Jo mitt ex var kung för en dag varje månad.
Han tog lån och avbetalningar utan att jag visste om det. Första gången det var kris kunde han själv ta ett samlingslån. Andra gången så fick vi helt enkelt inte ihop det alls och han fick inte ta lån själv, därav fick vi höja bolånet. Jag är rätt säker på att han innan han lämnade började igen, han sänkte inbetalning till bolånet så jag fick betala mer. Vid bodelningen tyckte han det var onödigt att vi skulle ta med det vi hade på kontona. Vilket betyder att han antingen vunnit massa pengar eller att det var illa ställt igen.
Och nu i efterhand fattar jag ju att det kostar att ha en älskarinna som man vill bjuda ut och köpa presenter och blommor till.
Snart 4 år har gått och har inte dejtat eller är ens intresserad av att träffa någon. Känns inte som att tiden räcker till.
@Ullebulle Instämmer. Om man inte totalt har råkat hamna utanför välfärdssystemet så borde de flesta inte vara beroende av en ny partner pga ekonomiska skäl. ska vara pga kärlek men precis som du antyder bör det vara ngn som passar in i ens liv.
@Trott Helt sjukt vad han verkar ha slösat. Låter som han levde över sina tillgångar. Indirekt fick säkert du betala mera. När han saknade pengar på kontot och maten i kylen slut så var det antagligen du som fick åka o handla eller när bilen skulle tankas.
Känner igen det där med tiden.
Oj, skrämmande om pengarna tog slut när lönen kom och det inte ens hinner slå om till ny månad. När pengarna var slut så levde han på kredit. Det där låter så fruktansvärt så man undrar ju om han verkligen sov gott om nätterna. Vilken stress att leva med någon sådan. Då har du det bättre nu!
Känns som att man har ett ansvar när man öever ihop med ngn att vara transparent med sin ekonomi. Att i smyg göra av med mera pengar än vad som finns är också ett enormt svek.
Känner igen det där. Jag råkade ut för samma. Fick varje månad täcka upp med ca 3 000 kr som hon fick inkasso på. Hon tittade på mig o sa. “Vad ska jag göra, pengarna är slut och hör kom Klarnafaktura påminnelse”
Vad gör man då som gift partner? Låter man det gå vidare till kronofogden eller hjälper man till o tar den räkningen. Jag betalade den förstås då man vill sin respektive det bästa och hon lovade dessutom att det aldrig skulle bli så igen. Nästa månad likadant igen. Hon kunde ha gått ut veckan innan på restaurang med jobbarkompisarna. Det hon inte faytade då var att hon inte hade råd med det o tyckte att jag bara var tråkig o snål när jag varnade för det.
Eller semestrar. "kan du lägga ut för resan så länge tills min lön kommer? "
Jag var så dum så jag lät mig luras. Tänkte att det ska väl gå för henne att betala när lönen kommer då hon ändå hade rätt ok lön. Hade funakt för mig i sådant fall med lite snålande…
Vad hände sen. Självklart så fattades förstås pengarna. Kändes som ångest varje gång det blev sommar för min del.
Tyvärr vet jag inte om det egentligen hjälper att ha relation men inte bo ihop för att slippa hamna i sådana rävsaxar. Tycker man om ngn så och de känner det kommer de ändå att komma till dig med sina pengaproblem. Man kan förstås vara stenhård (vilket man bör vara egentligen) och säga att det där kan inte jag gära ngt åt, men då får man vara beredd på att man blir osams och att relation tar slut. Jag tycker å andra sidan att man bör akta sig för partner som inte kan hålla i pengarna. Det är enormt avtändande ärligt talat
8 år sedan skilsmässan med otrohet och lögner. Dejtat i stort sätt regelbundet med jämna mellanrum, oftast 1-3 ggr med samma, några lite längre men de få gånger det funnits potential har det fallit på att jag inte var redo eller så har det varit omvänt. Och jag har problem med tilliten så klart.
Med åren vänjer man sig dock, det är rätt skönt att leva själv med barnen. Blir faktiskt svårare och svårare att se mervärdet med en relation. Dejta och sex absolut, om det skulle bli seriöst kanske som särbo längre fram - men att flytta ihop med någon finns inte på kartan. Dela ekonomi kommer aldrig hända efter den resa X tog mig på.
Det som skaver är att barnen ibland uttrycker att jag borde träffa någon. Att de skulle bli glada, för de tänker nog en del på att jag är ensam mycket.
4 år sedan separation. Jag o exet är bra vänner och barnen mår fint. Bor kvar i huset ett kort tag till då det troligen blir flytt till hemstaden inom ett år. Jag har bra ekonomi, men när bundna räntan är över så blir det lite tuffare. Mitt eget mående har varit överlägset jobbigast men sover ok numer och har haft modet att byta jobb så jag är på rejäl uppgång när det gäller självkänsla och att vara kapten på mitt eget skepp.
Trodde att det skulle vara svårt att hitta kvinnor som kunde bli intresserad av mig men så har inte fallet varit. Dock så har vi alla en ryggsäck så de få dejter som lett till att vi försökt med en relation har inte fungerat. Nu är fokus på nya jobbet och att snart flytta då sonen börjar gymnasiet nästa höst, då kommer vi bo i min hemstad eller närmare city i den stad vi bor utanför nu. Jag är mer svårflörtad nu och har inte lika bråttom längre, ensamhetskänslan är inte lika frekvent och därför mindre jobbig.
Men jag vill ha ett “vi” med en kvinna, gärna sambo när sonen är mer självständig eller flyttat ut. Men märker att det är svårare o svårare ju äldre man blir, är ju bara att se sig omkring, är inte många som hittar rätt och vill dela boende som 50+are. Delad ekonomi lär det aldrig bli tal om igen, jag har låtit delar av min inkomst gå till krimskrams nog känner jag.
Håller fullständigt med. Något ska man njuta av varje vecka. Och inte fasen är det kortspel eller annat även om det är kul. Plus att jag gärna tar ett glas vin till helgen med god kost så nä, det snålas det inte på.
Jag har varit singel i fyra år och har inte haft minsta intresse av att dejta. Jag känner mig lite mätt på att försöka trixa ihop en relation. Luttrad, Cynisk. Omotiverad. Välj själv adjektiv.
Jag saknar inget från den tid när jag var i en relation. Kanske mest för att jag inte fick det jag behövde då heller. Jag fick inte samhörigheten som jag längtade efter. Inte vi-känslan. Inte tryggheten av någon som alltid fanns där. Jag var väldigt ensam i mina förhållanden, jag kom i andra hand och fick mer eller mindre be om närhet.
Som singel känner jag mig därför inte alls ensam. Jag har ett stort umgänge med människor som aldrig gör mig besviken. Det är värt otroligt mycket.
Jag tror vi alla behöver något som berikar oss på olika sätt. Precis som du säger så kan det innebära spelande för vissa, mat för andra. Jag försöker hålla koll på matbudgeten men så lite som 1500kr i månaden funkar inte i detta hushåll… Det är minst det dubbla, och då är vi (jag och barnen) inga gourmetmänniskor på något sätt…
Jag är tacksam för att jag ”hann” separera innan corona och denna inflation- och räntekris som råder nu… Likt @Ullebulle är det också min förhållandevis höga inkomst som håller mig flytande, men marginaler saknas… Någonstans tror jag tyvärr också att det kan bidra till att man inte är ute och lever riktigt på samma sätt som man hade kunnat om ekonomin hade tillåtit mer svängrum för spontanitet och att kunna vara mera ”ja-sägare”…
Så klart vill man ha vin till helgen. I de där 1500 kr så är inte vin/öl inräknat. sedan så räknar jag heller inte in restaurangbesök. Det tillhör nöjeskontot som t ex bio, konsert, resor osv.
Jag köper t ex aldrig bröd i affär. Bakar bröd varje vecka och jag köper aldrig halvfabrikat. Jag rullar t ex egna falafel, mandelköttbullar, biffar gjorda på bönor, linser. Plockar blåbär och kantareller samt har tillgång till gratis äpplen. Jag har inga barn heller så det gör det hela enklare då man t ex på en torsdag kan äta hemmagjord ärtsoppa, hemmagjorda pannkakor samt hemmagjorda källarfrallor.
Jag lycar också men som sagt gör jag allt från grunden
Känner igen mig i mångas känslor i den här tråden. Det är 9 månader sedan vi separerade. Har en rätt så bra relation med exet, kanske också det är en orsak till att jag inte känner något behov alls att träffa någon ny. Vi har fortfarande något slags “familjeliv” kvar. Har även en stor vänkrets samt mina föräldrar och syskon att luta mig mot när det stormar. Känner mig inte ensam alls, bara fri. Utan att det för den sakens skull var speciellt dåligt i vår relation med exet.
Har hittills inte känt behov eller vilja av att ens titta på någon ny man. Tror det kommer att dröja länge, fast man ska aldrig säga aldrig…Kan dock inte ens se det framför mig i fantasin hur det skulle se ut och precis som flera andra här har jag noll sug efter att bo tillsammans med någon annan än sonen just nu. Är så mycket enklare att bo själv, så länge ekonomin håller, får väl byta ner mig i kvadratmeter ännu ett snäpp om det behövs i framtiden.
Det ända som jag kan sakna är någon att äta middag med ibland samt dela upplevelser med typ konserter, resor, utflykter och så vidare. Det är så klart roligt med vänner också men det blir en annan grej när man delar det med någon som man är kär i och det blir ett minne att prata om resten av livet. Vi delar en del sådana med exet och kan prata om det ännu “minns du när sonens namn var 5 år och vi var dit och…”. Men vill såklart inte leva på gamla minnen resten av livet, är ju bara 40, utan gärna skaffa nya.
Det är snart 7 år sedan för mig efter 35 år tillsammans och 4 barn.
Har inte heller dejtat någon under dessa år utan jag har försökt att läka efter det stora sveket.
Har ju en neurologisk sjukdom progressiv så tränar mina ben och försöker behålla gången.
Sedan har tilliten blivit väldigt skadad + min sjukdom så man känner väl sig obekväm med att försöka dejta p.g.a detta också.
Som jag skrev i din egen tråd, jag är övertygad om att du kommer ha en hel del nya minnen att se tillbaka på, även från andra halvan av ditt just nu oskrivna blad av livet
Jag tror också att man har mycket att vinna på att rannsaka sig själv och utreda om oviljan att dejta/försöka träffa någon ny beror på rädslan för att inte ha tagit lärdom/landat efter tidigare dåliga upplevelser/relationer, eller helt enkelt för att det inte har dykt upp någon som har kunna möta ens egen nivå av emotionell mognad (eller hur man bäst benämner det) och personliga utveckling.
Vissa trådar är lite roligare, det här är en av dem
1 år och 9 månader sedan min skilsmässa.
Första 6 månaderna var hemska, sen testade jag att dejta lite. Lätt det gå några månader till innan jag testade igen. Då träffade jag “rätt” direkt och vi har varit tillsammans i över ett år nu.
Med facit i hand hade jag alldeles för bråttom, delvis bottnar det i bekräftelsebehovet. Kanske mer än delvis Samtidigt har det tvingat mig till en ganska brant utvecklingskurva där jag lärt mig enormt mycket.
Nu har jag inte bråttom med något. Precis som så många andra, inga planer att just nu vara annat än särbo, fortsätta utvecklas. Fokus på barnen och nuet. Jag älskar min egentid, även om jag inte uppskattade den lika mycket när den inte var självvald.
Kan det vara så att många av oss blir lite mer egoistiska efter en separation och ju längre man är själv desto större utmaning blir det att anpassa sig i en ny relation?
Min upplevelse är att separationer rent allmänt gör oss människor mer försiktiga och det i sig är inget dåligt, tvärtom är det klokt att lära sig av sina erfarenheter. Däremot tycker jag att det är synd att välja bort kärlek för att man inte vågar.
För mig blev det en ögonöppnare först när jag fick cancerbesked att livet faktiskt inte är en självklarhet och då valde jag medvetet jobba med mig själv och därmed bli tryggare inombords och vilken skillnad det blev, wow! Så det kan jag rekommendera för den som vill uppleva kärlek men inte riktigt vågar, jobba med din inre trygghet!
Och för att vara övertydlig, det finns människor som väljer leva själva och det är inte de jag syftar på utan de som vill men inte vågar
Läste häromdagen igenom några av mina anteckningar från min senaste relation, och det gör ont att se hur dåligt jag på många sätt mådde då. Dels över relationen, men också mycket annat.
Naturligtvis var själva uppbrottet svårt och tufft, men när det hade landat öppnades en ny värld. Så kändes det faktiskt. Jag insåg att tidigare relationer bara varit som ett tungt ok över axlarna där de bra stunderna inte kunde uppväga de negativa delarna.
Och samtidigt föll mycket annat på plats i livet också. Troligen för att jag fick mer energi och tid. Och kunde ta tag i saker på ett helt annat sätt.
Jag tror att en del av det stämmer. Efter att ha tagit hand om andra kan det finnas en enorm frihet i att vara “egoistisk” ett tag och istället få ta hand om sig själv.
Jag trodde då att jag aldrig mer ville in i en relation, och jag avstod från att dejta i flera år. Att jag sedan lärde känna en man som kändes perfekt på alla sätt och vid var mer ett olycksfall i arbetet och inte ett dugg planerat. Jag kämpade emot länge. Och eftersom även han var tveksam inför en ny relation pga tidigare erfarenheter lärde vi istället känna varandra som goda vänner ett par år.
Innan vi runt årsskiftet ändå tog steget in i en relation. Och än så länge är det ungefär så som jag alltid velat ha det. Enkelt. Friktionsfritt. Jämställt utan tjafs. Trivs med varandra. Kan prata och hitta på saker. Inga bråk. De enda “problem” vi har haft har berott på att något har triggat mina tidigare negativa upplevelser. Men där jobbar jag för att bli mer trygg och inte låta min nuvarande påverkas av allt mina ex förstörde.
Nyfiken, hur hittade du dina dejter? Via appar? Jag har haft apparna men får så galna och många svar att jag lämnar dem. Det blir ett för stort jobb att försöka hitta nålen i höstacken. Jag saknar naturliga mötesplatser,
.
och precis som flera andra här har jag noll sug efter att bo tillsammans med någon annan än sonen just nu. Är så mycket enklare att bo själv, så länge ekonomin håller, får väl byta ner mig i kvadratmeter ännu ett snäpp om det behövs i framtiden.
