Som rubriken lyder så är det om ett halvår fem år sedan en stor förändring i mitt liv ägde rum. Det var då jag blev lämnad efter 14 års relation och råkade ut för otrohet. Jag har försökt med två relationer sedan dess men är singel igen. Jag vågar mig inte på att göra ngn djupdykning i analys varför det blivit så men vad jag tror är att man själv är mer kräsen och noga med att det blir bra och de man dejtade tänkte säkert likadant.
Hur går det för er där ute?
C:a 2,5 år efter skilsmässan och singel. Inte haft någon relation.
Det är lite drygt 4 år sen jag skilde mig och jag är singel och ser inga behov av att vara något annat. Det är SÅ skönt att få bestämma själv och göra det jag känner för. Jag har två drömresor inplanerade för nästa år och njuter av friheten.
Jag satsar i stället på att utöka min vänskapskrets och på de vänner jag redan har.
4 år sedan här 
Ingen ny relation men en hel drös med viktiga erfarenheter och personlig utveckling som jag inte vill ha ogjord!
Det ”bästa” med separationen, hur bakvänt det än må uppfattas av andra, är att jag värdesätter tiden med barnen på ett helt annat sätt nu eftersom att den är begränsad. Tyvärr vet jag att jag inte hade gjort det om jag fortsatt att leva med deras far. Det hade blivit för mycket fokus på att kämpa för jämställdhet och delat ansvar hemma att jag inte hade uppskattat tiden med barnen 
Gällande relationen i sig är jag helt säker på att det inte hade gått att lösa utan den erfarenheten som jag nu, fyra år efteråt besitter. Den viktigaste lärdomen är dock att vi bara kan ändra oss själva, aldrig den andra parten, och om den andra personen inte kan eller vill göra sin del för att mötas så kommer relationen inte att bestå.
Det tror jag också, och jag tror att det är sunt! Visst kan man lära sig mycket genom dejting, men ju mer man lär känna sig själv och vet vad man uppskattar hos andra och vad man själv vill ”ge till bordet” desto fortare känner man av i mötet med potentiella partners vad man blir intresserad och attraherad av och inte. Ju mer specifik man är, desto färre potentiella partners möter man 
.
Man upptäcker att det finns massa annat man kan göra än att t ex sitta i en soffa o kolla på TV. Sjölv så är min TV inte ens ikopplad. Inte haft TV på över 3 år nu. Jag har så mkt annat för mig som jag har prioriterat.
Man behöver knte ha bråttom att hoppa in i något. Får ta den tid det tar och många trivs bra helt själva också.
Verkar som att många här inne anpassat sig samt gjort väldigt mycket uppoffringar för sin partner. Min erfarenhet när jag har varit här inne och läst vad många skrivit. Förmodligen vanligare att kvinnor är de som får betala ett hägre pris i relationen med uppoffringar, kompromisser än mannen många ggr. Själv levde jag med en rätt dominant kvinna som styrde o ställde. Där tycker jag att det många ggr var jag som fick göra de där stora uppoffringarna.
Vet inte vad som händer i framtiden. Jag ska inte utesluta att jag kanske väljer att leva själv. Men iaf tänker jag inte leva med en dominant kvinna som tänker bestämma fär mkt med min tid
Så igenkännande. Känns som jag upprepar mig igen. Det långa svar jag skrev nyss passar också bra in här. Ha mer inflytande över sin egen tid. Man vill ha mera kvalitet och nu när man som jag (49 år) så känns det som åren går och man kasyar bort en massa tid om man bara lever ihop med ngn för att slippa ngn slags ensamhet eller så. Ju mer tid man ungås med vänner eller gör aktiviteter ju mindre tänker man på det där med relation.
Just nu lägger jag massa tid på jobba och träning samt vänner.
Jag tror att det är en väldigt bräcklig anledning till att vilja leva i en relation, men som sorgligt många faktiskt harsom främsta anledning…
Jag kände stor ensamhet första 1-2 åren efter separationen, och dejtade även då, med syfte att motverka den, vilket absolut fungerade! Jag kände mig mindre ensam, men hade absolut inget annat utbyte av den ”relationen” jag hade då. När jag sedermera vände fokus inåt och började arbeta med att acceptera mitt eget sällskap, så tynade det behovet bort.
Själv tänker jag mycket på vad jag skulle vilja få ut av en relation. Hur vill jag må, vad vill jag göra? Jag har ett starkt nätverk med ursprungsfamilj och vänner som till stor del uppfyller det som jag tror att andra får ut av och känner i en relation, dvs att man tillhör en gemenskap och det finns en djup tillit och trygghet.
Jag har skrivit det i andra trådar, men vidhåller att det saknas riktiga relationsförebilder i min närhet. De flesta jag känner som lever i en relation betalar ett högt emotionellt pris för den och jag kan ärligt inte riktigt se vad nyttan för den kostnaden är. Dessa vänner är inte lyckligare än mina singelvänner, snarare mer volatila och lyckan har en beroendefaktor som de inte själva kan påverka.
Exakt dettta jag också tänker på. Minns vissa kvällar med min fd fru som var oerhört tråkiga. Satt o kolla på klockan o längtade till att gå o lägga mig än att slösa ännu en timme framför TV. Till och med att jobba var roligare än en del kvällar man minns. Minns i början av skilsmässan sakande jag henne, men då insåg jah efter ett tag att jag endast tänkte på ett fåtal tillfällen som jag längtade tillbala till. Men det var så onyanserat att tänka så. Minns att jag totalt glömde bort henne när jag 4 månader senare dejtade en ny kvinna. Då insåg jag vad bag hade missat senaste 10 åren
9 år här. Har inte försökt hitta någon, utan jag har konstaterat att jag aldrig skulle våga ge mig in i ett nytt förhållande. Jag har för stora men efter det förra.
Singel sedan 4 år nu, inte dejtat aktivt men träffade en man via en hobby. Hade vissa förhoppningar och vi dejtade några gånger men jag kände mig inte trygg med honom. Men hade fina upplevelser också, så nu saknar jag ömheten men priset blev för högt.
Jobbar inte men har ett aktivt liv, förstår knappt hur man ska få ihop det med en ny. Med barn o barnbarn på varsina håll, intressen och vänner.
Plågar mig själv med att jag hängde upp mig på bl.a TV-vanor och matvanor. Tänk att just det blivit så stort, men det är så många år man satt instängd framför teven och tristess tog över. Nu ser jag knappt på teve och ägnar mig åt ideellt arbete på kvällar.
Men jag saknar något att mysa med på fredagskvällar och lördagar. Laga mat ihop, åka på någon utflykt. Jag skulle vilja känna mig omtyckt igen, slösa lite ömhet över någon annan. Det finns i mig om jag får känna mig emotionellt bekräftad, accepterad för den jag är.
Man mår bra i hjärtat av det och känns mer meningsfullt än att slösa bort tid framför TV. Tiden går fort fram om dagarna, kvällarna. Känns som man skulle behöva sova mindre ibland för att hinna med 
Låter som realistiska krav/önskemål för rätt man! Tids nog ska du se att det ordnar sig.
Tack för trösten 
För min del har det gått 1.5 år, blev också lämnad med otrohet inblandat. Har inte dejtat alls och vill inte heller. Inte än. Hag känner mig inte klar. Jag är över mitt ex, för det jobbade jag hårt för att bli, men jag har inte byggt upp mig själv igen, hunnit laga allt som gått sönder. Är inte stark nog än att ta risken det ändå innebär. Har en man som hört av sig till och från lite drygt ett år. Smickrande. Men jag kan inte gå emot min egen känsla av att jag ännu inte ska dejta. Jag har dessutom gjort misstaget flera gånger tidigare att dras in i relationer av att jag först blivit lite jagad av mannen i fråga. Jag behöver veta att jag är beredd att avvisa en superfin man, om det inte känns rätt. Och att jag är beredd att ge en superfin man en helt rättvis chans, om det känns rätt. Jag är inte där än.
Men jag trivs egentligen bra med att vara ensam. Ingen oro, konflikter, evigt kompromissande osv. 
Det här låter vettigt. Kan bli lite rörigt annars om man knte vet vad man vill. 
I början är det så lätt att man romantiserar sitt ex och vara ser det som var bra. Du har kommit över exet vilket är glädjande att höra. Minns dina första dagar här.
Väldigt skönt att slippa oro, konflikter och kompromissandet!
Tack för att du sätter ord på det jag upplevt, träffade en man som ”jagade” på, vi har gemensamma vänner och de satte stort hopp på oss att bli ett par. Då skulle vi fyra kunna göra saker ihop. Det blev helt fel och jag mådde inte bra av det. Dejtade ett tag med honom men kände bara större och större motstånd, nu har jag förlorat dessa vänner också som inte förstod min starka ambivalens utan tyckte synd om honom. Tyvärr så rev de upp såren från min skilsmässa, tar tid att komma igen…
Snart 5 år och inte dejtat alls. 12 år slutade med otrohet X är fortfarande med den kvinnan. Träffar inte dem alls, hon bor tack och lov i en annan stad. Otroheten värker än, mest själva sveket. Men det jag saknar ör inte så mycket X som att vara i en familj. Vår dotter är 12 år och tog separationen hårt. Nu har vi dock helt ok kontakt kring henne, hennes skola och annat. Vi delar värderingar och kan prata om sånt som är kopplat till dotterns välmående. Däremot nämner vi aldrig den nya och jag har bara sett henne en gång, på avstånd, och det var fruktansvärt. Är helt övertygad om att jag gör rätt i att undvika dem som par. Vi är inte en storfamilj. Däremot är jag och X för alltid föräldrar ihop.
Jag vill inte bli sambo igen. Bara tanken på en främling som har åsikter om mitt och dotterns liv gör mig illa berörd. Ska jag ha en relation ska det vara som särbos. Om alls, hittills har jag inte känt något för någon på 5 år. Något dog för mig där för 5 år sen och jag tycker faktiskt inte kärleken alltid är värd sitt pris. Enda villkorslösa kärlek jag känner är för min dotter.
Men jag saknar känslan av att höra ihop, att vara ett ”vi”. Att ha god ekonomi, att ha nån som är på ens sida, som vill vara med mig. Att luta sig mot. Men jag saknar inte snarkningar, dåligt humör, tjafs om hushållsarbetet osv. Inte heller saknar jag hans familj.
Fint skrivet. Förstår hur du tänker. Jag gör stort avkall på sådant som många anser är självklart att lägga pengar på så jag utgår från att ekonomi blir radikalt mycket sämre om jag lever ihop med någon. Billigare med egen boendekostnad!
Den som ska leva me mig ska klara matkostnad på under 2 000 kr per månad, eller fritt fram om man med egen plånbok vill lyxa, jag själv ligger på 1500 kr per månad…Bönor m.m är billigare än köttfärs. jag är köttallergiker så kött måste jag avstå för att inte bli sjuk.
Jag tänker inte finanisera shopping eller någons kläder. Allt sådant får var o en.betala fär sig själv.
Jag bor inte i ngt slott heller så jag skulle vilja hävda att inte ens någon med ansträngd ekonomi skulle anse att det var dyrt att leva med mig.
Man bör åtminstone betala relativt sin inkomst. Man kan inte kräva att leva som en drottning om man inte också drar in pengar som en drottning.
Nu drog jag alla lite över en kam. Tror säkert det finns massor här inne som lever ekonomiskt som tidigare hade en slösaktig man.
1500:- för mat…Det var imponerande. För mig är maten en stor del av livets njutningar så jag låter den kosta mer än så. Men jag är helt överens om att varje vuxen måste ta ansvar för sin ekonomi och sina prioriteringar. Jag trivs också med att ha full koll på ekonomin men jag köpte ut X och bor helt enkelt för dyrt och nu är det inte läge att sälja. Att jag klarar mig är för att jag har en bra inkomst, väldigt bra. Men det hade inte varit fel med bättre marginaler. Och tänk om jag blir sjuk och korthuset rasar.
Men jag kommer aldrig bli sambo av ekonomiska skäl. Blir det illa får vi lösa det på annat sätt. Bara tanken på en man framför TVn där hockey och fotboll går kväll efter kväll får mig att inse att jag inte saknar allt med parlivet😊