Hej på er!
Läst i detta forum i så många år. Funderat, vridit och vänt gällande tankarna på att lämna min partner. Vi har ett 12-årigt förhållande i ryggen, två barn och äger ett hus. Senaste åren har varit en nedåtgående spiral med stark kyla mellan oss, täta konflikter och känslan av att vara kollegor i familjen AB snarare än ett par som älskar varandra.
Jag har i ärlighetens namn, enda sedan vi blev tillsammans, haft svårt för min sambos attityd. Han jargong innefattar mycket sarkasm, ironi och till och från även “skämt” på min bekostnad. Jag har tänkt att jag behöver arbeta på mig själv, och lära mig acceptera det här, men till slut har jag nått en nivå där jag inte tycker det känns trevligt alls.
Jag har även under våra år tillsammans känt en känsla av att ständigt bli förminskad, och fått höra att jag ofta överdriver eller förstorar saker. Något som tagit hårt och fått mig att vackla i självkänsla.
En av de största utmaningarna tycker jag varit hans lätthet till utbrott/aggression. Det kan vara något litet jag påpekar om barnen, såsom att de haft för lite kläder på sig på morgonen när han lämnat dem i skolan, och så bryter helvetet lös. Han har, under sina utbrott tidigare, slagit sönder både garderob och sin egen telefon… (Detta som tur är inte framför ögonen på barnen). Men, dörrar som smälls igen och att höja rösten är vanligt förekommande vid våra konflikter.
Det tuffaste av allt… Fysiskt våld mot mig vid två tillfällen. En örfil och en gång där jag blev bakåtknuffad mot en vägg. Detta för flera år sedan, men det har skapat ärr inom mig vilket jag försökt förklara - men även detta bagatelliseras av honom. “Det hände ju för fleeera år sedan”.
Ovanpå detta saknas intimitet i vår relation sedan en tid tillbaka. Från min sida har sexlusten varit låg under småbarnsåren, och tjat om att jag aldrig vill/aldrig tar initiativ har dödat min lust ännu mer.
Nu har det alltså gått så pass långt att jag för två veckor sedan gjorde slut. Sa att jag inte orkar mer. (Då var helt plötsligt parterapi aktuellt, som han tackat nej till flera gånger när jag frågat tidigare). Han var lugn, sa att han förstod men blev samtidigt väldigt ledsen. Efter detta har våra dagar varit mer harmoniska än på länge. Han har visat en sida jag knappt sett. Från att ha känt mig säker på mitt beslut kommer nu starka känslor av ångest. Kommer jag ångra mig? Tänk om han förändras? Hur ska jag klara av att göra det? Tar jag fel beslut? Jag drunknar i mina känslor… Hur vanligt är det egentligen att man ångrar sig, efter en separation? Och, är det meningen att man ska älta sitt beslut dagarna i ända såhär? Vilken bergochdalbana…
Tacksam att kunna bolla dessa funderingar såhär!
Han kommer inte att ändra sig.
Snarare kommer dragen att förstärkas hos honom.
Det är det jag är rädd för också. Har bett honom gå i terapi för att lära sig hantera sina känslor, och jobba på de beteenden som uppstår när han blir arg. Han har absolut varit lugnare senaste tiden, men kanske är han det för att jag ska dra tillbaka det här…
Inget är så vanligt som omvändelse under galgen men det brukar sällan gå på djupet eller varaktigt.
Eller så är han nöjd att du tagit beslutet.
Jag tror också att du landat väl i ditt beslut, känn dig trygg. När ett förhållande under en lång tid gått på en helt annan väg så är det svårt att ta sig därifrån. Och när det dessutom finns ilska aggression och våld, är det verkligen läge att lyssna inåt och som du gjort, tagit ett beslut för ditt eget bästa. Det är osannolikt att han skulle ändra hela sitt sätt att vara, tvärtom har han haft beteende så länge att det blivit en del av honom.
Jag har 2 förhållanden med ett tråkigt och destruktivt mönster bakom mig. Det gick absolut inte att förutse, men jag inser att jag i mitt sätt att konstant försöka förstå den andra samt med avsaknaden av gränser tillät beteenden som inte var bra för mig och förstås inte för förhållandet heller. För jag tror inte att någon av mina ex är onda människor, de har bara inte lyckats hitta sätt att hantera sina egna demoner och jag har saknat förmågan att säga till. Även när det varit små saker.
Det bästa med allt är att du nu fattat ett beslut för DIG och du kommer att få ett så mycket bättre liv, tro mig! Våga titta inåt och börja jobba med att visa kärlek och omtanke för sig själv samtidigt som du upptäcker dina gränser behov och önskemål på nytt. Det är en väldigt spännande resa och det påverkar alla relationer du har! Jag har märkt att mina vänskapsrelationer fördjupats och att jag under dejting träffade helt andra typer av människor. Nu är jag långt framåt men vill ändå skicka med en tanke om att du kan skapa dig ett sådant liv du verkligen vill ha, trivs i och känner dig lycklig i 
Åh vad den här kommentaren gav mig hopp och pepp. Tack snälla för att du tog dig tiden att dela med dig! 
Att våga lita på att jag fattat rätt beslut för mig är otroligt svårt. Får jobba ännu mer på att lyssna inåt helt enklelt. Så många rädslor angående framtiden men ska försöka fokusera på allt nytt och spännande som väntar. Tack återigen!
Det är precis det här han är ute efter med sitt beteende.
För jag är ytterligare en vars partner försökte ändra sig under galgen och då plötsligt ville ha nya chanser där allting skulle bli annorlunda
Men att ändå fullfölja separation hör till de bästa besluten ut tagit, och precis som @Buenita kan jag vittna om att livet blev så mycket bättre efteråt. Ja, det är alltid en sorg att bryta upp och ja, en separation är en tuff process även för den som är säker på sitt beslut. Men på andra sidan väntar ett bättre liv. Det är vi många som har erfarenhet av.
Den behandling du tar fått utstå under många år är hemsk. Med lite distans kommer du troligen att förstå detta bättre och bättre. Men det är nästan ofrånkomligt att man tappar lite av sin självkänsla och sitt självförtroende om man anpassat sig efter en relation där nedvärderande kommentarer och skämt kan hända. Och jag tror också att det är vanligt att man börjar tvivla på sig själv, sin intelligens och sin förmåga att fatta beslut (även om det så klart inte behöver vara så för dig). Men allt det här är ju bara en konsekvens av hur man har blivit behandlad och har inget att göra med ens riktiga förmågor.
Och oavsett vad - jag är övertygad om att du har förmåga att skapa sig ett bra liv på egen hand. Det kommer att bli bra!
Bakslag kommer, när man blir tveksam. Jag fick mitt första riktigt kännbara idag sedan jag lämnade besked för ca 2v sen. Mitt handlade om att det verkligen gick upp för mig hur långt det är kvar och hur många praktiska bitar som ska lösa sig. Jag visste ju såklart, är inte naiv. Men så mycket tankekraft har handlat om att säga så det där har blivit ”det får jag ta sen”. Nu är det sen.
Men ett bakslag är inte detsamma som ett återfall. Vila i beslutet du tagit nu, du har tänkt länge och det var inte förhastat. Att han beter sig annorlunda gör det möjligen tillfälligt svårare men det betyder inte att han ÄR en annan.
Även jag lämnade ett förhållande där man fick trippa på tå för att inte dra på sig vredesutbrott. Även mitt x ville ha nya chanser för nu hade han förstått vad jag menade. Den sista gången fick han inte det utan jag lämnade verkligen.
Facit blev att han fortsatte mot barnen med sina utbrott, inte riktigt lika ofta dock. Mot sin nya däremot blev det annorlunda, för hon accepterade inte sådant beteende.
Även jag träffade en ny som aldrig får utbrott, aldrig säger elaka förminskande kommentarer och inte försöker begränsa mig.
Livet är för kort för tt nöja sig med skit.
Som du ser, är vi många som lämnat ett tufft förhållande och kan känna igen oss. I alla känslor. Ditt ex kommer vilja ha tilllbaka dig, kommer att använda olika typer att sätt, framförallt de som tidigare fungerat. Förutom det kommer du känna dig tveksam, ensam och orolig. Särkilt nu när det är jultid som så tydligt påminner oss om familj och relationer. Det är i de stunder du tittar på de inlägg vi skrivit här, om en framtid som kommer vara så mycket bättre! En separation kostar känslomässigt men jag lovar dig, det är en mycket större kostnad att leva kvar i ett destruktivt förhållande!
När jag hade flyttat in i min lägenhet blev jag så förvånad över hur lätt livet blev! Kvällar och helger användes inte till bråk. Jag slapp känna mig dålig när jag kom hem, orolig över vad vi skulle tjafsa om då. I stället började jag sova bra. Åt bättre och hade ork att träna så jag blev starkare och starkare! Det var enkelt och roligt att träffa människor för jag kunde återigen bidra med positiv energi Barnen slutade småbråka och vi skapade ett nytt härligt liv tillsammans och det bästa av allt? Min cancer som varit återkommande medan jag levde med exet höll sig borta och fortsätter göra så nu när jag prioriterar mig och mitt mående.
Välj dig själv❤️
Tack snälla alla ni kloka som tagit er tid att svara mig! Jag kommer absolut vända mig tillbaka hit, och läsa, när jag börjar tvivla.
Jag var beredd på en stor laddning sorg, men att börja tvivla och ifrågasätta mitt beslut i den här utsträckningen har kommit som en chock. Jag som kände mig så säker?!
Tack återigen!
Ett tips kan ju vara att föra journal och skriva en liten påminnelselapp till dig själv. När du börjar tveka på om du gjort rätt val så läser du lappen där det står tydligt varför du gjorde rätt som lämnade. Det kan hjälpa tankarna på rätt bana igen.
När man är ett par så är man ju sammanvuxna som två kakor som jäst ihop på plåten. När man separera blir det en rå brottyta som gör ont, man har fantomsmärtor efter den andra kakan som inte är där. Det är naturliga känslor som går över. Orsaken till varför ni separerade går inte över på samma sätt. Håll ut!
Det har jag faktiskt gjort. Tycker det fungerar rätt så bra. Hjälper en del när jag börjar vackla i mina tankar. Tack ändå för tips!
Tack @Tailor för ditt svar. Tycker du har ett intressant perspektiv på det hela, och jag instämmer i mycket av det du säger. Så otroligt svårt. Om man ändå hade ett facit på “kommer han förändras eller inte?”… Men så lätt är det ju inte.
Jag bär med mig mycket av det du säger. Tack igen!
Det har skavt i dig från dag 1.
Hans attityd och behandling av dig har tröskat ur dina känslor.
Han har bagatelliserat problemen du tagit upp och sagt nej till parterapi.
Du tycker inte att du gett honom nog med chanser att lyssna på dig och visa dig respekt?
Hur bestående och varaktig kommer en omvändelse under galgen att vara?
Tyvärr negligerar många sina partners försök att kommunicera missnöje och behov av förändring till dess det är på tok för sent.
Och blir det en förändring kan den vara tilfällig och man halkar lätt in i samma gamla destruktiva mönster som innan.
Det där är en jättebra idé. Jag gjorde något liknande, och efter några månader blev det då alltför klart vad jag var tvungen att göra.
Annars är det lätt att man efter en bra dag försöker förtränga allt det dåliga och börja hoppas igen. Fast man egentligen har ett långt mönster bakom sig som innehåller sanningen svart på vitt.
Jag skulle nog säga att det finns ett tips för detta. Nämligen att se hur snabbt han ändrade sig. Gick det fort efter att du meddelat honom ditt beslut eller var det istället en process?
För det är möjligt att människor kan ändras. Men om det kommer inifrån och av rätt anledningar är det en lång process som dessutom oftast måste ske i samråd med någon professionell. För det tar ganska lång tid att dels till fullo komma till insikt kring ett beteende och hur det påverkar sin respektive och sedan än längre tid att verkligen få till en ändring. För det krävs ju en ändring i sätt att tänka, fungera och agera. Och i början måste det vara något man tänker på hela tiden för att få in en ny vana efter att ha haft en annan vana i så många år
Så om din man ändrar sig alltför snabbt är det med största säkerhet inte en långsiktig ändring som kommer inifrån, utan en konsekvens av att försöka blidka dig. I så fall skulle jag se det som att han egentligen vet att han gör fel och egentligen vet hur han ska bete sig, men att han tidigare helt enkelt inte velat.
Så hur han hanterar detta kan ge dig en fingervisning på om det är genuint eller ej. Likaså hur snabb ändringen har varit.
En person som under många år haft ett destruktivt beteende mot sin partner (sina barns mamma!) kommer inte ändra på det.
Däremot kommer han mycket väl kunna lova att ändra på det och han kommer sannolikt skärpa sig tillräckligt för att du ska börja tveka och kanske ge honom en ny chans.
Men det är förstås helt normalt att själv känna beslutsångest även om man innerst inne vet att det är rätt beslut. Vi människor gillar inte livsomvälvande förändringar. Vi vill helst stanna i det gamla invanda.
Min psykolog sa en gång en mycket klok sak, när jag frågade varför det är så svårt att bryta mönster och lämna destruktiva sammanhang. Han sa att våra hjärnor lurar oss att tro att det välbekanta är samma sak som det trygga. Det nya upplevs som ett större hot, även om det rent objektivt handlar om något tryggare.
Detta gäller även den egna självbilden. Något av det mest omöjliga vi kan ge oss på psykologiskt är att förändra vår egen självbild. Även om vi har en usel självbild som vi skulle vilja stärka så motarbetar vi oss själva undermedvetet. Vårt undermedvetna vill hellre behålla den välbekanta dåliga självbilden än att ersätta den med en ny.
Det här fenomenet sätter käppar i hjulet för oss. Vi hindrar oss själva från att ta nödvändiga språng i livet. Men om man känner till det förstår man att tveksamheten och tvivlen är helt naturliga när vi står inför stora livsbeslut.
Det är precis det här jag fastnar i. Så fort det var en fin, lugn och trevlig dag så börjar jag hoppas. För det vore ju så mycket lättare om det bara började funka här hemma, istället för att behöva gå igenom hela den där processen. Jag skulle så gärna bara vara stensäker på mitt beslut.
Vilket bra tips/synsätt. Tack för den insikten! Hans beteendeförändring skedde egentligen samma sekund jag gjorde slut. Eller okej, initialt mycket tårar och ilska men dagen efter ett helt annat lugn. Ska bära med mig det du säger. Tack!