Har haft mäklare här i dag, var jätte tungt. Började gråta efter och han är så känslokall, till slut frågade jag honom om han inte känner något alls inför detta vi har ju ändå bott här i 3 1/2 år. Han svarade att vi bearbetar detta olika ” jag fäster mig inte vid minnen och drömmar. Jag är inte så sentimental”. Jag höll på att koka över när jag hörde det. Konfronterade honom ang tinder och alla flörtar, frågade honom om han träffar någon, vilket han hävdar att han inte gör. Men han menade att det inte rörde mig om han skriver med någon annan. Mitt svar var att inom dessa fyra väggar så rör det mig och att så pass mycket respekt kan han visa mig efter 5 år och en förlovning. Om han inte kan det så vet han vart dörren är.
Jag är så arg jag vet att det är många människor som beter sig fult under en separation och jag vet även att flera här svarat mig att han säkert träffar någon. Men i min värld behandlar man inte den man varit tillsammans med på detta sätt. Det är så lågt. Jag skulle aldrig göra så mot honom, jag har inte ens tittat åt någon annan man dessa 5 år, men han får hålla på exakt som han vill och söka bekräftelse från andra kvinnor till höger och vänster. Under en separation kan man väl visa respekt för den andra och för det man haft tillsammans. Så arg så jag håller på att explodera.
Alltså mäklarbesöket är ju jättetungt! Vi bodde 20 år i vårt hus och jag grät exakt hela tiden mäklaren var där. Jävla X. Alla minnen. Alla drömmar.
Ursäkta, men ditt X beter sig superkorkat och du får nog förbereda dig på att det är så det inte kommer att ändras. Respekt kan en drömma om i dessa lägen, svikarna respekterar tyvärr bara sig själva.
Usch 20 år är mycket, det är ju verkligen ens hem. Förstår vad du menar, jag försöker stålsätta mig i för att fler mäklare ska komma. Så svårt för jag har verkligen lagt ner min själ i detta hus och jag är en personen som är väldigt hemmakär. Mäklaren tyckte det var jätte fint och tror han kan pressa priset rejält. Jotack det är för att jag är intresserad av inredning och renovering. Det är jag som lagt ner timmar och mängder av sömnlösa nätter på att hitta exakt rätt tapeter, skursocklar, golvlister, taklister och ja det är min pappa som lagt ner väldigt mycket av sin tid för att hjälpa oss med renoveringen. Jag som satt i timmar, vid flera tillfällen för att linoljefärgen skulle bli så tun och fin som möjligt. Visst han har också lagt ner tid och vi har samma smak när det kommer till inredning men det är JAG som letat halvt ihjäl mig efter allt och nu står vi inte för att antagligen sälja det. Gör så ont och jag hatar hur han inte ens kan Fråga hur det är när jag gråter så att jag knappt kan andas i soffan. Han bara sitter bredvid och gör inget mer än att kolla på sin mobil.
Ja jag vet att du har så rätt med respekten men jag vet inte, någonstans hoppas jag ändå att den man jag förälskade mig i finns kvar där inne. Inte för att jag vill ha tillbaka honom nu efter allt detta utan mer för att slippa känna mig så lurad. Kanske låter dumt men jag känner mig lurad, lurad på familjen vi drömde om, lurad på framtiden med honom där vi skulle bli gamla tillsammans och även lurad utifrån att det känns som om han slutit 5 år av mitt liv. Jag känner att mitt liv är över, jag är i den åldern då alla runt mig har barn och då det är hög tid att tänka på det. Visst jag kan få barn ett tag till men man vet aldrig. Dessutom ska jag våga lita på någon igen och våga släppa in någon igen efter detta?! Det vet jag inte om jag klarar, känner mig så bränd. Det bara finns aska kvar och att läka kommer ta tid, lång tid.
Sen är det även svårt med allt jag förlorar i och med separationen. Hans syskonbarn som jag älskar som mina egna syskonbarn. Jag tror han har snackat skit om mig till sin familj. Den äldsta tjejen har tagit bort mig från alla sociala medier och tom blockat mig, vilket gjorde mig jätte ledsen. Hans syster har inte hört av sig något och hans pappas familj agerar som om de inte ens vet vem jag är längre. Den enda som har hållit kontakten och frågat hur jag mår är hans mamma, det är jag iaf glad för. När det var som värst kände jag stor stöttning ifrån henne, hon har varit med om liknande saker och gav mig rådet att skriva av mig och att försöka äta även om det är svårt. Misstänker att han har målat upp mig som boven i dramat och att det är så synd om honom, men otroheten och alla gånger han flörtar med andra kvinnor har han nog inte sagt ett pip om
Du kommer våga släppa in någon i ditt liv igen, för du kan och vill älska. Glöm inte det!
Det är skitjobbigt med allt det sociala en förlorar med släkt osv i och med en separation. Du har ju redan listat ut att han pratat skit om dig och gett dig skulden. Superjobbigt, men värt att komma ihåg är att de som svalde den storyn utan att kolla med dig faktiskt inte är så nära dig som du trodde. (Jag har samma erfarenhet, en blir vansinnig och vill rentvå sig… men det struntar de i, för de har bestämt sig). Låt dem gå. Ge ett långfinger i tystnad, men låt dem gå långt bort från ditt liv. Du kommer inte att sakna dem senare.
Har inte skrivit på länge, varit fullt upp. Vi har valt mäklare och ska skriva på kontakter på torsdag. Jag har pratat med banken och möjlighet till att lösa ut honom finns. Så jag känner mig inte lika stressad över att hitta något annat nu. Jag har inte berättat för honom att jag kan lösa ut honom. Då skulle aldrig saker som behövs fixas här blir gjorda. Men han har satt igång nu när mäklaren kommer. Jag tror att han har skitit i allt som behövde fixas med förbehåll att jag antagligen skulle lösa ut honom. Nu fick han bråttom att fixa det som är kvar.
Så ledsen över allt som är, alla säger att tiden läker såren men det enda som blivit bättre är att chocken har lagt sig. Mår fortfarande skit annars, ångesten som kommer och går. Overklighetskänslor och nedstämdheten, de mörka tankarna.
För ett par veckor sedan fick jag reda på att han skriver med en annan kvinna. Blev så arg för dels bor vi under samma tak och det är tillräckligt jobbigt som det är men sen också för att hon har ett barn som inte är mer än 1-1 1/2 år och det gör ont. Han är ju inte säker på han vill ha barn så nu känns det som om det är mig han inte vill ha det med. Känner mig otillräcklig, ledsen över all tid och allt jag lagt ner på honom. Arg på henne som tog kontakt med honom och att hon trots att hon vet att vi fortfarande bor ihop fortsätter ligga på. Mycket minnen som väcks från förra året när han var otrogen också. Hon är väldigt lik den han var otrogen med förra året, både utseendemässigt och barnfrågan. Så trött på kvinnor som till vilket pris som helst ska sätta klorna i män som är upptagna eller där det inte är helt över. Jag skulle aldrig gjort så mot någon annan kvinna, systerskap finns det något som heter. Arg på dem både, arg på det som hände förra året. Mitt i allt finns också en stor känsla av otillräcklighet, jag dög inte och var inte värd att blir respekterad och älskad.
Vi pratade här om dagen, jag känner behovet av att gå och prata med någon ihop. I annat fall för att kunna nå sinnesro, jag känner mig fast och jag kommer inte vidare. Han sa sig vara öppen för det men behövde tänka lite till. Jag behöver verkligen det så nu är jag rädd att han ska ändra sig. Känner mig så fast som om jag sitter i superlim och inte kan röra mig.
Gå och prata med en psykolog ensam, ge dig det och ta hand om dig själv nu. Har han en ny så släpp honom, vet att det är lättare sagt en gjort men av egen erfarenhet så är det bäst i längden. Och ang kvinnor som tar för sig av upptagna män kommer det förr eller senare straffa sig, de fick ihop det med en som valde att vara otrogen och bygga en fin relation på det känns ganska sunkigt i längden för har man en gång gått över den gränsen så varför inte igen.
Så hur dåligt jag än mår vissa dagar så vet jag att det är inte jag som har bedragit någon och det tröstar när man är i det svart hålet.
Usch vad tungt det ska vara, 1 steg fram och 2 tillbaka. Jag hittade en lägenhet som jag verkligen ville ha, men var inte tillräckligt snabb på. Den gick till mitt tänkta maxpris på förhand. Hade Varit i kontakt med mäklaren och väntat på svar från henne och så såg jag detta.
Vi var hos en terapeut i veckan och det var bra för det satte igång en process hos mig. Hade bestämt mig för denna lägenhet och äntligen såg jag lite ljus i slutet av tunneln.
Kände mig så nedstämd, visst jag sitter inte i sjön. Jag har huset som jag kan lösa ut honom ur men vill jag det?!? Ni som valt att bo kvar hur har det varit? Jag är rädd för känslan av tomhet, vad händer när han tar alla sina saker. Älskar förvisso huset och det har allt jag vill ha runtomkring, natur, sjöar, bra pendlingsavstånd till jobb och vänner/familj. Men det är just en sak, i denna lilla stad känner jag ingen direkt. De vi umgåtts med är hans vänner och de har inte sagt ett ord till mig sedan det tog slut. Visst det är väl bara 20-30 min med bil till mina vänner och jag kan kanske skaffa vänner här. Men är rädd för ensamhet, att bli isolerad.
Det har hänt mycket sedan jag skrev sist. Då skulle vi ha hit mäklar och göra besiktning av huset. I slutet av oktober blev jag sjuk, något jag trodde var en förkylning utvecklade sig inom loppet av 10 dagar till att vissa sig vara akut leukemi. Jag blev jätte dålig och då mina organ började lägga av en efter en så hamnade jag på iva (detta dag nummer 3 på sjukhuset). Läkarna visste inte om jag skulle överleva. Mitt ex var så orolig för mig och när han var hos mina föräldrar sa han att detta med att sälja hus var pausat i 1 år och att det viktiga var att jag skulle bli frisk. Jag sa till honom att jag behövde fokusera på att bli frisk nu. Det har nu gått 3 månader och jag kämpe med cellgifter som kommer fortsätta fram till sommaren. Till råga på allt har mina njurar lagt av totalt och förra veckan fick jag reda på att jag behöver en transplantation (kommer ta 3-4 år innan jag kan göra det). Mitt ex och jag bor fortfarande under samma tak och det har fungerat bra. Vi har varit vänner och allt har varit bra. Han har stöttat mig till tusen men igår hände en sak. Efter en mysig helg med promenader och fika drar han upp flytt igen. Han kläcker han ur sig att han tycker att han har ställt upp mer än vad som kan förväntas av honom, vilket sårade mig väldigt mycket. Han frågade var jag begärde av honom och jag sa att jag inte kan fokusera på det just nu utan måste fokusera på att bli frisk från cancern. Då blev HAN sur och sa ”så det är de du begär av mig” och sedan gick han. Jag orkar inte med detta också just nu, klarar inte av en separation mitt i allt annat. Så sårad över vad han sa, jag valde inte att få cancer och han gjorde ett val själv tidigt i detta och det var att stanna. Hur kan man säga något sådant?!? Vet inte vad jag ska göra. Jag klarar inte av en flytt och är inte länge lika säker på att jag ska sälja. När jag blir frisk från cancern kommer få ha dialys i 3-4 år framåt, vilket gör det svårt att flytta också. Jag begär inte att han ska stanna så länge men iaf hålla sitt ord ang cancern. Det är fruktansvärt tufft med båda behandlingarna som det är. Mycket tankar kring framtiden och ångest dagligen över vad som hänt mig. Det hade räckt med det men nu måste jag tänka över vad som ska hända. Kan jag få ett nytt lånelöfte från banken som sjukskriven, vill jag bo kvar, hur ska jag kunna bo själv, kan jag få hemtjänst de värsta perioderna. Ja tusen frågor som jag inte har energi till att sätta mig in i. Mår piss och känner att detta var ett nytt lågt för honom. Nu är orden sagda och det går inte att få dem osagda. Att försöka få ett vardagsliv att rulla på där vi är vänner och har det som vi haft är omöjligt efter detta. Orkar inte mer nu och känner att jag inte längre vet vad jag kämpade för när jag låg på iva.
Men hjälp vilken fruktansvärd situation du har hamnat i!
Spontant tänker jag att du måste få ett samtalsstöd till att börja med. Kan sjukhuset bistå med en kurator? Ibland finns ju den möjligheten när det handlar om svåra sjukdomar. Kyrkan brukar också kunna erbjuda samtalsstöd. Det här ska du inte bära ensam.
Vilket stöd kan du få från dina föräldrar? Är de pigga nog att kunna avlasta dig på något sätt?
Beklagar djupt din situation. Jag ska ge dig samma råd som jag fick, av en jurist som gav gratis ekonomisk rådgivning i samband med att min man flyttade; “Gör ingenting. Absolut ingenting. Vill han dela upp era tillgångar, så låt honom boka tider och skriva papper. Vill han sälja huset, så låt honom fixa allt praktiskt. Förhala allting genom att vara passiv. Det ger dig tid att fokusera på din sjukdom och att bli så frisk som möjligt. Att bli starkare. Just nu tjänar du både ekonomiskt och hälsomässigt på att göra ingenting.”
Det var ett bra råd. Liksom du var jag svårt sjuk och jag orkade verkligen inte slåss om hus och pengar. Jag gjorde ingenting förrän jag faktiskt blivit starkare och friskare, och det tog över ett år.
Jag håller med om vad de skrivit ovan. Du måste fokusera på dig själv och din hälsa. Låt honom inte trycka ner dig. Förhala allt. Försök att skjuta på alla viktiga beslut och ta en dag i taget. Du kommer bli starkare. Försök att inte lägga känslomässig energi på honom. Det är det inte värt. Inte nu. Absolut prio för dig är att hitta någon att prata med som kan stötta dig. Det du går igenom och har gått igenom är näst intill omöjligt att göra ensam. Ta hjälp och tänk på dig själv. När du blir frisk väntar ett bättre liv på dig. Du skall bara ta dig dit. En dag i taget. Med hjälp. Stäng bort honom helt om han tar mer energi än han ger. Det finns bättre män men det kan du ta senare bättre.
Styrke kram
Jag har en kurator och pratar med henne om sjukdomen. Det svåra är allt på hemmaplan nu. Jag har svårt att förstår hur någon jag en gång älskade så mycket och som kallat mig för sin livskärlek kan uttrycka sig så. Jag orkar helt enkelt inte bekämpa en strid till. Det är tillräckligt med cancern, hur cellgifterna har påverkat min fertilitet, håret som jag tappat, illamåendet som är konstant, tröttheten, dialys 3 dagar/vecka och beskedet att jag aldrig kommer återfå kapaciteten på mina njurar. Mina föräldrar är pensionärer och mår inte så bra själva men de hjälper mig så gott de kan.
Det är ett bra råd. Jag orkar inte kämpa på en front till just nu. Innan jag blev sjuk hade jag ett bra lånelöfte från banken och kunde köpa ut idioten om jag ville. Nu har löftet gått ut och jag orkar inte dra i alla trådar. Det enda jag vet är att huset är MITT hem och vill han flytta så får han göra det. Jag har bara svårt att fatta hur någon som kallt mig för sin livs kärlek kan säga något sådant när jag verkligen behöver honom. Besvikelsen är stor.
@Ann-mh Du har det fruktansvärt och helt ofattbart (för oss som ännu inte genomlevt det du gör) svårt och jag har ingen mirakellösning på dina problem… jag vill bara säga att jag “förstår” (fast det gör jag ju inte förrän jag gått i dina skor en bra bit) det h-e du lever i
Önskar dig all tänkbar tur och lycka på din fortsatta väg framåt i livet
Jag skriver inte så ofta här längre. Mitt mående pendlar väldigt mycket! Det är svårt med allt, måendet fysiskt och psykiskt och separationen. Jag känner att jag utkämpar ett krig på alla fronter, krig mot sjukdomen, krig mot läkaren, krig mot tiden, krig mot mitt ex. Han har iaf lugnat ner sig ang huset nu, får se hur länge det varar. Jag är livrädd för vad som ska hända med huset. Ska jag lösa ut honom men då krävs en ny värdering misstänker jag. Priserna har gått upp så mycket här. Ska jag köpa en lägenhet så kostar det också och pga sjukdom behöver jag lite större. Sjukdomen sen ja de tror att jag kommer vara frisk från leukemin när behandlingen är klar i sommar men njurarna är förstörda. Det är ca 4% kvar av den och jag behöver transplanteras. Har fört ett mindre krig med njurläkarna som menar att jag måste vänta 2 år innan jag ens kan komma upp på listan (pga ev återfall). Hematologen menar att det inte ska behövas pga så bra prognos och forskningen pekar åt det hållet också. Alla dessa krig! Sen känner jag det som om jag är fast i limbo, jag kommer ingenstans medan alla runtomkring fortsätter sina liv. Jag har även svårt att se ett liv för mig själv efter detta. Svårt att se den person jag blivit, spegelbilden reflekterar ett träsktroll utan hår och med en slang som kommer ut ifrån bröstet. Jag vet att det är sjukdomen men jag ser inte mig själv längre, jag känner inte igen den personen som stirrar tillbaka på mig i spegeln.
Kära du, du är ju mitt i en kamp och inte alls i limbo. Fortsätt att vara dig själv och ge dig själv beröm och kärlek för att du kämpar så väl! Kanske kan du hitta stunder av frid och glädje då och då och det måste räcka. Din tid som friskare kommer! Stor kram till dig!
jag vet att det är många människor som beter sig fult under en separation och jag vet även att flera här svarat mig att han säkert träffar någon. Men i min värld behandlar man inte den man varit tillsammans med på detta sätt. Det är så lågt. Jag skulle aldrig göra så mot honom, jag har inte ens tittat åt någon annan man dessa 5 år, men han får hålla på exakt som han vill och söka bekräftelse från andra kvinnor till höger och vänster. Under en separation kan man väl visa respekt för den andra och för det man haft tillsammans. Så arg så jag håller på att explodera.
