Minns att jag ofta tänkte så, och fortfarande ibland gör det.
För det är ju det samhället på något sätt är uppbyggt kring.
Fasaden, det yttre, det man visar upp för allmänheten. Kanske inte alltid medvetet men som många gånger är just det som visas upp.
Se saker som facebook, instagram och alla andra sociala medier som handlar om att visa upp en ögonblicksbild, en bild som oftast förmedlar just det vi vill att andra ska se.
Jag är absolut inte bättre än någon annan där, men med alla händelser så blir man mer medveten om verkligheten.
Ofta ser man de där lyckliga paren på stan, på semestern etc, men börjar man titta lite noggrannare så ser man många gånger en annan bild.
Vi själv skapar ju också egna verkligheter och bilder av saker som många gånger är baserade på vad “vi vill se”. Men tittar riktigt noga så ser man många gånger par som går jämte varandra utan att säga ett ord till varandra, sitter på ett fik där båda tittar på sina respektive mobiler.
Jag minns tydligt några månader efter att Xet flyttat ut, när vi skulle åkt till ett resmål med min sida av familjen. Vi skulle åka till ett familjehotell, allt var bokat, jag minns vilken fasa jag kände inför att åka dit med sonen själv till ett hotell med bara familjer.
Och herregud, det var tufft, vart jag än såg var det “lyckliga familjer”, var en plåga, samtidigt så var det oerhört viktigt för sonen att få umgås med kusiner, komma iväg på äventyr. Efter några dagar in i resan när man började lyfta blicken och såg paren som man nu sett ett par dagar så insåg man många gånger hur olyckliga och sammanbitna förvånansvärt många såg ut.
De tog sina kort och tog på sig ett leende inför kameran, men direkt därefter så sjönk mungiporna och tystnaden lades sig mellan dem.
Vänder man på det så skulle man nog kunna säga att så som vi ser andra, så ser dem på oss. Dvs den familjen, relationen och “idyllen”, hade man frågat någon när dom såg vår familj så hade nog inget trott att vi skulle skilja oss, haha och inte jag heller 
, men skenet och bilden överensstämmer sällan med verkligheten.
Hela samhället har ju varit byggt kring att inte visa sårbarhet och svagheter, den starke är den som överlever och många gånger så är den som klättrar över andra den som premieras, min egen uppfattning.
Så naturligtvis visar man enbart sin “bästa sida utåt”.
Tack vare det jobb jag nu har sitter jag många gånger och arbetar på ett fik, tycker att det är ganska avkopplande, men det är förvånansvärt många som jag hör när de pratar med sin vän som beskriver sina relationer i uttryck som går helt tvärtemot vad vi ofta tror.
Precis som både @Restenavlivet och @Fuzzy skriver, så är det oerhört mkt som vi varken ser eller uppfattar.
Men jag garanterar att allt är långt ifrån så bra som man ofta tror och uppfattar.
Sedan är egentligen det ingen tröst eller vinning, för det gäller inte själva situationen och måendet man själv befinner sig i.
Visst kan man dra styrka i att man inte är ensam i känslorna, med det är en fas, en period som vi måste igenom hur tung den än må vara. Allt eftersom ser man andra saker, men precis som måendet ser man saker beroende på i vilken sinnesstämning man befinner sig i och det kommer och går.
Befinner mig själv i moodet, att jag önskar allt det där som jag ser, par som går hand i hand mm. Den önskan kryper under skinnet mer just nu och inget jag kan stänga av, men jag vet samtidigt att alla jag ser inte har det så jag tänker eller det jag ser utstrålas från dem.
