Menar inte att trampa er som blivit lämnade på tårna med detta, det är bara en känsla jag har utifrån min egen situation. Fattar att det är otroligt jobbigt att bli lämnad, såklart.
Känner så igen det. Tänk om man inte behövt vara den som höll i yxan…
Jag bävar för det nästan lika mycket som beslutet. Att behöva säga att det var jag som ville gå från min “perfekta” relation. Min omgivning talar så varmt om min man. Han är så bra och så fin. Fick höra en gång att “du kommer aldrig vilja ha någon annan”. Man ska inte lyssna på vad andra säger, men känslan är inte att jag kommer att bli stöttad om jag väljer att gå.
Känner igen det där! Han är en så perfekt man, du ska vara så glad att du har honom. Då kan jag tyst undra vad de anser att jag är för bottenskrap som gör att jag ska vara så tacksam. Det är exakt sådana kommentarer som göra att jag tvivlar på min känsla. Andra ser uppenbarligen något som jag inte längre ser…
Hoppas fortfarande att han ska vara otrogen så jag får en tydlig anledning.
Ja.
När relationen tar mer energi än den ger.
När man själv mår dåligt och gör våld på sig själv för att ge partnern det den vill ha och behöver få ut av relationen. Då är det dags att lämna.
Det är inte de i din omgivning som lever med din partner. De är inte i dina kläder. De vet inte dina känslor. Du ska inte lyssna på vad andra tycker och säger, du ska gå på det du känner och vill.
Dumt att backa från lägenheten.
Ångesten. Över att inte kunna leva så här längre och över att förstöra familjen. Jag har alltid haft svårt att stå upp mig för mig. Lilla jag kan ju inte vara så viktig. Och så ibland har jag gjort något för mig, sagt nej till en aktivitet jag inte vill delta i eller så, och efteråt har jag då fått höra, av min man, att jag bara tänker på mig själv. Nu ska jag återigen tänka på bara mig. Fast jag ägnat år åt att fundera på hur jag skulle kunna lämna med så liten skada på min barn som möjligt.
Igår försökte jag väcka en diskussion igen. Jag sa att jag nog inte kan vara kvar i det här. Min man svarade “är det dags igen”, sedan gjorde han allt för att byta ämne. Och jag orkar inte. Det är som att han vet att jag inte har så mycket kraft att slåss för mig när jag vet att det skadar både andra och i början även mig. Varför vill han varken jobba för att behålla mig eller bli av mig den velpotta jag är? Betyder jag så lite? Jag borde ha gått när han mötte mig i diskussionen, det känns som att det var det lilla fönstret där han tog mig på allvar. Nu är vi på ruta ett igen. Men mitt dåliga självförtroende förstår honom, jag är ju en velpotta och en fegis så varför ska han ens lyssna?
1 gillning
För att han inte behöver jobba på det då du ändå väljer att stanna.
Du skulle behöva ha en utomstående att tala.med.
Och gör slag i saken.
Här ska du få höra. Du betyder väldigt mycket och i ditt liv betyder du allt!
Det din man håller på med är fel och fegt! Jag har erfarenhet av liknande saker. Man ställer sig själv åt sidan för att få familj och andra glada.
Jag har också skiftat fokus till mig själv sista tiden i mitt äktenskap och när jag berättar detta så får jag också höra att jag bara tänker på mig själv. Det skapar tvivel och för bort fokus från det som är viktigt. Samtalen och förståelsen.
Din man vägrar ta ditt perspektiv och han är förmodligen rädd för konsekvenserna när du försöker ta upp ämnet. Han behandlar dig på det här sättet av rädsla. Tro inte att han är starkare än dig på något vis!
Det du skriver om “perfekt” relation förstår du ju säkert själv inte stämmer. Vi är många som haft det “perfekt” med hus, barn, bra jobb, ekonomi och inget bråk. Men i kärnan är det mycket som inte stämmer. Man pratar inte längre och när man har något att säga blir det bortviftat. Åren går och man undrar vad man håller på med, men från utsidan ser det ju fint ut så varför har man rätt att klaga?
Om han vägrar lyssna när du berättar hur du känner så skriv ett brev. Var tydlig och framförallt helt ärlig. Försök inte försköna något för att vara snäll mot honom.
Och du har så rätt. Självklart är det så. Jag har ju satt mig själv i det här. Om jag inte tar mig själv och det jag känner på allvar, varför ska då han göra det? Det är logiskt egentligen.
Till att börja med, tack.
Du kan nog ha rätt i att han är rädd. Och att se det så gör det med enklare. Jag ska fundera på det där med att skriva istället. Då blir man inte avbruten och kan välja sina ord.
1 gillning
Jag lämnade för 2 år sedan och nu kan vi prata med varandra på ett sätt jag önskat att vi kunnat hela tiden. Jag träffade snabbt en ny men det rinner ut i sanden. Jag uppfattar av det du skriver att du är ganska på det klara med hur du känner och vad du vill, dvs inte leva i den situation som råder. Kom ifrån varandra. Flytta och ta en paus från varandra. Jag förstår att det var det jag och min exman behövde. Vi behövde komma i från varandra. Få distans. Det har varit väldigt jobbigt och skönt på samma gång. Rädslan, att man backar handlar för min del har jag insett om rädsla för förändring. Människan är ju ett vanedjur och man väljer ofta hellre det kan känner till även om det smärtar än väljer det okända som har potential att bli bättre.
Jag borde just nu inte alls ha någon kontakt med mitt ex förutom kring sonen för jag har emotionellt inte släppt taget. Men förändringen att inte prata med honom skrämmer mig, fast jag står still och aldrig kommer vidare. Håller på att avsluta även mitt nuvarande förhållande och är väldigt på det klara med hur mycket rädslan för förändring påverkar och hämmar.
Jag försöker vara i nuet och tänka på min inre röst som säger mig om jag behöver det som kommer till mig eller inte. Är det “pluss” eller “minus”. Att kramas och tillfälligt få den bekräftelse man längtat efter med sin make är ju onekligen skönt och tröstande men frågan är om det är det du behöver och om det ger dig “plus”. Att separera GÖR ONT. Jag kan inte säga att det går över, är i processen fortfarande men har ju heller inte riktigt vågat släppa emotionellt. Att prova vara i från varandra är ett förslag, du längtar ju efter det just nu. Kram
1 gillning
Stanna eller gå skriver du @Snurran. Jag känner med dig. Är själv där i tanken. Det är ett vidrigt tillstånd för alla inblandade att stå där i väntrummet. Och samtidigt ofrånkomligt. En tid. Men risken är att väntrummet blir det normala. Ibland tror jag att man behöver gå för att veta om man kan stanna kvar. Där du står just nu kan du inte avgöra om du ska stanna eller gå. Det kanske är svar nog? Kanske behöver du ta en lägenhet och ”löpa linan ut” för att veta… några svamliga tankar från en annan i ambivalens.
I mitten av november tog jag beslutet. Den här gången var det ingen som grät. Ingen som försökte vinna den andra tillbaka. Lugnt övergick vi i praktiskt resonemang.
I början av december skrev jag kontrakt för en lägenhet i staden jag sett ut som min.
Därefter följde en lång jul. Vi levde som vanligt. Delade sovrum som vanligt. Pratade praktiska saker när barnen inte hörde. Inget bråk. Snarare svalt vänskapligt. Det var inte ens jobbigt. Som om vi båda bara väntat på rätt tillfälle.
Efter nyår berättade vi för barnen. Båda grät. Jag ångrade mig en stund. Insåg att det var mitt fel. Att jag skadade dem för min egen skull. Kände mig ego. Men det gick över. Barnen ställde lite frågor, men sedan den dagen har de inte gråtit, inte bett oss tänka om, inte ifrågasatt… Som om de någonstans förstått att det inte varit bra.
I början av februari flyttade jag ut. Första veckan utan barn avlöpte full av praktiska saker, uppackning osv. Andra veckan tog jag emot barnen och vi försökte få vardagen att fungera med skjutsningar till och från skolan i annan stad.
I det stor hela mår jag bra. Vissa dagar tänker jag på oss som familj. Saknar våra helgrutiner. Sånt vi gjorde tillsammans. Men när jag tänker efter så är det just rutinerna jag saknar. Att vi satt i solen och drack kaffe på eftermiddagarna, att vi såg på TV hela familjen på fredagen. Det är inte honom jag saknar. Tvärtom. När han kom för att lämna barnen ville jag bara att han skulle gå. Så vi var nog bara klara nu. Men det är jobbigt att ta steget. Och det är jobbigt att börja om. Det kommer ta tid att skapa egna rutiner som kan matcha de gamla och trygga. Kanske blir man heller aldrig helt av med känslan av misslyckande och av att ha “förstört” en familj.
7 gillningar
Fint att höra att ni kom till ett bra avslut!
Det beror ju på hur livet utvecklas. Om barnen verkar må bra osv. Många pappor får bättre relationer till barnen efter separation till exempel.
För mig har tiden varit bra. Jag har barnen varannan vecka och det fungerar bra. Jag saknar dem visserligen den andra veckan, men det känns samtidigt som att vi får kvalitetstid på ett annat sätt de veckor de är här.
Ibland kan jag komma på mig med att sakna saker vi gjorde. Som när första varma dagen kom och jag insåg att han nog sitter i det fina uterummet nu. Samtidigt inser jag då att det är sammanhanget jag saknar, att sitta där hela familjen. Det är inte honom. Hemskt kanske, men honom har jag inte saknat en minut. Vi sms:ar som vänner ibland, om annat än barnen och praktiska saker, och jag känner ingenting. Jag var klar. Hur han känner vet jag inte. Jag vill inte fråga och han berättar inte. Bra så tror jag. Det blir mer och mer sällan också. Mest handlar det om vem ska ska gå på föräldramötet och vem som tar barnen till skoaffären…
Jag längtade också efter friheten. Och den njuter jag av nu. Jag inreder mitt nya hem som jag vill. Jag lagar mat jag tycker om, varannan vecka utan hänsyn till någon annan. Det är oförskämt skönt.
Det är svårt att råda andra. Men ta upp det med din partner och ta det därifrån. Kanske kan ni prata er fram till en lösning? Och om inte så har du försökt…
2 gillningar