Jag vet inte hur jag ska orka flytta från vår lägenhet… måste ta tag i det idag.
Enda som hjälper nu är att tänka på att om han ska vilja ha tillbaka mig någon gång måste jag flytta. För då kanske han inser att han saknar mig… Så sorgligt dock… saknar honom så extremt mycket.
Nu sitter jag här i min nya lägenhet. Att behöva dela upp alla våra saker och flytta har varit helt fruktansvärt.
Och nu när jag nästan är klar känns det ännu värre.
Väntar fortfarande på att vakna upp från den här mardrömmen. Livet känns helt meningslöst, vill bara gräva ner mig och aldrig komma tillbaka. Vänner har slutat höra av sig lika mycket. Två av mina bästa vänner ger knappt någon respons när jag skriver om honom eller att jag är ledsen längre. Ändå har en av dem varit med om exakt samma sak. Jag fanns där för henne då, lång tid efteråt.
Inte en enda vän har velat boka in någon resa/utflykt med mig i sommar. Trots att de vet om min situation och min oro inför semestern.
Undrar verkligen vad jag har gjort för ont för att drabbas av det här, att först hitta min stora kärlek, få känna mig älskad och trygg för att sen helt plötsligt bli lämnad och ensam. När mitt ex visste att jag mådde dåligt och kände mig ensam pga vänner som slutat höra av sig lika ofta (såklart har jag försökt höra av mig själv och hitta lite nya vänner).
Känner mig så sviken, ensam och olycklig. Har testat att gå på några dejter men ingen är intressant. Vill bara ha en ny chans av mitt ex. För nu när jag äntligen vet om vad han tyckte att vi hade problem med så jobbar jag med dem. Han sa inget innan han gjorde slut.
Ville mest skriva av mig. Tar gärna emot pepp. Historier från er andra om hur det går för er.
Undrar också om någon här fått en ny chans någon gång?
Jag fick en ny ”chans” 20 gånger och varje gång gick jag på råna och väntade på när han skulle lämna mig nästa gång 
. Till slut hittade han den han lämnade mig för för sista gången och jag står fortfarande kvar som en zombie som inte kommer vidare efter snart 3 år.
Skulle han ringa om ett år kommer jag säkert att stå med öppna armar igen och vara superglad att jag får vara hans för en stund igen 
Förstår att det måste vara hemskt jobbigt. Jag önskar att jag får en ny chans av mitt ex. För vi hade det verkligen bra. Förstår inte hur han kunde känna något annat. Helt oklart.
Förstår inte hur jag ska stå ut med ensamheten. Att bli lämnad vid 36 är för mig något helt annat än att bli lämnad vid 31 (som jag var förra gången). Då hade vännerna tid för mig på ett annat sätt. Nu har alla fullt upp med sitt egna liv. Känner mig sviken av två nära vänner som inte alls ställt upp så som jag trodde. Och som jag hade gjort för dem i samma sits. Känner mig så extremt ensam.
Står inte ut med ovissheten om hur länge det ska ta innan jag träffar någon ny, när jag borde ge upp och skaffa barn själv (vill inte det just nu så pusha inte för det tack), vet inte heller hur jag ska kunna ge upp hoppet om att mitt ex ska ångra sig. Han är mitt livs stora kärlek. Och om jag hade vetat ens lite av hur han kände hade jag gjort allt för att vi skulle få det bättre. Men hur skulle det kunna bli bättre när jag bara fick höra att allt var bra?
Det har gått 3 månader och jag förstår inte hur jag ska överleva.
Det är inget bra beteende förstås, men inget du kan göra något åt. Försök snälltolka och tänk att du vet inget om vad de går igenom bakom stängda dörrar. De kanske har sina egna helveten att hantera?
Boka in egna utflykter och resor istället. Varför inte? Det är roligare att dela upplevelser, men inte nödvändigt. Se det som att du kommer kunna göra precis vad du vill utan att kompromissa med någon. Det är en nyttig övning för oss som gett allt i en relation. Kanske får du, liksom jag fick, mersmak på att resa ensam?
Jag kan också tipsa om att leta upp grupper på Facebook som vänder sig till singlar, som vill hitta på aktiviteter med andra singlar, utan att det nödvändigtvis blir en jakt på en ny partner. Jag gick med i en sådan grupp där folk ordnade friluftsaktiviteter, vandringar, kajak, sova i hängmattor, islandshäst osv. Bara för singlar i alla åldrar, inga barn med i aktiviteterna. Det var superbra!
Tack för ditt svar. Jag försöker med Go Frendly, det fungerar absolut. Har träffat ett par nya bekanta därifrån. Jag tror det kanske mer handlar om att jag hade behövt mitt trygga nätverk nu. Vill absolut träffa nya bekanta och gör det också. Men ändå känner jag mig så extremt ensam. Beror väl antagligen på min depression och orosproblematik, och sorgen. Har svårt att se klart på saker just nu.
Men det är ett bra perspektiv att mina vänner kanske inte kan vara där för mig just nu.
Jag är så trött på att vakna varje dag och vara extremt ledsen och ångestfylld. Livet känns totalt meningslöst och så otroligt ensamt att plötsligt bo själv igen efter att ha varit sambo. Jag har så svårt att acceptera att det ska vara såhär nu. Vi var ju så nära, var med varandra så länge, bodde ihop och hade vad jag trodde ett mysigt vardagsliv. Vi hade också närheten och jag trodde på honom när han sa att han ville bilda familj med mig. Jag kan inte bara klippa banden till någon jag brytt mig så mycket om. Men vet också att det är svårt att vara vän med ett ex. Vill bara ringa honom och fråga igen om det verkligen inte kan gå att hitta tillbaka till varandra.
Det känns så sjukt konstigt att gå från att vilja skaffa barn med mig till att göra slut på en vecka. Hur kan då känslorna vara helt borta? Jag köper inte det… absolut kan man få panik och ångra sig om barn. Men att gå från att uttrycka de orden att han vill ha barn med mig på eget initiativ till att göra slut utan att ens gå i parterapi först? Jag känner bara att jag vet att vi hade kunnat hitta tillbaka till varandra om vi lärde oss hur i parterapi. Och hade det inte fungerat kunde jag då i alla fall fått känna att jag fick en chans. Det vi hade är sällsynt. Det tyckte också han första åren. Varför förstår han inte att han byggt sitt beslut på massa missförstånd som går att lösa… och hur kan en person vara så stängd för att åtminstone ge oss en chans att försöka hitta tillbaka?
Allt känns bara så hopplöst. Det har gått 3,5 månad, vet att det inte är så länge men jag känner att jag inte orkar mer. Han var mitt livs kärlek och jag har en så stark känsla av att det är vi som ska bilda familj ihop och bli gamla ihop.
Vi ska gå i terapi ihop för att prata om varför det tog slut. Han tror att det vore bra för honom också. Innerst inne hoppas jag ju på att han ska inse att det finns kärlek kvar och att vi kan jobba på att hitta tillbaka till varandra… men antagligen kommer det ju inte bli så… 
Vad skönt att du kunnat acceptera det. Har du några tips på hur man gör? Jag vet inte hur jag ska orka eller lyckas göra det. Det här är min största sorg i livet. Hur accepterar man det… går bara sönder inombords varje gång jag tänker tanken att försöka acceptera. Också en så stor sorg att vara singel och bo ensam igen. Trivs verkligen inte med det. Försöker skaffa nya vänner, men det är ett sånt enormt tomrum att fylla. Har inget jag tycker är roligt att göra heller.
Ja, jag vet att det är så. Medicinerar och går hos psykolog för depression, och GAD. Det hjälper dock inte än så länge.
Önskar att jag bara kunde acceptera och att jag kunde göra allt det jag vet att jag skulle må lite bättre av som träning osv:
Jag lyckas tyvärr väldigt sällan just nu, vilket gör mig lite frustrerad också… skäms över att jag inte bara gör ”läxorna” psykologen ger mig, men det är som att jag inte kan styra min kropp just nu. Fast jag vill.
Med det sagt uppskattar jag ändå ditt svar.
Nu känns det sådär outhärdligt igen. Igår hade jag en starkare dag då jag träffade en kompis och tog promenad. Idag känns det så mörkt igen. Vet inte hur jag ska orka med dagar då jag inte har planer med någon. Det är det enda som hjälper nu, att göra något med vänner. Men det kan jag tyvärr inte göra hela tiden. Önskar att någon vän bara ville flytta in hos mig just nu på obestämd tid. Tyvärr funkar det inte så.
Jag känner ett starkt behov av att försöka få en chans till. Jag vet att det är dumt. Men det är som att min hjärna bara vägrar acceptera det som hänt.
Hur kan en människa man varit så nära bara kapa bandet efter en så nära och lång relation? Hur kan han inte sakna mig… åtminstone som vän. Känner mig så värdelös… jag längtar så efter familjeliv och barn. Var så nära, vi hade just börjat förs
Känns så olidligt jobbigt nu igen. Hatar verkligen att vakna på morgonen. Sorgen kommer över mig direkt med sån kraft. Tänker på hur han ligger och sover gott i vår gamla säng. Hur kan han ens sova när han gjort något sånt här? Jag får upp minnesbilder från vår relation hela tiden. Första mötet, vår första dejt, när han sa att han ville ha barn med mig, när han gjorde slut som en blixt från klar himmel ett par veckor efter det. Hur kan man ha en så nära relation med någon i nästan 4 år för att sen bara kapa bandet? Han grät inte ens när han gjorde slut. Han var bara hård och arg. Nu efteråt har han bara gråtit över att jag är så ledsen över att han skött avslutandet så illa, aldrig över att vår relation är slut. Känns som han hatar mig och vill bli av med mig.
Har inga nära vänner som vill umgås särskilt ofta. Känner mig så obetydlig och ensam. Alla mina vänner är i stabila relationer, alla har barn eller är gravida. En nära vän berättade igår att hon är gravid. Förstår att hon ville berätta, men när hon vet hur dåligt jag mår över att mitt ex och jag börjat försöka få barn när han lämnade mig känner jag att hon kunde väntat med det.
Jag känner noll livsglädje och framtidstro.
Det är det riktigt djävulska med depressioner - tron att det alltid kommer att vara som det nu är. Man måste komma ihåg att förklara för sig själv att det inte är sant.
Det är så mycket lättare att ta sig igenom svårigheter om man upplever att de bara är något tillfälligt.
Nu ska du bara hålla ut! 
En fot framför den andra, igen och igen, en dag i taget. Tiden är din vän - depressioner läker och det gör hjärtesår också.
Du kommer att komma ut på andra sidan och den här tiden kommer så småningom att kännas suddig och avlägsen, men det du lär dig nu om vem du är, hur andra kan vara, var dina gränser går och var din ”ribba” ska ligga, kommer att vara med dig som en styrka framöver.
Sätt på musik och ät en god frukost, gå en lång promenad och ta de vackraste bilder du kan hitta. En fin dag önskar jag dig! 
”Fear is a lie, we’ll be alright
Don’t let this battle take days off your life
Sun’s gonna shine future is bright
Promise one day you’re gon’ get back your fight”
Jag saknar honom så extremt mycket. Kan inte släppa hoppet och acceptera, det känns för sorgligt. Vi hade det så bra och jag kan inte förstå att han vill leva utan mig efter att vi var så nära så länge.
Vill skriva till honom. Att jag saknar honom. Är det någon som gjort det till sitt ex? Jag vet att det är fel, alla säger det. Men samtidigt förstår jag inte varför det är fel… eller jag gör väl det. Men jag vill bara kontakta honom. Kan inte acceptera att det ska vara såhär. Han bor i vår gemensamma bostadsrätt, utan mig nu.
Vaknade vid 5 av en mardröm där han berättade att han har träffat en ny. Jag skulle dö om jag fick veta det.
Hur kan en person som åtminstone betett sig som att han älskade mig och som min bästa vän vara så kall och inte vilja ha någon kontakt nu? Hur kan man vara så…
Vad är det för mening med att sånt här händer? Varför får man uppleva sån extremt stark kärlek och trygghet för att sedan plötsligt bli av med den?
Tack för tips! Grupper för singlar låter ju bra, har du förslag på någon sådan grupp?
Känner mig så fruktansvärt ensam. Vet inte hur jag ska klara av att bygga upp mitt liv igen, med alla ensamhet. Tips som ”umgås med vänner”, ”hitta nya vänner” hjälper inte. Jag försöker med det så ofta som möjligt. Tyvärr börjar fler och fler vänner att dra sig undan och slutar prioritera mig. Det var inte självvalt att mitt ex var mitt allt utan det blev så pga fler och fler vänner försvann.
Jag vill inte leva för jag klarar inte av all ensamhet. Mår så fruktansvärt dåligt inför helgerna. Går hos psykolog på vc som vill köra KBT mot min depression men vet inte om det är rätt väg att gå… känns som jag behöver något mer.
Ser bara mörkt på framtiden och saknar mitt ex så mycket att jag vill dö. Vet inte vad jag ska göra.
Det är tufft, tungt och jobbigt att känna panik inför känslan av ensamhet. Vi är många här som känner eller har känt likadant, så även jag.
De råd jag kan ge är att hitta något som ger nån form av glädje och lägg energin på det, gråt ut ordentligt när det behövs och träna. Det är så mycket som frigörs när man fysiskt tar ut sig! Ta långa promenader och lyssna på poddar för att stärka dig själv (jag uppskattar The life coach). Ta dig för o gör dagsutflykter, det viktiga är att göra någonting! Säg något till de du möter, en hälsning eller kommentar.
Mental och fysisk träning är viktigt, sömnen superviktig. Tacksamhet likaså!
När jag kom till insikt om att den viktigaste personen i mitt liv är jag själv så började jag vårda och ta hand om mig själv. Det innebär fortfarande att jag ibland åker skidor själv, åker iväg en dag eller helg och vandrar. Detta är intressen jag fått efter separationen och de har i sin tur gett mig kontakter och stärkt självkänsla.
Jag har vågat gå med i vandringsgrupper, byta jobb och även hitta nya relationer. Detta var otänkbart i början men saker måste få ta tid.
Jag har gått mycket i terapi och pratat med de som orkat lyssna men det är vi själva som måste göra jobbet att dag efter dag hitta vårt ”varför” som gör att man håller igång.
Läs tips o pepp här på forumet, det finns en ljus framtid även om gruvhålet känns djupt just nu.
Gör som jag gjorde - gå in på Facebook och sök på “singlar”. Du kommer få en uppsjö med förslag för “singlar som söker”, “aktiviteter för singlar”, i olika orter osv. Välj nån som motsvarar det du är ute efter. Om du inte är en “singel som söker” så hoppa över de grupperna.
Jag valde att gå med i en som då hette något i stil med “singlar som gillar friluftsliv” i mitt närområde, eftersom syftet med den inte i första hand var att träffa någon ny partner, utan att få sällskap när man vandrar/campar/seglar/vadmanvill. Och utan att det var barnanpassat. På mina barnfria dagar ville jag vara just det - barnfri, och bara hänga med vuxna.
När man inte längre var singel fick man först inte vara med i den längre, men gruppen blev så omtyckt att man backade lite på det. Så numera heter den “Vandring och promenad i och kring [mitt närområde]”.