Tack för pepp och goda råd!
Jag lovar att jag ska vara klippan för barnen genom detta elände.
Jag kan tänka mig att han blev leds på vardagslunken med blöjbyten och allt annat det innebär att ha tre barn.
Han såg sin flykt i varannan vecka, men inser inte konsekvenserna av det.
Nu har jag slutat hoppas på att han ändrar sig iallafall. Jag är bara så A R G. Det är onödigt jag vet, men jag kokar inombords. Hur har han mage.
Han säger att vårt förhållande blivit sämre dom tre senaste åren. Och JA jag håller med!
Jag har gått igenom två graviditeter, två förlossningar och två spädbarnstider med amning och vaknätter under just dom tre senaste åren!
Jag har inte riktat fokus på honom, utan på våra små. Det är tydligen skälet för att lämna och skälet för att känslorna försvunnit.
Är det det han säger att orsaken är att du inte riktat fokus på honom? I såna fall hur mycket fokus har han riktat på dej under dom här tre tuffa åren? Har du fått den extra fokus av honom du förtjänat under den här tuffa tiden?
Att förbjuda skilsmässor helt är nog att dra det lite långt - även om jag som väldigt konservativ gällande familjen kan känna en viss lockelse i det. Det finns dysfunktionella relationer och familjer där det är det absolut bästa alternativet. Dock kan jag tycka att betänketiden för äktenskap med barn kunde förlängas till ett år. Det är ändå en process som pågår längre än 6 månader och jag tror många skulle må bra av att reflektera lite längre, över ett så stort beslut som påverkar barn så mycket.
Betänketiden som det är nu är ju enbart juridisk. Ska det vara någon poäng med att ha den längre så bör det ju kombineras med t.ex. en medlare eller familjebehandlare. Det är nog en bra investering oavsett om det blir skilsmässa eller inte. Problemet är ju dock att man borde initiera sådant mycket tidigare i processen om det ska kunna göra någon skillnad och det finns stora psykologiska motstånd mot att lyfta locket på Pandoras ask. Det är en sak att prata om vad man är missnöjd med i förhållandet men en helt annan att säga att man ifrågasätter hela grunden för det. Just att säga det innebär ju en skada på hela grunden för förhållandet vilket nog är det som gör att många väntar alldeles för länge.
För var ett par tvungna att gå till prästen förmedling. Det slopades. Det är meningslöst att tvingas till medling när den ena redan har bestämt sig och inte längre vill. Det skulle vara förödande för den som lever i en destruktiv relation. Som Restenavlivet så riktigt påpekar skulle en sådan insats sättas in mycket tidigare. Dock kan det vara svårt om man inte inser hur det verkligen är i relationen förrän man hittar någon som a) förvänder synen på en och får en att kasta bort den trygghet och kärlek man redan har b) får en att inse att det man har har fått en att stagnera och hindrar en från att utvecklas c) det finns något som är viktigt för en som man faktiskt kan få men inte i nuvarande relation.
Vissa lämnar för lättvindigt, de är som fjärliar som söker nya sensationer och ständigt nya lyckorus, andra är narcissier som blir suraoch lämnar när inte allt kretsar kring dem, några stanbar för länge, är självplågare och utplånar sig själva, förminskar sig o drar på sig psykisk ohälsa för att hålla ihop familjen, en del (jag) lämnar för att barnen far illa i ett dysfunktionellt förhållande. Det går inte att generalisera och säga att det alltid är bäst att stanna bäst att lämna. Det krävs två för att dansa tango. Visst är det surt att inse att man satsat på fel häst, att det inte blev som man tänkte, ville, trodde. Men när båda far illa i ett förhållande och en part vägrar inse det trots familjerådgivning/ familjeteam? När ma tyst inom sig eller högt när man tror man är ensam: jag hatar dig, jag vill skiljas? När man är rädd att polisen ska komma och ringa på och meddela att ens partner kört ihjäl sig och då inte kunna dölja sin oförställda glädje? När man fruktar att folk skulle komma och beklaga sorgen när jag skulle velat fira? Är någon värd att leva med en sådan partner? När man mår illa av partnerns beröring och man känner skuld?
Nåja, vårt barn klarar skolarbetet bättre, äter mer och nyttigare, mår bättre psykiskt och blir inte störd av en mamma som vill skicka honom att handla eller göra henne andra tjänster som skulle gått fortare att göra själv när barnet gör läxor bara för att hon inte ids eller väcker honom vid midnatt när hon går in i barnets rum för att se om det sover m m. De drog ner varandra till dagisnivå. Enda chansen att visa ungen hur ett hem bör skötas och vardagsrutiner fungera var att sparka ut henne. Nu mår vi alka tre mycket bättre. Skulle det vara ett självändamål att hålla ihop kärnfamiljen när det ledde till en härdsmälta?
Absolut inte, det du beskriver låter ju förskräckligt - helt galet! Men vi är många som har haft normala kärnfamiljer där det mesta varit bra, där det definitivt, men lite hjälp skulle gått att få till det.
@Rulle Det låter förfärligt. Antar att du har enskild vårdnad. För de flesta innebär dock skilsmässa inte att “sparka ut” den andra föräldern från barnens liv utan barnen bor halvtid och då skulle eländet fortsatt, på halvtid och helt utan den andra förälderns kontroll.
Lever man i en så dysfunktionell relation där barnen får ta ansvar för en förälder istället för tvärtom kan jag förstå en separation.
Men i mitt fall har vi haft det bra, våra barn har mått bra och i det stora hela har vi varit lyckliga. Sen att det kommit några fnurror på tråden då och då är klart, men vi har alltid löst det och fortsatt.
Nu har vi ju fått tre barn tillsammans på 7 år. Det har varit mycket fokus på dom, och våran relation har i och med det blivit lite satt åt sidan. Men aldrig till den punkt då jag trott att någon av oss skulle välja att lämna. Vår yngsta är bara 9(!)månader, förstår verkligen inte hur han kan göra såhär utan att ens så mycket som lyfta ett finger för att försöka.
Istället tvingar han in mig och barnen i allt vad en separation innebär.
Jag hade ALDRIG kunnat utsätta varken honom eller barnen för detta. Aldrig.
Det känns som om jag inte längre känner den jag levt med i snart 13 år.
Nej det är inget han sagt rakt ut. Men eftersom han säger att känslorna svalnat under dom två-tre senaste åren kan jag bara gissa att det är pågrund av omställningarna som varje liten ny familjemedlem har kommit med. Det har inte funnits så mycket tid till en kärleksrelation, utan vi blev mer mamma och pappa. Helt förståeligt enligt mig, men jag har väl mer tänk att det är en tid som kommer och sen går.
Har alltid känt mig trygg i tanken om oss tillsammans, så min värld har verkligen kastats omkull totalt.
Kunde varit mina egna ord! Är inte det minsta förvånad att relationen blir annorlunda när man har mindre barn som tar mycket tid och ork. Men allt har ju sin tid. Det är fokus på barnen och familjen under ett antal år. Inget konstigt i det. Och inget uppoffrande heller. Det var ju det man gav sig in på när man skaffade barn. Sen när barnen blir äldre får man mer tid igen till egna intressen, och för varann. Är det något som skaver så pratar man om det. Och rider ut stormen. Löser det IHOP.
Precis @Besviken, löser det ihop. Håller med så väl!! Önskar att vi kunde gett vår relation en chans men nu o efterhand så ser jag det m andra ögon. Vill inte ha tillbaka som jag känner just nu. Men var sak har sin tid!! Hoppas du mår ok @Besviken. Skönt det är sommar!! Kram kram
Jag håller med, tycker det är varje förälders skyldighet att försöka hålla ihop om man väl lagt barn till världen. Särskilt under den viktiga, och jobbiga, småbarnstiden. Synd att jag den enda i min relation att tycka så bara
Ja någonting har det tagit åt honom. Det här är inte mannen jag valde att bilda min familj med, han har blivit ett känslokallt monster. Rent utsagt. Behandlar mig som luft. Om man nu är den som väljer att separera, så borde man också vara den som tar tag i det och försöker få ett bra avslut. Så är inte fallet hos oss, tyvärr.
Han har börjat med mycket nytt dom två senaste åren. Jaga, träna, tatuera sig osv. Sånt som han ALDRIG lagt intresse vid tidigare. Han fyllde 30 förra sommaren, så vet inte om detta är en del av en livskris. Han tillhör typen av vuxen som är rädd för konflikter och för att visa känslor. Att prata och reda ut är det jobbigaste han vet. Så han har inte delat med sig om hur han mår alls.
Jag hade hjälpt och stöttat honom om det är en ”livskris”, men jag tror inte han vill ha hjälp utan ser detta som utvägen.
Är lite i samma situation som ditt första inlägg, men det är hon som vill lämna. Nu har vi två barn och inte tre. De är 4 år respektive 11 månader.
Skilsmässa har varit på tapeten från hennes håll nu sen några veckor efter att vårt andra barn föddes. Gått i vågor och vi har haft tider när vi sovit på olika håll. Även gått i parterapi. Sen går jag i terapi själv. Hon skyller dock allt på mig och vill att jag ska ändras som person.
Jag tror att han inte vill bli vuxen. Han inser inte vilket ansvar det är med barn och är inte beredd att ta det. Han vill vara fri, evigt ung, inget ansvar, leva livets glada dagar. Du är den vuxne i rummet, han är Peter Pan, den som letar efter krumelurpiller för att slippa bli stor och axla den vuxnes roll.
Det är mycket hon vill ändra. Mycket som kommit upp under terapin och utanför. Vissa saker upplever jag som relevanta, men inte allt. (Terapeuten anser samma sak - att allt inte är relevant).
Sen när jag aktivt ändrat vissa saker så blir det ändå kritik.
Ex: större ansvar vid inköp av barnen kläder = ifrågasatt varför jag köpt vissa saker eller att det var för dyrt
Ex: ta mer planeringsinitiativ för gemensamma aktiviteter och aktiviteter för barnen = hon vill inte följa med, hon gå igenom all packning trots mitt ansvar
Ex: att jag måste vara mer positiv inställd till saker = när jag varit det blivit ifrågasatt om varför jag ligger på
Ex: hon vill slippa vara med när vi träffar folk från min släkt men jag ska träffa hennes = blir sur och irriterad när jag planerar in träff med min släkt som bara inkluderar mig och barnen och att jag då inte heller planerat vad hon ska göra när jag är iväg
Är han bara trettio alltså, och ni har redan tre barn? Då har han kanske inte fått vara ung och bara leva livet innan ni träffades? Sånt kan skapa en längtan efter friheten man aldrig fick. Bara en tanke. Men jag har sett det hända förr, bland par i bekantskapskretsen som fått barn väldigt unga.
Hursomhelst är det väldigt tråkigt att han inte vill ge familjen en chans.
