Att vara lite spontan och naiv som person och inte riktigt har koll på de signaler man sänder ut åt höger och vänster må väl vara en sak. Att din partner inte riktigt menar det som blir måste ju vara skönt att veta.
Å andra sidan tycker jag faktiskt att man har ett ansvar gent emot sin partner att försöka bli medveten om vilka situationer man sätter sig i och vilka signaler man skickar. Det är inte riktigt ok att fortsätta med detta och bara skylla på att man inte förstår, menade eller hade tänkt.
Du jobbar med dig själv och din känsla av svartsjuka! Det är bra! Men ni skulle behöva prata om hennes del och om hennes ansvar.
Om vänskap mellan könen ska funka så tror jag faktiskt inte att det kan ske problemfritt utan att man har lite mer koll på det här med signaler man sänder. Det är såååå många som har nån slags behov av bekräftelse där ”trevlighet” och behov att få stå i centrum gränsar lite väl nära flirtighet. Och så får partnern bära skulden av att vara svartsjuk, för svartsjuka är fult… Svartsjuka ÄR fult när den innebär kontroll och makt… Fast det är ju inte det vi snackar om här.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt att råda egentligen. Nyanserna i detta känner du bäst!
Fast utifrån mitt perspektiv ligger det inte endast i dig. Obefogad svartsjuka så till vida att hon inte är otrogen, ja. Jag håller väl med dig där! Men inte obefogad då hon är, i mitt tycke, lite för öppen och gränslös i sitt sätt att agera och säga.
Tar du upp detta kan det mycket väl hända att ”skulden” blir din. Idag är det så himla fult att vara svartsjuk så man förväntas acceptera vad som helst. Men omognaden är, som jag ser det, hennes. Jag tycker inte att man uttrycker sig som hon gjort eller blir bjuden av kollegor på det sättet som hon blivit bara så där. Att bara bortse från det hetrosexuella spel som finns är dum-naivt. Och inte snällt mot dig.
Själv hade jag inte velat leva i ett förhållande där jag fick hantera sånt här. Det betyder inte att man inte litar på. Visar min partner att han kan umgås med kvinnor i exempelvis arbets eller vänrelationer där en viss tydlighet och trogenhet mot mig alltid finns närvarande så finns heller ingen anledning att släppa in de där svartsjuka känslorna. För självklart kan vänrelationer få finnas.
Jag håller inte riktigt med dig här. “Sända ut signaler” genom att vara trevlig? Om nu någon betraktat någon som flirtig, när intentionen bara är att vara trevlig, så är det väl snarare så att mottagaren gör en egen tolkning? Eller en betraktare för den delen. Ingen annan förutom den person det gäller kan ju “bestämma” vad en annan människas intention är, eller vilken “signal” personen ämnar sända ut.
Det finns både kvinnor och män som tror att folk flirtar med dem så fort de får ett leende. De har dock ingen som helst rätt att bestämma att det är så.
Däremot är alla olika och det finns säkert de som VILL sända ut flirtiga signaler och sen nekar till det.
Men jag tycker inte att utgångspunkten här bör vara att det gäller TS partner. Att hon tolkas som flirtig behöver verkligen inte vara pga av henne, utan att andra människor tolkar och, helt obefogat, bestämmer fritt hur det minsann ligger till.
I mitt tycke, utan att känna TS partner, är det felaktigt att göra antaganden att hon är naiv, omogen och bör reflektera över sitt sätt att vara.
Jodå, alla människor kan “bestämma” hur de uppfattar de givna signalerna, men bara avsändaren kan avgöra avsikten.
Men nog vet en vuxen, normal och tillräknelig person både sina egna avsikter och följdriktligen även hur hens signaler kan uppfattas. Bara en svagbegåvad och totalt aningslös person är ju helt omedveten om hur de signaler (och drivkraften bakom dem) som denne sänder ut kan uppfattas och tolkas…
PS: "I mitt tycke, utan att känna TS partner, är det felaktigt att göra antaganden att hon är naiv, omogen och bör reflektera över sitt sätt att vara."
I mitt tycke däremot så är allt annat än att hon antingen är extremt aningslös (eller helt korkad), eller på något annat sätt fullkomligt omedveten eller skyddad från alla negativa konsekvenser av sitt eget beteende, en total omöjlighet.
Bara idén att en person inte ens kan tänkas vara i behov att “reflektera över sitt sätt” känns ju som ett fullkomligt häpnadsväckande förhållningssätt för mig…
Jag ska försöka ge ett konkret exempel för att försöka ge en så tydlig bild jag kan av vad jag menar. Jag förstår naturligtvis att alla är olika och att såväl personer som situationer kan skilja sig åt, men för att ta mig själv som exempel:
Som tidigare nämnt i tråden så har jag uppfattats som att jag “inte har rena intentioner” i helt normal, sund kommunicering med t.ex. manliga kollegor. Detta blev något bättre när jag träffade min partner (inte på jobbet) och således inte var singel längre.
Men jag fick ofta höra att det tisslades och tasslades mellan betraktare kring att jag exempelvis skrattat åt ett skämt jag tyckte var roligt, benämnde en kollega som kul och trevlig osv. Inte en enda gång var jag intresserad av någonting annat än sedvanlig kommunicering.
Att jag då ska behöva ändra på mig och “begripa att när jag skrattar så kan någon FAKTISKT tolka det som flirtigt” övergår mitt förstånd. Jag skulle aldrig någonsin överväga att ändra på mig bara för att andra människor gör sina egna tolkningar. Det är att fullkomligt göra våld på sin egen person.
I min värld blir det nästintill samma sak som att påstå att t.ex någons klädval innebär att “man faktiskt får räkna med ett och annat”.
Det här är så svårt att diskutera utan att det uppfattas både fel, kränkande och kvinnofientligt. Nu råkar ju även jag vara kvinna (inte för att det spelar någon roll i de här sammanhangen direkt) men min tro är ändå att de allra flesta som verkligen skärskådar sig själva (och är klara med vad de själva vill uppnå) förstår vad hela resonemanget i grunden handlar om.
Och det är nog sällan och aldrig att isolerat “skratta åt ett skämt”… men jag tror inte att vi med någon framgång kan diskutera dessa frågor ur ditt personliga perspektiv, inte i en tråd som behandlar en generell frågeställning.
Mitt ex var otroligt svartsjuk.
Jag fick inte ha några kvinnliga vänner medan hon hade massa manliga kompisar.
Var det en naken tjej i någon film och jag inte kollade bort tillräckligt snabbt så kunde det bli värsta bråket men det var inga problem tvärtom.
Om jag kom hem senare än beräknat och jag inte lyckas få tag i henne så trodde hon att jag hade någon annan och varken jag eller exet hade haft någon annan innan vi blev tillsammans.
Trots den svartsjukan och misstänksamheten så var det hon som var otrogen ett antal gånger och efter 22år så tröttnade jag.
Önskar bara att man gått tidigare.
Att du har en annan åsikt har jag förstås förstått på det du skrivit ovanför. Jag lyfte en annan vikel som jag tror är till nytta för TS, då jag faktiskt inte tror att hans magkänsla enbart är galen och felaktig. Fast som sagt, nyanserna har han bara själv svar på. Inte jag, inte du.
Det exempel som du nu gav har jag sett att du varit inne på lite tidigare i tråden. Om man ska spinna vidare på personliga erfarenheter så har jag varit med om liknande. Du nämner även hur du är en glad och framåt person som lätt drar till dig gillanden. Även här har jag personlig erfarenhet…men i det fallet så har jag senare reflekterat väldigt mycket över min roll i de situationerna. När jag tar bort skygglapparna och funderar över vad min trevlighet och tilldragelser gör för min partner när jag är i en relation, vad det gör med andra inblandade…och framför allt, vad gör det med mig själv. Vem är jag liksom! Jag har kommit fram till att jag faktiskt kan vara glad och trevlig på lite andra sätt, där det ingår en mycket större tydlighet att jag är upptagen. Det finns en nyans i detta som många inte vill se utan det ska bara vara andras problem hur de tolkar. Det är det ju delvis…men ofta inte bara. Anser jag!
Men vad jag förstår så har du lite ont av vilket skit som sprids som skitsnack?! Det kan jag i så fall förstå!
Det kanske det kallas.
När man har pratat med andra i samma situationen så verkar det som dom har dålig självkänsla och hela tiden behöver bekräftelse på nått sätt och när dom själva agerar ut på det sättet så tror dom att deras partner gör samma sak.
Är inte svartsjuka i grund och botten en brist på tillit? Om man litar på sin partner finns ju ingen anledning till svartsjuka tänker jag…?
Jag är inte särskilt svartsjuk av mig. Jag tänker att om någon vill/kan/försöker bedra mig så lär denne ju inte sluta för att jag säger till? Jag orkar verkligen inte lägga en massa energi på att kontrollera och tolka allt min partner gör och säger. Antingen har hen rent mjöl i påsen- då är det bra! Annars har hen det inte- då lär jag märka det…
Och bristen på tillit bottnar nog ofta i dålig självkänsla? Men som det sades tidigare i tråden så finns det nog olika former av svartsjuka. Själva känslan är ju äkta och inte konstruerad. Den finns där för ett syfte, iaf ursprungligen.
Jag tror jag har dålig självkänsla när det gäller förhållanden och att det är därför den uppstår. Dessutom vet jag att min pappa uppvisade lite sådana tendenser. Så jag har kanske lärt mig lite? Att sedan min partners uppträdande inte kanske hjälper mig i rätt riktning är en annan sak. Men jag ska ta upp detta med henne. Vid lämpligt tillfälle. Mellan 15-16 på måndag kanske.
Jag kämpar med svartsjuka just nu. Min fru är på väg att flytta och har sedan i somras uppträtt skumt. Hon blånekar till otrohet och låter trovärdig men det gnager något i mig. Men man kan ändå vara svartsjuk på känslan av att vara bortvald och passé, även om ingen ny filur är inblandad. Hon smyger med att hon handlar till sin lägenhet tex. Det känns tungt.
Låter jag saklig i alla känslor… Men fastnade vid att hon smög med att handla till lägenheten. Om ni har gemensam ekonomi se till att dela upp den direkt, så att ni har varsin budget att förhålla er till, gemensam utgifter och sedan era egna pengar. Desto snabbare desto bättre, både för att inte senare skapa konflikter, där ngn börjat “handla på sig saker” för att man vet att ekonomin kan bli tyngre i och med skilsmässan, samt att själv få koll på utgifter och inkomster.
Så fort X:et hade bestämt att vi skulle skiljas så var den första åtgärden att slå isär ekonomin, vilket i vårat fall hon höll med om.
Snårigt för vi kommer inte att skilja oss på ett tag. Helt med på hur du tänker annars. Ser redan tecken på att ekonomifrågor kan bli ett problem. Hon har börjat fråga efter småutgifter som hemförsäkring och sparande till barnen. Löjligt då hon hon har ca 10000 mer än mig i lön. Samtidigt som jag har fått säga upp en massa abbonemang, betalt studielån, lagt om räntor m.m. för att jaga hundralappar.
Aah föll ner i ett hål nu. Vet inte hur jag ska hantera detta. Min fru ska flytta nu i januari. Vi har i samförstånd väntat med det till julen är över. Nu är den det och verkligheten kryper på mig.
Fick ett sådant sting av svartsjuka nu. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag misstänker sedan länge en sliskig kollega till frun som boven i dramat. Jobbigt.
