Tack för pepp och fina ord❤️ Det känns så hemskt negativt av mig att svara såhär, men det finns inget jag mår bra av just nu. Förutom att vara med vänner men jag orkar inte fråga dem om vi kan ses varje dag… de har börjat tröttna på mig. Försöker få mig själv att gå och träna men just nu lyckas jag inte.
Tack för pepp 
Ska till läkaren på onsdag. Men det är så svårt att veta vad som är normal sorg och vad som är depression. Är bara så otroligt ledsen idag. Det blir mycket värre på helger och helgdagar också. Känner mig så otroligt ensam. Har haft flera vänner jag kunnat skriva och ringa till men de hör inte av sig lika ofta nu. Mycket mer sällan. Det har gått två månader och folk tror väl att jag är på väg lite framåt. Men jag är nästan lika ledsen som i början. Sörjer han som var som min partner, bästa vän och min familj. Sörjer det barn vi hade börjar försöka få, och att jag måste vara ensam igen. Har varit det i så många år av mitt vuxna liv. Orkar inte med mer ensamhet.
1 gillning
Han stöttade mig igenom alla mina dåliga dagar, sa att jag fick prata med honom om allt, att jag fick vara ledsen med honom, att vi löser allt tillsammans och att han finns där för mig. Hur kan en person säga så bara månaden innan han gör slut helt plötsligt? Vem lämnar någon som har en depression, precis när personen börjat se åtminstone lite ljus i tillvaron? Hur kan man göra så med enda motiveringen att man inte är kär? Utan att ens ge den andra personen lite tid att försöka hitta tillbaka till varandra? Det är helt hjärtlöst elakt.
Allt det här är bara tankar, inte frågor jag vill ha brutalt ärliga svar på. Jag är bara så extremt ledsen idag. Orkar inte ha det här ensamma, hemska livet. Hela mitt liv har jag kämpat för att hitta en fungerande relation, i så många år har jag längtat efter barn. Nu hade jag äntligen hittat en person som jag vill ha barn med och som sa att han ville ha det med mig. Bara några veckor innan han gjorde slut helt plötsligt. Vet inte hur jag ska överleva det här. Vet inte heller hur jag någonsin ska kunna vara glad igen. Livet är så meningslöst och har varit hela mitt vuxna liv. Vännerna lämnar en när de får barn eller sambos, killarna lämnar alltid till slut. Jag är väl för tråkig eller jobbig att vara med för länge. Just nu skulle det vara så skönt att slippa leva.
2 gillningar
Du får vara negativ, ut med skiten bara!
Men du får inte ge upp
Har du syskon att hänga med? Tror absolut inte att dina vänner tröttnar på dig, det är nog mer din känsla. Har du föräldrar som stöttar?
Se en bra serie, köp hem något gott att äta. TA HAND OM DIG❣️
2 gillningar
Jag har ett syskon och föräldrar men de bor långt bort. Kan inte åka dit spontant. Har märkt att den kompisen jag alltid kunnat skriva till har slutat svara på de delarna jag skriver om honom. Hon svarar på det andra, lite mer positiva. Hon har börjat försöka ge frågor som ”har du något du kan göra för att må bättre?” Osv. Det är fint att folk föreslår… men att se en serie distraherar mig inte nu. Jag kan bara inte sluta tänka på hur mycket jag saknar honom. Vi hann aldrig ha det dåligt. Han var snäll in till sista dagen då han gjorde slut, då blev han en hemsk elak person som skriker på mig och går inte att prata med. Det är ett sånt jävla trauma, och kommer nog aldrig få tillbaka någon självkänsla. Psykologer ger tips som ”träna”, ”försök vara med vänner”. Men jag får inte mig själv att träna, och jag orkar inte alltid höra av mig till vänner då flera har signalerat att de inte orkar just nu.
1 gillning
Jag vet inte vad du har för psykolog eller samtalsstöd… mitt tips är att du försöker få komma till en psykodynamisk terapeut, alternativt en med inriktning mot ACT som är en variant av KBT men med lite annan inriktning som väl är rätt ny men verkar otroligt lovande.
Du behöver nog ta majoriteten av det här bearbetandet (ett mer konstruktivt ord istället för att använda “ältandet”) med en samtalskontakt.
För vänner, bekanta och inte ens en partner orkar hur mkt som helst då även de har egna problem, grubblerier och ansträngningar i sitt eget liv. Den enda privatperson som förmodligen orkar in i kaklet är en förälder, för sina barn gör man vad som helst och uthärdar vad som helst… men det kan man nog inte förvänta sig av någon annan vuxenperson i den utsträckningen.
Försök komma till ett samtalsstöd som du klickar med och som jobbar med att se och processa även lite bakåt i livet, inte bara i den exakta stunden som är just nu 
4 gillningar
Vet inte hur jag ska hitta samtalsstöd som inte ruinerar min ekonomi. Genom vårdcentralen får jag kbt, påtalade att jag behöver mer samtalsstöd för att bearbeta sorgen men det kunde inte vårdcentralen erbjuda sa läkaren. Hänvisades till kyrkan eller privata alternativ. Känns så konstigt att det ska vara så. När jag satt där och sa att jag inte vill leva och behöver mer stöd? De vill bara höra att jag inte tänker skada mig själv. Sen får jag fixa mig själv, med hjälp av medicin. Som att medicin är någon quickfix, den har hjälpt mig äta lite mer men inte gjort mig mindre nedstämd alls.
Någon som har varit med om någon sorg/skilsmässa/separation som hittar bra samtalsstöd? Hur i så fall? Vart ska jag vända mig? Känner att jag behöver gå en gång i veckan, gick privat först men 1000kr per gång blir 4000kr i månaden… och eftersom mitt ex lämnat mig plötsligt blir ju även ekonomin väldigt lidande…
1 gillning
Har du något friskvårdsbidrag via jobbet som du kan använda? Jag har använt mitt till samtalsstöd och det har varit toppen!
1 gillning
Har du inte testat kyrkan så tycker jag att du ska göra det.
Är nog de som hjälpt mig mest.
När jag läst din tråd är det här en återkommande tanke, hans roll i hur det varit när du haft det tufft. För mig låter det som att du lagt/gett ett stort ansvar på honom, att han är den som får dig orka vidare, lyfter upp dig och finns där. Och han har förstås VELAT göra det, annars skulle han inte ha gjort det. Det jag menar är att det varit en obalans.
Du kommer känna en helt annan trygghet i livet när du fokuserar på att bygga upp dig inifrån. Det är du som är ansvarig för ditt liv, dina känslor och dina tankar. Dina vänner och din partner kan ge dig stöd men det går inte att leva genom att vara beroende av en annan person. Jag tror verkligen från hela mitt hjärta att du skulle må så mycket bättre om du fokuserade på att bygga upp den där säkerheten och kärleken till dig själv
Ett steg till att uppskatta sitt eget liv och sig själv är tacksamhet. Jag skulle vilja tipsa dig om att börja skriva vad du är tacksam över, både i ditt liv och hos dig själv. Om du googlar på vilka effekter tacksamhet ger kommer du hitta mängder av bevis på att det fungerar!
4 gillningar
Jag förstår hur du menar och jag är medveten om att han fick för stort ansvar, eller framför allt tog han på sig för stort ansvar för det. Han sa efter att han gjort slut att han tyckte det var så svårt eftersom han är problemlösare och ville fixa mig, men kunde inte. (Trots att jag konkret uttryckte hur han kunde hjälpa mig - stötta mig till att våga söka hjälp hos vården. Vilket han vägrade göra). Hur som önskar jag att han hade sagt när det blev för mycket. Att hans känslor börjat svalna och så. Det är det som är det största sveket. Att jag trodde vi kunde berätta allt för varandra, men han undanhöll det allra viktigaste.
Jag vill gärna hitta den där inre tryggheten, får tyvärr ingen hjälp från vården med det. Så måste försöka hitta någon passande psykolog och lägga typ alla mina besparingar på det. Men jag vill må bättre och vill kunna må bra själv, svårt nu bara mitt i depression att tänka på vad jag är tacksam för.
3 gillningar
Ska försöka med kyrkan… den jag kontaktade därifrån hade bara tid dagtid och jag går redan på massa läkarbesök och missar massa på jobbet… så det tog stopp där.
1 gillning
Bra förslag, det täcker i alla fall två besök hos psykologen.
1 gillning
När går det framåt? Jag känner mig så ledsen, så ensam, pendlar mellan att hata honom och sakna honom så mycket att jag vill dö. Hur kan han inte sakna mig alls? Hur kan han motstå att höra av sig ens någon gång? Hur kan han bete sig såhär när vi varit så nära i flera år? (Vill ej höra att han faktiskt inte saknar mig och känner sig lättad osv).
2 gillningar
Jag tror verkligen att de går igenom sin sorg med ångest över att höra av sig… Man har fattat ett beslut och vill inte vara den som ger förhoppningar och sårar mer. Man vill heller inte vara dubbel. Både göra slut och be om stöd.
Men det är bara mina tankar för att försöka förstå mitt x.
Jag var ju den som ständigt hörde av mig, roddade och föreslog möten. Han sa ja varje gång och jag tror verkligen inte att han lurat mig denna vår. Han är nog minst lika ledsen även om han inte tilllåter sig känna lika mycket.
2 gillningar
Har hittat en lägenhet att hyra så jag flyttar snart från vår gemensamma. Vet att det är bra men det gjorde mig så himla ledsen. Så definitivt. När jag berättade det för mitt ex svarade han bara något om pengar han var skyldig mig. Känner mig så värdelös, han bryr sig verkligen inte alls om mig. Verkar inte ledsen alls. Det gör så jävla ont.
3 gillningar
Han är säkert ledsen men jag tror att många kör stenhårt när de väl bestämt sig… skickar tusen kramar och grattis till lägenheten även fast jag vet att det suger …
Bor du i Göteborg (som jag) så kan vi gråta tillsammans i våra nya lägenheter…
4 gillningar
Jag hoppas han är sjukt ledsen… men tror verkligen inte det.
Bor tyvärr inte i Göteborg, men kommer gärna över dit någon gång framöver om du vill 
Hur klarar man högtiderna? Ingen av mina vänner har bjudit in mig till något idag på midsommar, trots att de vet om hur jag mår. Hänger med mina föräldrar och känner mig värdelös.
3 gillningar
Nu har det snart gått tre månader. De hemskaste jävla månaderna i hela mitt liv. Sitter på toaletten på jobbet och gråter igen. Så sjukt att jag trodde vi var bästa vänner och älskade varandra. Jag var helt trygg med honom och trodde verkligen aldrig han skulle lämna mig.
Han bara lämnade utan att ens ge oss en chans att försöka hitta tillbaka till varandra. Vi har haft en väldigt nära relation(trodde jag i alla fall). Och så undanhåller han saker han var irriterad över? Några futtiga problem ledde till att han bara plötsligt gör slut efter nästan 4 år. För att han varit för konflikträdd för att lyfta dem med mig innan. Jag förstår ingenting. Hur kunde han säga att han vill ha barn med mig en vecka innan han sa att han ville göra slut? Hur fungerar en sån människas hjärna? Han sa det på eget initiativ.
Vet inte hur jag ska kunna bli lycklig igen. Känns som ingenting kommer kunna mäta sig med det jag kände för honom. Aldrig haft en så nära och trygg kärleksrelation.
Hur kunde han säga till mig, sin sambo, att han finns där för mig när jag mådde dåligt. Att jag fick vara ledsen med honom och prata hur mycket jag ville med honom, för att sen brutalt göra slut utan förvarning och utan att ens gett mig en chans att förstå att vår relation inte var bra? Han gick runt och låtsades att allt var bra, sa att han älskade mig. Samma dag sa han på morgonen att han kommer sakna mig (jag skulle resa bort ett par dagar). Vem säger så när man vet att man ska göra slut samma dag?
Vill inte leva mer, det gör för ont.
2 gillningar
Jag har också tusen frågor som far runt i huvudet och vägrar ge mig någon ro. I mitt fall kom han ju tillbaka men valde sedan att ge upp igen och det krossade mig totalt.
Jag är livrädd av tanken på någon ny och känner också att ingenting kommer att kunna mätas med det vi hade. Tanken av en ny man får mig att vilja spy och tanken av att aldrig mer få se hans kropp… små favoritdelar av honom… som ett ställe på axeln där man kunde se ett ben som var lite snett eller ett födelsemärke som jag brukade pussa på… jag går sönder
2 gillningar