Jag tror absolut att det iaf delvis kan handla om att “ta igen missad ungdomstid”. Du skriver initialt att du har en sambo sedan 12 år och det betyder, utifrån er nuvarande ålder, sedan du var 17 och han 18 år.
Hela er ungdomstid har ni levt i relation och ni har hunnit få hela tre småbarn på ett relativt fåtal år år. Du skriver att du har levt, men nu förlorat, din dröm om familjen som du haft hela livet (nu saxar jag in olika saker du själv skrivit bara för att bredda bilden jag försöker måla upp)… och det är ju verkligen ingen ovanlighet att man som ung drömmer om det där underbara familjelivet. Lite som play house, fast plötsligt får man vara med och bestämma och ta egna beslut på riktigt.
Påfrestningarna och utmaningarna med småbarn är omöjliga att föreställa sig, vilket ju är en guds tur för mänskligheten och de är iof inte direkt mindre när man får dem och är äldre, har hunnit leva livet efter eget huvud, fyllt sitt pensum med fest och party, har lite mer pengar, kanske annat jobb, lite mer (livs)erfarenheter osv. Men troligen är det åtminstone inte lika lätt att sakna den tid som varit för man hade testat den och var klar med den.
För den som aldrig riktigt hunnit med att testa, som kanske inte var fullt ut mogen nog att förstå innebörden i det åtagande man tog på sig när man skaffade ett och sen två och till och med ett tredje barn så tror jag att det lätt kan bli övermäktigt. Där blir nog varananveckaslivet en hägring, en dröm om friheten iaf på halvtid.
Det är inte så svårt att se, i synnerhet inte om man har tonårsbarn/unga vuxna och föreställer sig ett liknande scenario för deras räkning. Inte desto mindre så ÄR barnen här nu och behöver sina föräldrar som vuxna individer.
Parterapi, familjerådgivning etc. hoppas jag att ni går till och försöker få till en separation som är ansvarsfull även från hans håll. Kort sagt så att han inte tillåts att drömma sig iväg och segla iväg från föräldransvaret på minsta sätt.
Ett tips bara för dig, @San och det är, iaf sett ur min synvinkel, att det är extremt viktigt att du i det här läget låter/uppmuntrar/pushar och om det krävs tvingar honom att dela föräldraansvaret med dig 50/50. För DIN egen skull, för att han inte ska kunna bli tonårskille igen och börja ägna sig åt den typen av aktiviteter okontrollerat. För hur lätt det än är att känna att det är han som lämnar och då får han lämna majoriteten av barntiden med… det tror jag är det sämsta du kan göra för din egen skull. Se till att han hålls likvärdigt delaktig i allt och dessutom tvingas rodda ihop det själv, hur han nu än tänkt lösa det. Stålsätt dig och låt honom lösa sina 50% med era barn. Tiden utvisar hur han orkar med den ansträngning som det kommer att innebära att vara ensamansvarig 50% av tiden. För dig är det inga problem, men det är inte säkert att han har riktigt lika bra koll på vad veckan ensam med tre småbarn kommer att innebära. I praktiken alltså, inte bara i drömmen om hur den barnlediga veckan ska bli.
Så skydda honom INTE från den upptäckten och faktiskt (hoppas du inte tar illa upp) skydda inte dig själv heller genom att intala dig att du skyddar barnen om du kan ta den absoluta majoriteten av ansvaret/tiden för och med dem. Låt honom få erfara exakt vad det är han säger sig önska och vilja ha.