Jag försöker förstå hur någon kan lämna mig efter att ha varit så otroligt kärleksfull ända in i det sista. Försöker förstå varför han aldrig sa hur han kände. När han blivit sur för något har han istället blivit väldigt kärleksfull. Ett exempel var när jag bad honom komma hem i hyfsad tid från en mässa för att jag gärna vill umgås lite innan vi la oss. Då blev han egentligen sur, men kom hem den tiden jag föreslog, sa att det var okej, gav mig en present från mässan, sa spontant att han ville ha barn med mig (vilket han aldrig gjort innan), pussades och kramades. Men nu när han gjort slut har jag fått veta att han blev irriterad på att han var ”tvungen” att åka hem innan han ville det. Så har han tydligen gjort med flera saker. Och de där sakerna har nu, en månad efter han sa att han vill ha barn med mig, gjort att han lämnat mig.
Jag förstår ingenting. Hur kan man lämna någon utan att försöka jobba på problemen först? Hur skulle jag veta om han aldrig sa hur han kände kring det? Han säger att han anpassat sönder sig själv och jag hade ingen aning. Trodde han var så.
Jag känner mig så oerhört lurad. Jag är 36 och vi hade just börjat försöka få barn. Nu kanske jag aldrig hinner träffa någon att få barn med. Jag måste lämna vår fina bostadsrätt som jag var så nöjd över att vi hade köpt tillsammans. Måste flytta in i en 1:a eller liten 2:a och det gör det svårare att ha gäster vilket jag är väldigt beroende av. Vi har just inrett lägenheten färdigt och spenderat massa pengar på det.
Hur kan han bara ge upp utan att i alla fall gå med på att försöka hitta tillbaka till känslorna?? Eller i alla fall undersöka om det går att lösa med parterapi? Hur kan en person göra såhär? Han gjorde slut helt oväntat och jag trodde vi var påväg in i familjelivet. Jag sörjer honom, barnet vi aldrig fick och som jag kanske aldrig får, vår bostadsrätt, min stora trygghet, att behöva börja om helt i så hög ålder med tanke på biologiska klockan och ensamheten dödar mig inifrån. Har varit med om andra dumpningar men det här skär sönder allt inuti mig. Hade hellre blivit skjuten eller påkörd. Hoppas att jag inte blir så gammal, för livet är verkligen en besvikelse för mig. Är inte nöjd med några beslut i mitt liv. När jag träffade mitt ex kände jag att jag äntligen hade hittat rätt, jag hade hittat ”hem”, kände mig 100% säker på att vi skulle bli gamla ihop. Han var med på de noterna, sa inget annat. Tröstade när jag var ledsen och sa aldrig någonting om att han började tappa känslor. Hur kan man göra så mot en person man levt med i nästan 4 år? Eller hur kan man göra så mot någon alls utan att i alla fall försöka med parterapi? Även om jag hade varit den som gjort slut hade jag gått med i parterapi några gånger för att hjälpa min partner att känna att vi i alla fall försökte.
Just nu är helgerna värst. Har panik inför varje helg. Hade redan innan svårt för att vara ensam på helgerna och fick ångest då. Jag har aldrig känt mig så ensam i mitt liv. Även innan jag träffade mitt ex kände jag mig väldigt ensam, antagligen på grund av depressionen men jag förstod inte det då. Det gör fysiskt ont av ångest i bröstet och magen. Står inte ut med med de känslorna, skammen, ensamheten och ovissheten.
Vännerna har ställt upp men börjar tröttna och verkar tycka att jag ska börja se framåt. Men jag kan inte. Kan inte acceptera att jag ska leva utan honom nu. Det är så orättvist att jag blir lämnad innan vi hunnit få barn. Har gått i så många år och längtat efter en egen familj medan vänner runt mig alla har fått det. Men det blir aldrig så för mig. Det måste vara något fel på mig, kan ju inte vara värd att älskas en lång tid.
Jag har kontakt med vården och har börjat med antidepressiva (på grund av depression sen innan) men det räcker inte. Jag kommer inte klara det här. Klarar inte av ensamheten. Min familj bor långt bort. Funderar på om jag måste flytta närmare dem men det är en mindre stad och där ses man som en kuf om man inte har man och barn när man är 36. Och det känns mycket svårare att träffa någon där. Har även nytt jobb här som jag gärna vill ha på mitt cv… det är så svårt just nu. Vet inte hur jag ska överleva. Tar gärna emot solskenshistorier om någon har det…
Jag har tidigare varit lite som ditt ex. Jag hade jättesvårt att uppfatta mina negativa känslor och ännu svårare att kunna/våga prata om dem. Jag vet inte hur ditt ex är men det här kan vara en möjlig förklaring till ett plötsligt avslut. Att man håller inne negativa saker för att man helt enkelt inte kan/klarar av att hantera dem av någon anledning och att bägaren sedan rinner över.
Du efterfrågade solskenshistorier, kan berätta om min väns syster. Hon är en otroligt fin och vacker människa men hon lyckades inte efter ett antal korta förhållanden och dejtande hitta någon som hon kunde skaffa barn med. Så hon valde att fokusera på att skaffa barn på egen hand! Hon gick med i olika “ensamstående föräldragrupper” på nätet samt skapade en sådan grupp IRL i sin hemstad. Hon njuter av livet med sitt barn och känner att hon är mycket lyckligare nu än någonsin!
Du behöver kanske först sörja det liv du hade trodde du skulle få men som inte blev av men också börja drömma om vilket liv du VILL ha. Och framförallt, vilka delar/saker kan du börja göra redan nu
Som @Buenita nämnde så är anledningen till att ert förhållande, och de allra flesta, dött ut att ni inte har kunnat prata om känslorna. Av vilken anledning som helst, så om man inte kan prata om sina känslor kommer man aldrig kunna lösa de viktiga problemen.
Tänk dig att du är ihop med någon. Denna person är ditt allt! Och som med alla förhållanden så har ni upp och nedgångar. Men när du försöker ta upp något problem med ert förhållande, om det är något han gjort eller något som hänt, så blir han defensiv. Han skyller ifrån sig/blir arg och sur/viftar bort problemet/ljuger och så vidare. Med tiden lär man sig att “Jag kan inte berätta något för denna människan, för han vet inte hur han ska hantera det, och problemen bara växer.”
Till slut står du inför tre val.
Du sänker dina krav så jävla lågt, att du går med på att ha det så här för resten av ditt liv. Du kommer inte bli hörd och problemen kommer ligga kvar.
Du lämnar förhållandet, riskerar att ses som någon som inte “försöker” trots att du innerst inne vet att det är det du gjort. Du ses som skurken i dramat och måste börja om på ny kula i livet.
Du stannar kvar och kämpar för förhållandet, men det har du gjort under en längre tid och vet att det inte fungerar.
Du står med 3 val, alla lika svåra.
Är man med en person som inte får uttrycka sina känslor och problem kommer förhållandet sjunka i botten. Av vad jag kan läsa i din text verkar det vara fallet även för dig. Sen om du har haft del i att han inte kan uttrycka sig kan jag inte svara på. Men ett råd är att försöka vara ärlig med dig själv och lära dig något om dig själv.
Har han fått prata fritt om sina känslor utan att du dömt honom? Har han försökt ta upp problem mellan er men har inte fått gehör för det?
Det vore synd om du inte växar av din situation så du vet vad du ska göra och inte göra i framtiden
Det är mänskligt att känna som du gör, och vi är många här som känt som du! Det är tyvärr också mänskligt att göra som han gjort, dvs fly undan istället för att försöka utvecklas tillsammans. Det finns egentligen inte så mycket att grubbla över när det gäller honom, men vi människor finger ofta så att vi grubblar och ältar och letar svar. Trots att det inte hjälper oss särkilt mycket.
Om jag vore du skulle jag välja att helt fokusera på att försöka få barn ensam. Jag skulle låta det bli mitt projekt och låta det projektet ta över fokus från ”varför är mitt liv så misslyckat”-projekt. Och ”hur kunde han”-projektet.
Ett barn är en livslång relation där man sällan sviker varandra. Om du verkligen vill ha barn så går det faktiskt att göra något åt saken alldeles själv. Det kanske inte lyckas, men det finns goda möjligheter om du inte låter fler år försvinna på grund av depression och att förlita dig på en man som kan svika dig.
Om du sedan väl har ett barn kan du träffa en ny man ändå.
Man kan vara både deprimerad och sviken och ändå agera, om man bestämmer sig för det. Man behöver inte vara lycklig för att försöka skaffa barn på egen hand. Lyckan är något som kommer på besök då och då. Trygghet är inget som en man kan ge, utan det måste man hitta inom sig själv, och att genomföra ett stort projekt gör att självkänslan ökar.
Sen reagerar jag lite på att du inte kan umgås med vänner om du bor litet. Det låter som att du fastnat i en bild av hur saker borde vara som inte är sann. Jag förstår din önskan om att ”få det som alla andra har”. Men ibland kan man inte få det. Du är inte ensam om att uppleva att livet inte blev som du hoppades eller ville. Det är tillåtet att sörja det. Men fastna inte bara i att älta allt som blev fel och grubbla över ditt ex konstigheter, utan försök också forma din tillvaro för din egen skull. Kanske upptäcker du att barn inte är något du verkligen vill ha, oavsett omständigheterna, utan att det du ville ha var ”det lyckade familjelivet”. Eller så vill du verkligen verkligen ha ett barn, och då är det en fantastisk möjlighet att kunna få ett barn utan att behöva ha en man, i den tid vi lever i.
Hoppas du kan få samtalsstöd och inte bara mediciner. Lycka till!
Alltså jag förstår att det verkade som att jag ville ha svar på hur han tänkt. Men det här hjälper inte mig. Det gör mig bara mer ledsen att du rättfärdigar hur han tänkt och gjort.
Hej. Jag känner igen mig i mycket av din historia och blev också lämnad mitt under ett pågående missfall (2a)… jag är 33 och kände en enorm sorg och panik över att jag plötsligt förlorat mannen i mitt liv vid DENNA ÅLDER och med enorm barnlängtan.
Detta är ingen påtryckning MEN jag vill ändå tipsa om att du åtminstone kan läsa på lite. Jag ställde mig i kön trots att jag tänkte (aldrig i livet) men min dröm om att bli mamma är trots allt något jag inte vill riskera? Så. Kölapp tack tack. Sen kan jag alltid tacka nej, stå över eller bara låta bli. Jag kanske återförenas med X. Jag kanske blir påkörd eller så blir jag gravid med prins XX om 6 månader. Man vet aldrig, men för tillfället kan jag åtminstone vila mig i att jag står i en kö som eventuellt kan hjälpa mig att få det jag längtar efter - UTAN MAN.
Jag förstår inte hur jag ska kunna acceptera att det inte kommer vara vi igen. Jag saknar honom hela tiden. Hur kan någon som gett mig så mycket trygghet nu ge mig all denna outhärdliga smärta?! Jag vill inte vara med mer. Vill bara lägga mig ner och dö. Det vore så extremt skönt att få göra det just nu. Jag har haft otur i kärlek hela livet. Vet inte varför killarna alltid tröttnar på mig. Nu i den här senaste mådde jag dåligt psykiskt sista halvåret. Han sa att vi fixar allt tillsammans, att jag fick vara ledsen med honom, att jag fick prata med honom, att han finns där för mig. Sen drog han mitt i det. Utan att ens säga vad han kände innan. Vi kunde ha löst det han såg som problem om han sagt hur allvarligt läget var. Om han sagt tidigare vad som inte fungerar, han sa det först 2,5 vecka innan han gjorde slut. Vi gjorde en plan och skulle jobba på oss. Han var så nöjd över planen och att vi pratat igenom allt. Sen när jag ville jobba med planen dagarna efter var han för trött, orkade inte. Sen pang bom gör han slut.
Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna känna mig glad igen. Jag älskar honom mer än allt och alla i världen. Det gör så ont att jag inte kan hantera det.
Jag känner och förstår din sorg. kag var med om nästan exakt ssmma som du förra året. Min sambo lämnade mig den 28/5 förra året. Han bara gick genom dörren och lämnade allt! Utan förklaring. Han var så elak när jag grät och ville prata… jag gick igenom chock, sorg och totalt sorg. Jagcyrodde verkligen inte att det någon gång skulle kännas bra. Jag fick aldrig några svar på mina frågor och det var en fruktansvärd smärta och sorg…
Men allt eftersom tiden gick så kom jag sakta vidare. Och nu är det snart årsdagen då han gick grnom dörren och aldrig kom tillbaka… nu känner jag att han i stället gjort mig en stor tjänst! Det är en jobbig tid du har framför dig men jag lovar fast det nu känns som att du kommer att dö av sorg så kommer det att bli bättre med tiden… så nu ta hand om dig själv så gott det går… ta minut efter minut och gå igenom den här smärtsamma tiden. Ta Inga viktiga beslut om något den första tiden. Gråt och sörj och ge det tid. Till slut kommer det att lätta och du kommer att komma ut på andra sidan. Jag lovar! Vi är många här som upplevt och upplever detta svek från någon man älskat. Men skriv här. Vi lyssnar.
Hur gjorde du för att ta dig igenom det? Känns som jag bara sjunker djupare ner. Hade en mild depression innan och den har blivit värre nu såklart… äter antidepressiva sen två veckor och mår värre eller lika dåligt. Kan vara biverkningar i och för sig… vet ärligt inte hur jag ska överleva utan honom. Han var min trygghet och bästa vän. Tomheten efter honom är olidlig. Måste också fixa nytt boende men fungerar inte i huvudet… kan inte tänka.
Idag känns det olidligt igen. Sitter på jobbet och kan inte sluta tänka på att han lämnat mig. Förstår inte hur jag ska överleva. Han är mitt livs stora kärlek. Vi hade det bra och fint ända tills han plötsligt sa att han börjat tvivla och sen kort därefter lämnade mig. Jag vet att vi hade kunnat lösa de saker han tyckte var problem, men han lät mig inte ens försöka. Jag står inte ut med att leva utan honom. Har kontakt med vården men det räcker inte. Vill inte leva utan honom, det gör för ont och känns för ensamt. Står inte ut med alla känslor. De få vänner som stöttat har tröttnat nu efter två månader. Och jag har inte kommit framåt alls. Är minst lika ledsen som i början. Livet är bara en plåga.
Förstår att det känns jättejobbigt för dig nu, på alla sätt och vis. Men det kommer bli bättre. Jag vet att det låter som en klyscha och det hjälper inte när allt är nattsvart, men tiden är din bästa vän.
Gå ut och njut i solen, ta med en vän på picknick, gör något som du tycker om och blir glad av. Och framförallt: skriv av dig här på forumet, vi är många som finns här för dig
Du kanske är i närheten av peaken nu, medicinerna du fått måste börja fått sin effekt då det väl gått en månad sedan du påbörjade behandlingen om jag förstått rätt.
Blir det inte det minsta bättre inom en vecka eller två så tycker jag att du ska ta ett snack med förskrivande läkare och höra om du behöver pröva en annan sort. Inte allting passar lika bra på alla, ibland måste man testa sig fram
Rent allmänt i det privata livet utanför jobbet så försök lägga ifrån dig exakt ALLT som inte är ett absolut måste, lägg inte en massa borde och måste-krav på dig själv i det här läget. Men att du kan fungera på jobbet så du inte hamnar i blåsväder där är essentiellt, för jobbet är en väldigt viktig strukturfaktor i ett sånt här läge. Lite av en fristad, om du helt enkelt har dagen så full av arbetsuppgifter så att du blir trött på annat sätt och får vila från den i övrigt ständiga emotionella/tankemässiga snurren som pågår.
Kan du inte sköta ditt jobb nu under en övergångstid så är det också en sak att ta med den läkare som förskrivit din medicinering. För funkar du inte på jobbet och det blir klagomål, då är det bättre att du är sjukskriven ett tag så du inte bränner dina broar på jobbet.
Har du någon chef som du känner förtroende för och som du kan vara ärlig med, isf vore det ett mkt bra stöd att ha i bakgrunden om arbetsdagarna inte riktigt fungerar.
Jag vet inte hur jag hade mått utan medicinen… den har väl gjort att paniken minskat lite men ensamheten och sorgen är lika stor. Jag vill inte ha det här livet utan honom. Orkar inte börja om igen. Har haft så mycket otur med kärlek genom livet. Nu trodde jag att jag äntligen hittat riktig kärlek. Vi skulle just försöka få barn och jag hade börjat drömma om det. Trodde aldrig jag skulle hitta någon som ville ha barn med mig nämligen. Och nu blev det så ändå. Jag är väl inte värd sån kärlek antagligen. Folk säger att jag borde skaffa barn själv, men just nu orkar jag inte tänka på det. För jag vill ju ha barn med honom.
Du får gärna skriva till mig privat om du vill. Kanske kan det hjälpa lite att skriva om allt du känner till någon i samma sits.
Jag tycker det hjälper lite i alla fall.
Just nu ska du lägga ifrån dig ALLA belastande tankar på allt som inte är livsavgörande i stunden, detta kommer att lätta och som 36-åring är inget för sent
Ta omgående kontakt med en samtalsterapeut, kontakta din läkare angående om den medicinering du har är optimal för dig och lägg NOLL krav på dig själv förutom att gå till jobbet (om du inte blir sjukskriven) och sedan återhämta dig i lugn och trygg miljö med sådant som ger lite avkoppling i stunden, oavsett hur kort stund och hur obetydlig aktivitet. Att se på en serie och dricka gott té bekvämt i soffan är en gravt underskattad aktivitet så kräv inget mer av dig själv i nuet, tids nog är du redo för annat
Skickar kramar och styrka
