Svårt att gå vidare, ser två personer i mitt ex

Ann_mh · 27 Juli 2020 23:11

Jag har läst mycket på detta forum nu och det känns väl dags att dela min historia.

Jag hade varit tillsammans med min sambo i 5 år när han gjorde slut. Vi var aldrig gifta men förlovade i 4 år med planer att gifta oss och bilda familj inom en snar framtid. Vi väntade pga mina studier och när jag äntligen hade avslutat dem för ett år sedan kom det fram att han inte visste vad han kände eller vad han ville med oss längre. Egentligen ska jag nog backa bandet till vårt andra år tillsammans. Vi pratade då om att skaffa hund, hus hade vi redan. Vi beslutade oss för att göra detta efter noggranna diskussioner fram och tillbaka, ringde runt till uppfödare och fann en som vi var nöjda med. Veckan innan vi skulle åka och kolla på valparna backade min sambo, han var rädd för vad som skulle hända med hunden om vi separerade för han ville inte omplacera en hund till (han hade en hund i några månader med sitt ex). Det blev ett stort bråk som höll på att avsluta relationen, men vi pratade ut ordentligt och beslöt oss för att skaffa hunden. Året efter, återigen vid sommaren, utbrister min sambo att han inte vet vad han känner eller vad han vill med oss. Mitt hjärta brast och jag mådde så dåligt. Detta varade i 2-3 veckor då han sa att han hade landat i att han älskade mig och vill fortsätta. Förra året, till sommaren, säger han igen att han inte vet vad han känner eller vad han vill. Sommaren går och vi pratar inte så mycket mer om det utan att jag ber om att vi iaf ska försöka. Jag har under hela den sommaren en magkänsla som säger mig att han har någon annan. Ställde honom mot väggen 3 ggr, först gången blev han tyst och sedan blånekade han. Sommaren går och augusti kommer. 2 dagar innan jag ska börja mitt nya jobb händer det en sak. Han kommer hem vresig och kall, jag förstår ingenting. Plötsligt säger han att han inte vill mer och jag blir jätte ledsen. Kvällen är kaotisk med gräl, jag är ledsen och han kommer för att trösta mig. Det ena leder till det andra och vi har sex, men efteråt kollade jag i hans mobil för jag kunde inte skaka av mig känslan. Mycket riktigt han träffade en annan kvinna som samma dag hade försökt få honom att göra slut med mig. Konfronterade honom och det spårade helt ur den kvällen. Vi grälade och jag var så förbannad att jag skrev till henne på Messenger. Hon visste vet jag vet och var en sådan bitch mot mig, försökte trycka mer mig med ”lilla vännen vi har gjort mycket mer än bara kysst varandra”. Det visade sig att han hade träffat henne i början av sommaren, hon (en gammal flört) hade tagit kontakt med honom via facebook och börjat skriva. De hade setts 3-4 ggr i hennes bil på parkeringsplatsen utanför hans jobb då han jobbade sina nattpass. Kände mig så bedragen och allt kändes så smutsigt. I alla fall hade han slutat träffa henne efter det och sen började hon skriva igen i augusti. Försökte få honom att börja träffa henne igen och gör slut med mig. Jag har aldrig blivit så sårad och åter igen pratade vi ut om allt och bestämde oss för att försöka. Jag ville inte/kunde inte ta in allt då jag precis börjat ett nytt arbete där jag både var ny i yrket och på arbetsplatsen. Försökte bara se framåt och lägga locket på. Men i december upptäckte jag att hon flyttat från ena sidan av stan till ett par hundra meter ifrån oss och allt kom upp till ytan igen för mig. Det i kombination med mycket på jobbet gjorde att jag blev deprimerad. Försökte men hade ingen ork till något, såg ingen framtid i något längre. I slutet av januari mådde jag dåligt och trodde att jag var gravid. Testade negativt och mitt ex sa då att han var glad och lättad över det, vilket sårade mig. Vi hade ju från början planerat utifrån familj och barn, därför vi köpte hus. I mars sa han återigen att han inte visste vad han kände för mig, att något inte kändes bra. När jag frågade vad som inte var bra kunde han inte precisera det, det var bara en känsla. Bad honom att fundera kring vad det var så vi kunde försöka fixa det. Våren gick också vi skaffade familjebil, band lånen på huset och skaffade kattunge. Allt var han med på och i vissa fall även hans initiativ. Så när han i slutet av maj, säger att han inte vill och faktiskt denna gång gör slut var det svårt för mig att ta in. Det brast helt för mig och jag blev sjukskriven i några veckor, åt ångestdämpande och varken sova eller kunde äta. Under denna tid och även efter har mitt ex blivit så känslokall och bryr sig bara om sig själv. Han tjatade om huset, att vi måste dra i det praktiska, vilket var så svårt för mig då jag mådde så dåligt. Han gav mig 3 veckor och sa sedan att jag måste besluta om jag ville köpa ut honom eller sälja. Fick honom att avvakta men varje helg var han på om detta igen. Använde hunden som hot, att jag kunde ta hunden då han inte ville se mig något mer efter detta. Allt jag hade gjort var att be om lite betänketid till augusti då det ändå var svårt att sälja ett hus under sommaren. Till slut gick han med på detta men han pressade och tjatade hela juni. Jag är helt slut nu. Han är känslokall och avståndstagande. Han är inne på tinder och lägger till gammal flörtar på Facebook (varav den sista var en 14 år äldre kvinna). Nästa vecka ska vi börja dra i allt praktiskt och jag bävar. Ont i magen inför detta, har kommit fram till att en försäljning nog är bäst men jag älskar mitt hus. Vi har renoverat det till vårt drömhus. Vacklar fortfarande fram och tillbaka. Försöker leta efter något annat men har inte hittat något. Känner mig stressad då mitt ex kommer vilja sälja till första bästa och gärna till en som kunde flytta in igår redan. Känner inte igen mannen förälskade mig i, vet inte vart han tagit vägen. Den man som jag förälskade mig i var ömsint och hade ett stor hjärta. Brydde sig så mycket om mig och gjorde allt för mig. Visst i det perioder då han inte vetat vad han vill har han varit frånvarande Och förra sommaren kall. Men under hösten var han åter den man jag förälskade mig i. Nu splittar jag upp detta i två personer och saknar den han en gång var, har svårt att se vad han gjort och det gör det svårt för mig att gå vidare. Mår fortfarande jätte dåligt, jobbar men äter ångestdämpande och gråter floder. Känns som om jag har en miljon frågar som jag aldrig kommer få svar på. Känns som om jag aldrig kommer kunna gå vidare heller…

kroon93 · 28 Juli 2020 00:05

Jag förstår vad du menar med att se två personer i en, man tror sig känna någon o ha sett alla sidor men det känns ofta som att det blir så vid en separation… Jag tycker det påminner om hur jag blev när jag gjorde slut med mitt ex, han sa när vi träffades någon gång efter att jag var skum… Jag betedde mig inte illa eller sa taskiga saker men jag kunde inte ritkigt vara mig själv, man sätter ju upp någon form av spärr… Jag gjorde slut av misstag som sedan blev till en paus o sen ville han gå vidare, jag har gått runt som ett frågetecken i några månader nu men börjar äntligen finna lite ro i den nya vardagen även om det så klart gör ont fortfarande och jag tänker på det dagligen. Kämpa på, du kommer att ta dig igenom det här

Uppochner · 28 Juli 2020 08:48

Välkommen till forumet! Jag tycker att det har hjälpt mig att skriva här, både i min egen tråd som blir en slags dagbok, och att svara och göra inlägg i andras berättelser.

Du är i en jättetuff fas, precis där jag befann mig förra sommaren. Det är så förvirrande det där med att ena månaden skaffa kattunge, binda lån osv och sedan hux flux inte vilja ha något med en att göra… Så var det för mig också.

Han beter sig fruktansvärt illa mot dig! Det enda som är bra är att det kan hjälp dig att kapa banden. Den du förälskade dig i finns inte längre. Det avlastar också en hel del ansvar från dig. För med det beteendet så handlar det inte längre om att båda har del i konflikten, i alla fall inte ett 50/50-ansvar. Det är han som inte sköter sin del av ansvaret för er relation!

Nu har HAN bråttom och då ska du bara hänga med i svängarna! Det är klart att du också måste få tid att tänka igenom. Jag valde att vara kvar i huset, mest för att ha kvar en fast punkt när ”allt annat” rämnade. Det var så många beslut ändå, så att vara kvar i huset gav mig möjlighet att först och främst det här året försöka landa i att jag är singel. Hur jag vill bo i mitt nya singelliv, det börjar jag fundera på nu. Och jag märker att jag trivs rätt bra med huset.

Försök att bara tänka på dig nu. Bry dig inte om vad han vill eller tycker, eller att komma överens i samförstånd eller ge varandra råd. Har du familj och vänner som kan ge dig råd? Personer som känner dig och kan hjälpa dig att sortera i t ex detta med boendet. Vilket slags boende skulle passa för dig, om du fick tänka helt fritt, utan hänsyn till någon?

Ta hjälp och stöd av juridiken. Så länge som ni inte har bodelat utan båda står som ägare så kan han inte tvinga fram en försäljning. Eller, självklart kan han utöva all möjlig press mot dig, men du har rätten på din sida. Du ska ta steg framåt när du är redo. Vill han sälja till underpris så är det ju också det priset som får gälla som värdering ifall du skulle lösa ut honom… Har en mäklare värderat huset? Du kan också ta ett möte med banken för bara dig och resonera om vilka möjligheter du har, utifrån din inkomst etc.

Det kommer att bli bättre! Jag hade också mycket ångest och svårt att äta. Divorce Diet är liksom bara en i raden av alla konsekvenser… Tänk inte för långt fram, ta ett steg i taget. Börja med att fundera ut hur du vill bo, om du vill ta över huset för att skjuta på beslutet, som jag, eller om du skulle trivas bra i ett eget hem, ett nytt hem där du får börja om. Hyra, bostadsrätt, radhus… titta runt lite och försök att drömma om en bättre framtid en stund. Du kommer att klara det!

Caro · 28 Juli 2020 09:10

Glöm inte att andas! Och kom ihåg, det är INTE bråttom bara för att han säger det! DU har ju inte bråttom, utan ska få till ett boende som är bra för dig. Om han tycker det tar lång tid, jamen varsågod för honom att flytta ut då. Han löser säkert ett “tillfälligt” boende!

Nu kommer det en spaning, som inte är rolig att läsa, men troligen ändå nyttig: När den ena parten har bråttom ur ett förhållande, så beror det oftast på att det finns en tredje part som väntar. Även om det inte “har hänt” något ännu. Det kan du läsa i många, många trådar härinne i forumet.

Bra att vara förberedd på det, så blir du iallafall inte överraskad när det uppdagas. Om än du blir precis lika kränkt!

Du kommer att gå vidare så småningom, med eller utan svar på alla dina frågor. Det kanske tar lite tid, och det är en jäkla bergochdalbana med alla dina känslor och reaktioner. En är inte riktigt van vid det, men låt det komma bara, till slut planar det faktiskt ut. Det är svårt att tro det nu, jag vet.

Det finns många av oss härinne på forumet, som varit med om både det ena och andra. Fortsätt skriva av dig här för det hjälper så mycket!

Toto · 28 Juli 2020 18:38

Jag är rätt färsk i detta ämne… men vill ändå ge dig stöd i att ändå bara en i raden som ser o hör dig!
Fy fasen vad du har fått gått igenom! Grymt är det!

Mitt X har en ny. Jag bad honom flytta ut, det tyckte jag var oerhört skönt! Även om det är ensamt här i soffan, men det var fruktansärt jobbigt att han kom hem o duschade för att åka till henne. Bättre att han är där då. Han bor i kappsäck, vilket jag ser som en liten hämnd😄

Snart går våra flyttlass, början av sep. Känns som att det är då jag kan börja leva igen!

Som andra sagt, så går det dag för dag. Upp o ner. Jag har kommit pyttelite på väg. Men jag litar på dom andra i forumet, dom säger att man klarar det!
Kramar till dig!/Toto

Ann_mh · 1 Augusti 2020 20:41

Känns skönt att höra någon mer säga att han gjort fel. Så svårt att se hur mannen som satte mig före sig själv i början av vårat förhållande kan göra så här mot. Nu vet jag inte ens vem han är. När jag bett om betänketid för huset så är det jag som är elak mot honom och mobbar honom. Det har han uttryckligen sagt.

Ser allt han gjort men samtidigt ser jag mannen han varit innan och det finns fortfarande en dragning. Försöker fokusera på den han är nu och du har rätt den man han var innan finns inte längre. Han har även sagt det när jag frågade vart den mannen var. ”Honom har jag begravt” så sa han.

Jag har familj som stöttar, de står verkligen på min sida. Men de vill inte ge några råd ang huset, vilket jag förstår. Det går fram och tillbaka vad jag själv vill och även om vi har renoverat så finns det stora saker kvar. Saker som jag inte kan göra själv och som är kostsamt. Dessutom så är lånen bundna i 3 år framåt, han ville banda de i början på april fast han hade gått i dessa tankar sedan feb/mars. Jag är rädd att jag hamnar i något kostsamt och att jag den dagen jag säljer skulle gå back. Därför lutar det åt att sälja men det är med en tyngd i hjärtat. Jag har iaf kommit fram till att det är bostadsrätt med en uteplats och lite trädgård jag vill ha och gärna nära till naturen, men det är inte så lätt Hitta i en storstad.

Vi ska börja dra i det med mäklare nästa vecka, men han kommer inte förstå att vi inte kan sälja direkt. Måste hitta något nytt innan. Han kommer inte gå med på det. Redan efter 3 veckor hade han kollat upp hur han kunde tvinga fram en försäljning. Ringt tingsrätten och kollat upp offentlig auktion. Han hotar med detta nu så fort vi inte kommer överens, ”imorgon ringer jag tingsrätten”. Jag vill inte behöva gå genom det då sambolagen säger att allt bohag ska delas lika. Jag har köpt en hel del med hjälp av mina sparpengar medan han har lagt sina pengar på sina cyklar och allt med det.

Igår var jag ute med några kollegor och när jag kom hem började vi bråka. Han var sur innan jag åkte för att jag, i mitt egna hem, gick runt i underkläder när jag gjorde mig iordning. Konfronterade honom ang detta när jag kom hem och att han inte ska säga något som sitter på tinder framför mig. Blev ett stort bråk, slutade med att han har ännu mer bråttom ang separationen och sälja för jag ska ut ur hans liv, han vill nämligen inte ha något mer med mig att göra. Att få de efter 5 år när det är han som varit otrogen och bettet sig illa gjorde ont.

Ann_mh · 3 Augusti 2020 20:31

Usch vi ska ju dra i det praktiska med huset denna vecka, men ser svårt ut att hitta en dag. Vi går om varandra och till helgen vill jag inte ta det. Vi skulle nämligen ha firat 4 årig förlovningsdag på lördag. Gråter av att bara tänka på det. Så mycket drömmar som förstördes. Känns bara som om jag vill vakna just nu

Svårt med huset också. Som sagt det lutar åt att sälja för jag är rädd att det blir något kostsamt för mig. Badrummet och fasaden behöver renoveras och sen är ju lånen bundna i 3 år till. Jag letar ju annat under tiden nu men för varje visning jag går på så känns det som om jag vill spy och tänker ”här vill jag verkligen inte bo”. Ska ju ta hit mäklare som värderar nu i veckorna som kommer och jag har redan fått lånelöfte ifrån banken. Men jag tänker inte släpp huset till vilket pris som helst, han vill sälja och det redan igår helst. Jag känner att han får ta det lugnt, vi börjar vi med mäklare och sen ska jag pratat med baken igen. Vill se om möjligheten finns att lösa ut honom och i så fall tänker jag att huset läggs ut på förhand, han får ge mig 3 månader på att hitta något annat (där jag känner att jag kommer trivas) och om jag inte hittar något efter dessa 3 månader så löser jag ut honom. Dessutom är min tanke att vi tar en besiktning på huset nu. Om jag löser ut honom vill jag inte ha några överraskningar och om vi säljer så kan vi när besiktning är gjord ta en dold fel försäljning. Jag vill inte stå i skuld med honom om det är något med huset i framtiden. Vi har nämligen haft ett rent helvete själva. Hittade vattenläcka efter vattenläcka när vi bytte golv, fönstren på ena sidan av huset var rötet då någon ägare innan hade vänt alla fönsterbleck åt fel håll (vattnet tan mot huset ist för utåt) och pga detta hade vatten läckt in och runnit ner längs väggen. Detta var på övervåningen och snickaren hade svårt att säga om det kan ha runnit ner längs väggen till nedervåning. Därav att fasaden behöver bytas. Så jag vill inte stå där om vi säljer och det dyker upp saker längre fram som vi inte vet om nu. Hoppas bara mitt ex kan vara resonlig och förstå detta också. Han vill egentligen inte ens fixa med lister och måla fasaden (som bara varit grundmålad i 2 år nu) inför en försäljning. Dock tror jag och hoppa att en mäklare kan få honom på andra tankar.

Ann_mh · 7 Augusti 2020 20:20

Har haft första samtalet om huset idag. Var så tufft, han lät rent affärsmässig. Verkar inte bry sig alls och jag känner som om jag går sönder själv. Sen har vecka varit extra känslosam då vi skulle ha haft förlovningsdag imorgon. Men han verkar återigen inte bry sig. Han beter sig så känslokallt. Efter vi pratade om huset idag så fick jag upp till sovrummet och grät i en timma. Han brydde sig inte, satt bara i soffan och spelade på sin mobil.

Nu har vi kommit överens om att ta in 3 olika mäklare och få en värdering. Därefter ska jag kontakta banken och se vilka alternativ som finns för mig. Förstår bara inte hur han kan vara så känslokall, så svårt att ta in. Samlade ihop mig sen och packade en väska, sa att jag skulle åka bort i helgen och packade bla de sexigast underkläderna jag har (vilket han såg). Han blev lite ställd, faktiskt föra gången jag fått en reaktion från honom (mer än att han är sur eller arg). Han frågade när jag skulle komma hem, vilket jag svarade lite luddigt på. Att jag bara åkte till en tjejkompis behöver inte han veta. Kändes iaf lite bättre när han blev lite ställd.

Ann_mh · 9 Augusti 2020 15:47

9/8

Gårdagen var jobbig, skulle ju ha firat förlovningsdag. Gör ont att bara tänkte på det. Jag var iaf inte hemma utan redan i fredags åkte jag iväg till en vän och var där tills idag.

Jag och xet började tjafsa över sms igår också. Jag var och är arg över att han tyckte vi skulle köp katt och sedan, veckan efter att vi får hem henne, gör han slut. Han har inte brytt sig så mycket om henne eller ens frågat om han ska hjälpa till med kostnaderna, bara förutsatt att jag ska betala allt. Jag surnade till igår över dessa och skrev ett par sanningens ord till honom. Att det är vår gemensamma katt och att han iaf kan erbjuda sig att betala för mat och hjälpa till med försäkringen. Hade jag vetat att han skulle göra slut så hade vi ju aldrig skaffat henne så lite ansvar för situationen får han iaf ta. Han blev sur och tjafset var i full gång.

När jag kom hem idag var han kall, svårt att ta in allt. Jag hade även skrivit ett brev till honom i fredags, beskrivit hur jobbigt allt var och att jag funderar mycket på vart allt gick fel. Han hade svarat på detta. Inget svar på mina frågor, bara mer frågetecken egentligen. Grät 3 timmar I sträck när jag läste detta. Gör så ont allt. Önskar jag kunde backa bandet. Han skrev att våra minnen och jag alltid kommer finnas med honom och det goda kommer han alltid vilja vårda som något gott och därför vill han inte ha mer tjafs som förstör det. Han skrev också hur han måste hitta sig själv, bli hel och komma till ro. Han vet inte hur den resan kommer se ut eller vart den leder, han vet bara att de kommer ta tid och energi. Som sagt mer frågetecken än svar känner jag. När slutar allt att göra så ont?!?! Gått lite mer än två månader nu och jag mår fortfarande lika dåligt, visst kanske inte hela tiden men majoriteten av tiden gråter jag fortfarand och tänker tillbaka på alla minnen. På drömmarna som aldrig blir av

mamma_mu · 9 Augusti 2020 16:03

Det är så jobbigt. Förstår fullständigt. Har han en ny redan? Oftast är det så. Tänkte då du skrev att han hänger på tinder. Det är tungt o jävligt men lär lätta efter en tyvärr lååång tid och mycket tårar. Häng här som jag, det hjälper.

Ann_mh · 9 Augusti 2020 16:57

Jag vet inte om han har någon ny, men han hänger på tinder och lägger ju till gammal flörtar på Facebook så jag tror han träffar men ingen seriöst (Hoppas jag iaf) eller så handlar det bara om bekräftelse. Han har ALLTID varit bekräftelsesökande även under vårt förhållande och sökt uppmärksamhet från andra kvinnor.

Jag hoppas du har rätt med att det lättar, gör så ont och ser bara mörker framför mig just nu. Känns ungefär som om jag gång på gång tar ett steg fram och två tillbaka. Letar boende och går på visningar trots att jag bara vill spy åt det. Försöker se framåt men jag ser inget annat än mörker

mamma_mu · 9 Augusti 2020 17:15

För jävligt jo, men det tar bara tid. Man kan inte skynda på det. Jag räknar månader men tror det tar år. Jag har ju åldern emot men du är ännu ung. Det är bara att sörja, gråta och skrika. Efter en tid lugnar det ner sig. Ljuset lär komma. Har nog ändå misstankar av att han har en annan. Lita inte på honom. Dom säger så mycket men det är sällan sant. Styrkekram.

Toto · 9 Augusti 2020 17:27

Kära du! Jag lider med dig! Precis så där säger mitt X. Han mår så dåligt o har tydligen gjort i många år. Men vad han gjort åt det… inget, utan att klga att det mitt fel! Så nu säger han att han vill må bra, få vara normal.
Han vill att vi ska vara vänner o vill inte bråka. Vi har 30 år bakom oss o dom vill han vara stolt över.

Men så i går fick jag världens bästa fråga här på forumet när jag skrev om min situation. Det var användaren upponersom skrev" borde han inte fråga sig varför du inte vill ha sex med honom"
Jag blev så paff. Öhhh jo det kanske han borde. Men han har bara skylt på mig.
Så med andra ord så har jag tagit på mig skulden för vår krasch o han vill att vi ska vara vänner. Så lämpligt det blir för honom
Vad jag vill säga med det är att du kommer att hitta din insikt o då kommer du att känna att du har tagit dig en bit längre.

Som det verkar på din X är att han inte ger dig svar som du behöver, för han tycker nog inte att det var viktigt. För honom cirkulerar världen runt honom nu.
Tyvärr får jag nog säga att det kommer att göra mer ont för dig. Men du måste igenom det. Det finns ingen genväg. Sen därborta kommer du att hitta ut ur detta mörker. Ta dag för dag. Gråt, skrik, banka skiten ur kudden. Du måste få ur dig ilskan o gråten. O så börja leta efter din insikt. Den kommer! Jag lovar.
Skriv här på forumet. Det är så många som varit i samma situation o dom är så kloka så kloka! Dom kommer att ge dig stöttning.
Kram på dig!

Masai · 13 Augusti 2020 09:23

Precis detta har jag försökt förklara för min blivande exman, när han undrar varför ”jag inte sträcker ut en hand”, varför jag inte bara har gått med på allt han vill. Att ha sex med någon är det mest intima och ömtåliga man kan göra med en person, och för mig faller det bort när jag inte känner mig varken trygg eller känner tillit eller förtroende för den personen. Min man har betett sig inte snällt eller respektfullt mot mig, därav inget sex.
Vid ett tillfälle sa han t o m att eftersom jag ”inte känner för att ha sex med honom, så är det inte att beteckna det som otrohet om han skulle ha ngn annan vid sidan om”. Ehh??? För jag vill ju ändå inte ge det han vill ha på hans villkoret. Hemskt är det. Det har tagit tid för mig att förstå att jag inte kan acceptera ngt sådant påstående eller beteende, men jag har varit så medberoende och intrasslad i vår relation att jag trodde länge det var fel på mig. Men nu är jag inte där längre.
Nu får jag dock skulden från honom för allt, jag får bära hundhuvudet, men min familj och mina nära vänner och övrig släkt vet vad jag gått igenom, och de stöttar mig. Även professionellt samtalsstöd och detta forum stöttar otroligt mycket. Det är jag evinnerligt tacksam för, annars hade jag nog inte orkat ta mig ur det här eländet.

Kramar

Toto · 13 Augusti 2020 09:51

Ja mitt ex har också hotat att gå till andra… så pressen blev större o större o mindre o mindre roligt att ha sex, för det gick bara ut på att han skulle få.

Jag är också hundhuvet, både för honom o för mig. Fast nu har kag lämnat över det hundhuvet till honom.
Man är två. Funkar det inye så pratar man. Han säger att han pratat.
Men nu när vi är sepaterade, så säger han att vi aldrug pratat så här förut, öppna kort. Nä, just det! Skulle ha kläckt ur sig ett o annat tidigare liksom.

Ge ditt hundhuve till din ex du med. Det kan han ha!
Kram pår’e

Ann_mh · 15 Augusti 2020 08:50

15/8

Jag är så j*vla arg på honom. Jag mår piss nästan varje dag, vilket han vet. Skrev till honom förut på morgonen att det är svårt och jobbigt, känner bara mörker och har svårt att se hur jag ska våga lite på någon igen efter detta, hur jag ska våga släpp in någon igen. Han svarade att det ljusnar, att det blir bättre. Det blir jag så arg på, hur kan han med att vara sådan med tanke på att det är HAN som gjort detta!!! Varför kan han inte bara ta konsekvenserna av sitt handlande?!? Allt han skriver får det att låta som om han inte se vad han gjort, hur han behandlat mig. Han ser ju sig själv som en ängeln. Är så arg på honom och besviken.

Han bor i huset just nu, pga bilproblem blir det nog så nästa vecka också. Har ändå funkar ok och igår köpte jag räkor till kvällen (var själv sugen och inte något jag direkt hade köpt för att äta själv). Kvällen var ok och vi kunde t.o.m. skämta med varandra och ha lite trevligt. Sen gick han ut med hunden och när han kom tillbaka var han sur och tvär. Som vanligt förstod jag ingenting när han blir såhär. Skillnaden den här gången var att jag inte tassade på tå för att han inte skulle bli dyrare. Spyr år hur han förr fick mig att tassa runt här för att inte han skulle bli mer sur och irriterad… så arg så jag snart spricker här…

Lifechange · 15 Augusti 2020 09:02

Precis…håller med!! E ju bara att prata m ibland verkar det svårt även om man varit bästa vänner under många år…
Lättare och va otrogen…typ en språngbräda…
Jag saknar fortf familjeenheten efter 2 år… men det blir bättre!!! Håll ut:heart:. Ha en fin lördag! Här blir d kickbike park m sonen och sen sol och bad.

Toto · 15 Augusti 2020 12:29

Du ska nog inte förvänta dig att han har några större sympatier för dig. Tyvärr. Han har bestämt sig o ju mer du försöker lappa o göra det bra, destå mer kommer han att backa.
Han såg nog räkorna som ett försökt till flört från din sida.

Jag vet att du är i en värld av förrvirrade känslor. Ena dagen känner man si andra så. Det är tydligen så det ska vara, man måste passera det.
Men! Det är det bästa att bryta kontakten. Nu är det ju klurigt när ni bor i samma hus. Men försök att ta dig därifrån.
Att ständigt träffa honom gör att man inte slutar hoppas. Varje liten positiv grej som uppstår blir som ett hopp. Det är som att dra av ett plåster super sakta. Det gör så jävla ont, men det kommer ändå att lossna till slut. Bättre att göra det snabbt.

Jag har gjort exakt lika som dig, så jag kan inte säga att jag är proffs på detta. Men om jag kan ge nptt råd så är det det ovan.

Först blev jag förbannand o ledsen. Sen mjäkig o ledsen o blev vän. Då kramades vi när han kom. O vi hade så förtroliga samtal om hur synd det var om honom.
Nu har kag brytit igen. Han fattade ju inte varför jag inte var glad o sprudlandes när han i måndags frågade på sms vad jag gjort den helgen. Jag var väldigt kort i mina svar.
Nu har han smsat hela veckan om helt meningslösa saker. Men jag har varit kort eller inte svarat.
I går var vår bröllopsdag. Tom då sms han, men tog bort det sen. Så jag tror han skrev att det kändes jobbigt att det var just bröllopsdagen.
Men jag har inte kontaktat honom.
O jag låter mig inte luras av att han vill ha mig tillbaka. Det är bara att han vill ha min bekräftelse av att det är synd om honom o vilken hyvens kille han är som vill vara vän med mig.

Nu ska jag säga något som du förmodligen blir galen på, men, jag har varit där.
Jo, ta hand om DIG! Fundera hur DU vill ha det. Umgås med vänner. Prata av dig. Gör saker som du tycker är roliga o som du får energi av. Försök att inye ha mer kontakt än nödvändigt med honom.
Hur galen man än blir av dessa råd, så hjälper dom💚

Ann_mh · 16 Augusti 2020 11:04

Jag vet att du har rätt. Har så svårt att släppa bara. Drömmar och framtidsplaner som har gått i tusen bitar. Mörker och åter mörker så fort jag försöker tänka framåt. Försöker ta en dag i taget men allt gör så ont. Träffa vänner, komma ut på promenader. Allt för att skingra tankarna.

Vi har börjat städa inför att mäklare kommer. Satt ute på framsidan precis och han börjar prata minnen, när vår hund var valp och sådant. Sedan skulle vi fortsätta och han frågar mig om han ska ta insidan på skåpen också eller om vi har det längre fram när det är dags för det. Gjorde så ont så jag kunde inte se honom i ögonen. Gick upp till sovrummet och gråter fortfarande. Det har var ju vårt drömhus, vi skulle ju skaffa barn och bilda en familj här. Nu verkar han helt oberörd av allt och bryr sig inte ens om att jag är ledsen och gråter här uppe. Hur kan man vara så känslokall, totalt sakna empati för den man älskar så mycket. (Han har sagt att jag är hans livskärlek hittills. Förstår inte heller hur han kan med att uttrycka sig så plumpt?!?).

Toto · 16 Augusti 2020 11:57

Åhhh vad jag lider med dig! O känner igen mig så väl så väl.
Det är i spillror det man hade o det är i spillror det man tänkte sig ha. Man sitter som i ett limbo av tankar o hur mycket man än försöker så hittar man inga tillfredställande svar.
Det gör ont! O det gör det länge. Men det kommer dagar då du kommer att må bättre, sen kommer det dippar. Jag vaknade med en dipp idag. Skrev av mig här o fick stöd av fantastiska medmänniskor. Nu känns det bättre.
Så kommer det vara för dig också. Jag förstår dig så väl!

Att han är så känslokall är ju förmodligen för han inte kan ge dig det du vill ha. Du håller han distansen. Korkat utalande av honom dock. När han vet hur ledsen du är. Men han kanske trodde det skulle hjälpa dig. Men det blev plumt.

Gråt av dig! Vi finns hör om du vill ha stöttande ord! Du kommer att komma igenom det. Det tar tid, tyvärr. Även om man vill bara kunna knäppa med fingrarna o så är det över.
Men vi som har blivit lämnade är inte lika långt fram i processen som dom som lämnar. O det vore konstigt om vi kom över det på en dag…

Kram till dig!