Fas självömkan, kvar i chock med vissa bättre dagar.
Den går över när dina känslor övergår i ilska.
Dina tankar snurrar för mycket runt henne och hennes ombytliga viljeyttringar och krav.
Du är ännu upptagen av henne och manipuleras/ styrs av henne.
Svårt läge med små barn, men sett till empirisk erfarenhet är minimal kontakt bästa vägen.
Hon kommer att trolla med dig så länge du låter henne…
Tack för svaret Skipper.
Ja, jag styrs mycket av henne fortfarande. Hennes känsloläge påverkar mig något så oerhört, kanske inte så konstigt då det går från ytterligheter som självmordshot till falska anklagelser. Och det är nog därför jag – den personligheten jag har – låter mig åka med.
Så lite kontakt som möjligt har jag försökt med, hon blir bara förbannad. Mer kontakt, då handlar samtalen till slut ofta om att hon vill flytta tillbaka, att hon älskar mig osv.
Jag känner att jag sitter i ett låst läge, men som sagt är det för att jag är som jag är. Tror att många andra i min situation hade kunnat agera helt annorlunda.
Fullt normalt om du frågar mig. Det tar tid att komma vidare. Det tar tid att förstå att man måste gå vidare.
Kortsiktigt är ilska en bra metod att hålla borta själva ångesten. Se bara till att rikta ilskan åt rätt håll och att, om möjligt, vinna kraft ur den.
Att du spenderar energi på att älta om otrohet är ett sätt att försöka förstå vad som hänt och kanske allra helst få svar på frågan “Varför?”.
Jag vet inte om du kan få ut något mer ur henne och tror nog att du, som de flesta andra här, med tiden får nöja dig med att hon ljugit dig rakt i ansiktet och struntat fullständigt i konsekvenserna för dig.
Jag tror vidare att det effektivaste sättet att komma vidare i livet är att systematiskt koppla bort henne från all påverkan på dig. En bit i taget, tills det går av sig självt.
Syftet är att så snabbt som möjligt bygga upp ett nytt fungerande liv där du blir allt mindre påverkad av det hon gör, det hon gjort mot dig tidigare, och vad hon tycker om saker.
Så här ungefär:
Fatta dina löpande beslut utan att fråga eller informera henne först. Resultat: Hon blir inte en del av besluten.
Berätta inte nyheter för henne innan du berättat för någon annan vuxen. Resultat: Hon blir inte en del av nyheten.
Dela inte upplevelser med henne (gör inte saker tillsammans) oavsett om det är roliga eller tråkiga saker. Resultat: Hon blir inte en del av upplevelsen.
Resonera inte med henne om något. D.v.s utveckla inte dina tankar med henne. Ge henne enbart den informationen som hon verkligen måste ha för att du ska kunna komma vidare med dina planer och bara när du bestämt dig för vad du vill. Ge henne informationen senare än vad du spontant skulle gjort, helst så sent som möjligt. Är du osäker på vad du vill - rådgör med någon annan som du känner förtroende för. (Tips: Du känner inte förtroende för henne). Resultat: Hon blir inte en del av dina referenser till verkligheten eller dina värderingar.
Skaffa minst en ny bekant/vän som du kan prata om “allvarliga” saker med. Förslagsvis en man för att slippa mer drama just nu. Alltså en ställföreträdande partner. En person som hon inte känner och inte kan ha synpunkter på. En person som du kan bolla tankar med. Kanske en coach/terapeft eller bara en kollega. Resultat: Du får nya kontakter som skapats efter tiden med henne.
osv. Tänk ut övriga områden där du kan hindra henne att vara en del av ditt nya liv.
Tanken är att medvetet bygga minnen, känslomässiga kopplingar och erfarenheter som hon inte är delaktig i.
Det spelar, enligt mig, ingen roll om ni grälar, har sex, resonerar eller pratar om minnen - allt som ni gör eller pratar om har negativ effekt på din förmåga att röra dig framåt i livet.
Allt ovan kan uttryckas som “minimal kontakt” men jag tänkte att det kan vara enklare att anamma om det finns ett syfte och önskat resultat formulerat.
Framförallt - acceptera ingen skuld för hennes beteende och gå inte på hennes lögner mer!
Tack. Så klokt.
Så väldigt bra formulerat. Efter tre år när jag tittar i backspegeln är det precis så man blir av med det känslomässiga beroendet. Lite i taget bygga på den biten av ens liv där exet inte berörs. Efter tre år blir beröringspunkterna få och betyder inte så mycket längre.
Nu ska jag berätta om kärleken mellan psykopaten och vårdgivaren
I den vardagliga bemärkelsen är psykopaten inte en känslokall mördare i ett fängelse utan den vi i bland möter i vardagen eller i ett förhållande och som gör oss mycket bekymrade, men också förbryllade. Det lilla vi kan om relationer fungerar nämligen inte alls och ett konstigt illamående infinner sig som man inte reagerar på omedelbart. Det är heller inte meningen för trolleriet är mycket skickligt utfört.
När en partner visar underlig brist på förståelse för grundläggande känslor eller empati och man som snäll och godtrogen person hjälper till att överbrygga problemet uppstår “kärlek”.
Det är inte fint att sjukdomsförklara alla som man inte fungerar med, men vissa personer visar ett tydligt avbrott i att “relatera” som ger en nästan artificiell känsla. När de befinner sig i lite desperation ser man att de kommer och försvinner med osammanhängande utfall eller försök att “vara”. De föreslår saker som bara ensidigt gynnar dem och får snabbt respons på om förhållandet kan bli “givande”.
Det de behöver för att förhållandet ska ses som givande är i själva verket en liten eftergift som motparten bjuder på i all vänlighet. “Bjudandet” kanske inte var tänkt att bli så generöst, men narcissisten är expert på att belöna följsamhet och bestraffa motsträvighet.
Då deras personlighet måste få ständig näring är de mycket behövande och du som tror att du bara är smidig i ett förhållande faller i en livsfarlig fälla.
Jag har ju själv arbetskamrater, syskon, föräldrar och vänner och ingen annan än mitt gamla ex. kan detta förvandlingstrick. När de mår som sämst är de i en slags overklighet och hoppar mellan olika “taktiker”. För dem själva kanske det inte syns, men för en person som “är i rummet” hela tiden är det klart att de gör något annorlunda.
I bland visas i media intervjuer med kända psykopater och utan övriga likheter finns en teknik de använder att liksom skapa sig själva kontinuerligt utifrån vad de behöver.
Problemet är att det är väldigt svårt att låtsas vara en person om känslan inte finns där. Vissa saker avslöjar om man har emotionella luckor.
Är man lite snäll och empatisk så förstår man ju ändå och spelar med för att hjälpa dem vara. Har de känsligt temperament och man själv är konflikträdd så dansar man med. Fortsätter man med det, ökar deras trygghet och rörelseförmåga och strax är man en mycket älskad partner - nästan deras tvillingsjäl.
Nu kan de jobba på den snälle med en “gaffel” om de behöver.
Jag tror många med empati och insmickrande personlighet bildar partnerskap med personer med “krävande” och i bland mycket dränerande personligheter.
Men krävande är inte att man har bestämda åsikter eller är enda barnet, utan att man har brister i vem man är på ett djupare plan. T.ex att man aldrig varit välkommen av någon av sina föräldrar eller att man fått en avvikande idé om att världen är ond redan som spädbarn.
Sådant påverkar hur människor fortsätter utvecklas och många av problemen får väldigt typiska lösningar. I brist på det vanliga sättet att fungera skaffar man reservmetoder.
Man lär sig i ensamhet ändå att vara någon - men blir inte som de som “bondar” med föräldrar, leker bekymmerslöst med dockor och har sin första motgång först i tonåren. Man blir lite mer självcentrerad och måste jobba hårdare på att vara någon eftersom man inte riktigt blev bekräftad och speglad bara som det glin man är. Man måste ta sig för något för att få vara med. Man måste jobba på vem man är och bygga på känslan även om den aldrig bekräftats av någon annan än dig själv.
Man startar som lite misstänksam, försummad och får jobba för att överleva i ensamhet trots späd ålder. Vid ökande grader av besvärlighet blir sättet att vara mer och mer definierat av de problem man upplevt. De metoder man tvingats skaffa för att fylla ut luckorna är inte perfekta. De är designade av ett barn.
Metoderna är självcentrerade och kommer ur enorm kamp att inte tillhöra och överleva.
Därför blir kampen också så ojämn - vid bråk har den snälle en dispyt om var namnskylten ska sitta på dörren.
Den känsliga motparten känner att hela dess person är hotad eller att besvärliga personer är svin. De känner att alla är själviska och kärlekslösa eller upplever någon annan obehaglig upplevelse av att vara värdelös i sin språklösa ensamhet som spädbarn.
Det är en mycket obehaglig upplevelse jämfört att bråka om det ska vara stjärnskruv eller spårskruv för att fästa skylten.
Den känsliga och kränkta motparten går nu till motangrepp för att höja sin självkänsla och kallar motparten för gris, får en stark upplevelse av oförrätt mot sin väna person och ser för sitt inre att motparten faktiskt är rätt ful.
På så viss flyttar den bedrövliga känslan av att vara värdelös över till fjanten som bråkar om dörrskylten och genast känner sig den kränkte mycket bättre.
Tyvärr är inte känslan av att vara bra så långvarig. När den känslige lämnas åt sig själv är den mörka inre känslan oförändrad. Dess orsaker ännu inte lösta. Bråket gav en stunds befrielse från känslan av bedrövelse och skapade faktiskt ett skönt lugn. En bieffekt är att förhållandet nu är lite värdelösare och att partnern kanske är lite ledsen för att bli kallad gris och att hon verkligen tycktes menade det ur djupet av sitt hjärta.
Ja det blev en stunds kortvarigt välbefinnande men stor skada på relationen.
Här ser man att ett bedrövligt inre och brist på empati “fungerar” med en partner som kan ta obefogad skit och förlåta även de värsta elakheter - och glädjas så snart bråket är över.
Men nu ang. berättelsen om ovissheten…
Här har vi en overklig figur som låtsas som det regnar och ska hålla kontakten trots allvarlig “exit” ur förhållandet. Det skapar en viss känsla av att något är väldigt fel. Att sådana krav egentligen inte alls är naturliga och faktiskt bara gynnar ena parten. Jag gissar fräckt att det liknande “regelförändringar” upprepats i förhållandet tusentals gånger - om man tänker efter lite.
Att spelet ändras som det passar egoisten utan hänsyn till motparten.
Har man lärt sig hur svarta hål ser ut glömmer man det aldrig.
Bäst att passa på att hålla sig väldigt långt borta om något av min fiktion ovan stämmer i verkligheten.
Tack för svaret och engagemanget. Om det stämmer med verkligheten, det vet jag inte. Men något ligger det kanske i det.
För någon vecka sedan snöade jag in på olika personlighetstyper, säkert för att få någon förståelse och återskapa min trasiga verklighetsuppfattning, men jag har lagt ner det. Det hjälper inte mig nu och det började smaka illa att applicera en (alltid negativ) personlighetskategori på någon annan.
Alla människor har väl en släng av något om man nu ska vara amatörpsykolog (jag trillar också dit ibland som sagt, så ingen kritik mot dig).
Men vem är jag själv, liksom? Jo, jag är någon som känner sig helt hemsk för att inte vilja försöka reparera detta. Alla andra verkar göra det. Det är så ädelt att ha kämpat, att gå ut ur förhållandet med en ännu rakare rygg. Som om livet blir bättre när man har kastat sig in i roulettehjulet en gång till, fast med sämre odds än förra gången.
Men jag vill inte. Orkar inte. Kommer inte kunna, det kommer ligga som ett mörkt moln över mig. Jag vill inte utsätta någon annan för bitterhet och osäkerhet. Vill kunna ge någon gnutta kärlek, någon gång ibland, i reparationsfasen för annars lever vi båda i en ny lögn.
Kan vi vänta några år och kanske ytterligare några till och se vad som händer? Måste jobba med mig själv och inte med avsikten att kunna gå in i en relation.
Hjärnan säger en sak, hjärtat säger ingenting alls.
Tycker snarare det är du som är rakryggad som vill avsluta. Jag känner mig misslyckad som inte klarar av att dra. Inte ska du känna skuld för det.
Jag misstänker att den som inte klarar av att dra har för mycket känslor kvar. Kärlek alltså. Ibland beror det säkert också på ekonomisk trygghet, illusionen att man kan hålla ihop tills barnen flyttar ut, rädsla för ensamhet osv.
Men jag är rädd för att jag inte hade tillräckligt starka känslor för henne. Att det är därför jag inte vill mer. Att detta liksom gav mig en anledning. Tänk om det är så.
Tänk om jag aldrig har haft de känslorna man ska ha? Så hemskt! Både för mig och för henne. Men hur skulle jag i så fall kunnat veta? Hur starka ska känslorna vara?
Jag har å andra sidan inte varit med henne av någon annan anledning än att jag har älskat henne. Hoppas jag. Det är det jag börjar ifrågasätta nu, har jag koll på mina egna känslor egentligen?
Jag är väldigt förvirrad. Tror inte att mina känslor just nu handlar om att jag har blivit bedragen. Jag tror att de flesta sunda människor som vill lämna (och som inte är nyförälskade på annat håll) lider, trots att de vet att de gör det rätta.
Ey, mannen;
Läs ditt första inlägg igen, omedelbums.
Gäller att hålla koll på uppåt och neråt, orsak och verkan!
Relation är brutalt,
Det kan i bland vara en tröst att se sig själv på lite avstånd. Evolutionen har genom årmiljoner tagit död på människor som inte tagit illa upp när relationer tagit slut. De som överlevt är de superkänsliga som gör allt och som mår skit när de inte få vara med.
Kvar är vi alla “feeling junkies” som så snart det är en fnurra på tråden blir väldigt oroliga.
Vi uthärdar inte att bli övergivna och gör allt i vår makt för att det ska fortsätta.
Du tror kanske att evolutionen hittat på relation för att roa oss, men relation är bara ett effektivt sätt att föra våra gener vidare. Ur teknisk synpunkt, om man glömmer gud en liten stund, så är vi bara evolutionens offer.
Alla miserabla tankar har ingen annan uppgift än att du ska bli tillsammans med henne och skaffa fler barn.
Men givet att man känner till evolutionens nycker kan man disciplinera sig själv lite och inte vara så sentimental. Faktiskt ha roligt och trivas på planeten. Man måste inte lyda evolutionens automatik.
Evolutionen skiter fullständigt i om du älskar henne eller inte. Den vill bara få jobbet gjort som miljontals råttor gjort före oss.
Kärlek behöver inte vara bedrövlighet. Den kan förvaltas och odlas helt avsiktligt av en ansvarig person. Om du vill ha en bra relation så har du helt enkelt en relation som innehåller kärlek och du ansvarar för att den finns närvarande. Det är bara lipsillar som sitter med antenner och undrar vart kärleken tog vägen och om den är bekräftad.
Det är jättefint, men du är redan offer för en allvarlig olycka och behöver ta kommandot.
För att det ska funka måste du kunna lita på vem du är och vad du gör. Du måste vara lite tydligare. Det är också bra i en relation att inte vara suddig och ambivalent.
Nu gäller det att sopa ihop resterna av dig själv och börjar täta läckorna. Se till att inte köra på nya grynnor.
Då själva relationen ju är den skada du lidit så är det inte dit du ska vända dig för att bli stadig just nu. Det är en mycket dålig ide att gå in på krogen där du just blivit misshandlad och utkastad.
Du måste upprätta din egen personliga existens med alla medel du hittar i må-bra magasin.
Ett bra tips är att starta en kärleksrelation med dig själv där du lagar goda middagar till dig själv och visar dig själv uppskattning, Umgås med folk som inte krånglar och gör saker som skapar bra självkänsla. Du måste underkasta dig helt vanlig underhållning som om du är en deppig hund som nu måste ut i parken för att leka och få frisk luft.
Köp ett par nya joggingskor eller börja i något hörn av dit destabiliserade liv och börja reparera. Gör något som är kul och betrakta ditt förhållande som en giftig drog som nästan dödade dig.
Du vill ha den, men att sätta sin evolutionära superkänslighet på spel i en relation där du kastas i papperskorgen är utsiktslöst. Dina batterier är så låga att du bara retar din partner och skadar dig själv.
Låt skiten brinna ut och rädda dig själv.
Barnen behöver en solid förälder och vis av dina erfarenheter kan du ge dem något så att de inte utvecklar samma sårbarhet när det gäller relationer.
När du kvicknat till kommer du vara ett tåg med vagnar som kan stanna på vilken station som helst. Passagerarna kommer att stiga på för att du målat vagnarna med hjärtan och blommor och du kommer att ha tid för dem. Du kan börja med att generera det du själv saknat. Du kommer inte att tigga om att vara i en relation du kommer att vara en relation.
Om de inte vill vara i din relation så får de skylla sig själva.
Typ lite kaxigare och själv innehavare av en fabrik som tillverkar giftet alla vill ha.
Ta in diina trasiga tågvagnar på reparation och se till att måla om dem. Släpp inte ombord våldsverkare som skär sönder sätena.
Det är plågsamt att läsa @Enannan! Du och den som kallar sig för “ensombryrsig” (tror jag) skulle kunna vara enäggstvillingar.
Bedragna, öppet kränkta, hånade, och matad med så många genomskinliga lögner så att det blir löjligt.
Ni är så vana att bli nedtryckta i skorna så att ni hellre medvetet förnedrar er själva. Om och om igen och igen.
Du vet ju redan att du blir behandlad som hunsad hund. Du vet redan att inget hon säger är ord som betyder nåt.
Det är bara egoism och saker som gagnar henne. Du är hennes skräpkorg. Nån som hon behöver ibland, nån som hon vet är en som kröker ryggen och som man kan spotta på och avreagera sig på om man råkar ha en dålig dag. Hon behöver inte att du älskar henne, hon behöver bara dig som hennes tjänare.
Jag tycker det är dags att du öppnar ögonen! Ingenting kommer att bli bättre här.
Du har ju uppenbarligen verktygen. Du är ju faktiskt medveten om hur du blir behandlad.
Vad är det här för jävla babbel? WTF liksom?
Som du skrev i början på din tråd.
En man kommer ut från hennes port. Du har suttit och lekt spanarna på hill street efter väldigt starka misstankar och får där svart på vitt! Ändå är det du som ber om ursäkt?
Hur ska du kunna få och kräva respekt när du inte ens respekterar dig själv?
Håll dig borta från de onda krafterna. Du är kränkt, förnedrad, förminskad.
Vem är hon egentligen för dig. Kan det vara så att du varit i något slags underläge eller bjussat på något hela tiden för att förhållandet ska fungera.
Att du varit snäll och smidig eller något varit något gulligt som du helt enkelt kört slut på? Du har inte kunnat koppla av och vara dig själv?
Jag får en känsla av något slags självförvållat tillstånd där du handlat med en valuta för att förhållandet ska fortsätta. Att du känner att hon är bättre och starkare än dig och inte lika beroende av förhållandet. Eller kanske att hon är sårbar och behöver dig och att du nu är chockad över att trots att hon behövde dig för att du var så bra för henne så vill hon inte längre ha dig.
Din “vinnande formel” eller den du är har slutat fungera och ger inte längre förväntat resultat - relation.
Att du ordnat så att hon ska vara fäst vid dig?
Kan det stämma på något sätt att du använt någon slags taktik som är lite manipulativ för att styra förhållandet?
Vem har du varit för henne?
De veckor barnen är hos dig är det du som bestämmer. Och vice versa. Hon kan aldrig bestämma över din tid. Den infon fick jag av jurister under min separation då min dotters pappa nekade den förskola dottern vart erbjuden, jag är boendeförälder. Han hade ingen juridisk rätt att neka då dottern var hos mig i veckorna och den tiden styrde jag över utan att han kunde ifrågasätta. Så det hon säger kan du bara skratta åt!!
@Enannan, jag har följt din tråd men inte skrivit. Befinner mig på en plats som ger mig känslan av att jag inte har mycket att komma med, som kanske kan vara till hjälp.
Men sen skrev @Sorgsen_man ett inlägg som han nämnde mig i.
Faktum är att han har helt rätt. På allt han skriver, även om det är svårt att inse.
Vi är nog ganska lika på många plan. Men du verkar ha haft kraft, mod och vett att ta dig ur relationen. Passat på medans “du kunde”. Och där skiljer vi oss åt.
Om jag kan skriva något alls som kanske kan “hjälpa”, så är det att du gjorde helt rätt i att ta dig ur det. För det blir inte bättre. Alla saker som ditt ex sagt och gjort, blir kombinerat det som gör att jag som utomstående kan säga med säkerhet, just så. Par som går igenom otrohetsaffärer, kan klara sig ur det, starkare än förr. Men då går det inte till som för dig och ditt ex, eller som för mig och min fru. Sanningen “växer” inte fram utan läggs på bordet med en gång. Liksom jobbet att verkligen visa att man vill och tänker göra allt för att bygga upp det ni en gång hade. Och ju längre tid det tar för den “utsatte” att få in detta i sitt huvud, desto svårare blir det sen att ta sig ur det destruktiva, när man skata inser att ovan nämnda inte kommer att hända. Man förhandlar själv, hela tiden med sanningen i sitt eget huvud medans den otrogne gör allt för att ämnet aldrig ska komma på tal igen. Efter några år, händer det igen och sen igen…
Jag skriver inte att “vissa människor bara är så” och målar ut våra respektive. Det känns fel. Men vissa relationer är helt enkelt inte menade att vara. Och så verkar det vara i våra fall, hur ledsamt det än är att erkänna.
Jag avundas inte din situation men jag beundrar att tog tag i saken direkt och gick vidare. Det är med all säkerhet, det bästa för er alla.
Styrkekramar!
Papperna ligger där, inte ifyllda. Jag vill inte men bara åker med i det här vakuumet. Hon vill kramas och sova över, och det har hon gjort vid ett par tillfällen. Har slutat i fiasko för båda parter.
Jag gråter fortfarande, minst en gång varje dag. Hon kan inte eller vill inte förstå mig. Har sagt att jag borde svälja min stolthet. Det gjorde förbannat ont att höra det. Jag säger att jag behöver tid men hon vill inte ge mig tid. Hon är trött på mina frågor och trött på att höra hur dåligt jag mår.
Försöker hitta någon form av känsla för henne men jag lyckas inte. Det är helt sjukt att jag har fastnat där jag är. Till och med så att jag är rädd för att läsa reaktionerna på detta, det som jag egentligen vet är det rätta och riktiga att göra.
Hittade en grej till, någon form av affär för fyra år sedan. Jag höll det för mig själv för att någon gång kunna veta om hon verkligen kunde vara ärlig. Berättade hon om det så skulle jag känna att hon kunde visa någon form av ärlighet.
Ställde en öppen fråga om hon har berättat allt, verkligen allt, för att det är viktigt för mig.
Då berättade jag att jag visste om den grejen också. Hon blev förbannad för att jag inte hade frågat om det tidigare. Hon hade inte berättat om det, för hon hade helt glömt bort att det hade hänt!
De enda svar jag har fått är det jag har frågat om. Inget självmant. Jag har snokat och det känns inte bra, men jag har inte heller snokat överallt. Så jag känner på mig att det finns mer. Fast det gör ingen skillnad egentligen. Nu har jag ingen möjlighet att snoka på något nytt sätt, men jag har nog gjort det för att hitta en väg ut. Ett frikort. Det bet inte.
Det känns för jävligt. När jag ibland tänker att jag borde försöka anstränga mig för att känna efter, tänka på hur det vore att återförenas, så rasar allt igen. Vad är jag rädd för? Jag är inte rädd för att bli ensam. Barnen kommer klara sig.
Allt går bara runt, runt i mitt huvud. Känns som att gå i en sån där spegelsal, lustiga huset, och när man tror att man har hittat vägen ut så tjongar huvudet in i en spegel. Så står man där och ser på sig själv, hur dum man ser ut i den förvrängda verkligheten.
Och nu när jag fortfarande inte har tagit den här processen vidare känner jag att jag sviker mig själv, jag sviker alla som jag har öppnat upp mig för, även er här som har engagerat er i mina problem. Det känns så jävla jävla mörkt allting. Mörkt och tomt och kallt.
Den enda du sviker är dig själv om du inte följer din magkänsla och gör det du tycker känns rätt för dig just nu. Tyvärr har vi inte facit. Gamle Zacharias Topelius skrev en bok, “Blad ur min tänkebok” där han liknade livet med att klättra uppför höjder, kullar, berg. När du möter problem är det som att komma till en klippa. Den enda vägen är över den. Du börjar bestigningen. Söker fäste för händer och fötter. Du kan inte se för långt uppåt. Du kan inte se så långt bakåt. Det enda som existerar är nästa kliv uppåt. Kanske du hittar en klipphylla att vila en stund på men sedan måste du fortsätta. Till slut kommer du över kanten. Du lägger dig på hällen och pustar ut. Nu kan du få en överblick över vad det är du tagit dig över. Du kan se alternativa vägar, andra lösningar än dem du valde men just där och då kunde du inte se dem, orkade inte eller vågade inte ta dem. Men du gapar av förvåning och tänker: “Har jag tagit mig upp där? Hur klarade jag det?” Sedan blickar du längre bort. Andra höjder som du passerat tidigare, som du tyckte verkade svåra, omöjliga, hopplösa då men nu när du står på ännu en höjd du tagit dig över ser de märkvärdigt flacka och platta ut. Och så tänker du: “Har jag tillryggalagt allt det där? Har jag gått igenom allt det där?” Lite stolt, lite impad av din prestation tar du så din ränsel och vandringsstav för att fortsätta din färd på det outgrundliga livets krokiga stigar.
Jag känner igen det där.
Jag vet saker som min fru har gjort men som jag hållt för mig själv som ett slags bevis för om hon själv berättar om det så har hon varit helt ärlig. Jag har intalat mig själv att då kommer allt att bli bra igen, då kommer jag kunna lite på henne igen.
Problemet som jag har börjat inse nu är att det aldrig kommer att ske. Jag har tappat räkningen på hur många gånger (både själva och i parterapi) vi har talat om hur viktigt det är med fullständig ärlighet för att jag ska ha någon chans till att kunna få tillbaks tilliten till henne igen. Hon säger varje gång att hon förstår och att hon nu har varit helt ärlig. Jag har aldrig fått några svar utan att hon har förstått att hon varit påväg att avslöjas. Och även då så har hon nekat in i det sista.
I desperata försök till att få fram ett “självmant” erkännande så har jag (utan att avslöja vad jag vet) nämnt de specifika tillfällena och att jag misstänker att det är något som inte stämmer. Fortfarande inget. Jag har till och med överbevisat hennes lögner i vissa detaljer vilket bara har medfört korrigeringar i hennes historia för att passa bevisen.
Detta har pågått under en lång period (år) och det ända det har lett till är att jag har börjat tveka mer och mer på mitt egna förstånd. Jag har brutits ner. Vet jag verkligen det jag vet eller är jag sjuk på något sätt? Är min verklighetsuppfattning helt off? Vad är egentligen verkligt?
Tack vare får fantastiska familjeterapeut och detta forum så har jag lyckats stärka mig själv och börjat tro på mig själv igen. Så just nu befinner jag mig i det läget att jag insett att det inte kommer att fungera. Hon kommer aldrig att vara ärlig mot mig och jag kommer aldrig att kunna lita på henne igen. Mitt problem ligger dock i att jag är rädd för att leva själv/bli ensam. Det skulle vara helt nytt för mig.
Så för att koma till någon form av slutsats efter mitt långa inlägg.
Om hon självmant ska berätta något för dig så måste hon först acceptera och kunna stå för att hon har behandlat dig illa. Det är smärtsamt och kommer därför aldrig att ske.
Du måste på något sätt acceptera att du ALDRIG kommer få reda på hela sanningen. För om du inte gör det så kommer det bara medföra att du tillslut förminskar dig själv och börjar tveka på ditt eget förstånd.
Teoretiskt skulle ju det kunna ske. Det är väl det jag har hoppats på. Men hon har gjort många “fel” efter att jag avslöjade henne. T ex sagt att jag är med någon annan, skällt på mig, hotat med självmord, vägrat på på familjerådgivning eftersom jag inte vågade lova gå dit under premissen att vi skulle fortsätta tillsammans, och som sagt inte berättat något självmant. Inte minst, först av allt tvärnekade hon flera gånger till att något öht hade hänt.
Ändå hoppas jag att hon ska ändra på sig! Varför? Jag vet inte varför jag vill det.
Det är fint skrivet @Rulle. Tack. Jag har kanske grepp om den högsta kanten men jag bara hänger där just nu, och det är jobbigt att veta att jag egentligen skulle kunna svinga mig uppför den.
Om man ska lämna liknelsen om bergsklättringen så är jag nog rädd för hot, tvister, känslomässig utpressning, ett till synes oändligt kontaktande, falskhet, falska anklagelser, vredesutbrott, och säkert mer som jag inte ens orkar tänka på ur samma kategori.
Jag trodde ett tag att tiden var min bästa vän i livet just nu, men jag börjar tvivla på dess förmåga.