Svartsjuka

Fritt forum (nästan)
1

Att man kan vara vänner mellan könen är säkert något många håller med om.
Men vad är era egna erfarenheter kring detta? Är det alltid problemfritt?
Har ni haft problem med svartsjuka från er partner eller känt svartsjuka själva?
Är det någon som haft problem med svartsjuka, hos er själva eller hos er partner, och som sen kommit tillrätta med problematiken?

Har en man svårare (generellt) att bara vara kompis med en kvinna än en kvinna har med en man? Frågan kanske provocerar. Bara funderar vad er egen erfarenhet är.

Och ja, av olika anledningar har jag fått känna på känslan av svartsjuka och funderar mycket kring detta. Gillar inte att besväras av den och har kommit en bit själv på väg genom att bekräfta att känslan finns, men att försöka lägga den åt sidan. Så den bleknar. Funkar bättre och bättre. Men är inte riktigt i mål.
Rationellt så kan jag svaret på allt detta ovan. Självklart är det ingen skillnad att vara vän med en person av motsatt kön. Och svartsjuka är inte romantiskt, det är till och med kontraproduktivt. Lämnar den andra parten för att man hittar någon annan så är det så. Svartsjukan kommer inte att hjälpa detta, snarare tvärtom.

Men jag skulle ändå vilja höra om någon har någon tanke rörande detta. Ni är så kloka här.

1 gillning
2

Svartsjuka är, i mitt tycke, väldigt komplext i likhet med många andra känslor.

Jag skulle vilja påstå att jag försöker hantera det på liknande sätt som de du beskriver när den infinner sig.

Jag försöker acceptera att jag har känslan, men däremot bestämmer jag mig för att INTE agera på den. Med det menar jag att jag inte läser partnerns sms, mail, loggar in på Facebook- eller Instagramkonto etc. Jag ställer heller inte frågor annorlunda om min partner t.ex. lunchat med en manlig eller kvinnlig bekant, utan håller det till sedvanliga spörsmål såsom: “Hur var lunchen?”, “Allt väl med honom/henne?” osv.

Det bör dock kanske även tilläggas att jag, i min nuvarande relation, inte har haft någon större anledning att misstänka att min partner bedrar mig. Känner man tydligt att någonting är fel i relationen och inte får några svar när man frågar och försöker kommunicera så förstår jag att man kan agera annorlunda. Jag vill således påtala tydligt att jag, i mitt svar, inte är ute efter att fördöma någon. Allas historier ser olika ut.

Jag tror också absolut att vänskap mellan män och kvinnor inte behöver vara mer än just vänskap. Jag själv, som är heterosexuell kvinna, har flera manliga vänner som jag aldrig ens har haft romantiska tankar om även om vänskapen varat ett par årtionden vid det här laget. Jag både tror och hoppas att män kan ha kvinnliga vänner utan minsta intention/längtan efter något mer, men där kan jag inte utala mig utifrån egen erfarenhet naturligtvis.

1 gillning
3

Tack, ett klokt svar.

Jag försöker också att inte agera på något sätt. I alla fall praktiskt på det sätt du beskriver. Jag känner att det fungerar ganska länge.
Isen håller längre och längre att gå ut på. Jag håller inne med alla nyfikna frågor. Håller mig sval.

Men så kan det svaja till när partnern kompletterar med (efter lunchen med kollegan): "Åh vad xxx är härlig, hen är verkligen så rolig. Jag skulle så gärna vilja vara vän med hen."
Då brister isen och en något syrlig kommentar sipprar ut. Så svårt.
Men kanske håller isen ytterligare en bit nästa gång.

Ibland känner jag att det kanske skulle vara lättare att inte vara i ett förhållande alls istället för att tampas med de här känslorna. Men då jag inser att vänskap mellan könen inte behöver vara annat än vänskap så är det ett problem jag måste komma tillrätta med till 100% om jag någon gång i livet skulle träffa ytterligare någon annan. Det här är ett problem jag har med mig själv och det kommer att förfölja mig.

1 gillning
4

Jag tycker att det låter som att du gör ett bra arbete med att hantera känslorna av svartsjuka. Jag har stött på flera personer som resonerar att: “Ja, jag är svartsjuk. Det är sådan jag är, jag vet att det är jobbigt men jag är sådan”.

Jag personligen har väldigt svårt för när man upptäcker en dålig sida hos sig själv och tycker att det är gott så med att de bara kommit underfund med sitt drag. Det finns liksom ingen vilja att jobba på det. Så jag vill ge dig en eloge för att du faktiskt VILL jobba med det här, det är väldigt stort bara det.

Jag tror att du gör på helt rätt sätt. Du möter känslan och jobbar på hur du ska agera på den/inte agera på den. Ett tips är att tänka att det just inte är mer än en känsla. Den äger inte dig. Det låter kanske lite småflummigt, men så brukar jag försöka tänka gällande flera olika känslor.

Sen tror jag att det beror lite på hur ens partner är också. Jag har tyvärr hört personer som, på fullaste allvar, säger att svartsjuka är ett drag som de värderar högt hos en partner och att om partnern INTE visar svartsjuka så ser de det som ett tecken på att hen inte bryr sig. I min värld är det här väldigt svårt att förstå, men jag tänker att en person som anser detta säkert kan ta till medel för att trigga reaktioner hos sin partner.

Om min partner t.ex. skulle sitta och beskriva en kvinnlig bekant eller kollega som “den sexigaste han sett” så skulle detta givetvis vara otroligt sårande. Hos mig skulle det nog dock “bara” trigga en reaktion som tar form i ledsamhet snarare än aggressivitet, men en del blir nog “glada” bara de får en reaktion.

2 gillningar
5

Tack du! Snällt skrivet. Ska fortsätta jobba i samma riktning.

Min partner ska ha en eloge för att göra så mycket hon kan med att ha överseende för problematiken. Hon ändrar inte sitt beteende och vill gärna hjälpa.

Ibland önskar jag att hon kanske skulle reflektera över att det är en svår känsla att brottas med och hålla inne med sådana utsvävningar om hur rolig och fantastisk den andra mannen är. Hon får gärna tycka det, men måste hon säga det till mig?
Ska jag ta upp det med henne? Eller ska jag andas ytterligare en gång?
Det är inte första gången hon säger så om honom.
Samtidigt så om denna person hade varit en kvinna så hade jag bara varit glad att hon upptäckt en ny vän. Men nu är det ju inte en kvinna :bearded_person:

Det är också lite så att min partner ofta är väldigt glad och trevlig mot alla. Någon har sagt att hon är flirtig. Och det har varit ett par män som missuppfattat hennes trevlighet som flirt och velat mer. Till sist har hon befunnit sig i en krånglig situation som gjort henne väldigt obekväm. Därav min fråga i det andra stycket i det första inlägget.

6

En svår fråga om du bör säga något eller inte. Jag försöker tänka mig in i situationen.

Instinktivt så tänkte jag först att ja, du skulle nog kunna ta upp att du blir illa till mods av att höra om den här andra mannens goda sidor. Men samtidigt så har du ju en poäng i att du inte reagerat på samma sätt om det var en kvinnlig bekant som hon beskrev. Hjälper det om du försöker tänka på den andra mannen som en kvinnlig bekant till din partner? Alltså att hennes känslor är exakt desamma som om det gällde en kvinna?

Ett alternativ kan ju kanske vara att du är ärlig om berättar att du blir svartsjuk för att ventilera, men det utan att kräva att hon ska ändra sig. För problemet är ju de facto svartsjukan och inte det din partner berättar. Men på så sätt kan hon kanske möta dig i en kommunicering kring själva känslan och ni kan mötas på ett plan där?

Nu känner ju inte jag din partner men om jag var du så skulle jag ta påståendet att hon är flirtig med en STOR nypa salt. Jag har, så många gånger, blivit “anklagad” för att flirta med män när min enda intention varit att vara just trevlig och glad. På arbetsplatsen exempelvis. Extra vanligt var detta när jag inte levde i en relation, utan var singel. Då upplevde jag att jag knappt kunde ta en kaffe med en manlig kollega i det gemensamma köksutrymmet utan att det började spekuleras kring “vad jag egentligen var ute efter”. Och inte en enda gång var jag ute efter någonting annat än just att samtala/dricka kaffe med en kollega.

Du känner din partner bäst (förhoppningsvis) så låt inte andra sätta griller i huvudet på dig :blush:

1 gillning
7

Intressant ämne, förstår av fortsättningen på tråden att det var på förekommen anledning.

Jag tror och har upplevt att det finns minst tre sorter av svartsjuka.

1: Den som ens partner vill utsätta en för, dvs är medvetet flirtig i någon sorts maktspel.
2: Den befogade svartsjukan, NÄR ens partner har eller vill ha en affär med en annan, förnekar givetvis, men visar sig med tiden vara sant.
3: Den obefogade svartsjukan, som bottnar i ens egen självkänsla och brist på tillit. Misstänker att det oftast är den som ställer till det allra mest i ett förhållande då det inte finns någon enkel lösning på problemet.

Här kommer dessutom den fingertoppskänsliga magkänslan in.
Vad är vad av ovanstående?

Jag har varit obefogat svartsjukt, kanske, under en kort period(ungdom) i min tidigare relation.
Kanske för att jag upplevde mig mer förälskad i henne än hon var i mig?
Det märkliga är att hon var etter värre än mig?
Kunde ställa till enorma scener fast vi var ensamma en onsdag eftermiddag?

Min svartsjuka innebar inte jättestora problem men jag kände av stygnen och hon kunde med en blick eller fras onekligen trigga mig. Vilket hon njöt av.

Sen valde jag att inte längre agera på den känslan utan bara vika undan när hon provocerade.
Ställde frågan: Varför säger du sådär, vill du vara elak eller tror du att det är skoj?

Då blev läget sämre, hon upplevde tappad kontroll och blev mer osäker i förhållandet.

Efter det har jag upplevt befogad svartsjuka, eller snarare besvikelse över förlorad tillit och respekt.

I min nya relation kan jag med handen på hjärtat säga att:

  • Nej jag är inte svartsjuk av mig.
    Jag ställer frågor men inte för att kontrollera utan för att jag är intresserad.
  • Bra! tycker min nya bekantskap då.
    -Det skulle jag aldrig acceptera heller.

Ja kanske, men jag har upplevt att det inte heller är bara bulla eftersom, precis som det uttryckts i tråden, vissa känner osäkerhet om ens partner inte är åtm lite possessiv och bevakande.

Bara mina ören i ämnet

2 gillningar
8

Jag lurar inte mig själv i det här. Jag har tänkt samma tanke som du, men det fungerar inte.

Ja, jag lutar åt att ändå nämna något.
Hon gick ut och tog en drink med honom och en annan manlig kollega innan deras julfest.
Hon blev bjuden, men inte av honom utan av den andra. Jag överlevde den delen. Kommenterade eller frågade ingenting även om känslan av svartsjuka stack till.

Så svårt detta. Undrar om de har kontakt utanför jobbtid. Tror inte det.
Jag känner mig trygg i henne för övrigt. Att det är mig hon vill vara med. Hon älskar mig och visar det.

9

Att vara lite spontan och naiv som person och inte riktigt har koll på de signaler man sänder ut åt höger och vänster må väl vara en sak. Att din partner inte riktigt menar det som blir måste ju vara skönt att veta.

Å andra sidan tycker jag faktiskt att man har ett ansvar gent emot sin partner att försöka bli medveten om vilka situationer man sätter sig i och vilka signaler man skickar. Det är inte riktigt ok att fortsätta med detta och bara skylla på att man inte förstår, menade eller hade tänkt.

Du jobbar med dig själv och din känsla av svartsjuka! Det är bra! Men ni skulle behöva prata om hennes del och om hennes ansvar.

Om vänskap mellan könen ska funka så tror jag faktiskt inte att det kan ske problemfritt utan att man har lite mer koll på det här med signaler man sänder. Det är såååå många som har nån slags behov av bekräftelse där ”trevlighet” och behov att få stå i centrum gränsar lite väl nära flirtighet. Och så får partnern bära skulden av att vara svartsjuk, för svartsjuka är fult… Svartsjuka ÄR fult när den innebär kontroll och makt… Fast det är ju inte det vi snackar om här.

2 gillningar
10

Tack. Frågan är om hon har något ansvar?
Det här är ett problem som är i min hjärna. Obefogad svartsjuka.

Ska jag tala med henne om detta gällande de fina ord hon ofta säger om hennes manliga kollega?
Hur det känns? Utan att be henne ändra sig?

11

Det är svårt, för att inte säga omöjligt att råda egentligen. Nyanserna i detta känner du bäst!
Fast utifrån mitt perspektiv ligger det inte endast i dig. Obefogad svartsjuka så till vida att hon inte är otrogen, ja. Jag håller väl med dig där! Men inte obefogad då hon är, i mitt tycke, lite för öppen och gränslös i sitt sätt att agera och säga.

Tar du upp detta kan det mycket väl hända att ”skulden” blir din. Idag är det så himla fult att vara svartsjuk så man förväntas acceptera vad som helst. Men omognaden är, som jag ser det, hennes. Jag tycker inte att man uttrycker sig som hon gjort eller blir bjuden av kollegor på det sättet som hon blivit bara så där. Att bara bortse från det hetrosexuella spel som finns är dum-naivt. Och inte snällt mot dig.

Själv hade jag inte velat leva i ett förhållande där jag fick hantera sånt här. Det betyder inte att man inte litar på. Visar min partner att han kan umgås med kvinnor i exempelvis arbets eller vänrelationer där en viss tydlighet och trogenhet mot mig alltid finns närvarande så finns heller ingen anledning att släppa in de där svartsjuka känslorna. För självklart kan vänrelationer få finnas.

3 gillningar
12

Jag håller inte riktigt med dig här. “Sända ut signaler” genom att vara trevlig? Om nu någon betraktat någon som flirtig, när intentionen bara är att vara trevlig, så är det väl snarare så att mottagaren gör en egen tolkning? Eller en betraktare för den delen. Ingen annan förutom den person det gäller kan ju “bestämma” vad en annan människas intention är, eller vilken “signal” personen ämnar sända ut.

Det finns både kvinnor och män som tror att folk flirtar med dem så fort de får ett leende. De har dock ingen som helst rätt att bestämma att det är så.

Däremot är alla olika och det finns säkert de som VILL sända ut flirtiga signaler och sen nekar till det.
Men jag tycker inte att utgångspunkten här bör vara att det gäller TS partner. Att hon tolkas som flirtig behöver verkligen inte vara pga av henne, utan att andra människor tolkar och, helt obefogat, bestämmer fritt hur det minsann ligger till.

I mitt tycke, utan att känna TS partner, är det felaktigt att göra antaganden att hon är naiv, omogen och bör reflektera över sitt sätt att vara.

1 gillning
13

Jodå, alla människor kan “bestämma” hur de uppfattar de givna signalerna, men bara avsändaren kan avgöra avsikten.

Men nog vet en vuxen, normal och tillräknelig person både sina egna avsikter och följdriktligen även hur hens signaler kan uppfattas. Bara en svagbegåvad och totalt aningslös person är ju helt omedveten om hur de signaler (och drivkraften bakom dem) som denne sänder ut kan uppfattas och tolkas…

PS: "I mitt tycke, utan att känna TS partner, är det felaktigt att göra antaganden att hon är naiv, omogen och bör reflektera över sitt sätt att vara."

I mitt tycke däremot så är allt annat än att hon antingen är extremt aningslös (eller helt korkad), eller på något annat sätt fullkomligt omedveten eller skyddad från alla negativa konsekvenser av sitt eget beteende, en total omöjlighet.

Bara idén att en person inte ens kan tänkas vara i behov att “reflektera över sitt sätt” känns ju som ett fullkomligt häpnadsväckande förhållningssätt för mig…

14

Jag ska försöka ge ett konkret exempel för att försöka ge en så tydlig bild jag kan av vad jag menar. Jag förstår naturligtvis att alla är olika och att såväl personer som situationer kan skilja sig åt, men för att ta mig själv som exempel:

Som tidigare nämnt i tråden så har jag uppfattats som att jag “inte har rena intentioner” i helt normal, sund kommunicering med t.ex. manliga kollegor. Detta blev något bättre när jag träffade min partner (inte på jobbet) och således inte var singel längre.

Men jag fick ofta höra att det tisslades och tasslades mellan betraktare kring att jag exempelvis skrattat åt ett skämt jag tyckte var roligt, benämnde en kollega som kul och trevlig osv. Inte en enda gång var jag intresserad av någonting annat än sedvanlig kommunicering.

Att jag då ska behöva ändra på mig och “begripa att när jag skrattar så kan någon FAKTISKT tolka det som flirtigt” övergår mitt förstånd. Jag skulle aldrig någonsin överväga att ändra på mig bara för att andra människor gör sina egna tolkningar. Det är att fullkomligt göra våld på sin egen person.

I min värld blir det nästintill samma sak som att påstå att t.ex någons klädval innebär att “man faktiskt får räkna med ett och annat”.

1 gillning
15

Det här är så svårt att diskutera utan att det uppfattas både fel, kränkande och kvinnofientligt. Nu råkar ju även jag vara kvinna (inte för att det spelar någon roll i de här sammanhangen direkt) men min tro är ändå att de allra flesta som verkligen skärskådar sig själva (och är klara med vad de själva vill uppnå) förstår vad hela resonemanget i grunden handlar om.

Och det är nog sällan och aldrig att isolerat “skratta åt ett skämt”… men jag tror inte att vi med någon framgång kan diskutera dessa frågor ur ditt personliga perspektiv, inte i en tråd som behandlar en generell frågeställning.

Godnatt!

16

Mitt ex var otroligt svartsjuk.
Jag fick inte ha några kvinnliga vänner medan hon hade massa manliga kompisar.
Var det en naken tjej i någon film och jag inte kollade bort tillräckligt snabbt så kunde det bli värsta bråket men det var inga problem tvärtom.
Om jag kom hem senare än beräknat och jag inte lyckas få tag i henne så trodde hon att jag hade någon annan och varken jag eller exet hade haft någon annan innan vi blev tillsammans.
Trots den svartsjukan och misstänksamheten så var det hon som var otrogen ett antal gånger och efter 22år så tröttnade jag.
Önskar bara att man gått tidigare.

2 gillningar
17

Att du har en annan åsikt har jag förstås förstått på det du skrivit ovanför. Jag lyfte en annan vikel som jag tror är till nytta för TS, då jag faktiskt inte tror att hans magkänsla enbart är galen och felaktig. Fast som sagt, nyanserna har han bara själv svar på. Inte jag, inte du.

Det exempel som du nu gav har jag sett att du varit inne på lite tidigare i tråden. Om man ska spinna vidare på personliga erfarenheter så har jag varit med om liknande. Du nämner även hur du är en glad och framåt person som lätt drar till dig gillanden. Även här har jag personlig erfarenhet…men i det fallet så har jag senare reflekterat väldigt mycket över min roll i de situationerna. När jag tar bort skygglapparna och funderar över vad min trevlighet och tilldragelser gör för min partner när jag är i en relation, vad det gör med andra inblandade…och framför allt, vad gör det med mig själv. Vem är jag liksom! Jag har kommit fram till att jag faktiskt kan vara glad och trevlig på lite andra sätt, där det ingår en mycket större tydlighet att jag är upptagen. Det finns en nyans i detta som många inte vill se utan det ska bara vara andras problem hur de tolkar. Det är det ju delvis…men ofta inte bara. Anser jag!

Men vad jag förstår så har du lite ont av vilket skit som sprids som skitsnack?! Det kan jag i så fall förstå!

1 gillning
18

Urk! Svartsjuka i sin fulaste form! :worried:
Hoppas att du tar dig vidare och blir en starkare människa utan henne!

1 gillning
19

Jag mår bra nu men har fortfarande svårt att släppa in nya personer i mitt liv.
Men det kommer nog gå över med tiden också. :blush:

1 gillning
20

Varför är det så här? Är det detta som man kallade projicering när man läste psykologi ngn gång i skolan?