Problem som överlämnas åt tiden kan antingen lösas av någon annan, bli överspelade eller så blir de större, besvärligare och svårare att ta itu med. Molnen hopar sig, oväder kommer och klippan blir halare och riskablare att ta itu med. Det enda sättet att få dina problem lösta och jobbet gjort är att ta tag i dem. Ingen annan kommer att göra jobbet åt dig. Ju längre du väntar, desto tuffare blir det. Många problem blir mindre svårhanterliga när man väl biter den sura tjuren i hornen.
4 gillningar
Jag vet. Jag har hoppats på det i flera år och gör det fortfarande. Men varför gör vi det? Kommer det bli bättre om vi får veta allt? Kommer vi att känna oss mindre svikna? Vill vi veta allt eller räcker det med det vi redan vet? Vad skulle hända om de blev helt ärliga och då även erkände ännu fler svek än vi redan visste om? Om de självmant skulle erkänna det som vi i hemlighet redan vet, är det över då? Har de då varit helt ärliga eller måste de även erkänna något som vi inte redan vet? Skulle vi då kunna våga lita på dem igen? Går det eller är tilliten förbrukad?
Frågorna är många och svaren få. Det enda jag vet är att ovissheten, lögnerna och hoppet har brutit ner mig och fått mig att tveka på mitt eget förstånd.
2 gillningar
Exakt den frågan kämpar jag med! På ett sätt: ja, för då är våra respektive ärliga.
På ett annat sätt: Nej, för hur ska vi kunna veta att vi får sanningen? Någonsin? Om jag fick reda på ytterligare tre kräk som har legat med henne, vad skulle få mig att tro att det var allt?
Problemet är att när tilliten är intakt behöver man inte ens fundera på vad som är sanning och vad som inte är det. Sanningen är då en icke-fråga, den är självklar och den behöver inte ens nämnas vid namn.
På samma sätt som otrohet är en icke-fråga, ett element i filmer och tv-serier och kvällstidningarnas löpsedlar och som aldrig kommer drabba mig, innan jag har drabbats av det.
När tilliten är söndersågad blir plötsligt sanningen det viktigaste som finns. Man sitter där som en frustrerad ettåring som försöker banka in en kub i ett cirkelformat hål. Bitarna passar inte och det enda som duger är att skrika och gråta.
3 gillningar
Som jag ser det (för min del) så finns det några alternativ för vad framtiden har att erbjuda.
-
Hon bestämmer sig för att vara ärlig och berättar det jag redan vet (men som hon inte vet att jag vet). Visar att hon tycker att hon gjort fel. Sen är det upp till mig att besluta mig om hur jag vill göra. Tror jag henne eller inte? Finns viss förhoppning om att det kan fungera. Eller iaf bli ett ok avslut.
-
Som ovan fast det framkommer fler saker. Kommer känna mig än mer lurad och sårad. Jag får lättare att ta beslutet om att lämna henne. Inget bra avslut och kommer till en början troligtvis vilja hålla kontakten till ett minimum (vi har barn tillsammans). Men chanserna till ett bättre samarbete kring barnen i framtiden ökar.
-
Hon säger inget. Hoppet finnas kvar om att hon en dag ska vara ärlig. Vetskapen om att hon fortfarande ljuger för mig finns där. Vad mer ljuger hon då om? Alla misstankar om svek, stora som små, blir sanningar. Förutsätter då även att det finns mer än jag vet. Alla våra 20+ år tillsammans kommer att kännas som en lögn. Jag måste hitta modet till att lämna för att inte knäckas helt.
Finns säkert fler utgångar men längre än så har inte jag kommit i mina tankar.
1 gillning
Sorry men spelar ingen roll egentligen. Även ville verkligen fortsätta och skapa något nytt och bättre efter mitt X otrohet - tyvärr ville inte hon. Dock kan jag med facit i handen nog säga att det ändå inte hade funkat. Kommer ihåg att jag letade med ljus och lykta efter framgångshistorier där par lyckats - jag sög i mig dem girigt. Det enda som stämt är dock det som en äldre vis kompis sa i början när jag envist argumenterade för att lösa det; GLÖM DET!
EDIT: Men det du håller på med (som jag också gjorde, skrev säkert 25 långa brev till henne och resonerade fram och tillbaka) är ju också en form av bearbetning, som tar dig närmare ett slutgiltigt beslut.
6 gillningar
Det har gått ett tag och jag är fortfarande kvar i ältandet. Har gått till psykolog några gånger nu men känner inte att det leder mig någonstans. Varje vecka är det nya (eller gamla) händelser som tas upp. Känner inte att jag har kommit någonstans med det.
Tyckte att jag kände mig starkare för några veckor sedan. Jag tog det bättre, mindre dåligt, innan. Nu ser jag varken framåt eller bakåt. Ser inte fram emot något alls faktiskt och det oroar mig. Inget är kul. Noll intresse för träning och det var mitt enda intresse.
Jag ville inget av detta. Jag trodde vi hade det helt okej. Inte perfekt men rätt så bra. Men jag dög inte, jag räckte inte. Det vi hade räckte inte.
Jag är rädd för känslor. Varför lägga sin egen hälsa i någon annan människas händer och bara hoppas att det går bra? Det är det fan inte värt!
1 gillning
Perfekt!
Här har du en person som är helt rakt av opålitlig som lyckas göra sig själv till offer och i stället utmana dig att “visa färg”. Hon vill att du ska avge ett löfte att alltid vara med henne, medan hon inte lovar “chicken shit” i princip inget alls. En absolut klassiker!!!
Om ni går i terapi spelar ingen roll. Hon kan ändå, efter att att sugit ut ytterligare lite näring ur din sköra benstomme, diskvalificera dig på någon ny punkt där hon bestämmer att du är oduglig eller inte faller henne i smaken.
Du ÄR redan med henne - det är hon som inte är med dig.
Glöm att ovanstående problem kan avhandlas i samtal. Du är offer för en person som spelar teater på högsta nivå. Speciellt när förbrytaren hotar med självmord så är det full pott. Det gör dig ansvarig och Du måste reglera Ditt beteende när det egentligen är hon som är helt utanför kartan.
Läs allt du kan hitta om personlighetsstörningar som innehåller narcissism och de verktyg de använder för att fixa sin sjukdom.
Att du mår ytterligt dåligt beror på att du blivit spelad som en tennisboll mot en betongvägg av en person som har dig som näringskälla för att själv må mindre dåligt. Du kan trösta dig med att det finns ingen annan som blir lycklig med henne heller.
Vänd nu på steken och testa vad hon går för. Var lite kritisk och kolla vad hon levererar. Sluta uppträda så att hon ska gilla dig. Kravet är att hon ska gilla dig som du är och att hon ska ta hand om sina egna känslor. Jag hör att du inte riktigt kommit in i den skeptiska fasen där du ser att hon ställer jättestora krav på dig och du överpresterar, medan hon gör absolut noll och bara sänker ditt självförtroende.
Du ska inte vara någon annan för att bli älskad. Du ska vara som du är och hon ska vara som hon är.
Ett bra sätt att testa henne är att inte prata så mycket och i stället lyssna på vad hon säger. Lyssna väldigt, väldigt noga vad hon säger och testa vad som händer om du krånglar lite. Hur hon då styr dig i olika riktningar.
Prova stå för något vik inte en tum. Kolla hur hon reagerar så kommer du att fatta att hon inte accepterar din ståndpunkt och snabbt byter till en elak liten djävul som talar illa om dig och dina egenskaper eller börjar trixa så att du luras/tvingas backa.
Här hittar du en psykolog (EN/US) som pratar dagarna i ända om narcissistiska personlighetsstörningar och hur du tar ställning för din egen hälsa och slutar vara använd med någon som absolut inte är din partner.
Exempel på hundratalet videos från “psychotherapist Dr. Les Carter”:
Youtube - Narcissism and Borderline Personality Disorder
Upp till kamp - för dig själv.
4 gillningar
Tack för svaret @bra . Jag uppskattar input! Och jag vill förtydliga att jag inte på något sätt vill förringa det hon har gjort, men det är ändå en svidande saknad som har flyttat in i mig.
Jag har läst om narcissism och borderline och kan bara säga att det känns ett par steg över hur jag upplever det. Men det är jag det. Jag är ingen psykolog och jag är dessutom inte objektiv i det här fallet.
Känns som sagt inte bra att diagnostisera. Men fördelen med att läsa på är att man blir på sin vakt och snabbare läser av mindre önskvärda beteenden.
Funderar på det här med sorgens olika faser som @man1967 tipsade om. Jag synkade rätt bra med faserna för några veckor sedan, men nu har allt hamnat uppochner. Vet inte var jag är nu. Så här skrev jag nyss i min dagbok:
”Ikväll har jag druckit vin som jag hittade ovanför kylen. Spelat hög musik, låtit bli att jobba trots att jag verkligen borde och skrikit så högt jag kan. Jag visste inte att jag kunde skrika så högt, ljudet fyllde mitt huvud helt och hållet.
Efteråt grät jag som ett litet barn. Högt och länge. Jag spydde i badrummet, gick ut i hallen och föll ihop på golvet och grät ännu mer. Sedan grät jag när jag var på väg in till sovrummet. Vårt sovrum. Mitt sovrum. Våra sängar. Min säng.
Nu vill jag vrida klockan flera år tillbaka och så ska det hon har gjort vara ogjort. Otrohet ska vara något som bara finns i filmer och romaner för tanter.
De där skithögarna, de fula falska äckliga jävlarna som var med min fru, de har inte en chans mot mig. Ikväll får de både strömavbrott och kliande eksem i skrevet.
Och så ska jag hålla om henne här i sängen och lukta på hennes hår medan vi somnar, samtidigt som det åskar och barnen sover i sina rum.
Hela familjen, så som jag tänkte det.
Men det går inte att vrida tillbaka klockan. Och jag är så ledsen för det.”
5 gillningar
Låter ganska milt tycker jag. Själv har jag haft betydligt mörkare tankar än så om de andra männen. Ibland så mörka att jag blivit rädd för mig själv.
1 gillning
Gud vad jag känner igen mig i det här, tom lögnerna jon och familjen drog framför poliserna om att hon fruktade för sitt liv. Förlåt att jag kapa tråden men “it struck a nerve”
Det har du rätt i. Jag har värre tankar än så. Men nu har vi ett forum som inte verkar kräva mycket modererande och det är väl bäst att det förbli så.
Jag fortsätter gråta. Jag vill ha tillbaka den jag trodde att hon var, inte den jag vet att hon är. Varför kommer detta nu? Jag var ju klar med detta!
@Nimpom så går det till, några steg fram och något tillbaka.
Läs @Martor och som jag tolkar hans ord, omfamna sorgen.
Du har inte städat ut dina känslor för henne på ett bra tag ännu.
Eller den resan kan gå fort men också ta lång tid.
Det mentala steget, skillnaden mellan, faserna är stor.
Just nu håller du den akuta sorgen ifrån dig olika bra olika dagar.
Men du har inte kommit igenom den och förlikat dig med situationen.
Eftersom du vill ha henne tillbaka. Jag hade väl mer sådana känslor förra, första? gången X var vilse i sitt liv.
Nu andra? gången var det mer enorm besvikelse över både mig själv och henne.
Så länge du drömmer om att få din idealiserade drömkvinna åter kommer du inte vidare i processen. Like ever?
Så drick vin och skrik och spy ut henne om det funkar för dig.
Men ut måste hon!
2 gillningar
Väntat och fullt normalt. Du kan nog fråga vilken normalfungerande person som helst på det här forumet att det är så här sorgeprocessen ser ut när man befinner sig mitt i den största livskrisen man upplevt.
Det är inte en rak linje där man där man först mår som sämst och sen sakta men säkert mår bättre och bättre för varje vecka. Istället går det upp och ner under lång tid. Ett par veckor av ok mående kan avlösas av att man mår som en bajskorv under några veckor, för att sen vända uppåt igen. Och så kan det fortsätta under ganska lång tid.
Håll bara koll på att bottnarna inte blir djupare för varje gång - utan att varje krisperiod blir en liten, liten snäpp lättare än föregående.
1 gillning
@Skipper och @mina50cent
Tack för stödet. Nej, det verkar ta lång tid att städa ut känslorna. Alltså, det har bara gått ett par-tre månader sedan jag upptäckte allt. Men jag vill inte ha henne tillbaka, jag vill ha (som du skriver) drömmen om henne tillbaka. Det är ett stort steg för mig att jag skrek och slog på grejer hemma igår, har inte hänt innan. Ska väl tillägga att barnen inte var hemma.
Jag har svårt för att vara riktigt riktigt arg på henne, jag är arg för det hon har gjort. Men jag hatar inte henne som person. Jag vill att hon ska landa i detta så bra det går. Mår hon bra så har våra barn ännu bättre förutsättningar att må bra.
1 gillning
Ja, jag är en stor förespråkare att omfamna sorgen och acceptansen.
Att acceptera att sorgen finns där och lurar, att situationen uppstått och att man sörjer den. Att acceptera att alla känslor rusar genom kroppen som olika ansikten, där man ena staden blickar in i hatets ansikte, sedan i ångesten, paniken, vemodet, längtan, glädjen, ja många ansikten och känslor passerar revy. Ibland passerar de med ett rasande tempo ibland så kvarstannar en av dem en längre tid.
Ibland när man läser på forumet och även reflekterar över sig själv så är det lätt hänt att man ser dippen som ett misslyckande. Det viktiga här är att acceptera att detta är en normalbild, något som kan pågå oerhört länge för vissa, kortare tid för andra. Det viktiga här är att processen och sorgen är individuell, vi kan inte även om det är enkelt jämföra oss och säga att:
Men du var ju över ditt X efter 6 månader, varför är jag fortfarande kvar i sorgen.
Men som allt så är det en balans, det är också oerhört lätt att romanitisera och fastna i allt som var bra i den tidiga relationen.Det svåra är att försöka vara objektiv och titta på saker och ting kritiskt.
Det är inte för inte måendet ofta kallas för en bergochdalbana…
En bana fylld med uppförsbackar, stup, loopar och snurrande effekter. Måendet följer dina tankar, dina känslor, dina önskningar och förhoppningar. Det vi genomgår är en livskris, ett trauma, att tro att återhämtningen och bearbetningen kommer gå som på räls, en rak stig med en lätt nerförsluttning för att under lätta är nog en utopi.
Men att lära sig omfamna måendet och känslorna är oerhört viktigt i min personliga syn att se på det och det som hjälpte mig. Oerhört jobbigt men också stärkande.
Det jag gjorde när panikattackerna av ångest hälsade på och längtan efter min fd fru var outhärdlig så försökte jag tänka på alla saker som gjorde att jag längtade efter henne. När ilskan hälsade på tänkte jag på vad i situationen jag var arg på.
För varje sak jag tänkte så satte jag det i ett motsats förhållande.
exempelvis:
Jag saknade den kärlek vi delade till varandra - Hon vill ta ut skilsmässa
Jag saknade den varma personen - När jag låg på golvet och grät så tittade hon på och därefter vände hon och gick.
Jag saknade hennes skratt - Var inte alls så mycket skratt sista tiden.
Efter ett tag så insåg jag att relationen hade varit väldigt bra som helhet, vi hade ändå varit tillsammans i 19 år. Men naturligtvis så fanns det saker i den som inte varit bra, saker som både hon och jag stått för. Saker som vi absolut hade kunnat arbeta med men pga olika anledningar inte gjort, och ärligt talat kanske inte sett men som låg och gnagde i det undermedvetna.
Jag började reflektera mkt, tillät mig att gråta. Jag vet inte hur långt jag gick, gick mellan 3-6h per dag. Lyssnade på musik, lyssnade på texterna, gick in i känslan de förmedlade.
Det sista man får göra är att anse och tro att dipparna är ett nederlag.
Snarare tror jag att det är en del i bearbetningen. Sedan beror det naturligtvis på hur man hanterar dem.
Men man får aldrig glömma bort att personen i fråga valde aktivt att välja bort livet med dig. Som jag skrev i en annan tråd, vi alla förtjänar en person som älskar oss på samma sätt som vi älskar dem…
Ta hand om dig och du är inte ensam.
6 gillningar
mm, för ganska exakt ett år sedan satt jag och dagdrömde om att X och skithögen fastnade på en gata under en tjurrusning och blev nedmejade och söndertrampade av 50 tjurar som väger närmare ett ton styck!
Idag tänker jag inte riktigt lika illa. Jag skulle faktiskt nöja mig rätt bra med att dom flyttade till Afghanistan eller nåt annat land i mellanöstern och konverterade till islam. Ett passande straff för henne skulle vara att behöva se ut som spökplumpen varje dag i en burka och riskera piskstraff om hon råkade tala till en annan man…
ha ha ha!!!
1 gillning
Mycket bra skrivet!!
Jag fastnar för " man får aldrig glömma bort att personen i fråga valde aktivt att välja bort livet med dig. Som jag skrev i en annan tråd, vi alla förtjänar en person som älskar oss på samma sätt som vi älskar dem…"
Till den känslan vill jag hitta…men just nu är jag nog fortfarande förblindad av kärlek…
2 gillningar
Det är väl nästa steg i det, logiken och känslorna följer sällan varandra i situationer som dessa.
Jag använde detta forum otroligt mycket i min egen tråd och historia.
Använde den som en dagbok, jag fick mycket respons som man kunde ta med i tankarna och reflektionerna men mest använde jag tråden för mig själv och min resa.
Det syns ganska tydligt i min skrift när jag läser tillbaka vilket jag fortfarande gör ibland, hur tankarna blev mer logiska, men där mina resonemang och känsla haltade efter. Efterhand så ser man att de takter mer och mer.
“Dagboken”/tråden använde jag för att få ner mina tankar i ord, att pränta ner känslorna, det gjorde tankarna mer verkliga. Helt plötsligt hade jag svart på vitt i skrift det jag kände och tänkte. I början var det många “förvirrande” inlägg som for fram överallt och ingenstans, sedan började en viss struktur i skriften och tanken ta form, en “bearbetningsplan” haha låter väl konstigt men hur jag ville att jag skulle tänka och hur jag ville att mindset skulle vara.
Som sagt jag kan fortfarande gå tillbaka och läsa mina texter, men ny med en annan vinkel.
Följa de råd jag gav till mig själv, att våga, att inte vara rädd, att inte låta skilsmässan definiera mig, diktera vem jag är, se vad jag önskar av livet. Hur jag vill visa min kärlek och vad jag önskar från en framtida partner. Vikten av kommunikation, empati, respekt, förståelse, öppenhet och ärlighet. Förståelsen att den dagen man träffar någon så kommer den personen sannolikt bära på en liknande ryggsäck med rädslor, tvivel lurande bakom hörnet. Helt enkelt ett förhållningssätt som jag vill ta med mig. Genom mina texter har jag nog tydligare definierat för mig själv vem jag vill vara, vad jag önskar och vill få ut av livet.
Livet är för kort, vilket jag tyvärr fått erfara genom vänner och bekanta som gått bort. Vi har detta livet och vi är värda att både få älska och älskas.
Jag skapade en variant av motto: Jag tänker alltså finns jag.
För mig blev det: Jag känner, alltså lever jag.
Något jag fortfarande försöker leva efter, att känna betyder många saker för mig. Där jag även inkluderar smärta, att öppna hjärtat för någon, älska någon villkorslöst med risken att få utstå smärta och sorg. För mig innebär det att våga, att leva i nuet.
Många är rädda för det man inte vet, ovissheten är för många skrämmande. Så även för mig, men jag bestämde mig också för att inte vara rädd för rädslan för rädslan är bara en känsla och inte en sanning.
Ingen av oss vet vad som väntar längs den nya stig vi tvingats in på. Just nu och i början så såg vi enbart mörker. En stig kantad av smärta och osäkerhet vilket ofta då blir negativa konsekvenser.
Det vi inte vet och kan vara säkra på att det faktiskt kan vara helt tvärtom.
Detta kanske till och med är början på något som var meningen.
Ibland föder vi rädslan och mörkret för det är faktiskt många gånger enklare än att ta steget och förlita sig på något vi inte har kontroll på.
Och där är ju lite av klon i allt… Tilliten… något som vi haft men något en person som vi litat på pulveriserade utan att ens blinka (raljerar lite nu).
Alltså måste vi också våga, något jag tidigt började skriva om i mina egna inlägg men som det tog ett tag att själv verkligen förstå och agera på.
Att du känner dig förblindad och känner går ju i hand med mitt motto, därav så tycker jag personligen att det är bra.
Du känner, alltså lever du. Du känner alltså är det något du värdesätter, något som betyder mycket för dig. Det ni hade var verkligt därav så gör det ont. Det hade ju varit katastrof om du enbart hade kunnat rycka på axlarna? Igen du känner för du värdesätter det ni hade, efter som du värdesätter det så behöver du sörja.
Det viktiga är dock att du heller inte glömmer bort dig själv i allt detta.
5 gillningar
Jätteklokt @Martor, det här tar jag till mig. Det gör att jag inte känner mig alltför svag eller knäpp eftersom jag samtidigt är så sårad över vad hon har gjort.
Fint skrivet @Martor!!! Så e det verkligen!! Handlar om acceptans. Vill ju ha nån som älskar en lika mycket tillbaka❤
1 gillning