För tre veckor sen hade jag och min sambo ett snack där hon tog upp att jag är frånvarande och måste skärpa mig.
Detta har jag varit för att jag jobbat sjukt mycket då vi spar till husköp. Har nog varit nära att gå in i väggen.
Därefter tog jag inte med datan hem och vi hade en bra vecka med mys mm.
Men i slutet på veckan berättade sambon att hon vill ta en paus då hon mår dåligt och vill jobba på sig själv. Detta för att hon för 7 år sedan flyttade till sverige som 20åring för att bo med mig och vårt då ofödda barn. Vilken hon upplevde som traumatiskt då hon lämnade allt för ett nytt land och mig.
Under denna paus skulle vi inte vara ett par.
Jag tog detta hårt och krävde ett svar om vi var slut eller ej. Hon sa att hon inte visste vad hon ville men om jag var tvungen att veta så var de slut.
Dagen efter hade vi ett snack och det kom fram att hon vill flytta tillbaka till sitt hemland och jag sa att jag var villig. Hon var glad och vi kom överens om att jobba på detta och se över våra möjligheter till en flytt.
Det kändes bra men dagen efter sa hon att hon tagit av ringen.
Men hade fortfarande hopp då hon sa att hon älskar mig och att detta kunde vara ett farthinder på ett långt förhållande.
Jag var hoppfull men dagen innan vi skulle åka till hennes hemland droppade hon att det är helt slut och han vill inte jobba på oss.
Är nu med hennes släkt i 3v och de vet inget och jag mår skit (hennes föräldrar vet men försöker få henne att ändra sig). Hon har all makt bossar runt mig som en hund.
Inann allt detta pratade vi om ett till barn och hon har nämnt detta för alla så är helt i chock över vad som har hänt.
Vet inte vad jag ska göra men funderar på att stå upp och säga att hon får flytta ut när vi kommer hem för att hon ska få lite puls och kanske ändra sig.
Hon vill inte flytta då hon tjänar ca 12k och skulle knappt klara sig själv. Men jag vill gå vidare om hon inte vill försöka och klarar inte av att se henne varje dag helt obrydd nör jag mår skit.
Vad ska jag ta mig till!
Hon har brutit med dig, hon har sagt saker man inte bara kan ta tillbaka. Hon kör med dig och du låter henne. Det är inte ett spel där lirkande, hot eller bönande kommer få den utkomst du önskar.
Säg att hon ska flytta men ha med dig att detta inte kommer leda till att hon väljer dig och ärligt, vill du att hon stannar av ekonomiskt tvång? Det är ingen lösning, du kan inte skrämma ”puls” i någon som inte vill. Det blir inte bra.
Hon vill flytta hem, men ni har barn och vad jag tänker gemensam vårdnad? Då är det inte bara att dra, du har rättigheter här och dem ska du vara väldigt vaksam på från och med nu. Håll fokus på din framtida relation med ditt barn och värna om den. Det är prio ett. Du prio två. Ditt blivande X är prio 10 typ.
Inte vad du vill läsa kanske och jag är krass. Men den som kommer lida hårdast och längst om du med alla medel försöker hålla kvar någon som inte vill är du.
Om din sambo har bestämt sig och dessutom behandlar dig illa….? Det är inte ok och jag tycker det låter som en väldig dålig idé att hon skulle övertalas till att leva med dig. Det kanske håller ett tag, men inte långsiktigt.
Att hon dessutom inte kan försörja sig själv är fel anledning för dig att hålla ihop. Du är värd att älskas av andra skäl än din plånbok.
Har hon träffat en annan eller tror hon att hon kan leva på luft?
Att ena dagen prata om fler barn (även inför andra) och andra dagen om separation tyder på total omogenhet.
Gå och prata med någon, via vårdcentral eller kyrkan. Du behöver se din situation mer objektivt.
Edit: Befinner du dig utomlands nu? se till att ni kommer hem och att du tar hand om ert barns pass så att hon inte kan försvinna ut ur landet med ert barn och du får ev problem att få vårdnaden…… beroende på land.
Vill inte att hon väljer mig pga ekonomi men som det känns nu tror hon att jag ska gå med på vad som helst känns det som. Jag måste stå upp för mig själv, kan tänka mig hjälpa henne lite ekonomiskt om det skulle vara så för min sons skull.
Hon har nämnt att hon tycker att hon missat sina bästa år när hon var runt 20. Så antar att hon vill ut och festa. Hennes kompisar är alla ganska unga och jag tror de kan ha påverkat henne i detta. Att de blir kul då kan vi festa och träffa massa killar.
Jag har varit orolig att hon ska försöka ta vår son till sitt hemland där jag inte har någon rätt att bo. Jag har bokat om hennes biljett hem från vår resa så att hon åker tillbaka till Sverige en vecka efter det att jag och min son är hemma.
Tack för svar.@Skottaren
Tanken är inte att tvinga henne till att stanna men är bara så trött på att hon besitter all makt. Har även sagt att jag är villig att göra vad som helst för att få detta att funka.
Går som på eggskal runt henne nu känns sjukt då jag annars är väldigt självständig och självsäker.
Hon har nyligen avslutat universitet och jag har alltid uppmuntrat henne att delta i aktiviteter mm.
Så är inte omöjligt att hon träffat någon men jag har inte sett några tecken på det. Hon har även ganska mycket fritid då hon inte jobbar mycket.
Tror dock mer att hon vill vara på vift.
Bara för ca 2 månader sedan berättade hon att vi planerade att skaffa barn. Vi bodde nu precis hemma hos hennes faster med massa andra av hennes släktingar där bland annat hennes far ingick.
Hon låssades som ingenting när dessa frågor dök upp och jag fick bara spela med.
Efter att hennes far lämnat kontakta han mig och fråga hur jag mådde och att han såg hur hon behandla mig. Han vill nu försöka intala henne att hon gör ett misstag och ska stanna med mig. Jag har inte påverkat detta alls.
Har pratat med psykolog via nätet samt många vänner så har bra stöd men känner mig sjukt fast i hennes hemland nu med ingen att prata med.
@Lisa0987
Bra plan, dvs att ta dig hem med din son. Sen skrev du i ett annat svar att du sagt att du är villig att göra vad som helst för att få detta att funka. Stämmer det verkligen? Vad som helst? Om hon exempelvis säger att hon vill ha ett öppet förhållande i ett år för att ”leka av sig” hade du gått med på det då? Jag utgår från att svaret är nej (pga vanligast)
Det jag menar är att det är så lätt att förlora sig i tankar och löften som bygger en illusion att man kan påverka en annans känslor, genom att göra si eller så. Och under ord som ”kämpa” och ”försöka” göra avkall på sig själv som man mår dåligt av.
Mycket är obegripligt för dig nu men ta inga beslut och lova inget innan du fått reflektera lite.
Det jag tänkte på var nog mer att jag är villig att flytta om det skulle vara där skon klämmer. Men då ska det vara bra med oss. Vi skulle behöva en lång period där det är bra.
En period där hon leker av sig är inte aktuellt för min del. Tror min ända chans i detta är att ge henne space och tänka och eventuellt bo isär för att hon eventuellt ska inse sitt misstag.
Men kommer göra allt jag kan för att se till så min son är i mitt liv och hon inte ”kidnappar” honom hem till sitt land.
Tack för samtal i denna svåra tid @skottaren
Det förstår jag, men nu har ju hon uttryckt sin vilja så vad kan du göra då? Vänta?
Det hjälper ju inte hur många runt en person som försöker få personen att ändra sig, se sitt bästa eller vad det nu må vara…. Det är ändå bara en person som behöver känna rätt och vilja.
Då ni lever i total ekonomisk obalans, så skulle jag dessutom säga att ni inte bör gifta er. Hur ska du lita på en person som svänger som hon gör? Ena dagen barn, andra separera……
Jag tillhör de som inte tror att man kan hitta tillbaks genom att vara isär. Jag tror att man kan hitta tillbaks om man är ihop och faktiskt genuint försöker och pratar på djupet. Att båda vill förändra sig och relationen.
Men det är min åsikt.
Det är inte ett misstag att inte känna tillräckligt eller vilja leva ihop, det är en känsla som måste respekteras och inget DU kan ändra på. Det är ju hennes känsla.
Att leva ”låtsas-familjeliv” ihop med hennes släkt låter väldigt ansträngande……
Vad skulle du göra i hennes land? Har du bra förutsättningar för att hitta jobb osv? Du sätter dig/er knappast i en bättre situation.
Jag läser din tråd igen och jag får en känsla av omognad, desperation och manipulation fr din sambo. Hon låter väldigt labil.
Det hela började med att hon berättade att hon mår dåligt så kan vara så att hon är lite labil för tillfället. Inget jag märker av då hon verkar vara extremt glad och positiv för tillfället. Är väl mitt ända hopp att hon fått nån knäpp och sen kommer tillbaka.
Sjukt påfrestande att låsas vara en lycklig familj framför hennes släkt. Fick gå iväg vid flera tillfällen för att ta luft och ta kallt vatten i ansiktet för att vakna till.
Jag skulle kunna lösa jobb här och definitivt hon.
Hennes far som känner henne väl tror hon inte mår bra och är nästintill manisk för tillfället.@Lisa0987
Råkade radera detta…. Skulle editera….
@lisa0987 Du har nog rätt en flytt löser inget. Jag vill bara att detta ska lösas vi har gått igenom så många hinder på vägen känns så surt att bryta nu.
Mår så sjukt dåligt vet inte vart jag ska ta vägen. Ältar allt, varför köpte jag inte hem blommor mer etc.
Ja, din sambo låta lite förvirrad men det är verkligen inte svårt att förstå att hon vill åka hem till sitt hemland. En 20 åring gravid kvinna lämnat allt trygghet och flytta till ett annat land.
Jag undrar varför alltid när en utländsk vill flytta tillbaka till sitt hemland med sina barn verkar alla alltid vara emot det??? Nej, jag pratar inte om kidnapping. Jag pratar om ett val att åka hem med sitt/sina barn. Till slut ett beslut mellan barnens föräldrar. Pappan kan hälsa på barnet eller barnet kan komma på korta eller långa semester (på sommaren). Om pappan kan tänka sig att flytta dit, så kan landet inte var så hemskt att bo i för barnet heller.
Hoppas det lösa sig.
Hon var 20 och gravid när hon flyttade hit, men vi har bott i Sverige tillsammans i över 6år nu. Hon har dock inte anpassat sig så bra än. Kommer aldrig tillåta att hon flyttar dit så jag knappt kan träffa min son@merro
Jag tror det @Merro menar främst är att om man har en relation och då barn tillsammans med en person från ett annat land så bör det finnas en större jämlikhet där i allmänhet. Dvs att ens eget land och den andres land alltid är två potentiella platser att bo och leva på (förutsatt att bådas länder är hyfsat trygga och säkra) för alla i familjen. Så tolkade jag det iaf.
Nåväl, nu utgick ni från Sverige och därmed ska denna process även initialt utgå från denna plats. Det är här den börjar. Så res hem med din son, andas och reflektera lite.
Jag tror att det delvis är för att vi här är väl medvetna om skillnaderna i levnadsvillkor mellan vårt och många av de länder som är aktuella i dessa fall, dvs det är inte jämförbara västerländska samhällen med god levnadsstandard rent generellt för befolkningen som det handlar om oftast.
I de fall båda parter kommer från jämförbara förhållanden/kulturer om än med skilda nationaliteter så tänker jag att det tvärtom ses som en oerhörd tillgång för hela familjen att få chans att i perioder få leva med dubbla nationaliteter, god språkutveckling på bägge språk, likvärdiga utbildningsmöjligheter för barnen (eller tom. bättre), goda jobbmöjligheter för båda föräldrar dvs en god erfarenhet för livet för hela familjen.
Nu är ju inte det en realitet i många av dessa fall med ojämställda relationer på de flesta plan som ålder, kultur, levnadsomständigheter osv. osv.
Dessutom så är många av oss i detta landet förmodligen lite färgade av det som emellanåt utspelas när svenska kvinnor gifter sig och skaffar barn med utländska män, där barnen förs bort till mannens släktingar som de aldrig träffat, sluten kultur mm. och lämnas där som straff gentemot kvinnan och definitivt inte för att det skulle gagna barnet på något enda sätt.
Det finns naturligtvis alla varianter, men vore jag TS så skulle jag burit mitt eget och barnets pass närmast kroppen och asap bokat och rest hem med mitt barn. Därefter fick partnern komma efter om hen ville.
På många sätt är vi ofta ganska godtrogna och aningslösa… antagligen delvis iaf för att vi sällan och aldrig har behövt eller varit tvingade till att utveckla andra och större förmågor att “manövrera” oss fram i livet för vi har ett så mkt större samhälleligt/socialt skyddsnät generellt.
Så kvinnan bär plötsligt större rättigheter till barn än pappan? Nä det där håller jag inte med om. Vill man skilja sig och flytta hem igen så är man fri att göra det men utan sina barn! Inget barn ska tvingas till en flytt till ett nytt land för att en förälder vill hem. Om barnen dock är stora nog att ta egna beslut kring det så visst.
Mamman kan väl likväl hälsa på sina barn i Sverige och ha dem längre perioder under deras lov.
För det är ju lika med föräldrar här i Sverige som går isär. Den som väljer att flytta 50 mil bort gör det valet men att tvinga med barnen blir inte så poppis i familjerätten.
När man väljer att skaffa familj med en person som inte alltid har bott i Sverige har man ett extra stort ansvar att ha pratat igenom vad det innebär.
Det finns alla skäl till att personer med olika nationaliteter vill ”flytta hem”, dvs från Sverige.
Om man separerar och dessutom vill flytta på sig så anser jag att barn stannar på boendeort/land som gäller när beslutet fattas.
Givetvis kan man komma överens om något annat. Är man överens att ena föräldern tar en betydligt större del av umgänge (barnet flyttar med) eller att t o m båda föräldrarna flyttar till nytt land (som separerade) så är det upp till dem. Det sistnämnda är förmodligen osannolikt och kanske t o m svårt att genomföra beroende på vilka migrationslagar som gäller……
Det är ju egentligen inte konstigare än om man bor i Stockholm och vill separera och den ena parten vill flytta till Göteborg. Om båda är överens, så kör på det, men om man inte är det så stannar barnet rimligen på boendeort, dvs i Stockholm och så får parterna lösa umgänge.
Är barnet äldre så gäller även deras vilja.
Nu ör jag 50 men vid 20 visste jag inget vad jag ville i livet. Alla är inte likadana men 20 är för tidigt att settla. Hon behöver finna sig själv och kommer inte klara ett vanligt familjeliv är min hypotes.
Nu har du inte skrivit vilket land du och sonen nu befinner er i men om det är ett land som inte anslutit sig till Haagkonventionen bör du nog fundera över hur du säkerställer att du verkligen får med dig sonen hem.
Kanske kan du få användbar info från den svenska ambassaden.
@Trueblue Vår son är 6 år så vi har ändå levt familjeliv ett tag nu. Hon har även studerat och varit ute på mycket under åren.