@Tekniker Har sagt det tidigare, men jag tror att det finns två personlighetstyper om man förenklar mkt. En som dig och mig som värderar tryggheten, samhörigheten och familjen och anstränger sig för relationen när det blir jobbigt. För man vill för allt i världen inte mista sin familj. Det finns många av den sorten. När jag ser mig omkring bland vänner, kollegor, grannar känns vår separation så onödig. Tror inte vi haft det sämre än nån annan, vem faan är kär i 10, 20, 30 år. Det går upp och ner, man gör det bästa av det.
Men sen finns den andra personlighetstypen som blir uttråkad, som vill ha spänning, passion och förändring. Nåt nytt, inte det som är tryggt och välbekant. Och som då vill gå vidare med sitt liv när det blir lite väl mycket vardag och slentrian. Som inte vill vara kvar i det gamla. Och som själva tycker att det är väl inga problem att skilja sig, det klarar barnen av, och bonusfamiljer är väl bara kul. Blir lite extra krydda i ett annat småtråkigt liv.
Blev förvånad att exet var den andra personlighetstypen, även om jag anat de dragen hos honom. Vi har inte många separerade i vår omgivning, föräldrar, syskon, vänner håller ihop. Men ju mer jag tänker på det så tror jag att uttrycket ”tappat känslorna” åtminstone för mitt ex är att han är uttråkad på hemmaplan. Han har ett jobb där han hanterar förändring hela tiden, han tycker det är kul och sporras av det. Tyvärr verkar det ha smittat av sig på privatlivet också. Han vill ha nåt nytt. Men han offrar familjen och barnen för sin egen skull. Han ser det dock inte så själv. För han är ju den personligheten uppenbarligen att förändring är kittlande, även om det handlar om en skilsmässa. Har extremt svårt att förstå det!
Och sen finns det naturligvis de rent dysfunktionella relationerna, med kanske missbruk, psykisk misshandel mm. Och då är skilsmässa självklart!
För mig var beslutet att skaffa barn ihop ett beslut att vi skulle hålla ihop livet ut, i nöd och lust. Men när nöden kom, då barnen blivit lite äldre och vi började se ljuset i småbarnstunneln, då ser exet istället möjligheten att gå vidare med sitt liv. Helt absurt enligt mig. Vi hade ett bra liv ihop, inte så passionerat nej, småbarnsåren har tagit ut sin rätt. Men jag tror absolut att det går att råda bot på det om man anstränger sig och försöker ägna mer tid åt varandra och på tu man hand. Men finns inte viljan så går det inte…
Det blev långt…, men är så j-la frustrerad över dessa onödiga separationer!!!
