Tillsammans snart 17 år, gifta. Två barn kring tonåren. Vi har ordnat hem och liv. Det perfekta paret utåt. Har nästan aldrig bråkat, men haft svårt att riktigt kommunicera om vad vi vill och behöver. Hade en stor kris för tio år sedan där vi båda övervägde att lämna, men det blev bättre och vi stannade.
Nya problem kom smygande. Vi ville inte samma sak sexuellt och med närhet. Jag var den som ville mer, han den som hela tiden avvisade. Jag försökte länge, kände mig dock mer och mer ensam och inte längre uppskattad. Fick ställa upp på samvaro de gånger han ville för att alls få något, det blev sällan bra. Gradvis stängde jag av. En dag kände jag att jag inte längre ville. Jag slutade försöka, slutade ta initiativ.
Har flera gånger tagit upp relationen till diskussion, sagt att det inte fungerar och att vi måste försöka fixa den om vi tror att vi kan. Han har kört huvudet i sanden, betett sig som att han inte bryr sig och inte alls lyssnar. Förra våren ställde jag mig i bostadskö, började planera min väg ut.
Min känsla att jag vill separera har kommit gradvis sista året. Var på en lägenhetsvisning i våras, men fick panik och backade ur. Mycket för barnens skull. Under sommaren har jag då och då ångrat mig, tänkt att jag borde tagit den. När jag varit iväg ensam med barnen eller på jobbresa har jag känt mig stark, fri och som att jag vet att jag måste lämna. Hemma har vi mer och mer slutat prata. Jag har känt mig alltmer tveksam till om jag kan få rätt känslor för honom igen. Jag har drömt om att få forma mitt eget liv, att få vara fullt ut min egen och skapa mitt eget hem, få känna frihet… Vagt och luddigt, jag vet att gräset sällan är grönare på andra sidan. Han hindrar mig egentligen inte heller att vara mig, men det känns som att vårt liv ändå kväver mig. Kanske för att det inte gett mig det jag behöver?
I veckan fick jag återigen erbjudande om en lägenhet. Kvällen innan visning berättade jag det för honom. För första gången lyssnade han. Vi pratade länge. Han ville försöka mer, jag sa att jag kanske inte orkar. Han berättade om att han känt sig nedstämt och tagit avstånd från mig utan att riktigt veta varför.
Gick på visningen dagen efter fast jag nästan hunnit ångra mig. Lägenheten var så fin. Precis en sån jag skulle vilja ha. Det kändes så rätt när jag klev in där. Kom hem och berättade det för honom. Sa att jag vill lämna. Vi pratade länge, en praktisk och saklig diskussion. Enades om att hålla sams och komma överens för allas skull. Efteråt var jag lättad. Sov bra för första gången på länge.
Efter det har jag vacklat. Känner mig fri och lättad ena stunden, fullständigt panikslagen nästa. Så rädd att jag begår ett misstag. Full av känslan att jag kanske borde gjort något mer. Vi har en så lång tid tillsammans och han är en av mina bästa vänner. Han är ingen elak eller dålig man, vi har bara gått förbi varandra så länge. Igår längtade jag hem från jobbet för första gången på länge, ville sitta och prata med honom i soffan igen. När han ville hålla om mig så grät jag och han fick trösta. Vi kysstes för första gången på länge och jag grät ännu mer. I hans armar tog jag nästan tillbaka min vilja att gå, hade saknat den ömheten så mycket.
Jag är så förvirrad. Jag var så säker på att det var dags att gå vidare och nu är han stark, övertygad om att allt kan bli bra, och jag ville ju att vårt äktenskap skulle vara för evigt. Men går det? Orkar jag? Vill jag? På måndag måste jag svara på lägenhetserbjudandet och jag vet inte vad jag ska göra…
Familjerådgivning! Kommunicera!
Klart att du stängt av. Finns det någon chans från din sida att KÄNNA?
Det verkar dyka upp lägenheter då o då… behöver du stressa med ditt beslut?
Familjerådgivning! Ni har varit länge tillsammans och säkert fastnat i olika tankesätt om sig själv, den andra och relationen. Försök fokusera framåt, hur vill ni ha det här och nu? Vad är viktigt och hur ger ni varandra det som den andra behöver? Och framförallt, kan och vill ni? Dessa frågor är så mycket enklare att börja prata med stöd av en terapeut men förstås behöver ni fortsätta era dialoger hemma också.
Kanske fel av mig att ge dig råd då jag själv befinner mig i ek ostabil situation. Jag vet också att alla är olika, och kan ta saker på olika sätt.
Jag vill ändå bidra med mitt perspektiv som kanske kan ge din olika infallsvinklar.
Jag har lämnat på grund av olika skäl, och för att det inte blev en förbättring i relationen. Nu är jag själv och har växelvist boende med barnen. När jag bodde tillsammans med min man så längtade jag nästan till friheten och till att bygga upp mig själv och känslan av att vara stark. Nu när jag flyttat ut så undrar jag om det var värt att bryta ett äktenskap med små barn? om det är värt att vara ensam? Vem jag ska planera framtiden med? Vem ska jag berätta om min vardag för? Vem ringer mig och är orolig när jag är sen från jobet? Osv… det är de tankar och känslor jag sitter med. Men som sagt, jag har inte kommit långt i min resa och är en skör person i mina känslor. Jag vill bara flagga för att det kan kännas skönt för dig i stunden (som det gjorde för mig), och nu när jag landat och fått till rutiner osv, så kommer andra känslor istället, de jag beskrev ovan med alla mina frågor.
Lycka till. Om jag var du så skulle jag ge det en chans om han vill kämpa för er.
Jag förstår alla dina känslor men jag tror att du skönmålar det du hade… det var tillräckligt dåligt för att du valde att bryta, vilket kräver en jättestor ansträngning/förändring för dig. Jag tror du hade varit betydligt olyckligare om du stannat. Men man kommer inte ihåg allt det dåliga.
Jag kan tycka att om personen som du vill dela ditt liv med ändå inte är den rätta, dvs man saknar alltid något eller det finns inte kärlek/respekt så är det bättre att vara själv. Man ska inte bygga sitt liv bara på att ha en partner, utan det måste finnas andra viktiga människor också. Sedan är det självklart mysigt att ha en partner också.
Men jättebra att få det här perspektivet också. Det är ett stort beslut.
Jag är också en som har lämnat. Även om separationen blev mycket mer besvärlig och uppslitande än jag kunde tänka mig så är jag så nöjd med att jag gick. Barnen var 10 och 13. Efter ett år träffade jag min nuvarande sambo. Vi har nu varit ihop i 7 år och jag kan verkligen säga att gräset kan vara mycket grönare! Även mitt x har träffat en ny som han verkar trivas mycket bra med.
En vän till mig separerade samtidigt som jag. Det var en ännu jobbigare separation, ekonomiskt bråk med jurister. När separationen var klar kom de fram till att de trots allt älskade varandra och flyttade ihop igen. Separationen hade dock inneburit en nödvändig belysning och genomgång av deras problem och de hanterar stötestenarna på ett bättre sätt idag.
Det jag vill säga är att det inte nödvändigtvis är oåterkalleligt, om ni båda vill. Om inte båda vill det var det ändå dödfött.
Tack för att du svarade, det fick mig att må bättre!
Jag blir avslappnad när du skriver att du förstår känslorna, jag var lite rädd att jag skulle bli påhoppad av någon över mitt inlägg
Det var dåligt och väldigt allvarligt.
Jag undrar varför jag inte minns allt det dåliga och klandrae mig själv istället. Nu ska jag inte ta över tråden här så du behöver inte svara här för att inte komma ifrån ts fråga.
Det är grejen, jag tyckte (?) att han var min rätta som förstod mig precis och visste hur jag funkade, men sen hände det saker och respekten försvann, tilliten likaså. När tillit och respekt försvinner så minskar även kärleken enligt mig.
Jag har en tendens att bygga upp mitt liv kring min partner, och det blir enbart jag och han. Det är kanske inte så sunt, jag anstränger mig för att tänka annorlunda. Men varje tanke/steg är som att bestiga berg, så tungt är det för mig.
@Snurran
I ert fall kan det kanske finnas en chans, eftersom ni ändå verkar ha haft en i grund och botten respektfull relation? Däremot är det inte konstigt om ni glider isär ifall en eller båda tar avstånd i omgångar.
Du har fått rådet familjerådgivning flera gånger, och det ett klokt råd. Om inte annat kan det nog åtminstone ge känslan av att du faktiskt gjort vad du kunnat och provat utvägar innan du lämnar, om du nu fortfarande skulle vilja lämna efter det.
Men frågan är egentligen vad din längtan efter frihet grundar sig i? Är det en genuin längtan efter att få stå på egna ben? Har du någon gång i livet levt singel och självständigt under en period, eller har du haft relationer sedan du var ung?
Eller grundar det sig i att du kände dig instängd och frustrerad i det liv du lever? För mår man dåligt och inte känner sig sedd är det inte konstigt att man vill bli fri från en situation och slippa känna sig påverkad av någon annans humör.
@Anonymt2022
Det är en rätt stor skillnad mellan att längta efter att ha en partner och att längta tillbaka till en dålig relation. Men det kanske ibland blir lätt att blanda ihop, om den sista partnern är allt man minns?
Svårt att tänka oå distinktionen, men när jag läser dina frågor så tänker jag att jag längtar till honom som partner, och ej relationen i sig. Jag har inte många relationer att jämföra med, då relationen med min man var den första riktiga.
Åh, det är ju det här jag är rädd för. Att jag inte ska uppleva känslan att det var värt det. Samtidigt tänker jag att det kanske alltid är så det känns? Man har brutit med något som var välbekant och stabilt och kastat sig ut i något nytt som man måste vänja sig vid?
Jag blev tillsammans med min man när jag var väldigt ung. Kom då ur en trasslig relation med mycket bråk. Så på frågan om jag varit singel och levt ensam. Nja. Jag hade en lägenhet själv några år efter gymnasiet, men har inte levt som singel sedan tonåren. Tror det kommer ur det. Jag kan känna att det vore skönt att forma sitt eget liv.
Men ja, vi har en relation utan stora bråk. Vi delar på arbete i hemmet, tar gemensamt ansvar för barnen. Allt det där som jag ser här i forumet ofta saknas. Det gör dock snarare saken värre. Omgivningen ser oss som helt perfekta. Inte helt enkelt att bära när man är den som ändå inte är helt nöjd.
Jag förstår.
Jag gissar att det lättare blir mer skamfyllt att lämna en relation som på många sätt ändå ses som bra. Och jag gissar att det är större chans att omgivningen ser en som “the bad guy” och kanske inte har lika mycket förståelse eller sympati.
Samtidigt är det ditt liv och du vet dina egna anledningar. Förutsatt, såklart, att du faktiskt gör det?
Så kanske steg ett är att prata med någon, kanske både på egen hand och tillsammans med din partner, för att verkligen bena ut vad allting grundar sig i? Även om du landar i att du vill lämna är det nog en fördel att verkligen förstå dig själv och dina anledningar vid en separation?
Jag tror generellt att det kan vara bra att vänta medan man är ung innan man går in i seriösa relationer med tydliga mål om ett liv tillsammans.
Jag tror att det är bra och sunt att ha levt ensam ett tag, åtminstone tills man hunnit hitta sig själv (utan någon annan) och känner sig trygg i den person man är och känner mening med det liv man har på egen hand.
Men jag tror att även i en bra relation kan det finnas utrymme att växa som människa och fortsätta utforska sitt liv.
Så frågan är också om du känner dig begränsad som person i din relation av andra anledningar? Eller skulle det finnas utrymme för dig att kanske börja med ett nytt eget projekt eller avsätta timmar i veckan på något annat som du gör bara för din egen skull? Bara för att få en liten break från rollen som fru och mamma?
För jag gissar att nu när dina barn börjar blir stora och din relation gått lite på sparlåga känns det naturligt att man börjar söka efter något nytt eller välja utvecklas. Men det behöver kanske inte vara som singel, förutsatt att du kan få det du behöver även inom din nuvarande relation?
Du sätter fingrarna på så många viktiga saker. Tack! Jag önskar ju att jag hade svar på allt.
Men om jag skulle försöka analysera lite så tror jag att det handlar om flera saker. Både känslan av att relationen inte gett mig det jag behövt och att hans sätt att hantera mina försök att lösa det har lämnat mig med känslan av att det jag säger inte behöver tas på allvar. Och att jag ibland upplevt att han kritiserat mina projekt om resultatet inte blivit som han förväntat sig (=om han uppfattar att han kunnat göra det bättre).
Men visst finns det saker jag tänker att jag vill lägga tid på och göra mer där jag också vet att jag inte skulle ifrågasättas eller kritiseras. De sakerna borde jag ta tag i genast!
När det gäller relationen har jag varit på väg bort så länge. Jag har varit säker så många gånger på att jag vet att jag inte orkar försöka mer. Att för många känslor dog på vägen medan han valde att inte ta mig på allvar. Att han nu pratar och säger att han vill lämnar mig ändå samtidigt med känslan att jag inte vet om jag orkar eller kan lita på att han faktiskt förstår hur långt vi har tillbaka. Hur ska jag lita på att han förstår att det inte räcker att han vill kramas en helg och planerar in till teaterkväll? Idag valde han exempelvis att jobba över.
Både han och jag är nog ganska skeptiska till familjerådgivning, men jag ska ta upp den frågan med honom.
Här tycker jag att du tar upp en viktig aspekt som kanske ändrar spelplanen lite.
En relation kan vara bra på många sätt, men om man inte känner sig tagen på allvar eller att ens partner inte ser eller bryr sig om att man mår dåligt i relationen saknas ändå en viktig pusselbit. Och även om partnern kanske inte alltid (om än troligen oftast, på åtminstone ett plan) är medveten om det blir det ett sårande beteende. Och det är nog oundvikligt att det holkar ur känslorna.
Det dilemma du beskriver tror jag också att många här kan känna igen sig i. Dvs, en partner som inte riktigt tar ens upplevelse på allvar, men som vaknar ur sin dvala när de märker att de håller på att bli lämnade. Det finns till och med något som heter “walk away wife syndrome”, som påminner lite om det. Så det verkar tyvärr vara en klassiker och även något jag själv känner igen från mitt senaste uppbrott
Hur mycket du själv orkar är svårt för någon annan att avgöra. Förstår om du är mentalt trött på allting.
Och även detta är ju faktiskt ett problem också, även om det är vanligt:
I hans värld handlar det nog om hjälpsamhet, men för den som blir utsatt känns det nog mer som bristande respekt. Och det kan också bli hämmande för den som hela tiden går runt med en känsla av att riskera att bli kritiserad.
Så oavsett vad har ni ju faktiskt en del saker att jobba på, innan ni har en relation som blir helt bra. Sen är det upp till dig att känna om du verkligen orkar. Och jag förstår att det kan vara förvirrande nog i början. Men sådana frågor brukar kunna utkristallisera sig, bara man ger det tid. Du kommer nog känna tydligare och tydligare, beroende på hur mycket ni försöker, vad du verkligen vill.
Ok, jag bromsade. Tackade nej till lägenheten och vi pratade. Vi stannade hemma från jobbet en dag för att bara prata och kramas. I två veckor trodde jag att allt skulle kunna bli bra. Sedan sjönk vi sakta ner i det gamla. Jag kände hur det var jag som avvisade honom nu. Det är skönt att krama en vän, men det händer inget mer i mig.
Just nu lever vi igen som parhästar. När han vill komma nära känner jag hur jag bara vill därifrån. Vilket han märker förstås. Och jag får så dåligt samvete. Han vill vara kvar i relationen och jag tvekar igen.
Vet man någonsin om man gör rätt? Eller hoppas jag förgäves på insikten där jag plötsligt ska vet hur jag ska göra? När jag pratar om relationen är det som att jag hör mig själv, då vet jag att det här är inte det liv jag vill leva. Men sen ser jag mina barn, min familj och blir så rädd.
Så skönt att läsa din berättelse. Att det kan bli bra. Tror du att du bearbetat din separation lite redan innan du lämnade?
Jag har läst in många trådar här om den där vändningen som kan ske när partnern ställs inför fakta. Att det plötsligt går att förändras då. För stunden.
Snurran, känner verkligen igen mig i allt du skriver. Är så rädd att ångra mig och inse att jag kastat bort alla år och en jättefin partner bara för att sitta själv och vara gammal, ensam och bitter. Känns som att jag kan vela i 10 år till men kommer aldrig till beslut.
Ja exakt, den rädslan är likvärdig. Trist om man skiljer sig och tänker vad i helvete höll jag på med i alla år. Varför litade jag inte på mig själv…
Hur kan man lita på sig själv när man är en velpotta. Skulle vara SÅ mycket enklare om jag blev lämnad, då kan man tycka synd om sig själv och sen kämpa sig upp igen och leva sitt liv utan skuld. Antagligen få omgivningens omsorger dessutom…
för att inte komma ifrån ts fråga.