Hej på er alla. Jag tänkte mig på att uppdatera lite när jag ändå sitter och inte gör nånting vettigt på jobbet för tillfället!
Det har nu gått snart 10 månader sedan den där dagen i April då ingenting längre skulle bli som förut! Jag brukar ibland tänka på hur enormt mycket det är som kan hända på mindre än ett år! Tidigare kunde det gå år efter år i samma fotspår. Ibland när man satt och pratade om saker man gjort så kunde man komma på sig själv med att fråga
"Var det förra sommaren vi gjorde det"?
“Nä det var ju för tre år sen vi var dit!”
Ni känner säkert igen er?
Livet lunkade på och det var som det var! Jag trodde det skulle vara för evigt och tänkte inte så mycket mer på det! Livet bara var liksom.
Sedan dör min far och man blir lämnad inom loppet av bara några månader!
Man tappar fotfästet helt och hållet…Två människor som alltid funnits i ens liv är borta!
X var iofs inte fysiskt död men den människan jag kände henne som är dog också - om den människan verkligen fanns? Ibland undrar jag fortfarande över det!
Jag har idag släppt mycket av den ilska jag slet och mådde skit med i flera månader. Den planade ut i takt med att jag inte längre kände att jag behövde få svar och förklaringar på 1000 frågor och saker och förvandlades mer och mer till nåt som liknade ett förakt!
När skilsmässan gick ut i Oktober förra året fick jag kontakt med en kvinna som betyder väldigt mycket för mig. Hon har fått mig att tänka annorlunda på många sätt och var den som fått mig att inse att det viktigaste vi har är våra barn och att livet blir så mycket enklare och bättre för barnen om man har en bra eller åtminstone OK relation med sitt X. Det är ju ganska svårt att ha det när man går och känner sig så förnedrad och fylld av hat varje dag!
Men som hon sa:
“Det är inte du som ska känna dig förnedrad av henne! Det är hon som har förnedrat sig själv”
X flyttar in med sin nya nu i ett nytt hus och jag känner mest - Lycka till!
Vi kan t om utbyta vänliga fraser idag utan att jag känner att jag vill kasta upp! Jag kommer nog alltid att förakta henne som människa och skulle helst aldrig vilja ha något med henne att göra igen men vi har ju tre barn tillsammans! Jag kommer aldrig någonsin att låta dom bli till offer över mitt avsky för henne. Jag pratar aldrig illa om X och skithög och tänker heller aldrig göra det.
Min dotter har upprepade gånger sagt att hon inte vill vara hos sin mamma! För nån vecka sedan vägrade hon att åka dit dessutom och stannade kvar hos mig i flera dagar. X verkade inte fatta nånting? Dom har alltid varit dom som haft den bästa kontakten och nu vill hon inte ens träffa henne!
X frågade om vi skulle ta in en extern part i frågan om vårdnaden eftersom jag sa att jag inte tänker släppa iväg henne till dig om hon inte själv vill! Hon fyller 13 i sommar och får välja själv vart hon vill vara!
Jag nämnde inte att min dotter sagt att hon inte tycker om hennes nya för det borde ju vara jävligt uppenbart om man har något som påminner om en hjärna men tydligen inte?
Ärligt talat så ska jag erkänna att känns lite bra! En liten läxa kanske att man inte kan köra över andra och förändra allt och fortsätta som om ingenting hade hänt! Jag skulle inte ha ett dugg mot att hon flyttar till mig på heltid!
Då kanske X och Skithögen får nåt annat att prata om än inbördes beundran på sina fina resor! ha ha!!
Allting kommer tillbaka på ett eller annat sätt!!
Ja ja. jag svävar iväg här!
Ha en underbar dag allihopa!!