Önskar med att vi skulle kämpa mer…att det går o hitta gnistan om man verkligen vill. Innan allt går för långt. Familjen❤
2 gillningar
Familjen 
️
Inte alltid. Det kan finnas många skäl och randiga orsaker att par växer ifrån varandra. A tycker det fungear, det tycker inte B men A vill inte lyssna. Har ett sådant exempel i min närhet.
1 gillning
Jag brukar prata med mina spelare om VILJAN.
Att VILJA är grunden men räcker inte.
Man måste även BESTÄMMA sig.
När man bestämt sig går allt att genomföra, nästan.
Men vill man inte, då är det tokkört.
(Har snott lite retorik från flera landslagstränare, erkännes villigt.)
Exakt i vilken ordning detta kommer i ett äktenskap är lite lurigt.
Rimligen ville man i början, det är då man också bestämmer sig?
Sen går det att ro fan iland hur han än krånglar.
Men börjar man då istället fundera på om man vill…
Då blir nog fan kvar i båten?
2 gillningar
@Rulle Håller både med, och inte. Varje relation, och separation, är naturligtvis unik. Men jag får ändå känslan av att det i mångt och mycket handlar om vilka val och prioriteringar man gör. Jag är gammaldags och konservativ, men tycker att har man minderåriga barn så går de först. Då får det vara jävligt illa innan man bryter upp. Inte bara ”jag vill nåt annat, har tappat känslorna”. Man behöver anstränga sig för att hålla ihop, och prata! Inte grubbla på egen hand och ge upp och gå vidare. Kan bara tala för mig själv, jag valde partner noga och tänkte efter innan jag valde att skaffa barn ihop. Vi hade bott ihop i 5 år när första barnet kom, och kände varann rätt bra vid det laget. Vi visste bägge vad vi gav oss in på, och med vem.
Men idag är det så mkt självförverkligande och egoism, förverkliga sig själv och leva livet fullt ut innan man dör, att inte vara nöjd utan söka efter nåt annat, nåt bättre hela tiden. Handlar nog om att vi har olika syn på vad livet går ut på…
Jag tycker det är annorlunda om det är två vuxna som inte har familj att ta hänsyn till. Lr om barnen är vuxna. Om man då inte har samma mål med livet längre, fine. Även om det naturligtvis är väldigt jobbigt för den som blir lämnad.
3 gillningar
Visst är det så. Det var därför jag försökte stå ut i sjutton år fast jag funderade på att rymma, köra in i bergväggar, ta livet av mig eller av oss alla tre, grät inombords när jag kom innanför tröskeln, flydde till jobbet, hade två utomäktenskapliga förbindelser. Ingenting fungerade mellan oss, vi nådde inte varandra på något plan och jag höll på att gå under. Vänner och bekanta försökte peppa mig till att ta steget men jag ville inte för barnets skull. Nu i efterhand funderar jag på om det inte ändå hade varit bättre att gå tidigare. Mitt ex tyckte det fungerade, vi hade väl inga problem fast hon öste skit om mig till sina föräldrar och våra gemensamma vänner, skällde ut mig för att allt jag gjorde fel men vi hade väl det bra? Det fungerade så bra. En vända familjerådgivning, två omgångar familjeteam. Usch vad dålig jag är som kastade in handduken. Hade jag bitit ihop, kämpat och velat hade känslorna naturligtvis kommit tillbaka. Tror inte det. Visst är det tragiskt för de som blir lämnade men den här lämnaren kämpade sig blodig, slog huvudet i kaklet och höll på att gå under. Det var inte utan vånda, utan rädsla och oro som jag till sist valde att ta ta steget, jag visste ju vad jag hade men de enda känslor jag kunde förmå mig att känna var leda, hat, ilska, medlidande och skuld. Vårt barn har växt upp i ett kärlekslöst förhållande där hans föräldrar inte har nått varandra på något plan och inte haft något gemensamt trots ytligt sett gemensamma intressen och värdegrund. Men som sagt, hon tyckte det fungerade bra och ville vi skulle fortsätta försöka för vi hade ju lovat varandra inför Gud, släkt och vänner. Visst, men jag skulle ha krossats om vi fortsatt. Jag var helt emotionellt urlakad. Det skulle ha räckt med att hon kunde hållit undan efter sig själv så skulle jag kunnat ha fortsatt att försöka även om jag jag inte kände något annat än tomhet och mörker. Så nej, det är inte bara att kämpa och hitta tillbaks till känslorna bara man vill. Det kan finnas många orsaker till att det blir klyftor som inte alltid går att överbrygga hur gärna båda än vill. Det den ena kan tänka sig att nöja sig med kanske inte räcker för den andre. Man kan växa ifrån varandra så det inte längre går att mötas på gemensam mark. Man kan inte känna någon helt och fullt, inte ens sig själv. Vi kan hamna i situationer då vi inte förstår eller ens orkar styra våra känslor och handlingar. Jag tror att bristande lyhördhet och bristande kommunikation kan vara en stor del av problemet. Ett annat att en som arbetar heltid ofta kan tillbringa mer tid med sina kollegor än med sin familj.
4 gillningar
Precis så är det och nu generaliserar jag men upplever att fler män än nr 2.
1 gillning
Alla separationer och parbildningar är på detaljnivå olika.
Det måste alltid finnas undantag som bekräftar regeln. Som ditt @Rulle.
Drar mig till minnes att du också uttryckt dig som att när lagen var delade och surven vald, stod ni ändå kvar och ni valde varandra.
Det kan säkert vara så i många fall, det man hoppas är att den man själv valt också valde och ville välja just mig.
Inte att inga andra alternativ stod tillbuds?
Vidare uppfattar jag att ditt x är dysfunktionell vilket så att säga placerar er i ett specialfack.
Det v pratar om här är behov av ytterligare bekräftelse från andra än kärngruppen.
Hur det egna behovet av bekräftelse övertrumfar barnens och partnerns behov.
Sen kan man diskutera om det är så att bekräftelsen i den varandes relationen uteblir då det är helt uppenbart för den ene att den andra fiskar och fiskar?
Kanske är ibland den med stort bekräftelsebehov dålig att själv bekräfta vilket ytterligare ökar på hastigheten i den nedåtgående spiralen?
Nå, bara mina funderingar…
@Rulle med risk för att uppfattas som spydig - men hur kommer det sig att ni bildade familj från första början om hon nu var så vidrig att leva med? Förändrades hon så mycket?
(Vill absolut inte bagatellisera dina känslor, du har ju uppenbarligen haft ett helvete. Och det verkar ju märkligt om hon tyckte att ni hade det så bra om hon bara pratade skit om dig och till dig? )
Det är en lång historia som jag berättat på ett annat ställe. Kortfattat var vi båda till åren, mer eller mindre desperata, vi hade samma intressen, hon var angelägen, ingen annan ville ha mig, hon var så angelägen och jag tänkte att vi kunde skapa något tillsammans. Efter ett par år visade det sig att jag skulle stå för skapandet och hon skörda frukterna. Till sist orkade jag inte bära henne. Hon var nöjd med att ha “fångat” mig och förväntade sig att jag skulle vara hennes far, mor, älskare, försörjare. Jag förväntade mig att jag med min kärlek och omsorg skulle göra henne stark och självständig vilket hon inte ville bli. Hon ville göra sig beroende av mig. Till sist orkade jag inte bära henne längre. Vad jag vill ha sagt är att det inte går att generalisera. Det kanske inte alltid är så lätt för den som tappat känslorna att hitta dem igen. Men kommunikationen är viktig och att lyssna in. Ofta kände jag det som att det inte var mig hon brydde sig om utan den trygghet jag gav henne men om det var just jag eller någon helt annan verkade vara likgiltigt för henne. Det var kommunicerande kärl: jag skulle ge och ge, göra och göra så till slut blev jag tom, fick inget tillbaks och så rostade jag sönder så det lilla hon motvilligt försökte ge när jag bad om det rann ut. Lägger vi märke till och uppskattar vår partner? Ger vi dem vad de behöver eller faller vi in i tryggheten att vara hemma med halmen och tar varandra för givna?
2 gillningar
@Rulle nu har jag läst delar av din historia. Ingen kul läsning. Ett förhållande som inte börjar med innerlig kärlek och passion, såsom ditt, är sannolikt svår att rädda. Er relation verkar helt klart dysfunktionell från början till slut, verkar aldrig ha fungerat, såsom du beskriver den.
Det är inte den sortens relation jag pratar om. Jag pratar om en sund relation där innerlig kärlek funnits i många år, men där passionen avtagit pga barn och vardagsslit. Då är jag övertygad att man kan hitta dit igen, bara på vilja och gamla meriter så att säga.
Hoppas innerligt att du mår bättre nu, när du kommit vidare!
1 gillning
Absolut. Visst är det så. Passion och förälskelse är omöjlig att vidmakthålla. Många blandar samman åtrå, förälskelse, passion och kärlek. Visst ökar möjligheterna att kunna hitta tillbaks till varandra men det kan också vara så att man växer ifrån varandra eller att det som händer i arbetslivet eller fritiden, sjukdomar eller annat göra att den ena parten genomgår en personlighetsförändring eller utvecklar egenskaper som legat dolda som frön men med olika omständigheter växer fram så blir den någon helt annan än vad den var från början. Dock syntes det inte från början. Jag säger inte att det inte är möjligt, jag säger bara att det inte går att generalisera. Ja, vårt förhållande var dysfunktionellt från första början och ja jag mår mycket bättre nu - grabben också - men ändå finns det en sorg och en stygn av besvikelse att jag inte härdade på. Första gången jag överger ett större projekt som jag åtagit mig.
Instämmer helt och hållet med dig “besviken”. Det kunde varit jag som sa exakt samma ord!
1 gillning
Rulle- Jag har full respekt för vad du känner och tycker du tog helt rätt beslut att lämna. Själv befinner jag i det mörkaste mörker efter att min sambo efter 17 år vill lämna mig och vår familj. Orkar inte ge några längre beskrivningar om min situation men jag ser fortfarande vårat förhållande, som mycket bra. Vi står varandra fortfarande väldigt nära, delar värderingar och humor men har haft kommunikationsproblemen där vi inte kunnat mötas i våra frustrationer. Han kan inte ge mig den kärlek jag förtjänar så en separation är oundviklig för oss. Vi har försökt reparera i ett par år nu. Men vi älskar varandra och vill varandras väl. (Allra oftast 
) För mig handlar det om att acceptera och överleva.
Jag blev helt kall när jag läste din historia. Det kan inte vara en slump att allt du skriver stämmer in på vad jag har varit med om. Tyvärr så är jag nog den andra som har blivit drabbad av våra ex.
Hatar så fruktansvärt mycket och det blev inte bättre när jag läser det från din sida.
Hör av dig om du vill ha kontakt men jag förstår om du inte vill.
1 gillning
Hmm, ja det där var ju verkligen oväntat! Att på denna sida få kontakt med den kvinna vars skithög till man tagit mitt fru!
he he… Lite komiskt också faktiskt! Tack för pratstunden igen Hildur1!
Du och jag fixar det här!!! 
9 gillningar
Det är många som dras hit. Jag fick plötsligt läsa mitt X:s historia. Och det var ingen rolig läsning! En nyförälskad lämnare som beskriver hur han känner för mig och för sin älskarinna. Kanske är det bra för er 
1 gillning
Tror det är ganska ovanligt ändå att de som sviker och bedrar hamnar här! Dom har nog fullt upp med att planera fina resor med fina hotell och allt som dom nu ska uppleva i sitt nya liv!
Sant. Att han hamnade här berodde nog på att han också blev sviken efter ett år på rosa moln med henne
1 gillning