Jag tycker att det låter som att du gör ett bra arbete med att hantera känslorna av svartsjuka. Jag har stött på flera personer som resonerar att: “Ja, jag är svartsjuk. Det är sådan jag är, jag vet att det är jobbigt men jag är sådan”.
Jag personligen har väldigt svårt för när man upptäcker en dålig sida hos sig själv och tycker att det är gott så med att de bara kommit underfund med sitt drag. Det finns liksom ingen vilja att jobba på det. Så jag vill ge dig en eloge för att du faktiskt VILL jobba med det här, det är väldigt stort bara det.
Jag tror att du gör på helt rätt sätt. Du möter känslan och jobbar på hur du ska agera på den/inte agera på den. Ett tips är att tänka att det just inte är mer än en känsla. Den äger inte dig. Det låter kanske lite småflummigt, men så brukar jag försöka tänka gällande flera olika känslor.
Sen tror jag att det beror lite på hur ens partner är också. Jag har tyvärr hört personer som, på fullaste allvar, säger att svartsjuka är ett drag som de värderar högt hos en partner och att om partnern INTE visar svartsjuka så ser de det som ett tecken på att hen inte bryr sig. I min värld är det här väldigt svårt att förstå, men jag tänker att en person som anser detta säkert kan ta till medel för att trigga reaktioner hos sin partner.
Om min partner t.ex. skulle sitta och beskriva en kvinnlig bekant eller kollega som “den sexigaste han sett” så skulle detta givetvis vara otroligt sårande. Hos mig skulle det nog dock “bara” trigga en reaktion som tar form i ledsamhet snarare än aggressivitet, men en del blir nog “glada” bara de får en reaktion.