Intressant ämne, förstår av fortsättningen på tråden att det var på förekommen anledning.
Jag tror och har upplevt att det finns minst tre sorter av svartsjuka.
1: Den som ens partner vill utsätta en för, dvs är medvetet flirtig i någon sorts maktspel.
2: Den befogade svartsjukan, NÄR ens partner har eller vill ha en affär med en annan, förnekar givetvis, men visar sig med tiden vara sant.
3: Den obefogade svartsjukan, som bottnar i ens egen självkänsla och brist på tillit. Misstänker att det oftast är den som ställer till det allra mest i ett förhållande då det inte finns någon enkel lösning på problemet.
Här kommer dessutom den fingertoppskänsliga magkänslan in.
Vad är vad av ovanstående?
Jag har varit obefogat svartsjukt, kanske, under en kort period(ungdom) i min tidigare relation.
Kanske för att jag upplevde mig mer förälskad i henne än hon var i mig?
Det märkliga är att hon var etter värre än mig?
Kunde ställa till enorma scener fast vi var ensamma en onsdag eftermiddag?
Min svartsjuka innebar inte jättestora problem men jag kände av stygnen och hon kunde med en blick eller fras onekligen trigga mig. Vilket hon njöt av.
Sen valde jag att inte längre agera på den känslan utan bara vika undan när hon provocerade.
Ställde frågan: Varför säger du sådär, vill du vara elak eller tror du att det är skoj?
Då blev läget sämre, hon upplevde tappad kontroll och blev mer osäker i förhållandet.
Efter det har jag upplevt befogad svartsjuka, eller snarare besvikelse över förlorad tillit och respekt.
I min nya relation kan jag med handen på hjärtat säga att:
- Nej jag är inte svartsjuk av mig.
Jag ställer frågor men inte för att kontrollera utan för att jag är intresserad. - Bra! tycker min nya bekantskap då.
-Det skulle jag aldrig acceptera heller.
Ja kanske, men jag har upplevt att det inte heller är bara bulla eftersom, precis som det uttryckts i tråden, vissa känner osäkerhet om ens partner inte är åtm lite possessiv och bevakande.
Bara mina ören i ämnet