Precis detta har jag försökt förklara för min blivande exman, när han undrar varför ”jag inte sträcker ut en hand”, varför jag inte bara har gått med på allt han vill. Att ha sex med någon är det mest intima och ömtåliga man kan göra med en person, och för mig faller det bort när jag inte känner mig varken trygg eller känner tillit eller förtroende för den personen. Min man har betett sig inte snällt eller respektfullt mot mig, därav inget sex.
Vid ett tillfälle sa han t o m att eftersom jag ”inte känner för att ha sex med honom, så är det inte att beteckna det som otrohet om han skulle ha ngn annan vid sidan om”. Ehh??? För jag vill ju ändå inte ge det han vill ha på hans villkoret. Hemskt är det. Det har tagit tid för mig att förstå att jag inte kan acceptera ngt sådant påstående eller beteende, men jag har varit så medberoende och intrasslad i vår relation att jag trodde länge det var fel på mig. Men nu är jag inte där längre.
Nu får jag dock skulden från honom för allt, jag får bära hundhuvudet, men min familj och mina nära vänner och övrig släkt vet vad jag gått igenom, och de stöttar mig. Även professionellt samtalsstöd och detta forum stöttar otroligt mycket. Det är jag evinnerligt tacksam för, annars hade jag nog inte orkat ta mig ur det här eländet.
Ja mitt ex har också hotat att gå till andra… så pressen blev större o större o mindre o mindre roligt att ha sex, för det gick bara ut på att han skulle få.
Jag är också hundhuvet, både för honom o för mig. Fast nu har kag lämnat över det hundhuvet till honom.
Man är två. Funkar det inye så pratar man. Han säger att han pratat.
Men nu när vi är sepaterade, så säger han att vi aldrug pratat så här förut, öppna kort. Nä, just det! Skulle ha kläckt ur sig ett o annat tidigare liksom.
Ge ditt hundhuve till din ex du med. Det kan han ha!
Kram pår’e
Jag är så j*vla arg på honom. Jag mår piss nästan varje dag, vilket han vet. Skrev till honom förut på morgonen att det är svårt och jobbigt, känner bara mörker och har svårt att se hur jag ska våga lite på någon igen efter detta, hur jag ska våga släpp in någon igen. Han svarade att det ljusnar, att det blir bättre. Det blir jag så arg på, hur kan han med att vara sådan med tanke på att det är HAN som gjort detta!!! Varför kan han inte bara ta konsekvenserna av sitt handlande?!? Allt han skriver får det att låta som om han inte se vad han gjort, hur han behandlat mig. Han ser ju sig själv som en ängeln. Är så arg på honom och besviken.
Han bor i huset just nu, pga bilproblem blir det nog så nästa vecka också. Har ändå funkar ok och igår köpte jag räkor till kvällen (var själv sugen och inte något jag direkt hade köpt för att äta själv). Kvällen var ok och vi kunde t.o.m. skämta med varandra och ha lite trevligt. Sen gick han ut med hunden och när han kom tillbaka var han sur och tvär. Som vanligt förstod jag ingenting när han blir såhär. Skillnaden den här gången var att jag inte tassade på tå för att han inte skulle bli dyrare. Spyr år hur han förr fick mig att tassa runt här för att inte han skulle bli mer sur och irriterad… så arg så jag snart spricker här…
Precis…håller med!! E ju bara att prata m ibland verkar det svårt även om man varit bästa vänner under många år…
Lättare och va otrogen…typ en språngbräda…
Jag saknar fortf familjeenheten efter 2 år… men det blir bättre!!! Håll ut:heart:. Ha en fin lördag! Här blir d kickbike park m sonen och sen sol och bad.
Du ska nog inte förvänta dig att han har några större sympatier för dig. Tyvärr. Han har bestämt sig o ju mer du försöker lappa o göra det bra, destå mer kommer han att backa.
Han såg nog räkorna som ett försökt till flört från din sida.
Jag vet att du är i en värld av förrvirrade känslor. Ena dagen känner man si andra så. Det är tydligen så det ska vara, man måste passera det.
Men! Det är det bästa att bryta kontakten. Nu är det ju klurigt när ni bor i samma hus. Men försök att ta dig därifrån.
Att ständigt träffa honom gör att man inte slutar hoppas. Varje liten positiv grej som uppstår blir som ett hopp. Det är som att dra av ett plåster super sakta. Det gör så jävla ont, men det kommer ändå att lossna till slut. Bättre att göra det snabbt.
Jag har gjort exakt lika som dig, så jag kan inte säga att jag är proffs på detta. Men om jag kan ge nptt råd så är det det ovan.
Först blev jag förbannand o ledsen. Sen mjäkig o ledsen o blev vän. Då kramades vi när han kom. O vi hade så förtroliga samtal om hur synd det var om honom.
Nu har kag brytit igen. Han fattade ju inte varför jag inte var glad o sprudlandes när han i måndags frågade på sms vad jag gjort den helgen. Jag var väldigt kort i mina svar.
Nu har han smsat hela veckan om helt meningslösa saker. Men jag har varit kort eller inte svarat.
I går var vår bröllopsdag. Tom då sms han, men tog bort det sen. Så jag tror han skrev att det kändes jobbigt att det var just bröllopsdagen.
Men jag har inte kontaktat honom.
O jag låter mig inte luras av att han vill ha mig tillbaka. Det är bara att han vill ha min bekräftelse av att det är synd om honom o vilken hyvens kille han är som vill vara vän med mig.
Nu ska jag säga något som du förmodligen blir galen på, men, jag har varit där.
Jo, ta hand om DIG! Fundera hur DU vill ha det. Umgås med vänner. Prata av dig. Gör saker som du tycker är roliga o som du får energi av. Försök att inye ha mer kontakt än nödvändigt med honom.
Hur galen man än blir av dessa råd, så hjälper dom💚
Jag vet att du har rätt. Har så svårt att släppa bara. Drömmar och framtidsplaner som har gått i tusen bitar. Mörker och åter mörker så fort jag försöker tänka framåt. Försöker ta en dag i taget men allt gör så ont. Träffa vänner, komma ut på promenader. Allt för att skingra tankarna.
Vi har börjat städa inför att mäklare kommer. Satt ute på framsidan precis och han börjar prata minnen, när vår hund var valp och sådant. Sedan skulle vi fortsätta och han frågar mig om han ska ta insidan på skåpen också eller om vi har det längre fram när det är dags för det. Gjorde så ont så jag kunde inte se honom i ögonen. Gick upp till sovrummet och gråter fortfarande. Det har var ju vårt drömhus, vi skulle ju skaffa barn och bilda en familj här. Nu verkar han helt oberörd av allt och bryr sig inte ens om att jag är ledsen och gråter här uppe. Hur kan man vara så känslokall, totalt sakna empati för den man älskar så mycket. (Han har sagt att jag är hans livskärlek hittills. Förstår inte heller hur han kan med att uttrycka sig så plumpt?!?).
Åhhh vad jag lider med dig! O känner igen mig så väl så väl.
Det är i spillror det man hade o det är i spillror det man tänkte sig ha. Man sitter som i ett limbo av tankar o hur mycket man än försöker så hittar man inga tillfredställande svar.
Det gör ont! O det gör det länge. Men det kommer dagar då du kommer att må bättre, sen kommer det dippar. Jag vaknade med en dipp idag. Skrev av mig här o fick stöd av fantastiska medmänniskor. Nu känns det bättre.
Så kommer det vara för dig också. Jag förstår dig så väl!
Att han är så känslokall är ju förmodligen för han inte kan ge dig det du vill ha. Du håller han distansen. Korkat utalande av honom dock. När han vet hur ledsen du är. Men han kanske trodde det skulle hjälpa dig. Men det blev plumt.
Gråt av dig! Vi finns hör om du vill ha stöttande ord! Du kommer att komma igenom det. Det tar tid, tyvärr. Även om man vill bara kunna knäppa med fingrarna o så är det över.
Men vi som har blivit lämnade är inte lika långt fram i processen som dom som lämnar. O det vore konstigt om vi kom över det på en dag…
Har haft mäklare här i dag, var jätte tungt. Började gråta efter och han är så känslokall, till slut frågade jag honom om han inte känner något alls inför detta vi har ju ändå bott här i 3 1/2 år. Han svarade att vi bearbetar detta olika ” jag fäster mig inte vid minnen och drömmar. Jag är inte så sentimental”. Jag höll på att koka över när jag hörde det. Konfronterade honom ang tinder och alla flörtar, frågade honom om han träffar någon, vilket han hävdar att han inte gör. Men han menade att det inte rörde mig om han skriver med någon annan. Mitt svar var att inom dessa fyra väggar så rör det mig och att så pass mycket respekt kan han visa mig efter 5 år och en förlovning. Om han inte kan det så vet han vart dörren är.
Jag är så arg jag vet att det är många människor som beter sig fult under en separation och jag vet även att flera här svarat mig att han säkert träffar någon. Men i min värld behandlar man inte den man varit tillsammans med på detta sätt. Det är så lågt. Jag skulle aldrig göra så mot honom, jag har inte ens tittat åt någon annan man dessa 5 år, men han får hålla på exakt som han vill och söka bekräftelse från andra kvinnor till höger och vänster. Under en separation kan man väl visa respekt för den andra och för det man haft tillsammans. Så arg så jag håller på att explodera.
Alltså mäklarbesöket är ju jättetungt! Vi bodde 20 år i vårt hus och jag grät exakt hela tiden mäklaren var där. Jävla X. Alla minnen. Alla drömmar.
Ursäkta, men ditt X beter sig superkorkat och du får nog förbereda dig på att det är så det inte kommer att ändras. Respekt kan en drömma om i dessa lägen, svikarna respekterar tyvärr bara sig själva.
Usch 20 år är mycket, det är ju verkligen ens hem. Förstår vad du menar, jag försöker stålsätta mig i för att fler mäklare ska komma. Så svårt för jag har verkligen lagt ner min själ i detta hus och jag är en personen som är väldigt hemmakär. Mäklaren tyckte det var jätte fint och tror han kan pressa priset rejält. Jotack det är för att jag är intresserad av inredning och renovering. Det är jag som lagt ner timmar och mängder av sömnlösa nätter på att hitta exakt rätt tapeter, skursocklar, golvlister, taklister och ja det är min pappa som lagt ner väldigt mycket av sin tid för att hjälpa oss med renoveringen. Jag som satt i timmar, vid flera tillfällen för att linoljefärgen skulle bli så tun och fin som möjligt. Visst han har också lagt ner tid och vi har samma smak när det kommer till inredning men det är JAG som letat halvt ihjäl mig efter allt och nu står vi inte för att antagligen sälja det. Gör så ont och jag hatar hur han inte ens kan Fråga hur det är när jag gråter så att jag knappt kan andas i soffan. Han bara sitter bredvid och gör inget mer än att kolla på sin mobil.
Ja jag vet att du har så rätt med respekten men jag vet inte, någonstans hoppas jag ändå att den man jag förälskade mig i finns kvar där inne. Inte för att jag vill ha tillbaka honom nu efter allt detta utan mer för att slippa känna mig så lurad. Kanske låter dumt men jag känner mig lurad, lurad på familjen vi drömde om, lurad på framtiden med honom där vi skulle bli gamla tillsammans och även lurad utifrån att det känns som om han slutit 5 år av mitt liv. Jag känner att mitt liv är över, jag är i den åldern då alla runt mig har barn och då det är hög tid att tänka på det. Visst jag kan få barn ett tag till men man vet aldrig. Dessutom ska jag våga lita på någon igen och våga släppa in någon igen efter detta?! Det vet jag inte om jag klarar, känner mig så bränd. Det bara finns aska kvar och att läka kommer ta tid, lång tid.
Sen är det även svårt med allt jag förlorar i och med separationen. Hans syskonbarn som jag älskar som mina egna syskonbarn. Jag tror han har snackat skit om mig till sin familj. Den äldsta tjejen har tagit bort mig från alla sociala medier och tom blockat mig, vilket gjorde mig jätte ledsen. Hans syster har inte hört av sig något och hans pappas familj agerar som om de inte ens vet vem jag är längre. Den enda som har hållit kontakten och frågat hur jag mår är hans mamma, det är jag iaf glad för. När det var som värst kände jag stor stöttning ifrån henne, hon har varit med om liknande saker och gav mig rådet att skriva av mig och att försöka äta även om det är svårt. Misstänker att han har målat upp mig som boven i dramat och att det är så synd om honom, men otroheten och alla gånger han flörtar med andra kvinnor har han nog inte sagt ett pip om
Du kommer våga släppa in någon i ditt liv igen, för du kan och vill älska. Glöm inte det!
Det är skitjobbigt med allt det sociala en förlorar med släkt osv i och med en separation. Du har ju redan listat ut att han pratat skit om dig och gett dig skulden. Superjobbigt, men värt att komma ihåg är att de som svalde den storyn utan att kolla med dig faktiskt inte är så nära dig som du trodde. (Jag har samma erfarenhet, en blir vansinnig och vill rentvå sig… men det struntar de i, för de har bestämt sig). Låt dem gå. Ge ett långfinger i tystnad, men låt dem gå långt bort från ditt liv. Du kommer inte att sakna dem senare.
Har inte skrivit på länge, varit fullt upp. Vi har valt mäklare och ska skriva på kontakter på torsdag. Jag har pratat med banken och möjlighet till att lösa ut honom finns. Så jag känner mig inte lika stressad över att hitta något annat nu. Jag har inte berättat för honom att jag kan lösa ut honom. Då skulle aldrig saker som behövs fixas här blir gjorda. Men han har satt igång nu när mäklaren kommer. Jag tror att han har skitit i allt som behövde fixas med förbehåll att jag antagligen skulle lösa ut honom. Nu fick han bråttom att fixa det som är kvar.
Så ledsen över allt som är, alla säger att tiden läker såren men det enda som blivit bättre är att chocken har lagt sig. Mår fortfarande skit annars, ångesten som kommer och går. Overklighetskänslor och nedstämdheten, de mörka tankarna.
För ett par veckor sedan fick jag reda på att han skriver med en annan kvinna. Blev så arg för dels bor vi under samma tak och det är tillräckligt jobbigt som det är men sen också för att hon har ett barn som inte är mer än 1-1 1/2 år och det gör ont. Han är ju inte säker på han vill ha barn så nu känns det som om det är mig han inte vill ha det med. Känner mig otillräcklig, ledsen över all tid och allt jag lagt ner på honom. Arg på henne som tog kontakt med honom och att hon trots att hon vet att vi fortfarande bor ihop fortsätter ligga på. Mycket minnen som väcks från förra året när han var otrogen också. Hon är väldigt lik den han var otrogen med förra året, både utseendemässigt och barnfrågan. Så trött på kvinnor som till vilket pris som helst ska sätta klorna i män som är upptagna eller där det inte är helt över. Jag skulle aldrig gjort så mot någon annan kvinna, systerskap finns det något som heter. Arg på dem både, arg på det som hände förra året. Mitt i allt finns också en stor känsla av otillräcklighet, jag dög inte och var inte värd att blir respekterad och älskad.
Vi pratade här om dagen, jag känner behovet av att gå och prata med någon ihop. I annat fall för att kunna nå sinnesro, jag känner mig fast och jag kommer inte vidare. Han sa sig vara öppen för det men behövde tänka lite till. Jag behöver verkligen det så nu är jag rädd att han ska ändra sig. Känner mig så fast som om jag sitter i superlim och inte kan röra mig.
Gå och prata med en psykolog ensam, ge dig det och ta hand om dig själv nu. Har han en ny så släpp honom, vet att det är lättare sagt en gjort men av egen erfarenhet så är det bäst i längden. Och ang kvinnor som tar för sig av upptagna män kommer det förr eller senare straffa sig, de fick ihop det med en som valde att vara otrogen och bygga en fin relation på det känns ganska sunkigt i längden för har man en gång gått över den gränsen så varför inte igen.
Så hur dåligt jag än mår vissa dagar så vet jag att det är inte jag som har bedragit någon och det tröstar när man är i det svart hålet.
Usch vad tungt det ska vara, 1 steg fram och 2 tillbaka. Jag hittade en lägenhet som jag verkligen ville ha, men var inte tillräckligt snabb på. Den gick till mitt tänkta maxpris på förhand. Hade Varit i kontakt med mäklaren och väntat på svar från henne och så såg jag detta.
Vi var hos en terapeut i veckan och det var bra för det satte igång en process hos mig. Hade bestämt mig för denna lägenhet och äntligen såg jag lite ljus i slutet av tunneln.
Kände mig så nedstämd, visst jag sitter inte i sjön. Jag har huset som jag kan lösa ut honom ur men vill jag det?!? Ni som valt att bo kvar hur har det varit? Jag är rädd för känslan av tomhet, vad händer när han tar alla sina saker. Älskar förvisso huset och det har allt jag vill ha runtomkring, natur, sjöar, bra pendlingsavstånd till jobb och vänner/familj. Men det är just en sak, i denna lilla stad känner jag ingen direkt. De vi umgåtts med är hans vänner och de har inte sagt ett ord till mig sedan det tog slut. Visst det är väl bara 20-30 min med bil till mina vänner och jag kan kanske skaffa vänner här. Men är rädd för ensamhet, att bli isolerad.
Det har hänt mycket sedan jag skrev sist. Då skulle vi ha hit mäklar och göra besiktning av huset. I slutet av oktober blev jag sjuk, något jag trodde var en förkylning utvecklade sig inom loppet av 10 dagar till att vissa sig vara akut leukemi. Jag blev jätte dålig och då mina organ började lägga av en efter en så hamnade jag på iva (detta dag nummer 3 på sjukhuset). Läkarna visste inte om jag skulle överleva. Mitt ex var så orolig för mig och när han var hos mina föräldrar sa han att detta med att sälja hus var pausat i 1 år och att det viktiga var att jag skulle bli frisk. Jag sa till honom att jag behövde fokusera på att bli frisk nu. Det har nu gått 3 månader och jag kämpe med cellgifter som kommer fortsätta fram till sommaren. Till råga på allt har mina njurar lagt av totalt och förra veckan fick jag reda på att jag behöver en transplantation (kommer ta 3-4 år innan jag kan göra det). Mitt ex och jag bor fortfarande under samma tak och det har fungerat bra. Vi har varit vänner och allt har varit bra. Han har stöttat mig till tusen men igår hände en sak. Efter en mysig helg med promenader och fika drar han upp flytt igen. Han kläcker han ur sig att han tycker att han har ställt upp mer än vad som kan förväntas av honom, vilket sårade mig väldigt mycket. Han frågade var jag begärde av honom och jag sa att jag inte kan fokusera på det just nu utan måste fokusera på att bli frisk från cancern. Då blev HAN sur och sa ”så det är de du begär av mig” och sedan gick han. Jag orkar inte med detta också just nu, klarar inte av en separation mitt i allt annat. Så sårad över vad han sa, jag valde inte att få cancer och han gjorde ett val själv tidigt i detta och det var att stanna. Hur kan man säga något sådant?!? Vet inte vad jag ska göra. Jag klarar inte av en flytt och är inte länge lika säker på att jag ska sälja. När jag blir frisk från cancern kommer få ha dialys i 3-4 år framåt, vilket gör det svårt att flytta också. Jag begär inte att han ska stanna så länge men iaf hålla sitt ord ang cancern. Det är fruktansvärt tufft med båda behandlingarna som det är. Mycket tankar kring framtiden och ångest dagligen över vad som hänt mig. Det hade räckt med det men nu måste jag tänka över vad som ska hända. Kan jag få ett nytt lånelöfte från banken som sjukskriven, vill jag bo kvar, hur ska jag kunna bo själv, kan jag få hemtjänst de värsta perioderna. Ja tusen frågor som jag inte har energi till att sätta mig in i. Mår piss och känner att detta var ett nytt lågt för honom. Nu är orden sagda och det går inte att få dem osagda. Att försöka få ett vardagsliv att rulla på där vi är vänner och har det som vi haft är omöjligt efter detta. Orkar inte mer nu och känner att jag inte längre vet vad jag kämpade för när jag låg på iva.
Men hjälp vilken fruktansvärd situation du har hamnat i!
Spontant tänker jag att du måste få ett samtalsstöd till att börja med. Kan sjukhuset bistå med en kurator? Ibland finns ju den möjligheten när det handlar om svåra sjukdomar. Kyrkan brukar också kunna erbjuda samtalsstöd. Det här ska du inte bära ensam.
Vilket stöd kan du få från dina föräldrar? Är de pigga nog att kunna avlasta dig på något sätt?
Beklagar djupt din situation. Jag ska ge dig samma råd som jag fick, av en jurist som gav gratis ekonomisk rådgivning i samband med att min man flyttade; “Gör ingenting. Absolut ingenting. Vill han dela upp era tillgångar, så låt honom boka tider och skriva papper. Vill han sälja huset, så låt honom fixa allt praktiskt. Förhala allting genom att vara passiv. Det ger dig tid att fokusera på din sjukdom och att bli så frisk som möjligt. Att bli starkare. Just nu tjänar du både ekonomiskt och hälsomässigt på att göra ingenting.”
Det var ett bra råd. Liksom du var jag svårt sjuk och jag orkade verkligen inte slåss om hus och pengar. Jag gjorde ingenting förrän jag faktiskt blivit starkare och friskare, och det tog över ett år.
Jag håller med om vad de skrivit ovan. Du måste fokusera på dig själv och din hälsa. Låt honom inte trycka ner dig. Förhala allt. Försök att skjuta på alla viktiga beslut och ta en dag i taget. Du kommer bli starkare. Försök att inte lägga känslomässig energi på honom. Det är det inte värt. Inte nu. Absolut prio för dig är att hitta någon att prata med som kan stötta dig. Det du går igenom och har gått igenom är näst intill omöjligt att göra ensam. Ta hjälp och tänk på dig själv. När du blir frisk väntar ett bättre liv på dig. Du skall bara ta dig dit. En dag i taget. Med hjälp. Stäng bort honom helt om han tar mer energi än han ger. Det finns bättre män men det kan du ta senare bättre.
Styrke kram
Jag har en kurator och pratar med henne om sjukdomen. Det svåra är allt på hemmaplan nu. Jag har svårt att förstår hur någon jag en gång älskade så mycket och som kallat mig för sin livskärlek kan uttrycka sig så. Jag orkar helt enkelt inte bekämpa en strid till. Det är tillräckligt med cancern, hur cellgifterna har påverkat min fertilitet, håret som jag tappat, illamåendet som är konstant, tröttheten, dialys 3 dagar/vecka och beskedet att jag aldrig kommer återfå kapaciteten på mina njurar. Mina föräldrar är pensionärer och mår inte så bra själva men de hjälper mig så gott de kan.
Det är ett bra råd. Jag orkar inte kämpa på en front till just nu. Innan jag blev sjuk hade jag ett bra lånelöfte från banken och kunde köpa ut idioten om jag ville. Nu har löftet gått ut och jag orkar inte dra i alla trådar. Det enda jag vet är att huset är MITT hem och vill han flytta så får han göra det. Jag har bara svårt att fatta hur någon som kallt mig för sin livs kärlek kan säga något sådant när jag verkligen behöver honom. Besvikelsen är stor.
. Ha en fin lördag! Här blir d kickbike park m sonen och sen sol och bad.
jag vet att det är många människor som beter sig fult under en separation och jag vet även att flera här svarat mig att han säkert träffar någon. Men i min värld behandlar man inte den man varit tillsammans med på detta sätt. Det är så lågt. Jag skulle aldrig göra så mot honom, jag har inte ens tittat åt någon annan man dessa 5 år, men han får hålla på exakt som han vill och söka bekräftelse från andra kvinnor till höger och vänster. Under en separation kan man väl visa respekt för den andra och för det man haft tillsammans. Så arg så jag håller på att explodera.