Sviken igen och nu är hon kär och vill skiljas

Sorgsen_man · 15 Februari 2019 08:41

Tack!

Gå in och skriv den långa versionen under min historia så kommer du nog få många tips och synpunkter!

Rent krasst tycker jag att du borde dra öronen åt dig om du får höra “du förtjänar bättre än mig” eller om hon helt plötsligt höjer dig till skyarna och tycker att du borde gå ut med grabbarna oftare för att även du ska få mer “egentid”. Speciellt om hon tidigare varit svartsjuk och klagat så fort du ska hitta på nåt utan henne.

En människa förändrar inte sitt beteende utan anledning! Glöm aldrig det!

Det är oftast en dold agenda! Du gör mer saker och tycker att du har en fru som är toppen eftersom hon släppt lite på sitt koppel medan hon själv konspirerar och planerar in fler träffar med någon för att slippa jobbiga konflikter med dig!
“Du var ju ut förra veckan! Nu är det väl min tur” Säger hon för att skuldbelägga dig! Hon bryr sig inte ett skit längre om du så skulle gå ut varje kväll!

Sorgsen_man · 3 April 2019 18:36

Så kommer man hem idag då efter jobbet för att upptäcka att MR Skithög i egen hög person står ensam i min hall i mitt hus för att hämta mina barn!
ehh, hallå liksom?
Hur är det funtat i skallen där inne? Om X hade stått där oinbjuden hade det varit jävligt obehagligt men nu blev det ju nästan komiskt!

Att säga något elakt eller be honom fara åt helvete från mitt hus fanns inte på kartan för ungarna var så glada så och ville säga hejdå till mig så det blev en iskall tystnad.

Kanske överdriver jag mitt äckel för denna jävla karl?
Kanske man borde vara helt neutral nu?
Det har ju trots allt snart gått ett helt år och ungarna verkar ju trots allt gilla honom?
Jag vill för allt i världen inte att dom ska bli rädda eller känna skuldkänslor genom att se mig vara otrevlig men jag tycker det är så jävla respektlöst av denna Skithög och framförallt av mitt vidriga X som ju skickat dit honom för att hämta dom.

Personligen skulle jag aldrig frivilligt ens komma på tanken att gå in i deras hus!

Jag tog mig en kopp kaffe när dom åkt och funderade på hur och varför dom där jävla människorna kan få mig så ur balans och känna som jag gör? Jag vill inte känna det här jävla föraktet längre! Det finns ingen saknad efter henne eller det liv vi hade. Jag är på riktigt bara glad att vi inte är tillsammans!

Problemet ligger hos mig själv! Är jag överdrivet långsint och bitter?
Är det så som så många säger att man måste förlåta någon för att helt klippa alla band?
Jag känner att jag inte kan göra det men om det är det som krävs så är jag beredd att försöka. Jag blir så arg på mig själv för att dom får mig att känna mig en åsna. Jag vill bara kunna träffa dom där människorna och inte känna en enda känsla! Ungefär som när man önskar en avlägsen bekant en trevlig helg…

Nåja! Det positiva är ju iallafall att föraktkänslan ebbade ut ganska fort. Jag är iallafall mänsklig! Jag känner ilska och vrede - sant! Men jag känner också nånstans inom mig en stor tacksamhet och glädje idag som jag inte känt på många år! Jag gömmer inte mina känslor längre inom mig. Jag vet att jag inte är ett dugg sämre än X som jag alltid känt under vårt liv ihop. Att hon lämnade mig var på många sätt det bästa som kunde hända mig som person!! Jag borde ju egentligen tacka henne!! SÅ varför känner jag fortfarande detta hat och förakt?

Tanke · 3 April 2019 21:15

När jag läser ditt inlägg där du beskriver dina känslor o ställer dina frågor så slår det mig bara att om du läser vad du skrivit igen så har du dina svar i din text❤️🙏

Bella · 4 April 2019 07:46

Var snäll mot dig själv . Inget konstigt alls.
Själv känner jag samma som du. Och då har jag inte ens varit med om samma grad av svek plus att det gått några månader till för mig.

Det går olika fort. Det är okej. Det är ett trauma. Även om man inte vill ha dem tillbaka.

Vi gör en ny utvärdering om tre år tycker jag. Först då kan man börja fundera. Fast min terapeut formulerade en ännu längre horisont. Typ 15 haha

Lycka till med allt!

Sorgsen_man · 4 April 2019 08:48

Ha ha! Ja vi får titta in hit igen om tre år och kolla läget. Jag börjar känna att min tid här inne börjar gå mot sitt slut. Det här forumet var min livlina i så många månader men jag märker nu att jag mest blir bedrövad och kastas tillbaka när man läser om nya medlemmar som precis börjat sin resa.

Jag har lärt mig väldigt mycket om människor och hur vi fungerar efter min tid här på forumet.
Innan jag började läsa här inne så trodde jag att X var den enda som kunde bete sig så och att ingen annan kunde känna sig så jäkla krossad som jag var.

Nu vet jag att de flesta av alla historier här inne följer ungefär samma mönster och att vi reagerar och känner på ungefär samma sätt. Ni kan inte ens ana hur mycket det betytt för mig att känna att jag inte var ensam om att känna så!
Nu har det om ett par veckor gått precis ett år för mig och våren kommer tillbaka ännu en gång. Nu med helt andra utsikter! Det börjar kännas som om att det är nog nu med att sörja det som varit! Det är väl lättare sagt än gjort kanske och man kan ju inte rå för hur man känner såklart… Men:

För ett år sedan kunde jag inte ens se på tv utan att bryta ihop om det råkade handla om nån otrohet eller annat svek.
För ett år sedan vågade jag inte ens gå in på Ica av rädsla för att träffa X och hennes nya!
För ett år sedan var jag beredd att förlåta allt bara X stannade kvar hos mig!!!
För ett år sedan var det lycka för mig att få kunna sova en hel natt utan att vakna och skaka av ångest!

X och Skithögen har styrt mina känslor alldeles för länge! Dom är inte värda det!!

Dessutom så har jag efter skilsmässan lärt känna nya underbara människor! Fått bättre kontakt med mina barn och min familj. Jag är kanske fortfarande rätt disträ och har märkt att jag har fått en förmåga att strunta i saker som känns jobbiga. Men va fan! Det är kanske inte så konstigt att man blivit lite skadad efter en sån här pärs!

Projekt, vår och sommar 2019!

bygga ut huset som skulle göras förra året!
Fiska med goda vänner i Norge!
Släppa förakt och ilska och omfamna det jag faktiskt har istället!

Den 17:e April har det gått ett år! Då funderar jag på att logga ut härifrån.
Vi får se… Känns nästan som en skilsmässa det med!!

Magdalena · 4 April 2019 14:56

Hat och förakt, jovars, det kan väl komma och gå, fast peekarna blir färre och inte lika höga. MEN att oanmält komma in i ens hem … jag finner knappt ord, inte konstigt att du reagerar, det är gränslöst och respektlöst! En sådan möjlighet eller rutin , måste man definitivt kommit överens om innan, det anser jag !
Kram!

Sorgsen_man · 4 April 2019 15:24

Ha ha! Ja man kan ju liksom tycka det! Den idioten kanske t om tog illa upp för att jag inte bjöd in honom på kaffe och bulle? Jävla sopa!

Restenavlivet · 5 April 2019 09:13

Du låter inte långsint och bitter. Knepigt att han stod inne i ditt hus? Hade barnen bjudit in honom?

Det enda tips jag vill ge dig är att om han är bra med dina barn och barnen gillar honom så var glad för det! Var försiktig så att du inte förstör det för barnen, för barnens relation med honom är ju en helt annan än din. Jag tror att det är bra för barn med alla bra relationer med vuxna. Sedan är det ju inte nödvändigt att alla dessa vuxna gillar varandra.

Du kommer alltid att vara deras enda pappa!

Sorgsen_man · 5 April 2019 09:39

Nä det har du rätt i.

Jag är väl så att säga “tacksam” för att X inte hittat nån jävla galning. Man har ju hört om det också.
Men den skiten knullade min fru i över ett halvt år och var t om på en förfest hemma hos mig när jag var hemma och borde om han vore normal inte våga sätta sin fot i närheten av mitt hus.
Ja min son hade släppt in honom då jag inte var hemma och då tyckte han att det var OK att kliva in.

Tycka vad man vill om det men för mig är det ändå inte OK!
Jag har skrivit till dom idag och förklarat att det är så sjukt att det blir absurt och om det händer igen så kan jag inte garantera vad jag säger - även om barnen är hemma.

X är ju en manipulativ svekfull häxa men det förvånar mig lite att hon t om helt verkar ha tappat det sociala spelet gällande allmänt jävla hyfs! Jag fick iallafall tillbaka en ursäkt och att det aldrig skulle upprepas!

Går dom över den gränsen trots att dom nu är varnad så kommer det att brista i mig rejält! Då kommer sugrör… ambulans … fängelse …

Skipper · 9 April 2019 17:57

@Sorgsen_man du har gjort en bra resa.
Average, skulle jag säga?
Utifrån intelligent och lojal därtill bedragen godtrogen man.
Som jag själv var.

Tips, eftersom du fortfarande blir topp tunnor av honom och far ut i diverse, på många sätt befogade men ändå inte, haranger föreslår jag en mer avvänjande exit.

Sätt inte prestige i det, helt plötsligt en kväll på försommaren kan Mallans hålla dig på den posiåitiva sidan istället.
Det är också värdefullt.
Såna som vi har stannat länge här inne, finns nog bra anledningar härtill? Förtroendet missbrukat, totalt omkastad världsbild. Sånt som kan hända andra loosers har plötsligt hänt oss etc etc.

Det tar tid, men den tiden kommer när du, om du väljer den vägen, likt jag bara kikar in. Förundras, ser avståndet man tillryggalagt på alla sätt och finner en sorts tröst i att många har bytts ut.

Det kommer nya efter oss, några uvar som flyger i skuggan önskar man kanske att man slapp se mer, men va fan?
Det här är i utkanten eller vad det nu hette i lejonkungen?

Sen när du korsar floden kommer du ändå bära med dej att även de utstötta, tillfälligt av andra eller i självvald exil är lika bra som dig och alla andra bra medborgare.

Några verkar bli kvar här med mer eller mindre märkliga motiv.
De kanske passar bäst just här, vad vet jag?

Av de jag brytt mig om är inte många kvar, knappt jag själv. Men ändå, jag kan leva på båda sidor floden.

Det är en skön vetskap som jag numer har.

Så det där att avrunda, du är inte riktigt klar med sveket ännu.
Låt det såret läka i lugn och ro, okej?

Nu påminner du lite, med glimten i ögat, om insp Clousaus chef om ni minns Rosa Pantern.

Du har greppet tills du blir påmind.

Jag rekommenderar ytterligare vård med anpassad frigång!

Med det sagt, styrke❤️ dig, kompis!
Å bra jobbat, bara upploppet kvar nu:muscle:

Sorgsen_man · 10 April 2019 06:31

He he!! Tack @Skipper för dina alltid så klockrena analyser!

Trodde du seglat vidare och lämnat oss stackare här för gott så det värmer att du tittar in ibland och kollar läget!

Du har naturligtvis helt rätt också! Kanske har man inte klivit över den där floden ännu för att den där ilskan som man så gärna vill bli av med vuxit fast och blivit ett med mig? Den har blivit som en tumör som drar ned på livskvalitén men som det visat sig gå att operera bort!
Men, - en jobbig operation väntar!

Precis! Det är dom här tankarna som är det svåraste att släppa, åtminstone för mig!
Det här har ju inte kunnat hända mig? För fan!! Det där händer bara dom andra! Tankar om andra par där man flera gånger tänkt att dom snart lämnar varandra. Att dom är jäkla kräk och att deras liv tillsammans måste vara rena misären?
Snacka om att man har kastat sten i glashus!
Snacka om att man inte velat eller orkat ta tag i sin egen situation!
Det är ju så lätt att bara låta tiden gå och inbilla sig att allt är som det ska! Man är ju ändå tillsammans! Barnen har ju trots allt två närvarande föräldrar!
Man planerar för nästa parmiddag eller nästa weekendresa med nån! Alltid nåt event, alltid ska nåt hända! Saker man gjorde men där man egentligen aldrig umgicks tillsammans! Som bara kostade en massa pengar!
Att ta med sig ungarna med en kaffetermos och grilla korv vid en eld och bara umgås som familj är mycket mer värt än en shoppinghelg i Stockholm!

Jag har väl mer eller mindre också kommit på att jag har lätt för att skjuta allt elände som hänt på henne! Allt blir hennes fel liksom! Det är ju så lätt att skylla på nån annan för att man inte orkar ta tag i saker och ting med sig själv. Det är farligt att tänka så men ack så lämpligt för att slippa ta tag i sina egna brister!

Jag har mina brister jag med såklart! Nu gäller det att rota i verktygslådan och ta fram dom rätta redskapen för försöka laga mig själv!

ortega · 17 April 2019 11:54

Ja fy fanken @Sorgsen_man.
Det är verkligen farligt men ack så lätt hänt.
Är ibland livrädd för att ge mig in hit på forumet igen för plötsligt sitter jag där å ”vräker ur mig” igen, mitt i nån annans annan stackares tråd, som en tjurig liten skitunge.
Går som med nån jävla automatik liksom.
Jag har ett antal gånger skrivit svar å kommentarer som jag nån minut senare raderat.

Därför är jag lite av en ”periodare” härinne.
Trots att jag kommit vidare rejält så har mitt X och hennes handlingar ett stort grepp om mig oxå, precis som du beskriver.
Men fan, med det du varit med om så fattar jag!
Att dessutom stövla på hennes nya pajas i sin egen farstu!!! Jag förstår dig!

Sorgsen_man · 12 September 2019 16:18

Idag så mötte jag skithögen i affären efter jobbet. Jag kände… Ingenting!
Hej och hej sa vi.
X brukade skämta med mig och säga att det var så orättvist att jag aldrig fick grått hår nån gång.
Well… Nu älskling har du hittat nån som verkligen har grått hår. Grattis!

Jag blev väldigt positivt överraskad att han och dom där typerna inte får mig ur balans längre.
Hon börjar kännas som nån jag kände från förr! Äntligen! Känns jäkla bra nu!

gittan6308 · 12 September 2019 17:58

Underbart att höra jag har inte “stött” på mitt ex ännu. Så jag vet inte hur jag kommer att reagera. Men hoppas att om det kommer att jag klarar det lika bra

onico · 30 Augusti 2023 12:09

@Sorgsen_man

Hallå! Tre år senare, finns det en uppdatering som ger lite tröst åt oss som harvar på?

Inteensam · 30 Augusti 2023 13:42

Hej! Det kunde vara mina egna ord. Stämmer på pricken i allt du skriver. Har exakt samma känslor och situation: barnen är lite äldre, jag är fel och behovet av förändring genom karriär på jobbet och högre status och lön blev för lockande. ”Jag har tappat känslorna för dig” var allt som behövdes för att splittra vår fina familj.

Sorgsen_man · 30 November 2023 14:52

Hej Onico. Oj det var väldigt längesedan jag var här inne nu. Jag rensade bort gammal e-post och kom och tänka på den här sidan och hur otroligt viktig den var för mig för 5 år sedan.
Den var på många sätt räddningen för mig tror jag.
Jag läste lite i min egen tråd och läste saker som jag glömt eller kanske direkt förträngt? Fick nästan en klump i magen av det jag skrivit. Det känns på nåt vis både väldigt längesedan nu men fortfarande glömmer jag nog aldrig den där förtvivlan jag kände.

Jag kan väl uppdatera hur livet ser ut nu iallafall. Om det är någon tröst vet jag inte men kan ju säga att livet nu är 100 gånger bättre än hur det var det där fruktansvärda året.
Jag tror jag förändrats väldigt mycket som människa under de här åren. Detta på både gott och ont såklart. Man går ju genom en hel del faser och även några år efteråt kom det perioder av sting när jag kände mig bitter mot x.

Det positiva är att jag idag känner en oerhörd stolthet över mig själv. Jag klarar mig själv alldeles utmärkt. Den riktiga vändningen för mig tror jag kom när jag började träna styrka/crossfit 4-5 gånger i veckan. Det ger mig en sådan oerhörd energi och jag har fått många kompisar på träningen. Jag känner inget behov av “ha” någon i mitt liv även om jag såklart som alla andra drömmer om att en dag träffa min själsfrände.

Mitt X och skithögen hon bedrog mig med är fortfarande tillsammans. Men jag tror dom är väldigt olyckliga. Mina söner som fortfarande bor där varannan vecka säger att dom bråkar väldigt mycket och att deras mamma verkar ledsen och nedstämd hela tiden. Min dotter har väldigt dålig kontakt med sin mamma. Jag försökte få dom att träffas oftare för hennes skull men hon kände sig så osedd när hon var där och att mamman bara brydde sig om sin nya så det är sällan dom ses nu. Jag har genom åren fått ta hennes besvikelse som ilska och sorg att hennes mamma inte inte bryr sig. Det har lett till en del bråk såklart. Men vad ska man göra och säga liksom? Nu är ju min dotter 17 och på väg att bli vuxen och det är faktiskt sällan hon överhuvudtaget pratar om sin mamma.

Själv har jag haft några kortare förhållanden. Det sista bara här i somras som jag avslutade.
Jag känner att jag har väldigt svårt att få känslor. Det är spännande i början men sedan så känner jag att jag vill dra mig undan. Om det beror på sviterna och en rädsla för att bli sviken igen eller om jag helt enkelt inte är så värst intresserad vet jag inte. Framtiden får väl utvisa men jag känner mig iallafall väldigt trygg i mig själv nu för tiden och den där ensamheten som man var så rädd för tidigare är faktiskt nåt som jag ser fram mot idag.
Tror man måste lära sig att tycka om sitt eget sällskap för att bli lycklig faktiskt.

Så i korthet. Livet så här 5,5 år efter skilsmässan är riktigt bra.
Jag och X blir aldrig vänner igen då jag inte vill ha med henne att göra överhuvudtaget men jag känner inget hat eller ilska mot henne längre, även om jag faktiskt unnar henne att vara olycklig i det förhållande hon har nu.
Allt man gör mot andra får konsekvenser och en dag hinner dom ikapp.