, så krävs det ganska mycket för att det ska brytas upp igen.
Jag minns när jag inför min skilsmässan var rädd för att tappa bort styrkan och tro på mig själv, om jag blev övertalad av mitt ex eller hans familj att stanna kvar, skuldbeläggande, om jag mötte för hårt motstånd att kunna stå emot. Men kontakten med mig själv visade sig vara väldigt stark, och gick inte längre att bryta upp, ”den vann över motståndet”.
Men det är klokt att du reflekterar tycker jag, ifrågasätter, funderar, överväger olika saker, det är nog det som du fått med dig av din historia och det du gått igenom, att du är rädd om dig själv.
Vilka härliga resonemang! Detta med normer och känslor som gnager.
Jag har inte bjudits på många par/familjemiddag på ett år. Förut hade vi det jämt. Nu blir jag bjuden på tjejkvällar istället eller middag hos singlar. Men å andra sidan har jag inte bjudit in par på middag heller. Jag är dessutom i nu relation så jag är ju ett nytt par men vi är inte integrerade än. Men som min nya kille sagt " vad ska vi prata om, jag har inte råd att renovera hus, åka utomlands eller bygga pool. Varken själv eller i familj".
Jag har aldrig förr sett hur extremt stark normen om kvinna+man + barn+ släkt+ semester+ jul + hus, är. Samtidigt lever oerhört många i singelhushåll, utanför normen.
Jag bor i ett mindre samhälle i närheten av en större stad. Det som syns utåt är en plats där många välbärgade bor, ett ställe där det är landet som blivit populärt för många att bo på, pga läge och natur och samtidigt nära staden med jobb. Det man ser mest är stora elbilar, stora och dyra hus, föräldrar med välbetalda jobb, mamma och pappa och barn, familjer som åker på semestrar flera gånger om året, barn med märkeskläder. Men självklart är det inte så för alla. Men det är svårt ekonomiskt att kunna bo kvar här, för det finns inte många lägenheter, förutom ett område, där jag nu bor. Smeknamnet för detta lägenhetsområde är ”skilsmässobyn”.
För mig att bo här idag, är ett stort värde. Känner mig trygg med grannar nära, det finns en gemenskap, man ställer upp för varandra,m. Jag tycker om mångfalden som finns i området, med pensionärer, par, familjer, ensamstående. Hade gärna velat bo så jag kan ha eget rum, nu bor jag i vardagsrummet, men är ändå så nöjd och tacksam att vi kan bo kvar i byn vi bor i just för barnens skull, närheten t skola, kompisar och aktiviteter, för naturens skull och att jag har nära t mitt jobb. Men jag tycker det ändå liksom har en negativ klang med ordet ”skilsmässobyn”, för mig har den en mycket djupare betydelse. Känns platt och namngivit av någon som inte bott där själv.
För mig är det tvärtom. I mitt äktenskap var vi sällan på middagar som par. Jag vet inte riktigt varför. Jag var på tjejträffar. Nu, i det här nya, har vi varit på flera grejer tillsammans. Det känns nytt och speciellt. Att bli inbjuden.
Det känns sorgligt det din mamma berättar @Masai att hon inte räknas på samma sätt för att hon är änka. Varför spelar det någon roll om man lever i tvåsamhet, som ovillig singel, självvalt singelskap, änka/änkeman och så vidare?
Och det du skriver @vilsen6 om tankar kring att inte platsa pga vart man befinner sig i livet ekonomiskt…Jag älskar träffar med människor där samtalet handlar om mer än badrumsrenoveringar. Där man pratar om drömmar och sådant. Inte fasadprat om ni förstår vad jag menar.
@Masai jag tror det finns ”skilsmässoområden” på de flesta ställen i landet. Ofta områden med villor som i närheten har lägenhetsområden. Men tittar man mer neutralt på området så hittar man säkert både barnfamiljer, yngre vuxna och pensionärer där. Det finns ju områden där flera yngre vuxna bor också. Undrar varför skilda får en negativ klang över sig? Eller är det så?
Ja, det här har jag grunnat på. Och om det är jag själv som inbillar mig eller får för mig. Är det så att det är jag själv som tror att jag vet vad andra tycker och tänker. Det vet man ju inte.
Men så blir det ändå de här exemplen från verkligheten, där man ibland blir bortvald för att man står ensam, eller för att man som i mitt fall oftast har barnen hos eller med mig. Att man undviker ens att ställa frågan, fast man faktiskt kan hitta lösningar, om man t ex ska göra ngt utan barn. När man inte ens får frågan, eller aktivt själv frågar, och får ett nej, det är lite tufft. Då tror man ändå att det ligger något i det man anar, men riktigt varför vet jag ju inte.
Åh, varför föll jag just för honom? Bra fråga! Dejtade olika män nästan ett år, och under den perioden var det två som jag hade nån slags seriedejtande med, där jag inte samtidigt chattade med andra. Men den här mannen, alltså! Vi har en hel del likheter, liknande intressen, engagemang i föreningsliv, som för mig är en viktig värdering. Bra relation till sina föräldrar och syskon ör en annan sån sak som jag förstått värdet av. Jag har alltid haft det så, och har till sist lärt mig att personer som har ”otur” med alla relationer till familj och vänner - de ska man akta sig för! Mycket sånt som lade en grund.
Att han är intresserad av omvärlden, allt möjligt, vetgirig. Från exet ”vet redan allt- världsbäst” till en man som visst kan en del men inte skryter, och gärna vill veta mer. Det är en helt annan inställning till världen. Han visade också direkt att han lägger ner omsorg på att planera våra dejter, när vi är hos honom. Försöker se ur mitt perspektiv, vad som behövs för att jag ska känna mig bekväm och välkommen. Omtänksam, inte bara mot mig utan hjälpsam i alla möjliga sammanhang. men också en del självinsikt om hur han funkar. Det känns så enkelt när vi är tillsammans, och gjorde det med en gång. Enkelt och uppriktigt. Kan prata om hur det känns, men inte en massa drama. Ja, jag är verkligen förälskad i honom
Men mötet med barnen är uppskjutet pga sjukdom. Jag återkommer med rapport!
Så roligt @Solstickan att läsa att du träffat en ny, fin man! Han låter som en guldklimp. Det är du så värd! Fint att du lyfter dina funderingar här och att du fått många bra och kloka svar.
Jag är i liknande läge med en ny och kärleksfull man och känner igen mig mycket i dina tankar. Även min nya kärlek verkar väldigt säker på mig (vilket ju är fantastiskt skönt att känna mtp otrogetsbagage). Känner tillit och tycker verkligen massor om honom. Men vid tankar om framtiden blir jag osäker och rädd. Det är så många bitar som ska passa, inkl barn och bonusbarn. Jag vill jättegärna bo ihop på sikt och det ställer ju höga krav på att även det praktiska ska funka.
För min del är jag nog i grund och botten mest rädd för att få hjärtat krossat igen. Att återigen börja bygga på något för att sedan se det rasa.
Åh vad härligt att läsa att du också är i en ny relation som verkar bra! Så väldigt fint och klokt resonerat. Att observera och bearbeta men inte låta något ta över. Det ska jag verkligen ta till mig.
Ja saker poppar upp. Jag drömmer fortfarande en del om exet och hans affär. Min nya har varit i liknande sits och säger då och då ”3 år är ingen tid. Klart att det fortfarande finns saker att bearbeta.”.
Nämen hej, @Cillen! Det här börjar bli en riktig återträffstråd Och vad härligt att höra att du träffat någon! Hur länge sedan?
Ja, saker poppar upp, hos mig också. Jag har lovat mig själv att det är samtal med ett proffs som gäller om de där sakerna börjar störa mig. Visst kan jag berätta något för min kärlek, men det är inte med honom jag vill bearbeta det. Den senaste veckan har det dykt upp ganska mycket tankar på vad jag faktiskt accepterade under alltför lång tid, 20 års äktenskap. Det blir tydligare nu när jag möts av kärlek och omtanke. Det onormala i exets beteende. Att han aldrig, aldrig sa förlåt eller ursäkta. Varken om småsaker som om man råkar stöta i varandra, eller om det uppstod missförstånd eller han ”råkade” uttrycka sig plumpt. Aldrig. En massa annat också. Så en ny chans att sörja och bearbeta, men denna gång med ett härligt förälskat grundläge, och bara dippar ner i ledsenhet. Jag låter det vara så. Antagligen kommer jag väl ha små snyftstunder ett litet tag. Går det över på några veckor så är det okej, släpper det inte så blir det att söka samtalsstöd efter nyår.
Hej @Cillen vad roligt att du träffat en fin partner och också vill diskutera känslor som dyker upp i och med det
Jag gick in i det här nya med en tanke om att ”här och nu” ska jag vara. Inga framtidsscenarios som jag bara kommer stressa upp mig själv med. Jag tyckte att han kunde kännas längre fram i tiden än mig. Det spännande med oss är att vi pratar om det mesta. Även om vissa ämnen gör mig skör, orolig, rädd, så kan jag berätta för honom. Och han tar emot den skörheten så fint och tryggt. På samma sätt berättar han för mig. Jag har inte varit med om den intimiteten tidigare. Tillsammans hittar vi möjliga förklaringar på reaktioner. Det blir ett samtal om livet. Mellan skratten, för vi skrattar och retas och pratar även i mun på varandra. Det jag ville komma fram till är modet att berätta när man är rädd och osäker. Och den respons man får. Det borde säga något om djupet man kan få med just denna partner. Och djup är något jag saknat, längtat efter, behöver.
Jag brukar tänka hellre ett ärrat men levande hjärta än blankt, fint och orört. Men det är klart jag tänker på det. Men oftare en rädsla för att sår än att såras. Och med barn i bilden räknas de med också. Att såra dem också om jag skulle bli rädd och gå. Så jag testar att prata om rädslorna. Och hittills är det i pratet och närvaron med honom rädslorna skingrats. Det är så coolt!!
Tror du inte det är bra att berätta om det du börjar tänka på? För att öka förståelsen för varandra? Ni ska inte bli varandras terapeuter så klart. Går det över i ett ältande och ständigt snack om tidigare partners så bör man tänka professionella samtal. Det är nog det du menar med ”om det börjar störa dig” Vad är det du tycker platsar i terapisoffan och inte i samtalet med din nya kärlek?
Jo, du har så rätt, @Solstickan ! Och du beskriver så vackert vad du kan dela med din nya partner. Så fint ni verkar ha det! Ja, känslor kring vår relation, går det för snabbt eller inte, sånt kan och vill jag dela med honom. Tänker att jag även vill prata med honom om gränsen för otrohet, men inte just nu. Vi har delat en hel del om det här med att kanske kämpa lite för mycket i relationen, att bara ta i hårdare när det skaver.
Men samtalsstöd: Jag tänker på bitar där exet gått över vissa gränser. Han var hotfull ett par gånger, och lite sånt, och jag trodde nog att jag lagt det bakom mig. Men kanske har jag snarare paketerat in det så otroligt väl så att känslorna inte ska komma ut. Att packa upp det igen och titta på det, det är sånt jag tänker att jag kanske vill prata med någon annan om. Men jag ska inte förstora upp det, jag är liksom inte traumatiserad. Samma sak kring min dotter, som jag var så orolig för när hon var 14. Hon är 17 nu och viss oro kring henne kan jag dela med min partner men jag vill heller inte blotta alla hennes psykiska svårigheter för honom än. Och om jag inte berättar allt om henne så kan min oro verka oproportionerlig. Så det är ngt av ett dilemma. Men jag har i alla fall kommit så långt att jag INTE ska bära det själv, jag ska erkänna ATT jag är ledsen och orolig, men dela upp lite vad som ska sägas i vilket sammanhang.
Aha, jag förstår. Ja, du har rätt. Sådant är nog bättre att prata om med ett proffs.
Det förstår jag också. Jag vill också prata om min dotter för att få råd och så. Sådant man normalt sett pratar med den andra föräldern med. Och ibland pratar jag med hennes pappa, oftast om han är inblandad. Men inte för att fråga om jag tänker rätt. Då pratar jag med han jag träffar. Och samtidigt vill jag inte utelämna henne.
Precis!! Känna känslorna men välja när och med vem man pratar om det.
Åh. . Så värdefull tråd, och grattis till era kärlekar, ni som skrivit här. Så fint att höra att ni fått möjligheten att åter träffa en människa att älska och bli älskad av. Jag är väldigt tacksam över att ni delar era funderingar och hakar i med reflektioner ut egna erfarenheter. Jag har ju inte kommit till den situationen än, att få behöva hantera dessa tankar och känslor men jag tror mig gissa att jag skulle resonera på liknande sätt som ni.
Livet lär mig just nu åter att ta allt mycket varsamt och värna mina gränser och ta vara på signaler som berättar för mig att jag behöver känna och bearbeta eller bara låta allt vara och skölja fram. Men också att det är viktigt att vara öppen mot de som är en nära, så att saker inte växer sig onödigt stora och för att andra ska få möjligheten att engagera sig och komma med inpass som kanske gör situationen enklare att hantera. Lycka till och fortsätt berätta! Det ger stort hopp. Händer kärlek er kan det hända fler…
.
. Men jag tror, när man väl blivit medveten, fått vissa viktiga insikter om en själv, när det liksom blivit förankrat i en själv, som två länkar i en kedja som satts ihop, så krävs det ganska mycket för att det ska brytas upp igen.
Vi har en hel del likheter, liknande intressen, engagemang i föreningsliv, som för mig är en viktig värdering. Bra relation till sina föräldrar och syskon ör en annan sån sak som jag förstått värdet av. Jag har alltid haft det så, och har till sist lärt mig att personer som har ”otur” med alla relationer till familj och vänner - de ska man akta sig för! Mycket sånt som lade en grund.
Och vad härligt att höra att du träffat någon! Hur länge sedan?